Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den femte och sista delen i en serie krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte.
Jag har tydliga minnen av mitt första möte med den gryende insikten: Årsskiftet 2004/2005, en kurs i socialantropologi och en hemtenta på just ämnet nationalism. ”Å fan,” tänkte jag. ”hela mångkulturprojektet har från dag ett gått ut på att skapa åtskillnad, snarare än gemenskap. Stampa på Sveriges yta så att den krackelerar och bildar en mosaik, där varje del är en egen kultur, en egen etnicitet, ett eget ursprung, ett vi och ett dem.”
Redan där började jag nog ana det som Lundström/Hübinette beskriver i sin bok. Den där ut-och-invända känslan av att försöka hävda en sak, men hela tiden säga det motsatta. Att – om än på helt andra premisser och självklart inte fullt ut – dela Nysvenska Rörelsens och Sverigedemokraternas grunduppfattning om Invandrarutredningens och det ”mångkulturella projektets” skadliga effekter på Sverige/nationen. Att det är den konservativa rörelsen som är den progressiva, samtidigt som vi som uppfattar oss som de i sanning progressiva svenskarna panikartat söker konservera det nostalgiska minnet av en en gång så stolt nation, byggd på gamla, hederliga värden som tolerans, jämställdhet och solidaritet.
Nja… Det kanske inte är hela sanningen, det heller. Men det är en slags lärdom. Även jag är en av de svenskar vars självbild punkterats – ibland till och med för egen maskin. Även jag har reproducerat/reproducerar nationen dagligen, utan tillräcklig självinsikt eller förmåga att bryta mig loss ur dess hegemoniska regim. Min antinationalism, även om den varit och är ärlig i sitt uppsåt, har samtidigt varit (och är kanske fortfarande?) en självbedräglig illusion. Och kanske står vi inför en slags uppgörelse när vi närmar oss slutet på den vita melankolin. Dock inte en kamp på liv och död om nationens vara eller inte vara, utan en diskursiv kamp om vilken sorts nation vi vill vara eller inte vara:
Thi hvilket Land har ei en fordums Ære, et Glimrepunkt i Folkehavets Strøm, hvor det har blomstret, hersket eller truet?
O, det er Minder, straalende og kjære; men intet Billed i den store Drøm erstatter os Fortabelsen i Nuet.
(Ur Norges Dæmring av Johan Sebastian Welhaven)
Welhaven påminner oss i sin diktcykel från 1834 om att vit melankoli inte enbart behöver förstås som ett nutida fenomen, liksom Katherine McKittrick i sin text om Svarta livs matematik ger mig intrycket att den även kan vara svart: Det limbo som utgörs av Lundströms/Hübinettes melankoliska tillstånd är nämligen lika applicerbart på ett USA som inte ens i början av 2020 tagit sig ur post-slaveriets trauma, som på ett Sverige som i skuggan av flyktingkrisen 2015 plötsligt bestämmer sig för att det har ”varit naivt”.
Den oåterkalleliga förlusten av ett storslaget, nationellt förflutet – vare sig det bygger på myt eller verklighet, Midgård eller Folkhemmet – är i egenskap av att vara en triumf som blivit ett trauma en för evigt central del i nationellt skapande eller återskapande, oavsett när eller var en befinner sig eller vem man är.
Det gamla Sverige är dött. Och det är upp till oss som kommer att utgöra den tänkta, framtida nationen att avgöra vart detta triumferande trauma skall leda oss. Om det vi anar bortom kröken ska visa sig vara gudars skymning eller en gyllene gryning.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den fjärde av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Jag har äntligen kommit till den punkt då jag är redo att beskriva de två fenomen jag tyckt mig urskilja i en tid av vit melankoli: Nationalistparadoxen och Nationalismparadoxen.
Nationalistparadoxen
Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev ”KUKEN” – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. ”Jag är kanske inte nationalist”, har jag tänkt, ”men…” i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av min läsning av den vita melankolin; En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.
Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap (nation) som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är grupper som dessa som för mig symboliserat den ideologiska och naiva kampen för påhittet “nationen”, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dessa “svärjevänners” osvenskhet.
Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?
Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna och “svärjevännerna”?
Nationalismparadoxen
Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig emot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte riktigt så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara.
Vad gäller grupper som Nysvenska Rörelsen, BSS och Sverigedemokraterna kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem – ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt – och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som å ena sidan är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som å andra sidan uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen – och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem. Inte ens den mest förhärdande ultranationalist kan bygga en nationell gemenskap utan jämställdhet, tolerans och solidaritet oss svenskar emellan.
Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.
Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är eller inte är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens, är själva det problem som måste lösas.
I den vita melankolins paradoxala tid kan plötsligt nationalisten stå till vänster på den politiska skalan, lyssna på Skända flaggan och drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar, medan antinationalisten visar sig rösta på SD, lyssna på Ultima Thule och – även hen – drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den tredje av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Det finns de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet. För dem var statliga ingrepp som den så kallade Invandrarutredningen veritabla slag i ansiktet. En av dessa var Per Engdahl.
Samtidigt som det officiella Sverige genom insatser som Invandrarutredningen arbetade med att rekonstruera svensken i form av en antites till nationens skamfyllda förflutna arbetade Nysvenska Rörelsen [NsR] med nämnde Engdahl i spetsen med ett eget ideologiskt saneringsarbete. Även i deras fall handlade det om att försöka tona ned ett problematiskt förflutet; deras tidigare så framträdande antisemitism och rasism började därför ersättas med frågor som istället problematiserade kulturella och etniska skillnader. Ett förändringsarbete som i praktiken placerade deras utveckling i ett, ironiskt nog, parallellt spår med just Invandrarutredningen; som i allt väsentligt visade sig vara just ett kultur- och etnicitetsskapande projekt för det svenska samhället.
När Invandrarutredningen så småningom skulle omsättas i politisk praktik reagerade Engdahl med en artikel i NsR:s tidning Vägen framåt där han i skarpa ordalag varnade för att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”. I samma veva som artikeln publicerades bildade Leif ”Zeilon” Ericsson organisationen Bevara Sverige Svenskt, som utifrån i princip samma resonemang skulle komma att bli ett nav för 80-talets svenska nationalistiska och rasistiska rörelser.
Vi hoppar fram i tiden ett knappt decennium, och ungefär samtidigt som nationen enligt Lundström/Hübinette träder in i den vita melankolins fas träder även BSS in i en ny fas; man omorganiseras och byter så småningom namn till det vi idag känner som Sverigedemokraterna. Denna partibildning sluter cirkeln både logiskt och bildligt, inte minst genom att de beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn – ett välartikulerat eko från 1900-talets början, då en lika socialkonservativ och nationalistisk Rudolf Kjellén myntade det för Sverige så centrala folkhemsbegreppet.
Det nya Sverige som börjar framträda i början av den vita melankolins tid är alltså inte bara en tid kännetecknad av en begynnande nedmontering av folkhemmet och ett ifrågasättande av svenskarnas självbild som förment toleranta, jämställda och solidariska. Det är också en tid då ett begynnande bejakande av de ursprungliga värden – byggda på nationalistiskt och rasistiskt tankegods – som en gång legat till grund för sagda självbild åter blivit möjlig. Detta i en nytänd förhoppning om att kunna återuppbygga det spruckna och slitna folkhemmet på dess ursprungligen socialkonservativa och nationalistiska grund: Ett nygammalt Sverige.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den andra av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Även om Lundström/Hübinettes skildring av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd är det oklart om förlusten av den nationella självbilden och identiteten (Sverige som välfärdsnation och svensken som jämställd, tolerant och solidarisk) förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som idé/diskurs. Klart är dock att det har öppnat dörren för nationalismen att åter blomma ut som en i mångas ögon relevant ideologisk grund att stå på. Ibland rentav omedvetet.
Det desperat klingande utropet ”Vi står inte ut!”, myntat av organisationen med samma namn, visar med poetisk tydlighet att även den föreställda gemenskap som inte själv uppfattar sig som explicit nationalistisk påverkas av tidsandan. Nämnda rörelse grundades som en direkt motreaktion på den svenska regeringens vändning i flyktingmottagandet under den så kallade flyktingkrisen 2015 men kan även förstås som en del av en bredare motreaktion på förlusten av den dittills rådande, nationella självbilden av oss själva – ”vi” som inte står ut – som toleranta och solidariska.
I vakuumet efter en förlorad självbild rör det åter på sig i de alternativa grupper som redan under 60- och 70-talens konstruktion av det toleranta, jämställda och solidariska Sverige vände sig emot denna form av svenskhetsideal. I deras ögon torde den vita melankolins tidsanda snarare upplevas som att man äntligen blivit av med något oönskat och att dörren nu står öppen för en efterlängtad möjlighet att stöpa om svenskheten i egen, gärna etnonationalistisk tappning.
Dock; innan vi ger utrymme åt dem som potentiellt gläds åt förändringen vill jag uppmärksamma ytterligare en form av motreaktion som explicit riktar sig emot just dessa grupper. Det handlar om två internetrörelser som på olika sätt valt att försvara eller söka bevara den nyss förlorade Sverige- och självbilden mot de angrepp den utsätts för – inte minst genom de parlamentariska framgångarna för Sverigedemokraterna. Dessa rörelser heter Inte rasist men… [IRM] och Motargument.
IRM bildades 2012 med sin främsta uppgift att granska ”Sverigedemokraterna och i vissa fall deras omgivande grupperingar i den nationalistiska rörelsen i Sverige”. Med humor som främsta vapen har de sedan dess arbetat med antirasistisk och antinationalistisk opinionsbildning i något som – åtminstone i detta sammanhang – kan beskrivas som en o- eller undermedveten kamp för att bevara Sverige svenskt i en tid av vit melankoli.
Samma år grundades Motargument, som istället för humor använde sakliga och faktabaserade argument emot främlingsfientlighet och rasism. Vår vision (för jag skriver trots allt detta i egenskap av att vara en del av Motargument) beskrivs som ”att vara ett stöd för antirasistisk opinionsbildning, genom att ta fram argument som baseras på mänskliga rättigheter, kunskap och medkänsla” – det vill säga argument baserade på just de värderingar som enligt Lundström/Hübinette kännetecknar den toleranta, jämställda svenskhet som gått, eller tycks vara på väg att gå, förlorad.
Både IRM och Motargument kan med andra ord beskrivas som rörelser, vilka strävar efter att konservera centrala aspekter av det förra seklets Sverigebild; att helt enkelt bevara Sverige svenskt, manifesterat genom bestämda ställningstaganden mot framförallt nationalism och rasism.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den första av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”. Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit melankoli från 2020. Boken skildrar nationen Sveriges utveckling genom tre historiska faser som sträcker sig från cirka 1905 och framåt. Dessa är: Vit renhet, vit solidaritet och den nu rådande fasen av vit melankoli.
Folkhemmet, det enligt Petterson illa organiserade samhällskontrakt som var tänkt att binda svenskarna samman genom att utgöra deras livsrum, är den första historiska byggstenen; av Lundström/Hübinette benämnd Vit renhet. Folkhemmet – det vita, rena – var från början en idé, sprungen ur högermannen Rudolf Kjelléns idéer om att kombinera nationalism och socialism för att bygga ett socialkonservativt Sverige. Detta bygge kom dock ingen vart, utan trampade vatten innan det så småningom nådde sin verkliga framgång i händerna på Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, som med sin reviderade version av folkhemmet byggde upp det välfärdssamhälle vi idag främst förknippar med ordet.
Efter andra världskriget drabbades Sverige hårt av det man kan kalla ”nazitraumat”. Insikten om de groteska övergrepp som ägt rum under nazisternas välde krävde en osminkad blick i spegeln. Den sammanlagda skammen över dels statens undfallenhet gentemot Nazityskland under kriget och dels skulden över att bidragit till att forma nazismen till det den blev genom det då prestigefyllda och framkantsvetenskapliga Statens Institut för Rasbiologi resulterade i ett intensivt arbete för att återupprätta den svenska självbilden och åter göra svenskarna till ett stolt folk. Detta arbete utgör den historiska fas som beskrivs som Vit solidaritet av Lundström/Hübinette och kännetecknas av en tankekonstruktion där svensken – enligt egen uppfattning – anses vara jämställd, tolerant och solidarisk. Raka motsatsen till den sortens svensk som möjliggjorde Hitlers välde.
Idag har vi förflyttat oss in i den tredje fasen; den Vita melankolins tid. Det svenska samhällets nyliberalisering tillsammans med hela västvärldens traumatiska upplevelser i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001 – och med flyktingströmmarna till Europa från inbördeskrig och oroligheter i Syrien, Afghanistan och Östafrika 2015 som spiken i kistan – har idag resulterat i precis den sortens felaktiga självbild och underfinansierade, illa organiserade folkhem som Petterson beskriver i sin krönika. Vi har börjat upptäcka att svensken inte alltid är så jämställd, tolerant och solidarisk som vi föreställt oss.
Kort sagt: Den medvetna nedmonteringen av det så kallade folkhemmet, vars upptakt kan förläggas till 1990-talets avregleringar av statliga och kommunala domäner, har konfronterat svensken med insikten att Sverige inte längre är den välfärdsnation vi en gång var. Och bilden av svensken själv, som jämställd och solidarisk, har även den krackelerat i takt med upptrappningen av ”kriget mot terrorn” och den islamofobi som följde i dess kölvatten för att till slut, den 24 november 2015, helt raseras. Det var den dagen statsminister Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Eftersom Björn Söder återigen (den här gången i Kristianstadsbladet 26 oktober) hävdar att han aldrig sagt att judar och samer i Sverige inte samtidigt kan vara både svenskar, och judar eller samer, vill jag förklara varför han inte bara sagt just detta, utan varför det också är ett resonemang fast förankrat i Sverigedemokraternas principprogram.
Till att börja med måste man förstå att i Sverigedemokraternas språkbruk, är ”nation” inte en nationalstat, eller ens människorna som är medborgare i en nationalstat: I SD:s språkbruk är ”nation” ett etniskt homogent folk.
En medborgare i nationalstaten Sverige är alltså inte alls självklart tillhörig det SD menar med ”den svenska nationen”.
Enligt SD:s principprogram kan man bara vara tillhörig den svenska nationen om man känner större lojalitet med den, än med någon annan. Man måste också leva ”i enlighet med den svenska kulturen” och se ”den svenska historien som sin egen”.
Svenska judar och samer som känner lika stor eller större lojalitet med sin judiska eller samiska identitet som med sin svenska, platsar därför inte i SD:s svenska nation.
De får heller inte leva i enlighet med judisk eller samisk kultur, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Och de måste betrakta den svenska historien, inte den judiska eller samiska historien, som sin egen, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Kort sagt: de måste vara fullständigt assimilerade till den svenskhet som SD definierar, och radera sin judiska eller samiska identitet, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Så vad sade då sade Björn Söder egentligen, i den där intervjun i Dagens Nyheter 14 december 2014? För att inte rycka hans ord ur sitt sammanhang, väljer jag att visa utdrag ur intervjun:
För att sammanfatta, säger Björn Söder i intervjun att han
skiljer mellan medborgarskap och nationstillhörighet
menar att det finns människor i Sverige som tillhör den judiska eller samiska nationen
tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet
inte tror att man kan tillhöra två nationer samtidigt
Detta är alltså tankar direkt hämtade ur SD:s principprogram, tankar som fortfarande idag har lika central plats i Sverigedemokraternas ideologi som de hade 2014.
Det är ingen felsägning. Det är ingen felcitering. Det är inte taget ur sitt sammanhang.
I Sverige talar vi sällan om ”ras”. I andra länder, t ex USA, talas det bara om ”ras”, då man ska definiera människor. Det är sedan ganska länge klarlagt att indelning av människor i ”raser” tillhör historien. I Sverige använder vi oftast ordet ”etnicitet” när vi vill definiera människor utifrån ursprung. Men är det bättre? Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”? Svaret är både ja och nej.
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”ras”. Ordet har sitt ursprung i medeltidsfranskans ”race” och definieras som ”människor av gemensamt ursprung”, tidigare ”razza” (”ras”, ”stam”, ”härkomst”, ”familj”). Etymologer bestrider att ordet har sitt ursprung i latinets ”radix” (”rot”), men att ordet kan ha haft betydelse vad gäller definitionerna ”stam” och ”nation”. Den moderna betydelsen, ”en av de stora indelningarna av människosläktet baserat på fysiska särdrag”, härrör från slutet av 1700-talet, närmare bestämt 1774. (Källa: Online Etymology Definition)
Kort historik om ”ras” och rasism
Under kommande århundraden gjordes många ”vetenskapliga” försök att definiera och klassificera s k rastyper. Man brukar tala om åren 1850-1945 som rasbiologins era. Under denna period rådde konsensus om hur människor skulle definieras och klassificeras utifrån biologiska faktorer.
Chart to describe Nuremberg Laws of 15 September 1935 and the respective regulation of 14 November 1935. The ”Nuremberg Laws” established a pseudo-scientific basis for racial identification. Only people with four non-Jewish German grandparents (four white circles in top row left) were of ”German blood”. A Jew was defined by the Nazis as someone who descended from three or four Jewish grandparents (black circles in top row right). In the middle stood people of ”mixed blood” of the ”first or second degree.” A Jewish grandparent was defined as a person who was ever a member of a Jewish religious community. Also includes a list of allowed marriages (”Ehe gestattet”) and forbidden marriages (”Ehe verboten”).
Begreppet ”ras” har gett upphov till företeelsen ”rasism”, som innebär att det finns en utbredd uppfattning om att vissa ”raser” är bättre och andra är sämre. I ljuset av detta har vi företeelserna ”rasbiologi”, ”rashygien” och ”eugenik”. Under rasbiologins era var det bland såväl forskare som gemene man nödvändigt att ”rasen” skulle hållas ren. Detta innebar i praktiken att människor från olika ”raser” skulle hindras att få barn. Detta säkerställdes främst i västerländska samhällen (och spred sig till kolonialimperierna och resten av världen) genom officiell lagstiftning eller social stigmatisering så långt in som på andra hälften av 1900-talet.
Exempel på s k raslagar i modern tid är apartheid i Sydafrika (1948 till början av 1990-talet) och de amerikanska raslagarna (som officiellt avskaffades under 1960-talet). Trots att s k raslagar har avskaffats innebär det inte att rasismen, och den strukturella diskriminering som följer med den, har upphört.
Vad är ”etnicitet”?
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”etnicitet”. Ordet härrör från senlatinets ”ethnicus” och grekiskans ”ethnikos”, som betyder ”av/för en nation/nationell”. Grekiskans ”ethnos” betyder ”grupp människor som bor tillsammans; nation, folk, stam”. (Källa: Online Etymology Definition)
Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer, såsom språk, gemensamt och historiskt kulturarv och gemensamt ursprung. En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella, inte biologiska, särdrag. Kulturella särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion. (Källa: Thoughtco.com)
Med begreppet ”etnicitet” finns förutsättningar för människor att känna sig hemma i flera ursprung. Vi talar om svenskamerikaner, svenskkurder och svenska muslimer, svenska romer eller svenska judar. Det är också viktigt att skilja mellan en persons etniska tillhörighet och hens etniska bakgrund, eftersom en persons identitet och gruppgemenskap kan förändras över tid.
Genom historien har begreppets betydelse skiftat från biologi till socialt arv. Eftersom ”etnicitet” inte är avhängigt biologi innefattar t ex ”etniska svenskar” adopterade, invandrare och konvertiter.
Hundar kan definieras och klassificeras i ”raser”. ”Leading Breeds of Dogs” av F.E. Wright (1910) är hämtad från Webster’s New Illustrated Dictionary. Attribution: Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)
Är ”etnicitet” det nya ”ras”?
Jag återkommer nu till frågeställningen i inledningen av artikeln:
Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”?
Jag svarade ”både ja och nej” på frågan. Anledningen till det är att många människor inte ser skillnad på begreppen. Medan ”ras” är avhängigt biologiska faktorer, så är ”etnicitet” avhängigt sociologiska och kulturella faktorer. ”Ras” är ett begrepp som gett upphov till ”rasismen”, vilken syftar till att hierarkisera människor utifrån biologiska förutsättningar. I begreppet ”etnicitet” innefattas andra faktorer, t ex språk, tradition, religion, geografiska områden och/eller ursprung.
Många är av åsikten att man kan undkomma anklagelser om rasism genom att byta ut ordet ”ras” mot ”etnicitet”. Detta stämmer inte. Det är nödvändigt att vi tar reda på de olika innebörderna av begreppet innan vi börjar använda oss av dem. Först därefter kan vi använda oss av uttryck som t ex ”etnisk svensk”. I det begreppet innefattas inte bara människor som ser ”typiskt svenska ut” (den gamla rasbiologin). Det är en falsk föreställning, i vilken vi har ersatt ordet ”ras” med ”etnicitet”.
Och ja, du är rasist om du uttrycker fördomar om andra etniciteter, diskriminerar mot bakgrund av etnicitet, eller har föreställningar om att vissa etniciteter är bättre an andra.
Så ja, för en del av oss är ”etnicitet” det nya ”ras”. Och det är inte ett dugg bättre.
Och nej, för en del av oss är ”etnicitet” inte det nya ”ras”. För de av oss som förstår skillnaden mellan begreppen är det helt OK att använda begreppet ”etnicitet”.
Problemet är att det är vanskligt att använda begreppet ”etnicitet” mot bakgrund av att många uppfattar ”etnicitet” som definition och klassificering av människor utifrån biologiska faktorer. Vi riskerar att ordet ”etnicitet” förbrukas. Hur löser vi det?
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
För att kunna slå fast ett påstående som ”SD är ett rasistiskt parti” behöver vi inleda med att klargöra vad begreppet rasism egentligen innebär, gärna med exempel på hur just rasism är en av de bärande pelarna i deras ideologi. Det inledande påståendet brukar bemötas av SD:s försvarare som kategoriskt och onyanserat. Det händer också att det beskrivs som ett för debatten kontraproduktivt påstående, då det finns röster som hävdar att en sådan svepande beskyllning bidrar till bilden av ett martyrskap som snarare gynnar SD än skadar dem och att det därför är bättre att angripa dem med sakfrågor.
Men SD:s rasism är dock en sakfråga och därför är det inledande påståendet även det en sakfråga, då rasismen är så djupt impregnerad i partiets ideologi att den är omöjlig att göra sig av med – alla fina ord om ”nolltolerans mot rasism” till trots.
SD är ett rasistiskt parti
Sverigedemokraterna bildades 1988, framförallt ur resterna av Bevara Sverige Svenskt [BSS]; en rasistisk, högerextrem och nationalrevolutionär kampanjrörelse som upplösts strax tidigare. Partiets ideologi kan beskrivas som framförallt nationalistisk, uppblandat med en dos socialkonservatism. Eller som de själva beskriver det:
”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.” -SD:s principprogram, s. 3
Foto: Frankie Fouganthin
Rasism ingår alltså inte formellt sett i partiets ideologiska beskrivning, men den finns alltså där ändå. Outtalat. Och vi kommer snart att bli varse både varför och hur det förhåller sig på det sättet. Men först måste vi reda ut vad rasism egentligen är och hur den kan ta sig uttryck.
Vad är rasism?
Begreppet ”rasism” förknippas fortfarande med det förra århundradets fokus på människoraser, vilket kan resultera att olika utspel från SD – t ex om muslimer eller samer – inte tas på tillräckligt stort allvar, då det inte är självklart för alla att det handlar om rasism. Jag beskriver i en tidigare artikel på ämnet hur rasism idag beskrivs i alternativa termer, som t ex antiziganism, islamofobi eller antisemitism. Dessa termer, som beskriver olika diskriminerande fenomen, innehåller aspekter som motiverar egna beteckningar. Men skrapar vi på ytan till dessa blottlägger vi snart den rasism som utgör en grund i dem alla.
De byggs upp enligt samma struktur; ett ideologiskt skelett som utgörs av teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna i termer om t ex raser, etniciteter, kulturer, religioner, sexuella identiteter m m) med förkroppsligade – essentiella – egenskaper som är specifika för just dem.
Det är en på många sätt abstrakt definition, trots sin enkelhet. Och ny fråga uppstår: Hur kan rasism rikta sig mot t ex både människor med viss hudfärg och människor med en sexualitet som avviker från heteronormen? Är det verkligen samma sak?
Frågan måste förstås besvaras med både ”ja” och ”nej”. Det är inte samma sak, men båda två kan vara rasism. Det handlar egentligen inte så mycket om de diskriminerande handlingarna i sig, även om de negativa konsekvenser som drabbar medlemmar av de utsatta grupperna självklart har betydelse och i sig behöver motverkas. Framförallt ligger svaret på frågan i den bakomliggande människosynen; att en given grupp delar en slags mänsklig essens som dikterar deras beteenden, deras värderingar, deras position i samhället. Att din hudfärg eller sexualitet gör dig till en speciell sorts människa; att du tillhör en annan ”ras” och bör behandlas därefter.
”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8, min understrykning)
Rasism är alltså ett komplicerat begrepp som spretar åt många håll samtidigt. Docent Anders Hellström, som på uppdrag av Forum för Levande Historia har sammanställt en förteckning över olika rasismer, väjer inte ens för att tala om en förvirring kring rasismbegreppets natur och påminner i och med det om vikten av att ständigt reflektera över vad rasism är och hur dess uttryck ständigt förändras. Det tidiga 2000-talets rasism ser inte likadan ut som det tidiga 1900-talets rasism: den talar hellre om etnicitet och kultur, än om raser (inte minst då den medicinska vetenskapen idag är enad i uppfattningen att det inte är möjligt att dela in människor i olika raser). Men rasism är det, trots allt. Och sättet att avgöra huruvida det är rasism eller inte handlar till stor del om hur den tar sig sina uttryck och vilka premisser man bygger sina resonemang på.
Man kan säga att när beskrivningar av olika grupper av Andra tar sig uttryck som beskriver etnicitet eller kultur som något i människan nedärvt och essentiellt, så är man ute på mycket tunn is.
Sverigedemokraterna och rasismen
Så var det det här med SD. De har en uttalad nolltolerans mot rasism och skriver t o m följande i sitt principprogram:
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13 (min understrykning)
Foto: News Øresund – Johan Wessman
Trots ovanstående hävdar jag alltså motsatsen. Och det torde faktiskt var och en som visat minsta nyfikenhet på – och genomfört ett minimum av kritisk granskning av – detta enligt uppgift nationalistiska, socialkonservativa parti. Faktum är att redan i det citerade stycket, som kommer från principprogrammets avsnitt om nationalism avslöjar SD en människosyn som bygger på kulturrasistiska föreställningar, där just ”kultur, språk, identitet och lojalitet” har avgörande betydelse för din möjlighet att vistas – och röra dig – i det offentliga, svenska rummet.
Den nationella gemenskap som åsyftas i ovanstående citat utesluter redan i Sverigedemokraternas egna definition grupper av i Sverige boende människor – medborgare – av annan kultur, som talar annat språk, identifierar sig – eller identifieras – med något annat än det (nationalistiskt) ”svenska” och/eller är illojala (mot Sverige och svenskarna, kan förmodas). Du kan i SD:s värld inte vara svensk jude eller svensk same. Du måste välja, eller åtminstone rangordna dina identiteter, samhörigheter, lojaliteter. Och du måste sätta Sverige först.
Att på det här sättet utestängas enbart på premissen att man tillhör en annan kultur, att diskrimineras för att man talar ett annat språk än svenska, att förlora en eller flera av sina medborgerliga rättigheter för att man identifierar sig som t ex same och/eller kritiserar aspekter av svensk politik eller svenskt samhälle – vad är det, om inte rasism?
Att Sverigedemokraterna i samma mening dessutom lyckas med konststycket att hänvisa till förra seklets rasistiska flaggskepp ”genetisk grupptillhörighet” lägger ytterligare sten till bevisbördan. Förvisso, utropar kanske den SD-vänlige läsaren, säger de ju att de inte erkänner det som en särskiljande faktor. Och mycket riktigt, det säger de. Men ingen annanstans än i en mörkbrun, rasistisk mylla lever myten om ”genetisk grupptillhörighet” kvar i sådan styrka att det måste uttryckas explicit, i t ex ett politiskt principprogram, att man inte tillerkänner den någon större betydelse. Fråga dig själv: Vilka talar Sverigedemokraterna till i just den bisatsen, om inte kärnan i sin väljarbas – de som följt med sedan det tidiga 80-talet och ”Bevara Sverige Svenskt?
Foto: Frankie Fouganthin
Det är vetenskapligt fastslaget sedan snart 70 år tillbaka att de genetiska skillnader man kan identifiera mellan människor inte är tillräckliga för att på ett relevant sätt kunna dela in människor i avgränsade grupper (för att inte tala om biologiska raser). Ändå uttrycker sig Sverigedemokraterna som om man vore progressiva när man, nästan storsint, säger att din ”genetiska tillhörighet” inte ska behöva vara ett hinder för din strävan att ingå i den svenska nationen. Det blir t o m ett av deras argument när de försöker beskriva sig som ett ickerasistiskt parti; deras gemenskap begränsas inte av ”genetisk tillhörighet”, ergo är de ickerasistiska. Men det är ett argument som ekar tomt mellan de murar av kulturella och etniska ras-substitut SD byggt upp.
De rakade skallarna har fått hår. Bomberjackor och kängor har ersatts av kostymer och lågskor. Argumenten har vässats från brölandet om n***er som smittar våra svenska flickor med dödlig AIDS till att med orolig röst säga sig vilja värna vår bräckliga svenskhet mot böneutrop och halalslaktat kött. På ytan är SD 2018 något helt annat än SD 1988. Men deras politik är densamma. Och vissa grupper av människor kommer aldrig att vara helt välkomna i SD:s Sverige, helt enkelt för att de är födda av – enligt SD – fel föräldrar.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att gå närmare in på hur SD:s rasism har sett ut historiskt.
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
”Nu är det tid att vi alla tar strid
o förvaltar det vikingaarv som vi fått
o gör oss av med varenda jugoslav
o skickar hem varenda slem hotten-tott.
Kom, låt oss jaga dom, dit därifrån dom kom
o sen aldrig släppa nån jävul över bron.
Ner med det utländska.
Fram för det storsvenska.
Fram för det svenska i vår svenska nation.
Bort med Bernadotte från vårt kungliga slott
o bort med hans invandrarkärring, och sen
sätter vi Reefat-Al Sayed på en kamel
o så skickar vi den hem till öknen igen.
O Miro Zalar, honom förklarar
vi som en icke längre önskvärd person.
Ner med det utländska.
Fram för det storsvenska.
Fram för det svenska i vår svenska nation.
Bort ävenledes med Ford o Mercedes,
kamera o klocka, telefon o kompass.
Bort med Jonnie Walker, bingo o poker,
fotboll o glass o Dallas o negerjazz.
Ner med bananerna o utländska ”vanerna”.
Ut med Pekingesern, av med joggingskon.
Ner med det utländska.
Fram för det storsvenska.
Fram för det svenska i vår svenska nation.
Bort med alfabete o sifferhelvete.
Bort med alla utländska ord likaså.
Tro inte en sekund på att jorden är rund
det är det nån svartskalle som har hittat på.
Ner med vetenskaperna. Länge leve aperna
ty vi är storsvenskar, saliga i tron
Ner med det utländska.
Fram för det storsvenska.
Fram för det svenska i vår svenska nation.”
Motargument 