Etikettarkiv: våldsbejakande islam

Krönikor

När terrorismen fick patent

Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!

Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.

Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”

Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?

Det ”terrorfria Ungern”

Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.

Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:

Masked men attacked the Roma laborers just as the police officer had advised

Four jailed for neo-Nazi killing spree that terrified Hungary’s Roma

Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.

”Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.

För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism

Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.

De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.

Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.

2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.

Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.

Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.

På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:

Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation

Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.

Efter terrordåden i Paris 2015 fördömde såväl Saudiarabien som Algeriet, Marocko, Kuwait, Iran, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Bahrain, Indonesien och Qatar attackerna. Attackerna fördömdes av nationella och lokala muslimska grupper i USA. Franska muslimska ledare fördömer terrorattacken i Nice häromveckan. Dessutom utfärdade 70 000 muslimska ledare runt om i världen i slutet av förra året en fatwa mot islamistiska organisationer, såsom Daesh, Boko Haram, Al-Qaida och talibanerna, och krävde då att sådana organisationer inte ska benämnas muslimska.

Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.

Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.

Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.

Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.

Källor:

Myths and Facts about Muslim People and Islam

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Bias against muslims

Myt: Islamister bakom all terrorism

Krönikor

Islamism från nära håll

En del debattörer hävdar att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke-existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Muslimer som kämpar, och som ställer sig emot extremism, förnekas och ogiltigförklaras ständigt i sin kamp av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många figurer i landet som har byggt en karriär på en skrika-högst-kamp, utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder, från muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”, eller  – ”MUSLIMER!”.

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som har givit dem ett enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har positionerat sig som självutnämnda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten har skadats av populister för att de lyckats vilseleda folkmassorna till samma avgrund av okunskap som de själva befinner sig vid. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de har fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i en rävsax mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissas varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltigförklara islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

Länka gärna till denna artikelserie (sökord: ”islamism” här på Motargument) varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”.

I fokus

Vi måste tala om debatten

3 kommentarer

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken ”De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.

europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_4_Bild_0001 (640×351)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_3_Bild_0001 (640×354)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_2_Bild_0001 (640×354)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_1_Bild_0001 (640×354)

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Artikeln är också publicerad på bloggen Alexandras Allehanda.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***