Etikettarkiv: jihadism

När terrorismen fick patent

Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!

Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.

Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”

Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?

Det ”terrorfria Ungern”

Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.

Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:

Masked men attacked the Roma laborers just as the police officer had advised

Four jailed for neo-Nazi killing spree that terrified Hungary’s Roma

Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.

Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.

För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Nyhetsbrev maj 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i maj.

I fokus – om aktuella händelser

Afropé och Motargument inleder samarbete

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh! – krönika av Ida Dzanovic om Amineh Kakabavehs ”islamkritik”

Mytknäckare

Muslimen, kvinnan och korancitatenPolimasaren knäcker ytterligare en främlingsfientlig myt som blivit viral

Myt: Det där med återbesök – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om människor som åker till sina hemländer

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern – artikel av David Ehle

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen – artikel av Polimasaren om vilka som ligger bakom brott mot konstnärer och författare

Debatt: Ordlista för dummiesDavid Ehle har sammanställt en ordlista över begrepp och företeelser som kan vara behjälplig i debatten

Vad är egentligen kod 291? – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Rasismen bland antirasister – artikel av Torbjörn Jerlerup om inkonsekvent antirasism

Argumentation och argumentationsfel: Del 1 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Argumentation och argumentationsfel: Del 2 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Korta motargument

Friskolan och apartheid – kort motargument om skolan som ville införa separata ingångar till skolan mot bakgrund av barnens ursprung

Krönikor

Selimovics stängda gränser – krönika av Thabo ‘Muso som bemöter Jasenko Selimovics debattartikel om ”de stängda gränserna”

Ondskan kan komma tillbaka – krönika av Alina Koltsova om hur totalitarismen kan komma tillbaka

Mänskliga skyldigheter – krönika av Therese Maurin om de mänskliga skyldigheterna

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

April 2016

Nyhetsbrev april 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i april.

I fokus – om aktuella händelser:

När högerextremister trampar på terrorns offer – Krönika av Alina Koltsova om de två ytterligheterna högerextremism och jihadism.

Vi måste tala om debatten – Artikel av Alexandra Grönvall som vi tvingades uppdatera eftersom Ann Heberleins debattartikel i GP reviderades flera gånger.

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar”? – Mytknäckare av Helena Trotzenfeldt som bemöter en Facebook-status som blivit viral.

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män – Krönika av Torbjörn Jerlerup om handskakningsdebatten.

Mytknäckare:

Myt: Abdirisak Waberis berömda citat – Gästinlägg av Polimasaren.

Myt: Flyktingmottagning på ”europeisk nivå” – Ungern – Mytknäckare skriven av Elias Lodin och Thabo ‘Muso.

Muslimer – folkgrupp i lagens mening – Mytknäckare av Alexandra Grönvall. En HMF-dom i Södertörns tingsrätt ger rätt i att muslimer är att betrakta som en folkgrupp.

Artiklar:

Avpixlats hafsverk till källgranskning – Gästinlägg av Polimasaren. Avpixlat bryter mot de pressetiska reglerna och tummar på sanningen.

Kan man jämföra med nazismen? – Artikel av Torbjörn Jerlerup, som anser att vi bör jämföra dagens politiska rörelser med nazismen.

Korta motargument:

SDU, grenen som blev avsågad – Kort motargument om turerna kring det nya, och gamla, SDU (Sverigedemokratisk Ungdom).

Mord och dråp 2015 – Kort motargument om mordstatistiken.

Krönikor:

”Svenskfientlig” kalender –  En krönika av David Ehle om att den muslimska fastemånaden ramadan finns med i en del kalendrar.

#näthat: Verbala bombpiloter – En krönika av Thabo ‘Muso om tangentbordets makt och genomslag.

Islamism från nära håll – Gästinlägg av Ida Dzanovic om att muslimer inte skulle ta kampen mot islamism.

Recensioner:

Bokrecension: Vi lovade att berättaJohan Löfström recenserar ”Vi lovade att berätta”, en bok där människor i Palestina delar med sig av sina upplevelser mellan 2000 och 2011.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

När högerextremister trampar på terrorns offer

Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.



Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.

Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.

Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.

Sedan anvä160327141745-brussels-attack-memorial-nazi-salute-protest-field-00000000-exlarge-teasender högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.

Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.

Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.

Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.

Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.



Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Jihadisternas övertagande av Sverige

Sverigedemokraterna säger öppet gång på gång att muslimer är vår tids största hot, och detta betyder, enligt Jimmie Åkesson, att vi måste ”minska den muslimska invandringen”. Den i särklass mest återkommande tes som drivs av nationalister i sociala medier är den om det muslimska övertagandet av Sverige. Vi svenskar är naiva och korkade mesar som ger upp vårt land, heter det.

Vad är det då muslimer kommer att göra med oss?

Terrorhotet

Först är det terrorhotet. Elfte september, Taimour Abdulwahab och Madrid-bombningarna visar absolut att militanta islamister menar allvar. Problemet är förstås att det inte går att stoppa terrordåd genom att förbjuda invandring. Du måste inte bo i ett land för att spränga dig själv och andra i det.

Övertagandet inifrån

Nästa hot är att muslimer kommer att ta över Sverige och andra länder genom att flytta hit och sedan antingen demokratiskt rösta sig till makten genom att vara fler än vi eller också genomföra en sorts statskupp. För att tro att detta ska hända måste man ju också vara tämligen dålig på matematik, vilket dessvärre ofta är fallet med nationalister. SD har högst andel lågutbildade väljare av alla partier.

Muslimerna är idag ungefär en halv miljon i Sverige, om vi räknar samtliga som invandrat från muslimska länder och deras barn som muslimer. Vi övriga är ungefär tio miljoner, dvs tjugo gånger fler. Sedan är ju långt ifrån alla muslimer som flyttar hit överens med varandra – de är sunniter, shiiter, sekulära, bokstavstroende, feminister, folkpartister, sossar osv, precis som vi som har kristet ursprung är olika sinsemellan. Även om de mot alla odds skulle bli nitton gånger fler än idag är det otänkbart att alla tio miljoner skulle tycka så lika att de skulle kunna rösta bort oss övriga.

Ungefär hundratusen personer, dvs en procent av Sveriges befolkning, tillhör idag ett muslimskt samfund.

Invasionen

Det tredje hotet är att muslimer kommer att inta Europa medelst en militär invasion. De börjar med ISIS, och när den staten är etablerad kommer de att tåga mot nordväst, och återskapa Osmanska riket. Jo, vän av ordning inser att Sverige inte ens är med på kartan, vare sig bokstavligt eller bildligt. Vän av ordning inser också att ISIS inte ens lyckas få stöd hos sina muslimska grannar, eftersom de till och med är beredda att gå ihop med USA för att stoppa dem. Vän av ordning inser också att NATO och västmakterna har hundrafalt större muskler på alla plan – vapen, infrastruktur, media.

Kombinationen

Men då kommer vi till de fjärde hotet, som är en kombination av de första tre. I muslimhatarnas värld kommer de militanta islamisterna att ta över Sverige genom att utföra terrordåd, genom att flytta hit, föröka sig och sprida sig i Sverige och genom att slutligen invadera oss.

Hur detta ska gå till är inte särskilt tydligt. Sverigedemokrater tenderar att hoppa över just tillvägagångssättet, och nöja sig med att säga att det kommer att hända och att enda sättet att hindra övertagandet är att stoppa den muslimska invandringen.

Men låt oss utforska tesen ”snart lyder vi alla under sharia-lagar”, och vägen dit:

Terrordåd som dödar civila är ju personliga katastrofer, men knappast något som underlättar ett övertagande. Istället skulle man behöva identifiera och spränga svenska försvarsmål. Sedan gäller det för alla muslimer i Sverige att föda väldigt många barn väldigt fort, så de hinner växa upp till jihadister. Det är ju viss ledtid på just det där med övertagande medelst födslar.

islamtakeovereuropeVad gäller ISIS behöver de på något sätt ta sig till Sverige för att kunna invadera oss. För att komma hit landvägen behöver de först lägga under sig Turkiet och Östeuropa, och gärna även Tyskland. De har nu försökt inta staden Kobane ett bra tag och det går inget vidare. Så det är en bit kvar till Ystad, kan man tänka.

Nationalisternas tankefigur är också att jihadisternas intresse för att invadera Sverige på något sätt skulle öka om det bor något fler muslimer i landet, och att vi därför måste hindra muslimer från att flytta hit. Om de inte vet att vi finns kommer de att glömma oss, verkar man resonera. Syns inte, finns inte.

”Du kan aldrig lita på en muslim”, skriver nationalister ofta i sociala medier. De ser varje muslim innanför Sveriges gränser som en sorts spion inför den stora invasionen. De smyger omkring här i folkhemmet och väntar på en signal från Allah. När de får den kommer de att hoppa fram och skära halsen av oss andra, som de i smyg har hatat hela tiden. Lärare, läkare, lokförare och kassörskor från Irak och Bosnien bidar egentligen bara sin tid. När de skriver ut ditt penicillin, kramar till barn eller räcker över kassakvittot ler de falskt, för de vet att snart ska du döden dö för deras hand. Ungefär.

Jag har aldrig sett en nationalist förklara hur jihadisterna rent geografiskt ska ta sig till Sverige, eller hur de alternativt ska kunna vara i majoritet inom 20 år, vilket är den tid som ofta nämns som apokalypsens början.

Myten om det muslimska övertagandet av Sverige är nationalisternas kanske mest centrala budskap, och ändå har ingen brytt sig om att gå till botten med den. SD:s framgångar bygger till stor del på skräcken för islam och det faktum att bara Jimmie förstår hur läskiga muslimer är.

Låt därför be SD skissa på övertagandets scenarion och berätta hur det kommer att gå till när Sverige blir ett muslimskt land.

Ta hotet från radikal jihadism på allvar

Detta är ett jobbigt inlägg att behöva skriva, men det måste göras. Vi  måste också se siffrorna för vad de är. Så här uppskattar jag läget med de radikala jihadisterna i Sverige idag.

170 belgiska medborgare har bekräftats vara nere i Syrien och Irak och slåss för IS. 40 har bekräftats vara dödade. För Sveriges del varierar beräkningarna av antal personer som är nere i Irak eller Syrien. Jag själv studerade profiler på twitter och facebook i somras och fann ca 40-50 unika profiler eller personer som nämndes som var nere i Syrien eller Irak. I höstas sa försvarshögskolan att 80 bekräftats men att antalet kan vara upp emot 200. Säpo sa i november 100 bekräftade och minst 150 obekräftade IS-krigare.

Svensk radikal jihadist

Sen tillkommer sympatisörerna. Jag gick igenom hundratals profiler på Facebook i somras, då IS ännu opererade helt i det öppna, och kunde konstatera att stödet var STORT för dem.

Om 200-300 åkt ner kan man fundera över hur stort nätverket av aktivister och sympatisörer är som INTE åkt ner. Antalet öppna Facebookprofiler som stödde IS i somras var stort. Jag såg 100-150 stycken. (Att sympatisera med IS är lika sjukt som att sympatisera med Breivik. Så även om man inte är aktivt för IS är enbart själva ställningstagandet för dem så extremt att det är befogat att polis håller koll på dem.)

Personer jag pratat med uppskattar antalet sympatisörer och aktivister till mellan 1.000 och 1.500.

IS är så extrema att de inte kan jämföras med nåt annat. Svenska nazistpartier är inte i närheten av dem, i hat och rasism (även om det givetvis skulle leda till massmord om de kom till makten också). Ska man jämföra med något i Skandinavien är det Breivik.

Om en person öppet gillar vad Breivik gör och säger sig förbereda aktioner i hans anda, anser jag att det är befogat att polis håller koll på denne. På samma sätt resonerar jag om personer som ens andas stöd till IS.

IS är inte bara terrorister. De är öppna rasister. De riktar sin rasism mot alla icke-muslimer, ”otrogna” (kuffar) och mot muslimer som inte håller med dem. Judar, shiamuslimer och s k degenererade ”discomuslimer” är nummer ett på hatlistan. De har en lång lista av hatobjekt förutom ”otrogna”. Nämligen de som lyssnar på musik, homosexuella, kvinnor som inte vill bära burka eller hijab, etc. (Säga vad man vill om svenska nazistpartier men inte ens de pratar numera öppet om att halshugga homosexuella och stena kvinnor och slakta judiska barn).

Mer rumsren extremism

Sen har vi rörelser som inte accepterar IS men som är mycket extrema. Hizb Ut-Tahrir är ett sådant. De är så extrema i sin rasism och i sitt hat mot demokrati att de lätt kan jämföras med, exempelvis, Svenskarnas parti. De vill också ha ett kalifat men inte ett IS-kalifat. Och de slåss inte… just nu. Ungefär som Svenskarnas parti resonerar i förhållande till Svenska Motståndsrörelsen alltså.

Hur stort deras stöd är vet jag inte. Hizb Ut-Tahrir har t ex bara lite över 300 likes på FB. Det är mer rumsrent att vara med i Hizb Ut-Tahrir än i IS. Men man kan lugnt räkna med att antalet sympatisörer är långt större än 300. (När jag kollade två FB öppna grupper för svenska IS-sympatisörer i somras hade de 200-400 medlemmar.) Några muslimska vänner som arbetar mot extremism uppskattar antalet aktivister eller sympatisörer till kanske upp emot 1000. De har kunnat samla många hundra i demonstrationståg i Danmark och skulle nog kunna göra det i Sverige också.

Dessutom finns det traditionella jihadister, d v s grupper som kopplas till Al-Quaida och Al-Shabab. Sist men inte minst har vi det mycket större antal personer som stödjer grupper som t ex Hamas, personer som är grova antisemiter etc.

Vad gör vi?

När man studerar dessa extremistiska miljöer bör man vara medveten om att måltavlorna för dessa extremister är andra muslimer. Det kan verka mycket med att upp emot 0,4-0,5% eller mer av landets muslimer stödjer så extrema rörelser som IS och Hizb Ut-Tahrir. Men kom då ihåg att IS avrättar muslimer på löpande band i Irak och Syrien och att Hizb Ut-Tahrir har samma hat mot andra ”otrogna” muslimer. Hotet från den radikala jihadismen är lika stort mot muslimer som icke-muslimer.

IS
Random IS-sympatisör på twitter. 16/1.

Ska vi komma till rätta med denna extremism krävs det mer än att ge jobb åt hemvändande IS-krigare, som Örebro kommun vill göra.

Visst ska vi ge jobb åt dem, men då måste de först visa att de lämnat den extremistiska miljön. F d nazister som lämnar nazistiska rörelser måste först och främst visa att de lämnar tänket, ideologin och den extremistiska miljön innan man kan ge dem hjälp på allvar. Man hjälper inte en avhoppande nazist som fortsätter att behålla gamla nazistvänner och som har Hitler på väggen. På samma sätt är det med IS. (Läs mer här: Hur man bäst bekämpar radikal jihadism.)

Och hjälpen måste främst riktas till ungdomar och till andra som dras till IS, men som INTE har åkt ännu. De som redan varit där nere behöver snarast ett samtal med polisen och SÄPO, och Socialen bör förbereda tvångsomhändertagande av deras barn om det rör sig om ett par, eller ena föräldern, som åkt ner.

Det behövs krafttag mot IS. Jag anser att både svenska myndigheter och svenska muslimska organisationer och moskéer är på tok för svaga och mjäkiga i sin kamp mot radikal jihadism. Dessutom anser jag att det är skandal att all granskning av IS, utanför polis och underrättelsetjänst, sker av privatpersoner. Som jag, som Per Gudmundson eller Magnus Sandelin, som andra som föredrar anonymitet men granskar via Flashback eller facebook-grupper. Det behövs ett EXPO som kraftfullt granskar dem.

Två IS-sympatisörer, från en till dem allierad terrorgrupp, mördade 12 personer på den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Därefter tog en person som sa sig vara IS-gisslan i en judisk kosherbutik och mördade judar. Nu har en belgisk terrorring, som hade vapen hemma och sköt mot polis, avslöjats.

Antalet sympatisörer och aktivister för IS i Sverige är troligen lite färre än i Belgien. Hur många planerar terrordåd här? Eller ska vi vara naiva och tro att det inte görs? Svenska IS-sympatisörer är kusliga. (Se exempel här IS på svenska. Hur en svensk IS sympatisör tänker. Svensk IS sympatisör pratar jihad på TV. Även Per Gudmundsons blogg har bra exempel.)

Faktum är att självmordsbombaren på Drottninggatan, Taimour Abdulwahab, pratade om en ”islamisk stat” (IS betyder islamiska Staten). Han var med all sannolikhet med i det som senare blev IS:

Svensk IS-sympatisör

När Taimour Abdulwahab al-Abdaly sprängde sig i hörnet Drottninggatan-Bryggargatan i Stockholm under julruschen 2010, uppgav han att han agerade i Islamiska statens namn. Som hämnd för Vilks angrep han civila mitt under julruschen – alltså handeln och ekonomin, precis som enligt order. Uppgifter från Irak gjorde vidare gällande att han tränats av samma grupp där.

Säkerhetspolisen har ännu inte presenterat någon fullständig utredning om självmordsbombningen (hur länge ska vi behöva vänta på den?) så tills vidare får vi nöja oss med bombmannens egna ord:

”Nu har Islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt” (Källa)

Dessutom får jag påpeka att vi har svenskar som sitter inne för förberedelse av terrorbrott mot Jyllandsposten. Även de gillade den rörelse som senare blev IS.

Ska det behöva dö en massa svenskar, eller ska en synagoga eller moské behöva sprängas i luften, innan vi börjar ta hotet från den radikala jihadismen i Sverige på allvar?

**************

För mer läsning:

IS på svenska. Hur en svensk IS-sympatisör tänker. Svensk IS-sympatisör pratar jihad på TV. Svenska sexslavar åt IS. Hur man bäst bekämpar radikal jihadism. Hur man INTE bör bekämpa radikal jihadism. Radikala jihadister på twitter. Hizb Ut-Tahrir (2012). Hizb Ut-Tahrir (2014)

PS

Jag baserat artikelns procentsatser på antagandet att det finns 400.000 muslimer i Sverige. PEW har en högre siffra, motsvarande över 500.000 idag men den har kritiserats. Nämnden för statligt stöd till Trossamfund ger stöd till samfund med 110.000. Men många moskeer och inriktningar väljer att finansiera sig utan statligt stöd och registreras inte. Sen är antalet aktiva troende större än antalet registrerade. och antalet passiva ännu större. 2011 skrev jag en artikel om svårigheterna vid beräknandet av antalet och gjorde vissa jämförelser med övriga Europa. jag använder 400.000 då det är den siffra som brukar nämnas i debatten och som ministrar använt.

Islamism från nära håll

Jag vill inleda med att säga att du kan gärna länka till den här artikelserien varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”. En del debattörer har till och med förklarat att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Vad ska jag kalla den här artikelserien? Kampen för egen existensrätt? För att muslimer som kämpar och som ställer sig emot extremism hela tiden förnekas och ogiltigförklaras i sin kamp, av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige, liksom övriga världen av islamism – genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många liknande figurer i landet som har byggt en karriär via en skrika-högst-kamp, men utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder från olika typer, och nyanser, av muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som gav dem enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har ställt sig som självutnämda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten skadades av populister för att de lyckades vilseleda folkmassorna till avgrunden av sin okunskap. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i rävsaxen mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissats varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Men vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltiggöra islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också väldigt viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

 

 

 

%d bloggare gillar detta: