Etikettarkiv: terrordåd

Nyhetsbrev juni 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under juni 2017

Artiklar

Vilken är den största invandrargruppen i Sverige? – artikel av David Ehle om vilka länder svenska invandrare kommer ifrån

Icke-vita bildstereotyper – artikel av Torbjörn Jerlerup om projektet Bilders Makt

I fokus

Nazistiska mordhot i Tierp: Hot mot rikets säkerhet! – artikel av Torbjörn Jerlerup om NMR:s inställning till de de kallar folkförrädare

SD ljuger om sin politik – artikel av David Ehle om SD:s lögner

Jomshof, Lamotte och Yttrandefriheten – artikel av Helena Trotzenfeldt om Kahin Ahmed-gate

Korta motargument

Europadomstolen: Rysk antigay-lag strider mot mänskliga rättigheter – korta av David Ehle

Krönikor

Det nationalistiska samhället – krönika av Johannes Fredrikson om SD:s nationalism och dess konsekvenser

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om… – krönika om mixade människor. I samarbete med Afropé.

Den nygamla borgerligheten – krönika av Vladan Lausevic om att Moderaterna avkrävs en ursäkt för sin förda migrationspolitik

När terrorismen fick patent – krönika av Dorian Ertymexx om begreppet terror och dess utövare

”Den svenska inkvisitionen” – krönika/mytknäckare av David Ehle om hur ”sverigevännerna” (i detta fall Avpixlat) ständigt påpekar att domedagen är nära

Med ironin som vapen – krönika av Jan Kjellin om att ironi kan användas som en metod att sprida propaganda

#näthat: Att så ett frö av rädsla – gästkrönika av Hanna Zetterström om näthat och hur omgivningen bör agera

Att förvandla ett folk – krönika av Jan Kjellin om begreppet assimilering

När terrorismen fick patent

Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!

Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.

Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”

Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?

Det ”terrorfria Ungern”

Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.

Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:

Masked men attacked the Roma laborers just as the police officer had advised

Four jailed for neo-Nazi killing spree that terrified Hungary’s Roma

Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.

Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.

För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev april 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under april 2017

Artiklar

Brottsutveckling i Sverige enligt BRÅ – artikel av Johan Löfström om brottsstatistik

Öva civilkurage! – artikel av Johan Löfström om hur vi bör agera när vi bevittnar ett brott

Den negativa bilden av den invandrade familjen – artikel av Tina Holm om hur vi ser på svenska respektive invandrade familjer

Korta motargument

Tips för att bemöta islamofobers ”fakta” – gästinlägg av Mats Knutsson

Åkessons ”praktskandal” – korta av Helena Trotzenfeldt om hur Jimmie Åkesson hanterade terrordådet i Stockholm

Högerpopulist-vindar i Norden? – korta av Johan Löfström om högerpopulisternas utveckling i våra grannländer

Ditt minne ljuger – korta av Helena Trotzenfeldt om hur vi luras att tro att det har ”blivit värre”

Krönikor

Migrantens livslånga skuld – i samarbete med Afropé

Är religion verkligen ”som en penis”? – krönika av Torbjörn Jerlerup om hur vi bör se på religion och ateism

Blev Sverige mångkultur år 1975? – krönika av Torbjörn Jerlerup om mångkultur

Myter

Fem myter om det dödliga våldet – gästinlägg av Maria Robsahm

 

Åkessons ”praktskandal”

SDs partiledare Jimmie Åkesson har skrivit en debattartikel som bygger på att terrordådet vid Åhléns skulle kunna ha förhindrats, och motiverar detta med en rad åtgärder han tidigare föreslagit.

Dock finns bisarrt nog inget i den digra lista han redovisar som rimligtvis hade gjort vare sig till eller från i det aktuella fallet.

1. ”Skärpta straff för terrorresor, kriminalisering av terrorresor till medborgarskapsland, förbud mot propaganda för terrorism och automatisk häktning av återvändande IS-terrorister” : Den misstänkte hade aldrig rest på någon ”terrorresa” eller bedrivit propaganda för terrorism, annat än enstaka facebook-likes enligt de uppgifter som framkommit.*

2. Inre utlänningskontroller är ett synnerligen trubbigt och dyrt verktyg för att hitta papperslösa, och dessutom genomförs de redan.

3. ”Fråntagande av medborgarskap”. Hur har Åkesson tänkt sig att det skulle ha stoppat den misstänkte?

4. ”Asylsökande ska kunna hållas inlåsta” – det är inte praktiskt, eller mänskligt eller i enlighet med internationella konventioner att hålla oskyldiga, däribland barn, fängslade i åratal, men framförallt var den misstänkte inte i huvudsak asylsökande, utan han var här för att tjäna pengar, och asylansökan blev bara ett verktyg att stanna legalt i landet under en tid. Hade Sverige hållit asylsökande inlåsta hade han rimligtvis aldrig sökt asyl utan istället fokuserat på svartarbete.

5. Vidare menar han att vi har för få poliser. Om det kan man tänka vad man vill, men inget tyder idag på att fler poliser hade kunnat vare sig få den misstänkte utvisad eller förhindrat dådet.

Åkesson slutar med att säga: ”En överblick av mandatperioden framställer Sverigedemokraterna som ensamma om att visa på handlingskraft innan någonting har fått gå sönder.”

Det känns onekligen som om Åkesson väntat på ett helt annat dåd för att göra sina politiska poänger, men nu tager vad som bjuds.

===

*En anonym källa inom uzbekiska säkerhetstjänsten hävdar att den misstänkte försökte åka till Syrien 2015. Om det skulle visa sig stämma och SÄPO upptäckt detta hade våra lagar räckt för att ta honom i förvar, snabbehandla hans asylansökan och skicka ut honom ur Sverige. Har en asylsökande för avsikt att lämna Sverige kan hans asylansökan avslås med stöd av 8 kap. 19 § i Utlänningslagen, för en enligt lagrummet ”uppenbart ogrundad asylansökan”.

Moskéer som inte tar avstånd

Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.

Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.

Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.

Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.

Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.

Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.

Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?

Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.

Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.

Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.

Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.

Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?

Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===
Läs mer i ämnet av David Ehle.

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism

Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.

De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.

Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.

2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.

Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.

Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.

islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:

Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation

Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.

Efter terrordåden i Paris 2015 fördömde såväl Saudiarabien som Algeriet, Marocko, Kuwait, Iran, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Bahrain, Indonesien och Qatar attackerna. Attackerna fördömdes av nationella och lokala muslimska grupper i USA. Franska muslimska ledare fördömer terrorattacken i Nice häromveckan. Dessutom utfärdade 70 000 muslimska ledare runt om i världen i slutet av förra året en fatwa mot islamistiska organisationer, såsom Daesh, Boko Haram, Al-Qaida och talibanerna, och krävde då att sådana organisationer inte ska benämnas muslimska.

Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.

Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.

Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.

Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.

Källor:

Myths and Facts about Muslim People and Islam

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Bias against muslims

Myt: Islamister bakom all terrorism

Rättfärdigandets logik

Gästinlägg av Robert Nilsson

ORLANDO. Pingstpastorn Stanley Sjöberg skriver följande i ett Facebookinlägg med anledning av massakern på gayklubben i Orlando:

“Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter “pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlando att upprepas i stad efter stad, land efter land.”

En tid efter terrorattentatet på Utøya så skrev den sverigedemokratiske kommunpolitikern Eric Hellsborn på sin blogg:

“Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.”

Det är samma sorts kallhamrade cyniska logik bakom båda resonemangen – där skulden för det som skett flyttas från gärningsmannen eller den ideologiska kontext och normer som motiverade denne för att läggas på offren eller någon annan.

Antingen det är massinvandring eller provocerande Pride-kultur.

Hitler och nazisterna använde sig av samma sorts logik – det var judarna själva som bar ansvaret för Förintelsen och den slutgiltiga lösningen.

Logiken är livsfarlig – för den inte bara bekräftar gärningsmannens världsbild och syn på sig själv och dennes rättfärdigande av sina handlingar – utan också potentiella gärningsmäns diton.

Massmördare mördar oftast genom att inleda en förhandling med sin egen moral – en sorts förhandlingsprocess – där de hamnar i en sorts moralisk ”point of no return”. De hamnar till slut i slutsatsen att även om mord är moraliskt fel, så övervägs denna moraliska brist av det rätta i att handla för ett gemensamt bästa. Det gemensamma bästa kan vara nationen, folket eller guden eller något annat högre värde.

Att vi påfallande ofta – som i Breiviks fall – ser mordet omskrivet som ett självförsvar handlar just om att komma runt det moraliska dilemmat som mord är. Att handla i nödvärn är en moralisk klausul som funnits ända sedan antiken – en mycket gammal föreställning som idag är institutionaliserad i de flesta nationers lagar.

Logiken tillämpas för den placerar alla människor i ett sorts händelseförlopp som inte går att påverka. Händelseförloppet utlöses som en konsekvens av att en sorts naturlag – må det vara Gud eller någon annan abstraktion som nationen – och dess bestämda ordning har rubbats. Antingen genom att vara homosexuell eller vara av annan etnisk härkomst som i sin tur inte harmonierar med ordningen.

Men framförallt, och återigen, uttalandena bekräftar gärningsmännens – både gårdagens och morgondagens våldsverkares – världsbild och rättfärdigande.

Vi måste tala om debatten

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Artikeln är också publicerad på bloggen Alexandras Allehanda.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***