Etikettarkiv: hatbrott

Myten att antisemitismen inte tas på allvar

Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.


”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))

För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.

Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.

Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), framförde i en intervju med Sveriges Radio 2019 konstruktiv kritik och menar på att Sverige och Europa måste ta antisemitismen på allvar.

Judiska centralrådet uppmärksammar att det finns en misstro och en bild av att Polisen inte tar antisemitiska hatbrott på allvar.

En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.

Alternativa nättidningen Ledarsidorna.se anammar en konfrontativ, och mindre konstruktiv metod i sin kritik, som bl a riktar sig till politiker och debattörer.

Antisemitismen i Malmö

Malmö nämns ofta som skräckexempel vad gäller antisemitism. I motsats till vad som ofta påstås tar politikerna i Malmö judehatet på största allvar.

Hatbrott med antisemitiska motiv är vanligare i Malmö än i andra delar av landet. En bidragande orsak till detta är konflikten i Israel-Palestina. Det finns människor med rötter i Mellanöstern som tar med sig konflikten till Malmö. En annan bidragande orsak är att det traditionellt finns en uttalad antisionism hos såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Gränsen mellan antisionism och antisemitism är luddig, och det finns fall där det är rotat i antisemitism. En tredje bidragande orsak till den ökande antisemitismen är att den antisemitism som ansågs ha minskat efter andra världskrigets slut och Förintelsen åter blossar upp. En förklaring till det kan vara att människor som växer upp idag inte har tillräckliga kunskaper om antisemitismens konsekvenser i framförallt Nazityskland.

Malmö synagoga 2007. Attribution: jorchr. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl. a. satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.

Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.

I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.

Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism

Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.

För att få historien bakom fotot, klicka på https://knowyourmeme.com/memes/death-to-all-juice

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl. a. regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.

Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.

Region Stockholms årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism gick 2019 till Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism vid Karolinska universitetssjukhuset och till Sahar Almashta som står bakom podden ”Integration i praktiken”.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick 2017 ett regeringsuppdrag att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott. På regeringens hemsida läser vi:

Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)

Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.

Regeringen tar antisemitism på allvar

Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):

  • Hågkomst av Förintelsen
  • Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
  • Stöd till det civila samhället
  • Insatser inom rättsväsendet
  • Insatser mot våldsbejakande extremism
  • Internationellt samarbete

Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.

International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.

Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.

I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.


Rekommenderad läsning:

Terminologi – antisemitism


 Källor:

International Holocaust Remembrance Alliance: IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Polisen.se: Hatbrott

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter): Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU (2018)

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SR.se: ”Vi måste ta antisemitismen på allvar”

SR.se: Polisen vill få fler att anmäla antisemitism

Gefle Dagblad: Bawar Ismail: Hur ska Sveriges judar känna sig trygga om antisemitiska hatbrott inte leder till kännbara straff?

Ledarsidorna.se: Anarki med inslag av antisemitism präglar dagens samhällsdebatt

Aftonbladet: Varannan svensk: Antisemitismen har ökat i Sverige

Aftonbladet: Forskning: ”Antisemitism mer utbredd bland svenska muslimer”

SVT.se: SSU-demonstranter sjöng ”krossa sionismen” – kritiseras för antisemitism

Expressen: V publicerar antisemitiska teorier på lokala hemsidan

Smedjan: Antisemitismen är en skam för vänstern

Malmö stad: Arbete mot antisemitism

Malmö stad: Forum för demokrati och mänskliga rättigheter

Malmö stad: Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö

Forum för levande historia: Sökning på ”antisemitism”

Forum för levande historia och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA): Antisemitism då och nu

Region Stockholm: Aktion mot antisemitism och människors historia i fokus när pris delades ut

Regeringen.se: Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Antisemitiska hatbrott – Rapport 2019:4

Regeringen.se: Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet

Government.se: Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism

Rasism mot svenskar: hur SD gör en höna av en fjäder

Svenskfientlighet och rasism mot svenskar är en gammal hjärtefråga inom SD. Partiet har länge framställt det som att etniska svenskar är en särskilt utsatt grupp i samhället. Statistik över anmälda och upplevda hatbrott ger dock en helt annan bild.

Nu är det dags igen. Henrik Vinge SD (vice partiordförande och riksdagsledamot) har tagit initiativ till en särskild debatt i riksdagen gällande rasism mot svenskar. Linnea Vinge SD har tagit upp frågan i Stockholms stads fullmäktige. SD i Malmö har motionerat till kommunfullmäktige att man vill utreda svenskfientlighetens omfattning, kartlägga dess karaktär och ta fram motverkande åtgärder. Frågan har tagits upp i pressmeddelanden från SD och SD Malmö, inslag på SDs Youtube kanal, nyhetsartiklar i SD-vänlig media och debattinlägg av representanter för partiet.

SD: Allt fler svenskar utsätts för rasism

Problemets kärna sägs vara att människor hotas, rånas, misshandlas och våldtas på grund av att de är svenskar. De kallas för ”svennar” och ”svennehoror”. När det gäller problemets omfattning och utveckling görs gällande att rasism mot svenskar blir allt vanligare. Det sägs att allt fler svenskar utsätts för hot och våld baserat enbart att de skulle vara svenskar. Det är många som drabbas – det talas om ”tusentals”. Man hävdar att problemet inte är nytt utan pågått i ”decennier”.

Rasism mot svenskar ses av vissa som ”ett enormt svek mot en hel generation” och det påstås handla om en ”fruktansvärd utveckling”. I Fria tider kopplas rasism mot svenskar till våldtäkter där Sverige sägs ha flest våldtäkter i Europa med en våldsam ökning. NB Nyhetsbyrån intervjuar Vinge med anledning av rasism mot svenskar. Han säger att Sverige är Europas farligaste land på grund av invandringen. Nyheter Idag citerar ett PM från Vinge om rasism mot svenskar som påstås vara ”en av massinvandringens allra mörkaste konsekvenser”.

I debatten har problemet rasism mot svenskar kopplats ihop med några uppmärksammade fall av ”förnedringsrån”. Ungdomar i grupp har rånat och utsatt rånoffret för kränkande behandling, i ett fall har rånarna kallat offret för ”svenne”. I det fallet dömdes två 16-åriga rånare till ungdomsvård av Södertörns tingsrätt. Målet har blivit mycket omskrivet.

Att betrakta som hatbrott?

Rasism mot svenskar är att betrakta som ett hatbrott där en person angrips p g a ras, hudfärg, etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning eller könsidentitet. Hatbrott visar bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och människors lika värde. Rapporten ”Hatbrott 2018” från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar i en statistisk sammanställning över polisanmälda brott att hatbrott har ökat under mätperioden 2008-2018.

Främlingsfientliga/rasistiska motiv är den största kategorin över tid inom hatbrott och 2018 stod dessa för 69% av alla anmälningar (knappt 4 990 fall). Väldigt få anmälda hatbrott leder till rättegång. De flesta fall avskrivs direkt eller läggs ner. Ett skäl är att det brottsliga motivet kan vara svårt att fastställa. För att något ska räknas som hatbrott måste gärningspersonen ha ett uppsåt att angripa någon p g a ras, hudfärg, etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning eller könsidentitet. Rapporten säger inget om faktiska brott. Den bygger på statistik över de brott som anmälts till polisen.

De grunder för hatbrott som framkommer i polisanmälningar är afrofobiska, antiromska motiv, antisemitiska och islamofobiska motiv. En ytterligare kategori av hatbrott riktar sig mot kristna (4% av anmälningarna). BRÅs statistik ger inte grund för att dra slutsatsen att svenskar som grupp är utsatta för hatbrott. Tvärtom visar statistiken att andra grupper är utsatta (afrikaner, judar, romer, muslimer och i någon mån kristna).

NTU visar upplevd utsatthet

En annan källa till information är BRÅs studie ”Självrapporterad utsatthet för hatbrott” (2018). Undersökningen bygger på Nationella trygghetsundersökningen, NTU 2006-2017. Trygghetsundersökningen bygger på ett slumpmässigt urval av personer bosatta i Sverige. Den fångar människors egna upplevelse av brott och utsatthet och ger därför ett relativt gott komplement till BRÅs analyser som bygger på polisanmälda brott. I rapporten redovisas bl a andelen personer som upplever att de utsatts för hatbrott. Man skiljer på tre kategorier av svarande: svenskfödda med svensk bakgrund, svenskfödd med utrikes bakgrund och utrikesfödda. Detta kan läsas i rapporten: ”Andelen i befolkningen som uppger att de utsatts för hatbrott med främlingsfientliga motiv är tydligt större bland utrikesfödda (3.0%), följt av svenskfödd med minst en förälder utrikesfödd (2.0%) jämfört med svenskfödd med båda föräldrarna svenskfödda (0.9%)”. (s. 22)

För vissa grupper är upplevelsen av att bli utsatt för hatbrott med främlingsfientliga motiv särskilt hög. Bland födda i Afrika eller de som har minst en förälder född i Afrika uppger 5.8% att de blivit utsatta. Bland de som är födda i Asien eller har minst en förälder född i Asien uppger 4.0% att de blivit utsatta för främlingsfientligt hatbrott. För Europa utanför EU ligger siffran på 3.3%. Bland personer födda i Sydamerika eller med en förälder från Sydamerika upplever 2.8% att de blivit utsatta. Genomsnittet för den totala befolkningen är 1.3%. Lite över en person av 100 upplever sig ha blivit utsatt för främlingsfientligt hatbrott.

Bland svenskfödda med båda föräldrarna svenskfödda 0.9%, dvs mindre än en person av hundra, att de blivit utsatta. Svenskar ligger således under genomsnittet för hela befolkningen när det gäller utsatthet för främlingsfientliga hatbrott. Eftersom Trygghetsundersökningen, NTU kartlägger befolkningens upplevelse av utsatthet för brott kan den indikera ”mörkertal” i form av brott som personer utsatts för, men som inte anmälts till polisen.

Har Vinge läst rapporten eller fabulerar han?

Om det vore som SD hävdar att rasism mot svenskar vore ett omfattande och eskalerande samhällsproblem borde något av detta synas i NTU. Men det syns inga spår av rasism mot svenskar. Istället är människor från Afrika, Asien, Europa utanför EU och Sydamerika i betydligt högre grad drabbade av hatbrott än människor födda i Sverige av svenska föräldrar.

Märkligt nog hänvisar Henrik Vinge själv till BRÅs rapport Självrapporterad utsatthet för hatbrott. I Nyheter Idag kan man läsa att han hävdar att: ”Brottsförebyggande rådets självskattningsrapport 2018:10 tyder på att åtminstone hälften av den rasistiskt motiverade brottsligheten i Sverige är riktad mot svenskfödda med två svenskfödda föräldrar”. Antingen har Henrik Vinge inte läst BRÅs rapport eller fabulerar han avsiktligt för att ge sken av att det finns faktabelägg för att rasism mot svenskar är ett stort och ökande samhällsproblem.

Om rasism mot svenskar hade varit ett omfattande problem med tusentals drabbade, borde detta synts i statistiken över polisanmälningar och i statistiken över upplevd utsatthet för främlingsfientliga hatbrott.

Tack och lov är rån med förnedringsinslag ovanliga och där vissa debattörer tyckt sig kunna skönja rasistiska motiv riktade mot svenskar är det inte alltid belagt hur motiven ska sorteras och identifieras.

Källor:

Hatbrott 2018. Statistik över polisanmälda brott med identifierade hatbrottsmotiv. Rapport 2019:13.” Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Självrapporterad utsatthet för hatbrott. Analys utifrån Nationella trygghetsundersökningen 2006-2017. Rapport 2018:10.” Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Pojkar döms till ungdomsvård för förnedringsrån” SvT Nyheter. Kjell Nydahl.

SD begär särskild debatt om svenskfientlighet”, EXAKT 24, Erik Almqvist.

SD begär riksdagsdebatt om rasism mot svenskar: Svek mot en hel generation”, NYHETER IDAG, Pelle Zackrisson.

Vi måste markera hårt mot förnedringsrånen”. AFTONBLADET DEBATT. Adam Marttinen, rättspolitisk talesperson (SD), Katja Nyberg, ledamot i Justitieutskottet (SD), Bo Broman, ledamot i Justitieutskottet (SD).

Sossar fnyser och skrattar när SD-kvinna vill diskutera svenskfientlighet”, Fria tider.

SD kräver särskild debatt om rasismen mot svenskar”. NB NYHETSBYRÅN, Isabelle Eriksson.

Vi behöver en debatt om svenskfientlighet”. SDs Youtubekanal.

”Det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor” – Antisemitism i Sverige

BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.


Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrå­gats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofre­dande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.


Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.

Myt: ”Hat mot kristna eller shiamuslimer är inte rasism”

Är det rasistiskt att uttrycka hat mot shiamuslimer och kristna? En del muslimer som gör sådant säger att det inte kan vara rasism eftersom varken kristna eller shiamuslimer är biologiska raser. Vi ska titta närmare på det argumentet här.


I debatten hörs ofta argumentet att hat och fördomar mot muslimer inte kan vara rasism. ”Islamofobi” existerar inte, säger de, och tillägger ofta att ”muslimer är ingen biologisk ras, alltså kan man inte vara rasistisk mot dem”.

Motargument har ofta kritiserat detta. (Läs mer om det här, här och här) Vi har betonat att rasismen efter 40-talet utvecklats mer och mer mot det som ibland kallas ”kulturell rasism”. Man fördömer alla individer i en grupp baserat på deras religion eller kulturella identitet.

Den första grupp som märkte av detta var judarna. Idag hetsar personer med judiskt ursprung, som Israel Shamir och Lasse Wilhelmson, mot judarna, och bedyrar samtidigt att de inte har något emot alla judar. Det är korrekt: De är inte biologiska rasister, de är kulturella rasister.

De påstår att Förintelsen är en myt. Indirekt påstår då de att miljoner judar är lögnare. De håller i praktiken alla judar ansvariga för det de ser som lögn.

Idag ser man denna rasism tydligast i hatet mot muslimer och demoniseringen av islam. Islam utmålas som ”nazistiskt” och alla muslimer indirekt som nassar, till exempel.

Shiafobi och kristofobi

Att muslimer anser att islam har rätt och kristendomen fel, är inte konstigt i sig. Att sunnimuslimer säger samma sak om sin tradition och säger att shia har fel, är inte heller konstigt. Lika lite som att en kristen säger att islam har fel och kristendomen har rätt. Men ibland övergår religion till hat.

Bland en del muslimer finns det ett brinnande hat mot shiamuslimer som kan jämföras med islamfobin. Det går under namnet shiafobi.

De drar alla shiamuslimer över en kam och generaliserar negativt om dem.

De uppfinner konspirationsteorier och demoniserar shiamuslimer.

De kopplar samman shia med andra rasistiska hatobjekt, som t ex judar.

De kallar dem en massa öknamn, som tex ”rafidah” (avfällningar, använd vid smutskastning).

De mest extrema grupperna använder våld mot shiamuslimer. Shiahatet ingår som en viktig ingrediens i IS hat till exempel.

”Rafidah är mushrik-avfällingar som måste dödas, var man än hittar dem, tills ingen rafidah mer lever på jordens yta”. (Källa)

(Det finns givetvis en liknande sunnifobi hos en del shiamuslimer.)

Religiösa känslor mot kristna övergår ibland i hat också: det kallas kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås inte bara av muslimer men i denna artikel fokuserar vi på just muslimsk kristofobi.

Detta hat i Mellanöstern debatteras en hel del i Sverige, med rätta. Det finns stora problem med rasism mot kristna bland många grupper där.

”Det finns ingen kristen ras eller shiaras”

Men ganska ofta får man höra motargumentet att ”det inte finns någon kristen ras” eller ”vilken biologisk ras har shiamuslimerna?”.

Jag har sett flera exempel på detta på sistone på olika håll och har funderat en hel del över fenomenet.

Hur kan det komma sig att personer som menar att islamofobi finns, inte ser när liknande hat sprids mot kristna eller shiamuslimer? Eftersom lika lite som kristna och shiamuslimer är en biologisk ras är ju muslimerna det.

I just detta fallet borde det egentligen räcka med att be personen kika sig i en spegel, eller titta på sina egna barn. Om hat mot en muslim bara för att hen är muslim är något felaktigt och rasistiskt så är det lika fel om en muslim gör samma mot andra.

Ironiskt nog kallar de som kritiserar begreppen sig ofta för ”shiakritiker” eller ”kritiska till kristna”. ”Kritik är väl ok, eller är du mot kritik?”

Det är onekligen lite bisarrt att se islamofobernas favoritbenämning på sig själva yttrade av muslimer, men med udden riktad mot kristna eller t ex shiamuslimer.

Nej, kritik är helt ok, och du får vara hur mycket mot shia och kristendom som helst. Många shiamuslimer hyllar t ex diktatorn Khomeini. Det är ju mindre trevligt. Men om man slutar se nyanserna och tror att alla shiamuslimer därför är Khomeini-älskare eller potentiella Khomeini-älskare, så övergår kritiken till rasism.

Kort och gott, det är viktigt att man inte behandlar andra annorlunda än man skulle vilja bli behandlad själv: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv”. Som profeten Muhammed sa.

Erfarenheter av antisemitism, hatbrott och diskriminering mot judar i Europa

Den eskalerande antisemitismen medför en risk att den återigen normaliseras. Diskrimineringen och hatet mot europeiska judar ökar. Det visar FRA:s rapport från i december 2018.


En genomgång av FRA:s rapport Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU

2007 inrättades FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter. FRA blev efterföljaren till Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och bistår bland annat EU-institutioner och medlemsstater med expertkunskap om situationen för Europas minoriteter. I december 2018 publicerade FRA en omfattande rapport om europeiska judars upplevelser av diskriminering, antisemitism och hatbrott. Undersökningen är den största av sitt slag i världen och innefattar erfarenheter av 16 395 människor som identifierar sig som judar. Respondenterna är bosatta i 12 av EU:s medlemsstater och tillsammans utgör de 96% av EU:s judiska befolkning. Länderna som varit med i undersökningen är Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien.

Motargument har djupdykt i rapporten och reflekterar här kring några av de oroväckande resultaten.

Resultaten i korthet

  • 85% upplever antisemitism och rasism som de mest besvärande problemen i de länder som ingår i undersökningen.
  • 89% upplever att antisemitismen har ökat i det land där de lever under de senaste fem åren.
  • 72% uttrycker oro över ökad intolerans gentemot muslimer.
  • 89% upplever antisemitism på nätet som ett problem.
  • 88% upplever att antisemitismen på nätet har ökat mycket de senaste 5 åren.
  • De flesta av respondenterna berättar att de regelbundet är utsatta för negativa uttalanden om judar, 80% uppger att internet är det forum där antisemitiska uttalanden förekommer mest.

FRA har sammanfattat undersökningens resultat i fyra huvudsakliga problemområden.

  • Antisemitismen genomsyrar vardagslivet. Rapporten visar hur antisemitismen genomsyrar hela samhället genom att stereotypa föreställningar om judar tar sig allt fler uttryck i olika forum av människors vardag. Föreställningarna återfinns över hela samhället och de som ger uttryck för hatet återfinns i många olika samhällsgrupper.
  • Antisemitismen undergräver judars känsla av trygghet och säkerhet vilket leder till att en tredjedel har övervägt tanken att emigrera. Hundratals av respondenterna berättar att de har blivit utsatta för fysiskt våld de senaste 12 månaderna. Mer än en fjärdedel har upplevt antisemitiska trakasserier under samma period. De som bär judiska symboler utsätts i högre utsträckning för trakasserier. En tredjedel uppger att de undviker att besöka synagogan av rädsla för trakasserier och våld.
  • Antisemitiska trakasserier är så vanliga att de blir normaliserade. Detta visar sig genom den låga andel trakasserier som anmäls till polisen. Respondenterna själva har uttryckt att detta dels beror på en känsla av att en anmälan inte skulle leda någon vart, och dels på en upplevelse att trakasserierna inte var så allvarliga. En annan aspekt som vittnar om normalisering av antisemitismen är att de som står bakom trakasserierna inte kommer från någon begränsad grupp utan spänner över hela samhället.
  • Antisemitisk diskriminering i centrala delar av samhället förblir osynlig. Antisemitismen tar sig många uttryck som inte alltid kan härledas till verbala eller fysiska trakasserier. Istället uttrycker många av respondenterna hur de upplever sig negativt särbehandlade på arbetsmarknad och bostadsmarknad på grund av sin judiska identitet.
En jämförelse mellan studien som genomfördes 2012 och den senaste 2018 visar på att andelen som upplever antisemitism som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem har ökat i alla länder utom Ungern. I Sverige har andelen ökat med 22%.

Undersökningen utgör delvis en jämförelse med en liknande undersökning som gjordes av FRA 2012. Problemområdena som lyfts i de två undersökningarna är snarlika och resultaten visar att situationen har förvärrats avsevärt. Områdena följer på varandra och riskerar att snabbt bli en nedåtgående spiral om inte trenden vänds.

Att antisemitiska trakasserier, hatbrott och diskriminering ökar i samhället leder till det normaliseras, både hos de som själva utsätts och för den passiva omgivningen. Det får också den direkta psykologiska konsekvensen att många väljer att tona ner sin identitet för att ducka hatets radar. Det är som bekant en livsfarlig utveckling. Hatet mot judar som mynnade ut i Förintelsen letade sig stegvis in i samhället. Stereotypa föreställningar normaliserades, gränser för vad som var okej  att tycka och säga förflyttades, rättigheter inskränktes steg för steg och katastrofen var ett faktum.

Judar är inte något unikt exempel. Hat och rasism följer samma vansinneslogik oavsett vem som råkar befinna sig i skottgluggen. Stereotypisering och avhumanisering har våld som sin naturliga efterföljare. Även om den som sprider stereotyper och hat inte har för avsikt att själv bruka våld når det till slut någon som är beredd att gå till våldsam handling. Detta gör den dramatiska ökningen av antisemitism på nätet särskilt oroväckande.

Rapporten innehåller konkreta förslag på åtgärder för varje identifierat problemområde. Det är nu upp till medlemsstaterna att förvalta förslagen. Det är också upp till oss medborgare att ta ställning till om vi vill agera mot orättvisor, eller passivt låta dem fortsätta.

EU tar krafttag mot nazism och fascism

Den 25 oktober antog EU-parlamentet, med 355 röster för och 90 emot, en resolution i 32 punkter som uppmanar medlemsstaterna att förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper samt agera hårdare och mer resolut mot hatbrott och främlingsfientlighet i samhället för att på så sätt värna demokratin.


Innehållet i resolutionen bygger bland annat på uppfattningen att den relativa straff- och rörelsefrihet som nyfascistiska organisationer åtnjuter i en del EU-länder är en viktig anledning till den ökning av hat och våld som syns i samhället som helhet och som man noterar drabbar såväl politiker och medlemmar i politiska partier som minoritetsgrupper, t ex “svarta européer/personer av afrikansk härkomst, judar, muslimer, romer, tredjelandsmedborgare, hbti-personer och personer med funktionsnedsättning”. *

Detta föregås av en mängd exempel. Här nämns bl a NMR, som förutom att regelbundet demonstrera runt om i Skandinavien även står bakom våldsamma attacker mot civila och polisen, liksom mordbrands- och bombattentat mot flyktingförläggningar. (I samband med detta är det intressant att reflektera över att den hotbild det innebar ledde till att den svenska regeringen valde att hemlighålla platserna för blivande flyktingförläggningar, vilket Sverigedemokraterna aktivt motarbetade genom att avslöja dessa platser.)

NMR och polisen drabbar samman under Falu Pride 2017. (Foto: Jan Kjellin)
NMR och polisen drabbar samman under Falu Pride 2017. (Foto: Jan Kjellin)

Resolutionen uppmanar medlemsstaterna att “effektivt förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper och andra stiftelser eller sammanslutningar som förhärligar och glorifierar nazism och fascism” och förespråkar även att ”inleda överträdelseförfaranden” mot de medlemsstater som ännu inte efterlevt rambeslutet från 2008 (pdf). Angående detta skriver man att:

”…(e)uropaparlamentet påminner om att rådets rambeslut 2008/913/RIF om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen, vars tidsfrist för genomförande var i november 2010, utgör rättslig grund för att införa påföljder för juridiska personer som offentligt uppmanar till våld eller hat riktat mot en minoritetsgrupp, såsom fråntagande av offentliga förmåner, näringsförbud, rättslig övervakning och rättsliga beslut om avveckling av verksamhet.”

Man konstaterar även att de ”nyfascistiska grupperna använder och missbrukar våra demokratiska verktyg för att sprida hat och våld”. Man uppmanar därför medlemsländerna att klart och tydligt fördöma hatbrott, hatpropaganda och utpekandet av syndabockar – vilket även en del politiker och offentliga tjänstemän gör sig skyldiga till på alla nivåer och i alla typer av medier – då detta enligt propositionen bidrar till att ytterligare normalisera och förstärka hat och våld i samhället. För att ytterligare understryka allvaret i detta skriver man även att:

”(e)uropaparlamentet erinrar om att den fascistiska ideologin och intoleransen alltid är förbunden med ett angrepp på själva demokratin.”

Resolutionen röstades igenom med siffrorna 355 för och 90 emot (39 röster saknades).

* hbti = homo-, bi-, trans- och intersexuella

Källor:

Pressrelease om resolutionen (på engelska)

Resolutionen i sin helhet

Rambeslutet från 2008 (pdf)

Omkring synen på och hos judar

Det finns en del som tror att antisemitismen näst intill försvann i samband med Förintelsen. Tankarna grundar sig i att man tror att andra världskriget lärde oss en läxa. Detta är en av många myter om antisemitism och inget skulle kunna vara mer fel. Antisemitismen är i högsta grad levande. Så länge det finns människor finns också fördomar och rasism. ”Vissa” rasismer ”försvinner” liksom inte.

2013 genomförde EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) en undersökning  med fokus på judars erfarenheter och uppfattningar om diskriminering, hatbrott och antisemitism i åtta av EU:s medlemsländer. Totalt ingick 5 847 personer som identifierar sig som judar i studien. Respondenterna kom från Belgien, Frankrike, Italien, Litauen, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Ungern. Störst andel av respondenterna hade sitt ursprung i de två länder som har största judiska befolkningarna: Frankrike och Storbritannien.

På SKMA:s (Svenska kommittén mot antisemitism) hemsida kan vi läsa om förutsättningarna för och kring undersökningen som FRA har genomfört.

Judar om antisemitism, hot och hat

I studien kan vi utläsa att 66% av de tillfrågade i hela undersökningen ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem, och 76% ansåg att problemet hade blivit mer akut, och att antisemitismen i landet de bor i hade ökat under de senaste fem åren.

Om vi kikar på svaren land för land ser vi att i Ungern (90%), Frankrike (85%) och Belgien (77%) finns flest som ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem.

I Frankrike (85%), Tyskland (61%) och Sverige (60%) ansåg de svarande att antisemitismen är ett av de tre mest pressande sociala och politiska problemen i hemlandet.

46% av de svarande uppgav att de var oroliga för att utsättas (under det närmsta året) för verbal kränkning eller trakasserier på allmän plats mot bakgrund av att de är judar. 33% kände en rädsla för att bli fysiskt attackerade under det närmsta året av någon pga antisemitism.


Antisemitism på Internet

Judehatet sprids via diskussionsforum, sociala medier, konspiratoriska bloggar, tankesmedjor och ”nyhetssidor” på nätet. Hela 75% av de som ingick i studien svarade att de kände oro över antisemitismen online. 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om hatbrott

Under det senaste året som föregick studien uppgav 26% av de svarande att de hade blivit utsatta för någon form av trakasserier; såväl hotfulla som kränkande. Trakasserier innefattar kränkande antisemitiska kommentarer IRL eller på nätet, telefonsamtal och skrivna antisemitiska meddelanden. 4% uppgav att de, under det senaste året hade blivit utsatta för våld mot bakgrund av sin religion eller etnicitet. 3% av de tillfrågade svarade att de, under det senaste året, hade fått egendom vandaliserad pga att de är judar.

I studien ingick en fråga om antisemitiska handlingar och huruvida de hade ökat eller minskat de senaste fem åren. De sju företeelser som ingick i studien var antisemitiskt klotter, skändning av judiska kyrkogårdar, vandalism av judiska byggnader eller institutioner, främlingsfientliga uttryck mot judar på allmän plats, antisemitism i media, antisemitism inom politik och antisemitism på Internet. Alla företeelser ansågs av en tredjedel av de svarande vara stort eller väldigt stort problem. 75% ansåg att antisemitism online var ett relativt stort, eller väldigt stort, problem och 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om vad som är antisemitism

I studien ingick en fråga om judars attityder kring vad som kunde, och borde, uppfattas som antisemitism eller antisemitiska uttryck.
Judar om icke-judars attityder och handlingar

Studien täckte också vad judar ansåg om hur icke-judar såg på judar och icke-judars handlingar, och huruvida det skulle vara att betrakta som antisemitism.Judar om den egna utsattheten och dess konsekvenser

Vad gäller om de som hade utsatts för, och de som inte hade utsatts för, antisemitiska hot, våld eller trakasserier det senaste året, valde att undvika vissa platser i deras närhet kan vi av studien utläsa att 21% av de som inte hade utsatts för antisemitiska hot, våld eller trakasserier valde att undvika vissa platser i deras närhet. För de som hade utsatts för antisemitiska hot, våld och trakasserier var motsvarande siffra 49%.

De svarande i studien frågades om, och i så fall hur ofta, de undvek judiska tillställningar eller platser, eller vissa delar av deras omgivningar, mot bakgrund av att de inte känner sig säkra där som judar. 23% svarade att de alltid undvek att närvara vid judiska tillställningar eller platser.

I rapporten kan vi se att Sverige vid tiden för studien var det land där judar i störst utsträckning undvek att bära attribut som uppfattas som judiska (kippa, Davidsstjärna, kläder och mezuza). 78% av de svenska judarna undvek alltid, ofta eller ibland, att bära judiska attribut. I Frankrike och Belgien var siffrorna 75 respektive 74%. Den genomsnittliga siffran för de åtta länderna som ingick i studien var 68%.

FRA:s rapport från 2013 visar att antisemitismen är en i högsta grad ”levande” rasism. I Sverige lever idag ungefär 20 000 judar och i världen lever ungefär 20 miljoner judar. Den judiska befolkningen är idag nästan uppe i samma nivåer som före Förintelsen.

Röster ur FRA-rapporten

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Man, 50–54 år, Sverige

”Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.” Kvinna, 35–39 år, Sverige

”Igår målades ett hakkors på min brevlåda, på grund av mitt namn, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det.” Kvinna, 25–29 år, Ungern

”De antisemitiska förolämpningar jag har mött kom inte från nynazister eller vänsterfolk, utan från vanliga människor ur den politiska mittfåran.” Man, 30–34 år, Tyskland

”Sedan jag började använda Facebook så har jag på några få år mött fler antisemitiska kommentarer än under hela mitt liv.” Kvinna, 50–54 år, Storbritannien

”Antisemitismen utgör idag en verklig fara i Frankrike. […] Diskussionsforum på internet och kommentarer på YouTube är fulla av antisemitiska och antisionistiska budskap.” Man, 45–49 år, Frankrike

”Jag är 65 år gammal och det är hopplöst. Hade jag varit yngre hade jag lämnat landet.” Man, 60–69 år, Ungern

Länk till FRA:s studie ”Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: experiences and perceptions of antisemitism” (pdf)

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Omkring synen på och hos muslimer

Allt som oftast glömmer vi i debatten bort att muslimer inte är en homogen grupp. Muslimer är en oändlig blandning av olika etniciteter, språk, kulturer, religiösa inriktningar, filosofiska övertygelser och olika grader av sekularism.

Muslimer är, med sina 4 %, den andra största religiösa gruppen i EU efter kristna.

Vi svenskar är de i Europa som ställer oss mest positiva till muslimer. Som kontrast till detta spelar utseende och hudfärg – dvs etnicitet – en större roll i Sverige än i de flesta andra länder i Europa.

Nu har FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter), i ett försök att minska islamofobisk stigmatisering och generaliseringar, publicerat en stor rapport, den hittills största, om Europas muslimer. Rapporten (Second European Union Minorities and Discrimination Survey (EU-MIDIS II) Muslims – Selected findings) bygger på intervjuer med totalt ca 26 000 EU-medborgare, varav ca 10 500 identifierar sig som muslimer.

Den digra rapporten redovisar såväl positiva som negativa uppfattningar och upplevelser. Till de positiva kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 76% av muslimerna känner en stark anknytning till landet de bor i: de högsta andelarna hittar vi i Finland, Sverige, Storbritannien och Frankrike i fallande ordning och de lägsta andelarna i Italien, Nederländerna, Österrike och Grekland återigen i fallande ordning
  • 48% av muslimerna känner sig helt bekväma med att en familjemedlem blir tillsammans med och/eller gifter sig med en icke-muslimsk person
  • 92% av muslimerna känner sig helt bekväma med att ha grannar som har en annan religiös bakgrund än dem själva
  • 53% av muslimerna är emot att själva bruka fysiskt våld för att skydda sig själva eller andra från att skadas fysiskt
  • 87% av muslimerna är emot att bruka fysiskt våld mot en person som trakasserar dem

Om vi istället väljer att kika på de negativa resultaten i rapporten kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 25% av muslimerna har upplevt diskriminering under det senaste året och 39% under de senaste fem åren
  • 12% av de muslimer som uppgivit att de hade diskriminerats hade anmält fallet (och hela 19% i Sverige och de svenska muslimerna var också de som i högst grad kände till hur och till vem de skulle anmäla – hela 44% av de svenska muslimerna uppgav att de kände till det)
  • 16% av muslimerna har någon gång blivit stoppad av polisen under det senaste året
  • 2% av muslimerna har blivit fysiskt attackerade under det senaste året
  • 39% av muslimska kvinnor som bär slöja eller niqab har blivit trakasserade på offentlig plats
  • 9% av de muslimer som uppgivit att de blivit utsatta för ett hatbrott anmälde fallet
  • 81% av de muslimer som anmält att de utsatts för fysiskt våld uppgav att de var missnöjda med hur polisen skött ärendet

Det finns några saker som får Sverige att sticka ut:

  • (Majoritets)svenskarna ligger bra till bland de som är beredda att bo granne med en muslim (84%). Bäst i klassen är Frankrike med 93%.
  • (Majoritets)svenskarna är utan konkurrens allra mest positivt inställda till att ha muslimska kollegor i Europa överlag (89%).

Däremot är det så att Sverige är ett av de länder där utseendeaspekten spelar störst roll. 17% av de svenska muslimer som uppgav att de diskriminerats i Sverige, upplevde att det berodde på deras etnicitet, snarare än religiös tillhörighet. I Italien är motsvarande siffra 21% och i Grekland 25%. Utifrån underkategorier kan vi förstå att 45% av de svenska muslimerna med ursprung i subsahariska Afrika har blivit diskriminerade under de senaste fem åren, medan motsvarande siffra för svenska muslimer med ursprung i Turkiet bara är 28%. Andra generationens svenska muslimer svarar att de i högre grad utsätts för hatbrott än utrikes födda muslimer.

Att ”islamkritik” många gånger är förklädd rasism illustreras inte sällan då det ofta, och högljutt, talas om ”araber” och ”MENA-folk” i samband med diskussioner om invandrare, muslimer och brottslighet. Genom att å ena sidan tala om ”islamkritik”, samtidigt som man å andra sidan pekar ut människor mot bakgrund av deras ursprung är det svårt att komma ifrån att det faktiskt handlar om rasistiska uttryck. Muslim är, för ”islamkritikerna”, synonymt med ”araber” och ”MENA”. Men alla ”araber” är inte muslimer. Alla muslimer är inte från ”MENA”.

Det kan verka som ett enkelt, bekvämt och ”vattentätt” sätt att smita undan och slippa ta ansvar för sin rasism. Men det håller inte.

Alla siffror i denna artikel går att finna i denna rapport från FRA

När terrorismen fick patent

Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!

Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.

Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”

Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?

Det ”terrorfria Ungern”

Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.

Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:

Masked men attacked the Roma laborers just as the police officer had advised

Four jailed for neo-Nazi killing spree that terrified Hungary’s Roma

Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.

Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.

För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.