”In order to realize the pledge of imitative transformation, the colonized mass had to be cut loose from their own past and identity, and recast as people without history.” -Jan Breman

Det handlar om assimilering. Den koloniserade massan, eller varför inte den i nationen inlemmade massan, måste klippa banden till sitt förflutna och till sin tidigare identitet och gå in i sin nyvunna svenskhet som historielös.

Breman, professor och sociolog, skriver om dikotomin antropologi-sociologi, där den förra i ett historiskt perspektiv har inneburit studiet av primitiva (dvs utom-europeiska) folk, medan den senare har inneburit studiet av moderna, civiliserade (dvs europeiska eller västerländska) samhällen. Eller som Breman uttrycker det:

”While anthropology would study the ‘less advanced’ peoples, sociology would focus on the social organization of the ‘more advanced’ societies – who all happened to be located in the West.”

Den här synen, som alltså var rådande under tidigt 1900-tal, på världen som uppdelad i en civiliserad västvärld och en ”mindre civiliserad” omvärld är fortfarande rådande i (om än inte begränsad till) kärnan av sverigedemokratisk ideologi. En världsbild där vi är skapelsens och mänsklighetens krona och den logiska slutstationen för all känd utveckling. Där de andra folken befinner sig i ett tidigare evolutionärt stadium av mänsklighet och civilisation, och vår mission – med kolonisationen eller assimileringen som progressiv medicin – säger oss att ”where the natives are now, we were once; what we are now they are bound to become” (Jan Breman).

Eller som SD uttrycker det:

”Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är ett särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande.” -Principprogrammet, avsnitt 8: Mångkulturalismen

Målet är ovidkommande, skriver de. Och javisst är det så. Kulturblandning är av ondo, likaså en mosaisk lösning med olika kulturer sida vid sida.

Det mångkulturella hotet

En blandning leder ofrånkomligen till degeneration, eftersom de andra kulturerna ur det logiska, evolutionära – och framförallt nationalistiska – perspektiv SD tagit till sig, måste vara mindre utvecklade, eftersom de inte redan är vi. Vi står högst på stegen och en blandning – en kulturell kompromiss – kan bara resultera i att vi måste kliva ner ett eller flera snäpp på stegen för att kunna möta vildarna halvvägs.

Mosaiken – det särkulturella samhälle SD målar upp som det andra ovidkommande alternativet – bär på samma problematik. Tillåts inte den högst utvecklade kulturen dominera (och då helst i egenskap av majoritetskultur) de andra som ryms inom vår civilisations formella och juridiska statsgränser blir resultatet ofrånkomligen negativt. Degenerativt.

Ergo finns bara en rimlig lösning: Assimilering. The mass has to be cut loose from their own past and identity, and recast as people, för att parafrasera Breman. Eller för att citera SD:

”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” -Principprogrammet, avsnitt 5: Nationen

Recast as people. Men är det ens möjligt? Kahin Ahmed, med 26 år i Sverige, aktiv kommunpolitiker för Moderaterna och på alla sätt urtypen för en i det svenska samhället välintegrerad individ når uppenbarligen inte upp till SD:s hårda krav på assimilering. Och förutom Richard Jomshof, som var den som satte sig till doms över Ahmed, går det att finna liknande omdömen om andra svenska medborgare satta av de flesta i den s k ”sverigevänliga” partitoppen.

Och kanske har de rätt; kanske är den assimilering de kräver av ”den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation” i själva verket omöjlig att uppnå.

Samtidigt, oavsett var en står gällande uppfattningen om det ens är rimligt att föreställa sig att det är möjligt att assimileras in i en annan kultur, behöver vi också begrunda det demokratiska i att kräva assimilering.

Assimilering och demokrati

Kan man t ex stå bakom en så central demokratisk hörnsten som uppfattningen om alla människors lika värde och samtidigt kräva assimilering? Eller måste man välja?

Jag har med tiden allt tydligare kommit att se på Sverigedemokraterna som en i grunden antidemokratisk rörelse. Och deras krav på assimilering är ett av de tydligare tecknen på att de på ett ideologiskt plan varken kan eller vill hålla sig inom demokratins ramar.

På individnivå är det här inget problem. Kravet på utbölingar att ta seden dit de kommer må vara otrevligt och inskränkt, men det är i sig inget hot mot demokratin. Det blir det först när någon har makt nog att försöka göra det till lag.

Till exempel i egenskap av riksdagsparti.