Etikettarkiv: kvinnohat

I fokus

Det antisemitiska hatet mot Jerzy Sarnecki

Sveriges så kallade ”radikalnationalister” – både de som bytt bomberjackor mot kostymer och de som heilar öppet – har sedan länge haft ett särskilt hat mot Jerzy Sarnecki. Låt oss gå tillbaka till 2015 – även om det började långt tidigare. Det handlar om en djupt ingrodd antisemitism.

Den 9 februari 2015 skickade Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Gustafsson en redogörelse till partiledningen. Den handlade om Kristina Winbergs politiska assistent Joel Ankar, som efter EU-valet året innan hade arbetat politiskt för SD i EU-parlamentet.

Denna redogörelse – som alltså skrevs av SD:s pressekreterare och skickades till partiledningen – var mycket graverande.

Bakgrunden var följande: Aftonbladet hade gjort en granskning av Joel Ankar och ringt upp SD för en reaktion. Aftonbladet ansåg sig kunna visa att Ankar hade skrivit grovt antisemitiska och pronazistiska inlägg på flashback. Henrik Gustafsson kontaktade Ankar, ställde frågan om det som Aftonbladet hade var sant och skrev sedan sin redogörelse till partiledningen. Och SD:s partiledning fick redogörelsen den 9 februari, dagen innan Aftonbladets granskning publicerades den 10 februari. Detta visar att SD:s ledning omedelbart hade full kännedom om Ankars agerande. Det rådde nämligen ingen tvekan om att det var Joel Ankar som hade skrivit de rasistiska, kvinnofientliga och antisemitiska kommentarerna.

Grov antisemitism mot Sarnecki

Några av Ankars allra grövsta kommentarer handlar om Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid BRÅ.

Det var ingen slump att Anker pekade ut just Sarnecki. Född i Warszawa strax efter andra världskriget kom han till Sverige som flykting 1969 som en följd av den antisemitiska våg som då sköljde över Polen. Hans judiska börd har alltid varit en nagel i ögat på SD och deras kretsar. Men helt öppen med de egentliga motiven till kritiken mot Sarnecki har man inte kunnat vara.

Men nu briserade bomben. Ankar visade den verkliga sanningen bakom hatstormen mot professorn i kriminologi. Det handlar helt enkelt om antisemitism.

Men Ankar skriver inte bara om Sarnecki. I ett stort antal oerhört grova kommentarer visar han en närmast besinningslös rasism, hat mot muslimer och uttrycker sexualiserade våldshot mot kvinnor som genomgår abort.

Här är några exempel på det han skrev.

Hatet mot muslimer

Att Ankar hatar muslimer råder det ingen tvekan om. Hans svavelosande angrepp är genomsyrat av ett hat som är nästintill omöjligt att begripa:

Hatet mot kvinnor

Men Ankar hatar också kvinnor. Särskilt de som har genomgått en abort. Språket är våldsamt och sexualiserat och visar att abortmotståndet har djupa rötter i SD:s politiska kultur:

Hatet mot Sarnecki

Men den enskilda person som Ankar ständigt återkommer till är Jerzy Sarnecki. Den grova antisemitismen är helt öppen.

Och detta är bara en av en lång rad antisemitiska kommentarer om just Sarnecki. Inför sin redogörelse för partiledningen hade pressekreterare Gustafsson kontaktat Joel Ankar själv och bett honom att lista ”det han anser vara grovt” och ange i vilket sammanhang som han skrev kommentarerna.

Och Ankar svarade. Han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback. Och han medgav en lång rad rasistiska och antisemitiska skrivningar och han medgav att han särskilt hade pekat ut Sarnecki. Återigen. Ankar själv erkände detta fullt ut – men försökte få det till att han ”hade genomgått en kaotisk period och att han var väldigt ung”. När det framkom att de senaste inläggen var från året innan – 2014 – bara några månader innan alltihop avslöjades föll detta ”försvar” samman.

Vem är då denne Joel Ankar? Han började juristlinjen 2007 och fick sin juristexamen i november 2012. Under utbildningen skrev han flera inlägg om hur han planerade att utnyttja sin ställning som jurist.

”Jag lovar att under min tjänstgöring inom det judiciella systemet ska jag göra allt i min makt för att skynda på lagföringsprocessen. Dock bara för vänstermuppar och krokiga judegubbar som Sarnecki, märk väl” (Källa: Aftonbladet)

En av dem som undervisat Joel Ankar på juristlinjen var just Jerzy Sarnecki, och han återkommer flera gånger till honom i sina inlägg på Flashback, som här:

Det råder heller ingen tvekan om var Ankars politiska hemhörighet finns, historiskt sett. När han får frågan från pressekreterare Gustafsson medger han att han ”uttalat visst stöd för vissa soldater inom Waffen-SS som var modiga”.

Pronazist och antisemit – hur hanteras han av SD?

Att Ankar är pronazist och antisemit och muslimhatare och kvinnohatare råder det ingen tvekan om. Men det verkligt viktiga är inte denna enskilda persons vidriga beteende. Utan hur SD hanterar alltihop när det kommer ut. SD:s ledning fick pressekreterarens redogörelse och det råder alltså ingen tvekan om att SD:s ledning i ett mycket tidigt skede är fullt informerad om Ankars antisemitism och pronazism.

Är detta ett problem för SD?

Nej. Inte i sig. Bara om det kommer ut.

Och SD:s sätt att hantera skandalen är avslöjande. Lögnerna är flagranta och många. Inför sina kolleger i Bryssel och inför sin arbetsgivare Kristina Winberg hade Ankar erkänt att det var han som skrivit det som Aftonbladet avslöjat. Och Winberg skrev också om detta i en intern sammanfattning. Joel Ankar själv skrev också till både Mattias Karlsson och Richard Jomshof där han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback.

Men den första strategin från partiledningen blev att förneka alltihop och att försöka så tvivel kring vem som egentligen stod bakom kontot. Detta är också den strategi som Ankar själv länge försökte sig på:

”Jag har inte skrivit det som du påstår. Det här kontot kan ha använts av många” säger han till Expressen så sent som i juni 2016. När tidningen då påminner honom om att han för flera partikamrater medgett att det är han som står bakom Flashbackkontot säger han:

”Det där var en väldigt kaotisk period i mitt liv med….. Jag var utsatt för väldigt hög stress. Så jag har väldigt vaga minnesbilder av hur saker och ting förflöt under den tidsperioden.”

Men den strategin höll inte. Och efter en tid kom till sist beskedet att Ankar skulle sluta i Bryssel. Nu skapades en ny strategi från partiledningen. Nu påstod SD:s ledning att man hade ”försökt avsluta Ankars anställning men att detta inte var möjligt eftersom han var anställd av parlamentet”.

Kristina Winberg påstod också att Ankars ärende hade överlämnats till EU-parlamentet som skulle ha utrett Joel Ankars skriverier på Flashback, men att de inte funnit något.

I ett mejl till Expressen i juni 2016 skrev SD:s presschef Henrik Vinge:

”Joel Ankar är formellt inte anställd av Sverigedemokraterna utan av Europaparlamentet. Vi vände oss till dem redan 2015 för att be dem avsluta anställningen. De avslog vår begäran. Idag pågår en förnyad process för att förmå Europaparlamentet att ändra sitt beslut.” (Källa: Expressen)

SD hade kunnat sparka Ankar

Eftersom svenska journalister i allmänhet har dålig koll på hur saker och ting fungerar i Bryssel så låter de flesta sig nöja med detta. Men liksom det första förnekandet är även detta en lögn. SD hade kunnat sparka Ankar. Formellt var han visserligen anställd av Europaparlamentet, men det är trams att bara Europaparlamentet bestämde om Ankar kunde avskedas.

Winberg och SD-ledningen påstod att det var ”parlamentets regler” som stoppade henne från att avskeda Ankar. Men det stämmer helt enkelt inte med tjänsteföreskrifterna. Kapitel 9, punkt (d) beskriver det förtroende som måste finnas mellan den enskilda parlamentarikern och den anställda assistenten. Saknas detta förtroende får parlamentarikern avluta assistentens anställning.
Tjänsteföreskrifterna gav alltså Winberg – och SD-ledningen – fullständig rätt att avsluta Ankars anställning om man hade velat göra det. Men det ville man inte. Trots full insyn vad han stod för och hur han hade agerat så hade SD fortsatt fullt förtroende för Joel Ankar.

Ankars grova rasism, hans hyllande av den kriminella nazistiska organisationen SS, hans systematiska antisemitiska personangrepp på Sarnecki – inget av detta förändrade SD-ledningens uppfattning. Joel Ankar fick vara kvar.

Att SD inte genast avslutade hans anställning visar därmed var SD:s politiska linje ligger. Antisemitism och pronazism. Men det ska hållas hemligt.

Jerzy Sarnecki har fortsatt vara en nagel i ögat på SD-ledningen och de har fått med sig hela svansen. De antisemitiska påhoppen på Sarnecki har fortsatt.

När hatstormen nu återigen viner mot BRÅ så är det heller ingen slump att svansens angrepp mynnar ut i angrepp på just Jerzy Sarnecki.

Svensk antisemitism.

Krönikor

Med ironin som vapen

”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis

Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).

Ironi som strategi

Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.

Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”

Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.

Att säga det förbjudna

Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.

“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross

Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.

Dold propaganda

Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.Hanif Bali är ironisk på twitter

I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.