Multietnisk, polyamorös och mångbottnad. Språkkär, flirtig och blyg som person, med intresse i nästan allt utom sport, bilar och barn. Nyfiken och allmänbildad, med stort pathos, ethos och logos, eller rättvisekänsla, empati och intelligens, om man så föredrar att kalla det. Har en usel humor som jag inte är snål med, men också en skärpa och insikt. Det jag inte kan lär jag mig gärna om, men jag är ofta kritiskt lagd. Rättvisa, jämställdhet, allas lika värde och frågor om normer, sexualitet och livsstilar är mina huvudingredienser i text och samtal. Jag är också fullblodsnerd med rollspel, live, SF och fantasy som glädjeämnen i livet.
Av någon outgrundlig anledning valde jag medvetet att titta på ”Der ewige Juden”, en av nazisternas propagandafilmer.
Eller kanske inte så outgrundlig – jag har aldrig sett en hel propagandafilm, såvitt jag kan minnas, så jag valde att se hur den var, hur den såg ut. Se om jag kände igen element från dagens högerextrema propaganda.
Mitt första intryck var att den var ruggigt långsam; det är förstås baserat på min mer moderna vana av filmer, reklam och propaganda som försöker nå ut snabbt till tittare utan tålamod för långa scener och slö handling. Den var heller inte egentligen särskilt välgjord, med moderna mått mätt. Dagens propaganda är, i alla fall för ett modernt sinne, klart mer sofistikerad och subtil.
‘The Jew warmonger, War Elongater”. 1940-tal. Tysk antisemitisk poster. Den anklagar judar för att ha startat andra världskriget. (Hans Schweitzer under pseudonymen ”Mjolnir”)
Men det som kändes igen var memerna, språkbruket, vridandet och vändandet av företeelser, citat och individers handlingar till att handla om ett helt folks ”essens”. Om den belyste något så är det den skrämmande likheten med Åkessons och SD:s prat om ”essens”. Det är som taget direkt ur denna propagandafilm, även om ordet som sådant inte används. För det är poängen med filmen – att påvisa att ”juden” har en essens, en kärna, en ärftlig karaktär som gör hen till en oförbätterlig parasit.
Det är lite intressant, för i filmen hävdar filmmakarna att judarna själva ser sina ”värdfolk” (som de kallar folken bland vilka judarna bor) på just det sättet, att det står i Toran att alla ickejudar ska dödas, för till och med den bästa av ”de otrogna” är oförbätterlig. (En retorik som för övrigt känns igen från moderna nazisters och rasisters påståenden om islam.)
Judarna beskrivs som hjärtlösa individualister, men samtidigt som tätt sammansvurna, nästan som ett ”hivemind” (typ Borg från Star Trek), som glatt mördar och med flit plågar kor till döds (ett helt avsnitt i filmen handlar om grymheten i kosherslakt, precis som man idag talar om halalslakt) – nazisterna försöker alltså berättiga sitt kommande folkmord med att offren för denna själva är folkmördare.
Remake av ‘The Jew Warmonger, War Elongater’. ”The Other” 2005.
Men som sagt, det jag mest tog med mig från filmen var de uppenbara parallellerna mellan dess avsändare NSDAP och vårt eget SD av idag. Språkbruket, memerna, idéerna om essens, etnisk renhet (det moderna för rasrenhet) och att ”fienden” måste utrotas för ”det godas” överlevnad, det finns allt där, om än visst lite mindre uttalat än annat.
Jag rekommenderar att se den, även om den kan kännas seg och längre än sin ca timme. Det är en mental och moralisk utmaning väl värd att utsätta sig för, tycker jag.
(Filmen finns på Youtube, men jag väljer att inte länka till det här.)
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Nu kommer jag skrämma bort typ alla, men det får vara så. För jag känner igen mig i mycket av de känslor som beskrivs. Alltså, i känslan av att vara ensam, att vara ful, att vara ”friendzoned” – i mina tonår och en bra bit upp i tjugoåren så kände jag mig ful, oattraktiv, oälskbar.
I tonåren var jag den eviga vännen, den alla flickor ville prata med, beklaga sig inför, men som valdes bort för snyggare, coolare killar. Och jag hatade det. Det väckte en bitterhet och ett mörker… i mig som jag var tvungen att separera från resten av mig själv, vilket skapade en svartvit bild av mig själv och världen som senare starkt bidrog till min utbrändhet.
Men. Och det är ett stort men här. Jag lät inte den bitterheten bli till att jag ville skada andra. Eller till att jag hatade kvinnor. Eller ens framgångsrika män. Visst, jag var bitter, avundsjuk, oförstående inför varför männen som jag såg som kräk lyckades när jag som om och om igen fick höra hur snäll och fin jag var inte lyckades. Men jag hatade dem inte. Jag erkände det aldrig för mig själv då, inte öppet i alla fall, men jag avundades dem.
Men, fortfarande, jag ville aldrig skada någon. Utom mig själv, i de mörkaste av stunder.
I det tror jag att man måste hålla huvudet lite kallt här. Det är helt naturligt att känna sig bitter, ledsen, kanske rentav arg när man upplever sig vara förfördelad. Det betyder förstås inte att man har rätt till något; världen är orättvis och det finns inte mycket man kan göra åt det tyvärr. Det är inte män(niskor)s känsla av vanmakt, utsatthet och utanförskap som är problemet. Problemet är när den känslan börjar övergå i hat. Oavsett om det är hat mot sig själv och de självskadebeteenden de kan leda till, eller om det är hat mot andra, misogyni, misantropi eller misandri. Problemet är när frustrationen tillåts leda till våld och övergrepp.
Jag tror vi gör oss själva en otjänst genom att demonisera människor som känner sig ensamma och utsatta. Däremot ska vi inte acceptera när de vänder det till hat och en vilja till att skada andra. Det är där stoppet måste finnas, beredskapen och insatserna – att vända negativa trender till något positivt, om det alls går, eller åtminstone stoppa vansinnesdåd som Alek Minassians.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Fördelen med att vakna ohemult tidigt är att man kan komma att minnas saker och få lite sammanhang.
I veckan har mycket av det jag delat och skrivit varit på temat skräck, omedvetet. Vad rädsla är och gör med oss. Det är ett långlivat tema i mitt liv på många sätt; inte så konstigt då det troligen är allmänmänskligt och en av de mest basala och primala känslor vi har.
Jag minns en kväll för många, många år sedan, då jag var på en fest där jag kände få, och kände mig lite ensam. Men värdinnan, en då gravid kvinna som hävdade sig kunna magi, var en sympatisk själ som gav mig uppmärksamhet trots att vi inte kände varandra. Hon berättade att hon fann en av gästerna obehaglig, då han också var magiker, men en som fokuserade på fruktan snarare än på kärlek, som hon gjorde. Jag minns att jag berättade att jag, om än inte magikunnig eller troende, också (redan då) var övertygad om att fruktan var en starkare kraft än kärlek. Jag minns inte exakt hennes svar, men kontentan var att hon i mig såg mer godhet och värme trots detta, och att det handlade mer om vad man gjorde med sitt fokus än vilket det var. I alla fall är det så jag minns och tolkade hennes ord; det var i alla fall ord av tröst och tillit. Det var, antar jag, något av en vändpunkt för mig, trots att jag inte såg det då. Det var på den tiden då jag var väldigt negativ och pessimistisk, och det kändes ovanligt att någon som inte kände mig såg gott i mig, trots att jag just sagt något som torde uppfattats som något negativt.
Hur som helst, jag har alltid, eller i alla fall så långt jag kan minnas, tänkt att fruktan är en starkare drivkraft än kärlek. Båda är förvisso urkrafter i oss, primala känslor, men medan kärlek är bra för vår långsiktiga överlevnad, att kunna finna och samspela med en grupp, så är fruktan bra för vår omedelbara överlevnad. Kärlek kan övervinna konflikter inom en grupp, men det är fruktan som kan rädda oss från farliga situationer där vi kan skadas eller dödas. Det har också lett till att jag varit väldigt modstulen inför individer eller grupper som använder hat som drivmedel för sina kampanjer, såsom rasister, nazister och liknande. För emedan kärlek kan få oss att hålla ihop, så är det just den långsiktiga känslan. Den omedelbara känslan, fruktan, trumfar lätt kärleken hos många. Dessutom är kärlek svårare; förvisso tror polypersonen i mig att kärlek kan vara obegränsad i hur många vi kan älska (även om jag inte är ett fan av det flummiga ”allälskandet”), men hur många vi än kan känna kärlek till så blir det sällan alla. Och de som hamnar utanför kommer att känna sig utanför, bli bittra och söka förståelse för varför just de är de som ratats. Och det kan leda till självhat, eller hat för andra. Notera att jag nu med kärlek också inkluderar inkludering, alltså inte bara romantisk eller vänskaplig kärlek, utan helt enkelt en känsla av att höra hemma i ett samhälle eller någon grupp. Kanske kan man lite förenklat säga att hat är bristen på kärlek, men det är förstås en massiv förenkling, många som hatar har ju familj. Fruktan kan komma ur flera källor, även om jag tror att brist på kärlek, i en eller annan form, kan vara roten till en hel del av det. Ironiskt nog kan kärlek givetvis också vara roten till fruktan; fruktan att förlora det man älskar.
Nu ska jag inte grotta ner mig mer i amatörfilosofi här, det kan bli väldigt långt och till slut duga mest som nattläsning en sömnlös kväll, men jag tror att min poäng mynnar ut i det här – jag har inte tänkt på mina tankar och teorier som rädslan som den starkare kraften på ett tag, trots att jag i grunden formulerade den tanken mycket ur just sådant som jag ser ske idag. Ökad radikalisering, ökat hat och ökad frustration. Jag tror att mycket av det vi ser ske idag beror på fruktan. Jag tror att mycket av det beror på en frammanad fruktan, en som många politiska grupper tror är något positivt – att ökad otrygghet på arbetsmarknaden är något bra. Att ökade klasskillnader är något bra. Att ökad ojämlikhet är något bra. Och att de oönskade bieffekterna av detta, segregering, frustration, panik är acceptabla, ibland kanske rentav önskvärda.
Denna fruktan piskas upp och kanaliseras sedan av populister och skräckmånglare för sina egna intressen. Och det är där vi står idag.
Och det är därför jag på sistone känt mig så kraftlös, uppgiven, med en stark känsla av hopplöshet. För jag har aldrig sett hur man kan vinna mot fruktan och hat med kärlek. Fascism är på det sättet en stark ideologi – möter du det med kärlek och vilja till förändring ses du som svag och lätt att krossa, möter du det med våld så bevisar du ideologin rätt. Men det är kanske är så att jag i natt insåg något som jag inte tänkt på förut – att rädsla faktiskt kan användas åt flera håll. Jag menar nu inte rädsla som i att vi ska agera som dem, jag tänker inte bli monstret jag vill bekämpa, men att den rädsla som driver detta hat, denna övertygelse faktiskt också kan användas emot de som besitter den. Jag vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men tanken ger mig märkligt nog lite hopp såhär i denna ogudaktiga morgontimma. Att kanske kan rädslan fås att övervinna sig själv. Eller i alla fall vändas till något konstruktivt.
För det ska vi minnas – rädsla i sig är inte något negativt. Rädsla är naturligt och en stark drivkraft för vår överlevnad. Det är hur rädslan används och behandlas som avgör slutresultatet. Det är ju trots allt rädsla som också driver oss som motarbetar rädslans apostlar. Det är en vacker ironi, tycker jag.
Och det kanske var vad hon menade, den där gravida magikunniga värdinnan, för så många år sedan.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!
Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.
Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”
Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?
Det ”terrorfria Ungern”
Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.
Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:
Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.
”Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.
För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det skrivs mycket om oro just nu. Katerina Janouch berättade bland annat om att många människor är oroliga i Sverige, och menar därför att landet är på nedgång. Samtidigt är statistiken tydlig – brottsligheten är, på det hela taget, på väg ned. I vissa områden, geografiskt och statistiskt, går det upp, men överlag blir landet tryggare och säkrare.
Så – vem har rätt? Till att börja med är frågan felställd – det ena motsäger inte det andra. Ett land kan bli allt tryggare och säkrare, samtidigt som folk blir mer oroliga. Låter detta konstigt? Betänk då följande: Ett stort antal människor över vårt fagra land är oroliga för öppna ytor. Betyder det att öppna ytor är farliga, eller farligare än trånga utrymmen? Samtidigt finns det människor som oroar sig för trånga utrymmen. Betyder det att trånga utrymmen är farligare?
Oro är en känsla, och en känsla kan skapas både av verkliga fenomen, men också ur intet. Den som ifrågasätter detta kan se en bra skräckfilm, ett drama eller en romantisk komedi för att bli motbevisad – våra känslor bygger på föreställningar liksom på fakta. Om föreställningen är att landet är osäkert så ökar vår oro, även om fakta talar om för oss att det tvärtom är säkrare än någonsin
Frågan är då förstås varifrån denna oro kommer, som i Sveriges fall är så obefogat. I många fall är det media som hellre säljer en story som ger många klick och sålda tidningar (eller reklamplatser i tidningen) än att göra en djupare analys av storyn. Det finns förstås undantag, såsom Jönköpings-Posten, som i en artikel förklarade fakta kring statistiken om våldtäkter, där ett ökat antal våldtäkter inte alls visade på att det begåtts våldtäkter på fler personer, däremot har ett färre antal kvinnor utsatts flera gånger av samma gärningsman. Det är givetvis illa det också, men inte alls samma sak som att fler och fler kvinnor far illa, speciellt inte i överfallsvåldtäkter. Oron för att bli spontant våldtagen är alltså obefogad, eller i alla fall inte mer befogad än tidigare, snarare tvärtom.
Det finns förstås media som inte sprider felaktig information av sensationsjournalistiska anledningar. Grupper såsom Avpixlat, Fria tider och andra som gärna sprider Sverigedemokraternas och extremhögerns ideologi gynnas av att sprida skräck och oro bland befolkningen – det är en oro de kan mjölka, manipulera och utnyttja för att öka sitt inflytande. Rädsla och oro är populistens manna från himlen, det som när deras politiska krafter. Ju fler som är rädda, desto fler som ropar på en stark ledare, som accepterar allt värre metoder för att återfå känslan av trygghet – en känsla som inte kommer återfås under ledare som vinner på att hålla skräcken vid liv.
Rädsla och oro är naturliga känslor för oss människor. De är känslor som hjälper oss att överleva i naturen, när vi inte kan vara säkra på om det som prasslar i skuggorna är löven eller ett rovdjur. Men i ett samhälle måste vi vara på vår vakt mot att olika grupper utnyttjar vår rädsla mot oss, för att jaga in oss i ideologiska och politiska fällor som till syvende och sist mest drabbar oss själva. I samhället har vi en lyx som våra förfäder inte hade i naturen – vi kan ta ett djupt andetag, analysera vår rädsla, analysera situationen, och kallt och sakligt läsa på om vad som faktiskt sker i vår omvärld.
Vad vi ofta finner är att vår oro sällan är så berättigad som vi tror, och att vår första impuls sällan är den rätta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I veckan hände det som händer ibland, att jag upptäcker att jag slås av en tanke som, om den sagts rakt ut, hade varit rasistisk. En kvinna talar högt i telefon, och den där spontana tanken är att det beror på hennes hudfärg, hennes ursprung, hennes kultur, hennes intelligens. Min första medvetna tanke, min eftertanke om man så vill, är förstås att slå mig själv mentalt på fingrarna. Jag är inte rasist, så den sortens tankar får mig att skämmas. Så varifrån kommer då dessa tankar, dessa elaka fördomar som tydligen finns inom mig, trots att jag aktivt motarbetar just sådana tankar och tendenser på nätet? Vissa vill göra gällande att alla är rasister innerst inne, så är jag egentligen rasist?
Jag reflekterade över tanken, varifrån den kom, vem som lärt mig att tänka så. Och det var det som var kruxet. Att tanken är inlärd.
Ni vet kanske alla hur det kan vara med musik. Man kan avsky en låt med total passion, tycka att den är banal, hemsk, vidrig, menlös – och ändå finna sig själv nynnande på den. Den sätter sig där trots (eller på grund av) att man så starkt reagerar negativt på den. Ni vet, som när man nynnar på någon dansbandslåt fast man får rysningar av dansband, eller finner sig hummandes någon Carola-hit, fast man får kalla kårar av att höra den i en butik.
Memer klistrar sig fast
Det är så memer fungerar. Vare sig man gillar dem eller inte sätter de sig i ryggmärgen och finns där för att plåga en, eller få en att njuta, om det är en mem man gillar, i tid och otid. Politiska slagord, fraser och idéer är inte annorlunda – det är därför politiker spenderar dyra pengar på PR-byråer som ska uppfinna valårets floskel som ska sätta sig i ryggmärgen på folk, och omärkbart påverka dem i en tankeriktning. Fraser och ord som ”verklighetens folk”, ”nya arbetarpartiet”, ”ingen ska lämnas utanför” sätter sig lättare än tunga förklaringar om hur samhället fungerar eller borde fungera. Rasism är inte annorlunda – och rasism är väldigt ”catchy” oavsett om man gillar eller avskyr konceptet.
Det är egentligen inte annorlunda med politiska debatter – man matar på med samma fras, samma budskap tills det sitter i åhörarna. Till slut blir det nästan irrelevant om man håller med eller inte, frasen sitter där och vill hoppa ur munnen på en i tid och otid, precis som den där låten man egentligen inte gillar, men som sitter fast i hjärnan. Rasism är enkel att fästa sig vid, eftersom det är en populistisk och banal idé – att fel och brister alltid beror på någon annan, och att felen sitter i grunden, i det gemensamma för gruppen, inte i individen. ”De är högljudda” är en mem som tydligen satt sig i mig. Det är inget jag tänkt till vardags, ingen tanke jag håller fast vid – jag har mött folk av den specifika hudfärgen som varit både högljudda och tysta som möss; de flesta håller samma ljudnivå som folk av min hudfärg. Som, givetvis, också kan vara knappt hörbara eller plågsamt skrikiga. Men memen sitter där – för den har tjatats om så mycket i diskussioner, samtal och enstaka uttalanden från folk omkring mig att den är djupt begravd i ryggmärgen.
Att kämpa mot memer inom sig
Ett annat exempel är när jag nyligen tittade på min nya älsklingslåt, Pharrell Williams ”Happy”, och konstaterar att svarta dansar bättre än vita. Men vänta, säger jag till mig själv – är det verkligen så att svarta dansar bättre, eller har man i videon valt svarta som dansar häftigt och vita som dansar töntigt, lamt? Eller är det min uppfattning av de som dansar, färgat av myten om att vita inte kan dansa? Skulle kanske de som dansar i videon, objektivt, dansa lika bra oavsett hudfärg? Det här är memer, rasistiska memer, som sitter så djupt att jag bara hade tur att jag ens kom att reflektera över dem. Att svarta är bättre dansare, snabbare löpare etc., det är sådant som jag matats med sedan jag var knappt en tvärhand hög. Även om jag är en massiv antirasistisk förkämpe sitter tankarna där. Jag kanske aldrig blir fri från dessa memer, detta tankegods. Men – i motsats till gemene rasist – så anser jag att detta är ett skäl att fortsätta kämpa mot spridandet av dessa memer, inte att acceptera dem som en sanning.
Memer är problematiska, just eftersom de tenderar att uppfattas som sanningar, som objektiva, om man inte granskar dem.
Det leder lätt till omedvetet rasistiskt, eller i alla fall fördomsfullt handlande. I USA har undersökningar visat att svarta hamnar i en snabbfil till kriminalitet och skärmas av från möjligheter till maktpositioner genom att lärare medvetet eller omedvetet (jag gissar att det tragiskt ofta är det senare) behandlar svarta barn på ett annat sätt än vita, vilket beskrivs i denna artikel.
Image by Brewster
Att ha självdistans – en nyckelingrediens?
Och däri ligger mycket av den latenta rasismens problem – många som uttrycker sig rasistiskt kommer agera sårade eller kränkta om de konfronteras med att deras yttrande var just rasistiskt. Det skulle jag också gjort om jag uttryckt min tanke om den högljudda telefontalerskan. För jag är ju inte rasist, och det vet alla som känner mig. Skillnaden är att jag är medveten om mitt tänk, och problematiserar mina egna tankar och mönster (en fördel och en nackdel, jag tänker alldeles för mycket ibland och överanalyserar bitvis till vansinne); om jag säger något galet försöker jag förstå varför jag sade detta – för visst händer det att jag slänger ur mig fördomsfulla, sexistiska saker, trots att jag själv avskyr sådant. Många, omedvetna om hur de själva fungerar, går istället i försvarsställning och försöker försvara sina egon, sin hållning och sin självklara oskuld. Och det är här problemen kommer – man kan vara icke-rasist, till och med antirasist, och haspla ur sig rasistiska saker. Man kan vara feminist och säga sexistiska dumheter.
Antirasism och feminism handlar inte om att vara renlärig, perfekt och utan skuld, utan om att vara beredd på att ifrågasätta inte bara andra, utan också sig själv:
”Varför sade jag sådär? Är det något jag står för, eller är det en ryggmärgsreflex som sitter i sedan barndomen, med fördomar som jag lärt mig och som inte rensats ur systemet?”
Rasism är en mem. Det är något vi alla lär oss från barnsben, vare sig vi eller våra föräldrar vill det eller inte. Vi ser det i nya och gamla filmer och TV-program, vi hör det på skolgården och i sandlådan, vi växer upp med det i samtalet med andra, analogt eller digitalt. Det vi måste göra är att våga analysera dessa memer i oss själva, våga be om ursäkt när de smiter ur oss, göra folk medvetna om att dessa memer inte är sanningar, och att det är uttalandet som är fel, inte personen som yttrat den, och varför det är så. När det kommer till vardagsrasism är det ”hata inte syndaren utan synden” som gäller. Vi syndar alla, visa förlåtelse och visa chansen för bot. Visa på att det inte nödvändigtvis är syndarens fel att denne syndat, för det är det inte alla gånger. De flesta vill inte vara rasister, säga rasistiska saker. De har bara fått det inkört i ryggmärgen tillsammans med barndomens sommarplågor på radio och klatschiga reklamfraser från företag och politiker.
Bekämpa memen, och framtidens generationer kanske slipper mina – våra – missar i framtiden.
Jag vet att du är en glad Sverigedemokrat som blivit politisk flykting till Ungern, som du själv uttryckt det. Du stödjer SD:s idéer och tankar, och även om jag inte håller med dig i sak (milt uttryckt) så respekterar jag din rätt att tycka och tänka vad du behagar.
Som varandes halvungrare, född ungrare och som ungersk medborgare, så är jag dock litet oroad över saker jag hört om dina förehavanden i Ungern. För, som du säkert förstår, så förväntar jag mig ju att du ska agera efter dina åsikter, och efter dina förväntningar på mig som ungrare boende i Sverige.
Jag vet att ni i Sverigedemokraterna är mycket måna om att invandrare ska assimilera sig till Sverige. Det är inte en åsikt jag håller med om, men jag vet att du tycker att det är väldigt viktigt att man som invandrare i ett land anpassar sig och tar efter lokala seder, kultur och språk. Det oroade mig därför att läsa att du firat Sveriges nationaldag i Ungern. Jag tror bestämt att du glömt vad ditt älskade parti och dina nära vänner i Sverigedemokraternas ledning förespråkar? Jag menar, om vi invandrare i ett nytt land ska svära trohet till nationen (och eventuellt knugen, i Sverige), är det då inte litet dumt om vi samtidigt firar vårt forna hemlands nationaldag? Det visar ju på dubbla lojaliteter? Nej, Erik, jag tror du måste gjort en tabbe helt enkelt, och glömt vad du själv står för där! Givetvis är det numer Ungerns nationaldag du ska fira, och inget annat, för du skulle väl aldrig vara en hycklare som kräver en sak och själv gör annorlunda, eller hur? (För övrigt rekommenderar jag att du förungrar ditt namn också, Szilág Érik heter du numer, inte sant?)
Så långt, så väl, du kommer givetvis att fira endast Ungerns nationaldag, med ungerska flaggan, Ungerns nationalsång och ungerska hyllningsvisor (”talpra magyar, hív a haza, itt az idö most vagt soha…” eller ”piros fehér zöld, ez a magyar föld!” föreslås). Med ungersk Pálinka förstås, den svenska nubben hör ju ditt forna hemland till; dricker du sådant visar du ju på att du inte är villig att assimilera dig till ditt nya hemland. Och det skulle du ju aldrig göra, du vän av assimilering! Men det räcker ju inte, du måste ju också göra ett prov på att du faktiskt lärt dig tillräckligt om landet, dess språk och kultur! Jag menar, inte skulle du väl kräva av andra något du inte kan tänka dig att göra själv?
Nästa gång jag är i Ungern (oroa dig inte, det sker inte så ofta) så kan jag sammanställa en rad frågor om det ungerska språket, ungerns kultur, ungerns historia och liknande som du kan svara på för att få fortsätta hänga i landet. För du vill väl bli medborgare, eller hur? Du skulle väl inte bara sitta i Ungern för att leva på mina landsmäns resurser? Vi har nämligen arbetslöshet nog, så är du inte beredd att bli helylleungrare så…
Det kan vara litet vad som helst förstås, det är så brett det där med kultur – som vem som är ungerns nationalskald, vad är så speciellt med den ungerska kungakronan (flera svar är rätt), varför var Mattias Corvinus så viktig, varför är Transsylvanien så viktig för många ungrare, hur lagar man pörkölt, när kommer mikulás (jultomten/Sankt Nikolaus) i Ungern, vilka var de historiska processerna bakom revolten 1956, vem var Puskás, hur många kasus har vi i ungerskan… sådana slags frågor som jag är säker på att du skulle kunna svara på om det handlade om svensk kultur (ja, du vet, när blev Sverige en monarki, vilken är vår nationalsång (obs, kuggfråga!), varför är många i Norge och Finland bittra på Sverige trots att vi tror att de är våra mysiga broderfolk, hur lagar man Janssons frestelse, hur länge har vi haft jultomten och vad hade vi innan… du vet, sådant).
Det finns erkänt en sak till jag oroar mig för, Szilági úr (herr Almqvist, men det vet du förstås redan eftersom du så idogt studerat ditt nya modersmål, inte sant?), rykten säger att du kanske varit hemma i Sverige på besök? Jag hoppas att det inte är sant, ety många i ditt parti har menat att en flykting som kan besöka sitt forna hemland inte alls är en äkta flykting, och med fördel kan skickas hem! Om du inte blivit ungersk medborgare (och BARA ungersk medborgare, för vi vill ju inte ha delade lojaliteter!) så blir det ju litet pinsamt om jag måste föreslå för de ungerska myndigheterna att du faktiskt har det tryggt nog i Sverige för ett besök, och att du därför bara utnyttjar Ungern för dina egna syften, och därmed bör deporteras! Jag menar, inte skulle väl du vilja föregå med dåligt exempel för alla de invandrare i Sverige som ni föreslagit ska deporteras, ety de just gjort samma sak: besökt sina hemländer?
Ett sista tips dock, pajtás (min vän), de där Kent och Ted Ekeroth… de bör du nog inte synas med. För, du vet, i Ungern är det liksom inte tradition eller kultur att ogilla invandrare, nej i Ungern är det romer och judar som man ska hata och spotta på. Romerna vet jag ju att ni i Sverigedemokraterna redan visat ert ogillande mot, så det är inget nytt för dig, men om du ska anpassa dig till ditt nya hemland är det nog viktigt att du också som god ungersk nationalist visar lämplig avsky för de tu judiska bröderna du tidigare kallat vänner. För, du vet, man ska ju ta seden dit man kommer!
Med lyckönskningar om ditt nya liv som stolt ungrare (och inget annat än ungrare),
Oikofobi är ett i Sverige nytt ord som letat sig in i stugorna via internet. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av Sverigdemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt. När SVT filmar en icke grisskär eller vitblek lucia, är de oikofober. När en konstnär som inte är så pursvensk att hen har sex tår får göra en utställning, är museivärdarna oikofober. När kulturarbetare som SD länge hyllat säger emot partiets politiska idéer, blir de plötsligt ”svenskfientliga”, eller oikofober. Ena dagen förebild, nästa oikofob.
Det är förstås lätt att sucka åt frasen. Man behöver inte vara doktor i lingvistik eller retorik för att genomskåda greppet som tramsigt. Men det finns faktiskt en poäng med att litet djupare begrunda vad frasen betyder, och vilka som verkligen kan kallas oikofober. Så låtom oss börja:
Sjuklövern (denna fantastiska fras som betecknar alltifrån dammiga marxistiska vänsterpartister, genom center-sossar och till lika dammiga reaktionära kristdemokrater) anses ju vara företrädare för denna oikofobi. Men hur mycket jag än försöker hitta exempel på detta, så finner jag det inte.
Vänsterpartiernas mest radikalvänstermedlemmar (de som är snudd på att lämna partiet för mer obskyra småpartier) kan ju förvisso anklagas för att ogilla svenska finansmän, industritoppar och bankmagnater. Men är det oikofobi? Alla svenskar är ju inte rika handelsmän och bankirer, och vänsterpartiet säger sig ju värna om det stora flertalet svenskar, via jobb, trygghet och vård. Så är de då oikofober, eller snarare plutokratofober? Det senare, om något. Plutokratofobi må vara illa nog, men kan knappast jämställas med att hata allt svenskt, alla svenskar och hela den svenska kulturen.
Hur är det då med högern? Hatar Alliansen det ursvenska? Man kan ju, om man så vill, utläsa ett förakt för svaga i samhället i Reinfeldts och Borgs politik, ett ”sköt dig själv och skit i andra”-tänk bland Björklunds och Sabunis ideal. Man kan med litet ”välvilja” kalla det för proletärofobi, men även om den gruppen är vida större än plutokraterna, så är de ju ändå inte hela Sveriges befolkning – allt fler är förvisso sjuka, arbetslösa, gamla och utsatta, men inte så många att man kan tala om något slags hat mot hela svenskheten. Inte heller har Alliansen, trots idoga nedskärningar i kulturpolitiska sfären, egentligen visat på något hat mot svensk kultur – bara en tro på att den bör stå på egna ben (något man förvisso kan anse vara illa nog).
Så vilka är då Sveriges oikofober?
Tja, låt oss titta på moderna svenska seder, ideal och kultur och de som kritiserar dem:
Svensk kultur har länge handlat om att utforska konstens gränser. Visst finns det fall där man kan ifrågasätta om klotter i tunnelbanan kan anses som ett värdigt Konstfack-projekt, men vi kan nästan alla vara överens om att svensk konst, musik, och diktning inte bara är Carl Larsson, Anders Zorn och Strindberg. Nästan, som sagt. För vissa anser att svensk konst ENBART ska handla om det som är ”sköna ting” och som glorifierar svensk historia. Svenska rappare, svenska modernister, svenska diktare efter anno 1900-kallt göre sig icke besvär! Icke desto mindre är svenskar fortfarande ett kulturellt aktivt folk (nedskärningar till trots), och många ägnar sig åt dans, teater eller annan kulturell verksamhet.
Att en av sveriges största moderna hjältar heter Raoul Wallenberg är knappast en nyhet. Med honom förändrades mycket av svenska ideal. Ett land som tidigare präglats av osämja mellan landsändar, där romer, judar, tattare, samer och andra minoriteter fick akta sig, förvandlades till ett land som utifrån sett andra världskrigets hat och förödelse, och valt att motverka detta. Istället för att försöka förtrycka olika landsändar började man acceptera och respektera att det fanns mer än ett språk i Sverige, och många av dem har nu accepterats som officiella minoritetsspråk. Även om inte alla var med på tåget, så ökade toleransen, solidariteten och viljan till förståelse bland svenskarna. Detta blev en viktig del av den moderna svenska kulturen. Men precis som med konsten finns det de som menar att detta är fel. Att svenskar ska se till sig själva först. Att den ökade toleransen är något osvenskt, något ”oikofobiskt”; det är ironiskt att de som hatar denna centrala del av modern svenskhet och svensk kultur kallar svenskarna själva för oikofober.
För det är faktiskt så att det är de som använder ordet ”oikofober” mest som är de sanna oikofoberna. Dessa ”nationalister”, ofta försvarare av Sverigedemokraterna, kallar svenska folkvalda politiker för landsförrädare, svenska medier för lögnare och konspirationister, men också hela svenska folket för dåliga: svenskar som inte håller med dem kallas som sagt för ”oikofober”, de kallas blinda, de kallas lurade, de kallas för landsförrädare. 90% av den svenska befolkningen klassas på detta sätt som dåliga och usla människor, då de inte sympatiserar med SD eller liknande partier. Deras smak för kultur anses ”sjuklig”, deras känsla för solidaritet kallas ”svenskfientlig”, deras vilja till att bredda sin världsbild för ”oikofobi”. Men vem är oikofoben, den som kallar sig svensk men vågar dansa samba och äta indisk mat, eller den som dömer ut alla svenskar (med ett öppet sinne) som förrädare? Den som ser en mörkhyad, adopterad som svensk, eller den som anser att svenskar ska se ut på ett visst vis, tala på ett visst språk och tro på ett speciellt sätt?
Motargument 