Etikettarkiv: misogyni

Incel och bitterhet

Nu kommer jag skrämma bort typ alla, men det får vara så. För jag känner igen mig i mycket av de känslor som beskrivs. Alltså, i känslan av att vara ensam, att vara ful, att vara ”friendzoned” – i mina tonår och en bra bit upp i tjugoåren så kände jag mig ful, oattraktiv, oälskbar.

I tonåren var jag den eviga vännen, den alla flickor ville prata med, beklaga sig inför, men som valdes bort för snyggare, coolare killar. Och jag hatade det. Det väckte en bitterhet och ett mörker… i mig som jag var tvungen att separera från resten av mig själv, vilket skapade en svartvit bild av mig själv och världen som senare starkt bidrog till min utbrändhet.

Men. Och det är ett stort men här. Jag lät inte den bitterheten bli till att jag ville skada andra. Eller till att jag hatade kvinnor. Eller ens framgångsrika män. Visst, jag var bitter, avundsjuk, oförstående inför varför männen som jag såg som kräk lyckades när jag som om och om igen fick höra hur snäll och fin jag var inte lyckades. Men jag hatade dem inte. Jag erkände det aldrig för mig själv då, inte öppet i alla fall, men jag avundades dem.

Men, fortfarande, jag ville aldrig skada någon. Utom mig själv, i de mörkaste av stunder.

I det tror jag att man måste hålla huvudet lite kallt här. Det är helt naturligt att känna sig bitter, ledsen, kanske rentav arg när man upplever sig vara förfördelad. Det betyder förstås inte att man har rätt till något; världen är orättvis och det finns inte mycket man kan göra åt det tyvärr. Det är inte män(niskor)s känsla av vanmakt, utsatthet och utanförskap som är problemet. Problemet är när den känslan börjar övergå i hat. Oavsett om det är hat mot sig själv och de självskadebeteenden de kan leda till, eller om det är hat mot andra, misogyni, misantropi eller misandri. Problemet är när frustrationen tillåts leda till våld och övergrepp.

Jag tror vi gör oss själva en otjänst genom att demonisera människor som känner sig ensamma och utsatta. Däremot ska vi inte acceptera när de vänder det till hat och en vilja till att skada andra. Det är där stoppet måste finnas, beredskapen och insatserna – att vända negativa trender till något positivt, om det alls går, eller åtminstone stoppa vansinnesdåd som Alek Minassians.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

VOX: Incel, the misogynist ideology that inspired the deadly Toronto attack, explained

Jack Werner:  En kort introduktion till ett absolut mörker

EXPO: Torontomördaren drevs av kvinnohat

Med ironin som vapen

”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis

Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).

Ironi som strategi

Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.

Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”

Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.

Att säga det förbjudna

Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.

“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross

Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.

Dold propaganda

Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.Hanif Bali är ironisk på twitter

I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Angående hat

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Detta är ett utdrag från Twitter dagen efter att Uppdrag Granskning hade sänt sitt program om män som hotar kvinnor med våldtäkter och mord:

”Ett antal män riktar stort, orimligt hat mot kvinnor, ja. Varje kvinna som på grund av det ”HATAR MÄN” är på precis samma nivå. Tänk på det.”

It suits me better to slay
Alex(inyoureyes) / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vad är det jag ska tänka på? Att det är fel att hata, oavsett hur hatet tar sig uttryck? För i så fall håller jag inte med. Att hata i sig är inget jag tycker vi ska kriminalisera, det kan många gånger till och med finnas fog för hat. Det som däremot är intressant är hur detta hat tar sig uttryck och jag tror att det är det vi måste diskutera.

Jag får intrycket av att de som tycker att vi inte ska glömma bort alla kvinnor som hatar män enbart vill försöka skifta fokus. Istället för att diskutera problemet att personer (män?) hotar kvinnor med våldtäkt och mord så flyttas fokus till att vi istället diskuterar att det är fel av oss att hata människor som hotar människor till livet. Sen när är det ett lagbrott att hata någon? Vem är du (och jag) att bestämma över hur människor känner? Jag kan absolut hålla med om att det är tragiskt att människor känner hat mot andra, men jag ser inte hatet i sig som ett problem, då jag anser att allt handlar om vad du gör med ditt hat. De män som hotat kvinnor anonymt på nätet har bevisligen omvandlat sitt hat till hot och trakasserier. Men hur förhåller vi oss till de som skriver debattartiklar eller anordnar demonstrationer mot kvinnovåld som en reaktion på det hat de känner? Jag menar inte att alla som vill förändra något drivs av ett hat. Det jag menar är att det inte är hatet i sig, utan vad du gör med det, som är det som vi bör lägga fokus på.

Ett annat problem är detta med kollektiv och personlig skuld. Jag tycker det är djupt problematiskt att vissa män identifierar sig så starkt med sitt kön att de tror att de måste försvara män som hotar kvinnor. Så fort det framkommer kritik mot en struktur — som gör att vissa män tar till våld och hot om våld — måste vi ideligen påminnas om att alla män minsann inte är sådana. Som om det inte skulle vara en självklarhet. Vad vill ni att vi ska göra, tacka er för att ni inte tar till våld mot oss? Utgångspunkten måste väl ändå vara att män inte brukar våld, vilket gör det redundant att beskriva ett normalläge.

I den bästa av världar finns det såklart inget hat, men så länge denna värld inte finns tänker inte jag lägga någon värdering i människors drivkrafter, så länge dessa följer våra lagar. Skillnaden mellan hot och hat må bara vara en vokal, men i praktiken är den så mycket större.

Om man inte hatar världen som den är, kan den aldrig ändras, därför är det bra med hat

(Doktor Kosmos – Ang. Hat.)

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari