Etikettarkiv: terror

Nyhetsbrev januari 2017

Här presenteras våra artiklar som publicerats i januari.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism – artikel av Tina Holm om att det finns olika typer av rasism

Jämställdhet i SD – artikel av Johan Löfström om den skeva könsfördelningen hos Sverigedemokraterna

Kulturell rasism – andra delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Vithetsstudier – artikel av Tina Holm om vithetsnormer

Skuldbelägga offer? – tredje delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Att ta upp det negativa – eller inte – artikel av Hanna Bard om generaliseringar kring islamism, islam, terrorism och muslimer

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2 – artikel av Helena Trotzenfeldt om den före detta centerpartisten Annelie Sjöbergs rasistiska Facebook-inlägg

Det där om yttrandefriheten – krönika av Alina Koltsova om vad yttrandefrihet faktiskt innebär

Krönikor

Om kollektiv skuldbeläggning av judar – krönika av Robin Bankel om judar, Israel och skuld

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer” – krönika av Hanna Bard om islamkritik kontra islamofobi

”Ta avstånd från islam/det judiska” – fjärde delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Klantänkande i den nationella rörelsen – krönika av Alexandra Grönvall om kulturmönsters betydelse i formande av värderingar

Låt SD behålla stigmat – krönika av Helena Trotzenfeldt om att vi inte ska glömma SD:s nazistiska bakgrund

Mytknäckare

Pedofilmyter – första delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Antisemitism och islamofobi och USA:s presidenter – femte delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Korta motargument

Islamofobi och kristofobi – artikel av David Ehle om varför det är rätt att benämna intoleranser med efterleden -fobi

Recensioner

Bokrecension: En droppe midnattDavid Ehle recenserar Jason Timbuktu Diakités självbiografi

 

Att ta upp det negativa – eller inte

islam.se kan man läsa om islam och terrorism:

“Det är olyckligt att islam idag är synonymt med terrorism ty långt ifrån att förespråka terrorism är islam en fridfull religion vars fundament lär muslimer att upprätthålla fred och rättvisa världen över. Islam sanktionerar inte terrorism så som begreppet idag förstås (…)

Att många troende muslimer har den åsikten är förståeligt, eftersom få vill att den religion man tror på och känner starkt för, ska förknippas med våld och terrorism. Lamija Sljivo som intervjuas av i denna artikel, uttalar sig om ämnet efter attackerna i Paris 2015:

“Det de här personerna gör är att de tar namnet islam och gömmer sig bakom det men det de håller på med har ingenting med islam att göra.”

Att Sljivo känner så biter dock inte på islamofober som gärna anser islam vara representerat av exempelvis Daesh/IS.

Den högerextrema sidan Avpixlat refererade tidigare 2015, månader innan Parisattackerna, till en terrorexpert vid namn Peter Bergen. Enligt Bergen kan islamistiska terrorister hitta koranverser som stödjer deras våldsamma värderingar. Artikeln nämner att Bergen anser att muslimska ledare behöver

“reformera hur radikala muslimer tänker“

men Avpixlat drar slutsatsen av Bergers uttalande

“att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat.”

Diskussioner om islam är ofta polariserade och lutar antingen åt åsikten “Islam och terrorism har inget med varandra att göra”, eller åsikten som bland annat Axpixlat står för: att islam är orsaken till islamistisk terrorism à la Daesh. Detta tar religionshistorikern Eli Göndör också upp: 

“Antingen påpekas det att företeelsen inte har med islam att göra eller så hävdas det att det skulle vara ett uttryck för religionens sanna väsen.

En inblick i rörelsens religiösa föreställningsvärld visar dock att IS har med islam och religion att göra.”

Att sanningen kan ligga mellan dessa två åsikter verkar vara kontroversiellt och tas sällan upp. Men själva islam som religion behöver inte fördömas för att man erkänner att terrorister som al-Qaida, al-Shabaab och Daesh faktiskt använder korancitat för att motivera sina dåd.

Problemet med att avvisande säga att dessa terrorister inte är “riktiga” muslimer, är att de själva faktiskt anser att de är det. Enligt exempelvis Daesh, är deras extremistiska islam den enda rätta. Shiamuslimer och andra muslimer som inte delar Daeshs syn, anses vara otrogna eller avfällingar. Det Avpixlat gör med Bergers uttalande om islam som motivation för terrorism, är att negativt generalisera över hela religionen. Detta är något islamofober gärna gör.

Göndör påpekar att Daeshs form av islam avvisas strängt

“av Arabförbundets 22 medlemsstater och Egyptens mest inflytelserika religiösa tjänsteman, stormuftin Shawqi Allam. Det i sig borde ses som bevis nog för att den stora majoriteten muslimer i världen anser att islams religiösa begrepp och idéer bör tolkas till en helt annan form av religionsutövning än IS obarmhärtiga brutalitet.”

Slutsats: Att hävda att islamistiska terrororganisationer faktiskt använder islamiska argument (om än lösryckta sådana), betyder inte att man – som Avpixlat och Sverigedemokraterna är – bör vara emot religionen islam eftersom islam har många tolkningar.

Skuldbelägga offer?

Detta är del tre i en serie artiklar som berör likheter mellan islamofobi och antisemitism.

Bär muslimer skulden för islamofobin, bär judar skulden för antisemitismen och bär vi i ”väst” skulden för att IS och Al-Qaida vuxit fram?

”Det är inte konstigt att folk blir islamofober när de ser hur arabiska länder förtrycker människor och hur islamister spränger människor i luften”. Så heter det ofta då man pratar om islamofobi. Ofta får man höra att sådant som att en del muslimer inte vill skaka hand med motsatta könet, och påståenden om muslimsk brottslighet också förklarar varför folk blir islamofober.

Tanken med att jämföra på detta sätt är ofta att försvara hat mot islam. ”Det finns skäl att hata”. När de som resonerar så pratar om hat mot muslimer säger de ofta ”vill man bli av med hatet mot muslimer ska man börja med att förbjuda islamsk extremism”.

Personer som relativiserar problemet med radikal islamism resonerar ofta på ett liknande sätt. För dem är det väst som helhet, maktpolitiker i väst och islamofoberna som anses vara orsaken till att terrorismen växer fram. Då de pratar om hur man ska kunna stoppa IS och radikal islamism säger de att man måste börja med att stoppa islamofobin.

I Norge har den extremistiska aktivisten Fahad Qureshi, aktivisten bakom nätplatsen islamnet gett följande förslag på hur man kan stoppa IS och de radikala islamisterna. Som synes vill han stoppa terrorn genom att stoppa islamofobin.

skarmklipp

Att ge offren skulden

Detta är klassisk psykologisk projicering. Att överföra på andra det man själv är och gör. Förklaringen till varför man handlar som man gör blir alltså att ”de andra” gör si eller så. Eftersom ”väst” eller ”islamofoberna” beter sig som de gör behöver vi inte göra nåt åt radikal islamism och IS, eller för att ”muslimerna” och ”IS” gör som de gör behöver vi inte göra nåt åt muslimhatet.

Samma sak dyker upp inom antisemitismen. Till exempel då hat och rasism rättfärdigas bland palestinier. Man måste ju förstå dem, heter det ofta, de lever under förtryck och man måste förstå om de hatar alla judar.

På 1920-talet fanns det en diskussion om ”östjudarna” i Europa. Man försökte förklara den tyska och nazistiska antisemitismen med att det hade migrerat judar från Östeuropa till Västeuropa under lång tid.

Enligt denna myt var de östeuropeiska judarna inte civiliserade. De var kriminella, våldtäktsbenägna och smutsiga. Den kriminalitet de spred omkring sig och deras ”smutsiga kultur”gjorde att tyskarna reagerade mot dem genom att bli antisemiter.

Återigen samma sak. Påstådda egenskaper hos en grupp judar, östjudarna, rättfärdigade och ”förklarade” hat mot alla judar

Så här kunde det se ut då Dagens Nyheter skrev om östjudarna. 1921-11-07.  Lägg märke till hur de beskriver den påstådda brottsligheten.skarmklipp

 Läs hela artikeln från 1921 här.

Det var faktiskt så illa att en hel del judar under 20-talet och 30-talet hyste fördomar om östjudarna. Även bland judar förklarade en del antisemitismen i väst på migrationen av judar från öst. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Hat rättfärdigar inte annat hat. Problemet är hatet, att man drar andra människor över en kam. Det spelar ingen roll vad personer och grupper i den kategori man hatar har gjort, man har noll rätt att hata gruppen tillbaka. Och detta gäller oavsett vad man själv gått igenom som människa.

Om någon spottar på mig har jag inte rätt att spotta tillbaka på dennes dotter!

 

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer”

Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.

Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.

Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.

Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion.

Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.

På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:

“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”

Avpixlat fortsätter med argumentationen att

“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”

Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.

Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:

“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”

Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:

“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”

(…)

“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”

Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.

Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Moskéer som inte tar avstånd

Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.

Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.

Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.

Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.

Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.

Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.

Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?

Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.

Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.

Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.

Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.

Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?

Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===
Läs mer i ämnet av David Ehle.

Invandrare som röstar på SD

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

F d SD-topp: ”Anton Lundin-Pettersson är ett offer”

Den före detta partistyrelseledamoten i Sverigedemokraterna, Kenneth Sandberg, kallade i ett mail under tisdagen Trollhättanmördaren Anton Lundin-Pettersson för ”ett offer för politikernas och PK-etablissemangets folk- och landsförräderi”, och skyllde morden på massinvandringen och ”nysvenskar”.

Vi har tidigare skrivit om hur Kenneth Sandberg tidigare i år önskade livet ur dåvarande gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic. I ett nytt massmail till medier och politiker kritiserar nu Sandberg medierna för att de ”demoniserar” Anton Lundin-Pettersson och inte diskuterat de bakomliggande faktorerna som fick honom att med ett svärd döda tre personer och skada två på en skola i Trollhättan för ett år sedan.

kenneth-sandberg-kvEnligt Sandberg var det på grund av att ”massinvandringspolitiken slukar alla resurser genom samhällets positiva särbehandling av “nysvenskar”” som Lundin-Pettersson hade svårt att få jobb och hamnade i en hopplös situation vilket ledde till depression. Sandberg kallar vidare morden för en ”desperat handling”. Han passar även på att komma med ett par grovt rasistiska kommentarer om invandrare.

Han skriver även att ”Inte minst är det ohyggligt att en svensk pojkes liv ändas på grund av omständigheter som han själv i högsta grad är ett offer för,  d v s politikernas och PK-etablissemangets folk- och landsförräderi..!”

Även fast Sandberg tar avstånd från morden så framgår det att han snarare tycker att Lundin-Pettersson är ett offer än en mördare. Han lägger istället skulden på invandrare, politiker och medier för att ha skapat ett samhälle som tvingat Lundin-Pettersson till dessa handlingar.

Nedan följer det mail som Kenneth Sandberg skickade ut.

sandberg

Sandberg var mellan 2003 och 2006 ledamot av Sverigedemokraternas partistyrelse, och har även representerat SD i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen i Kävlinge. Han lämnade 2010 Sverigedemokraterna i protest mot deras, enligt honom, allt för liberala migrationspolitik.

Muslimer är främsta offret för islamistisk terror

Muslimer är den främsta måltavlan för radikal islamistisk terror. Ibland verkar det i debatten som om det mest är kristna och judar som är under attack, men det stämmer inte.

Amerikanska myndigheter fastslog 2011 att 82 till 97% av alla offer för terrorism var muslimer. Siffran är lite svår att exakt bedöma eftersom vi inte vet religionstillhörigheten för alla offer. Men vi vet var terrordåden sker och därmed ett och annat om offren.

Skärmklipp

BBC skrev 2014:

”Between 2004-2013, the UK suffered 400 terrorist attacks, mostly in Northern Ireland, and almost all of them were non-lethal. The US suffered 131 attacks, fewer than 20 of which were lethal. France suffered 47 attacks. But in Iraq, there were 12,000 attacks and 8,000 of them were lethal.”

Der Spiegel hade en intressant artikel för några år sen om offren för Al-Qaidas attacker. Ca 80% av offren för Al-Qaida 2004-2008 var muslimer. (Den siffran har troligen ökat nu med somaliska Al-Shabaabs aktiviteter)

”Between 2004 and 2008, for example, al-Qaida claimed responsibility for 313 attacks, resulting in the deaths of 3,010 people. And even though these attacks include terrorist incidents in the West — in Madrid in 2004 and in London in 2005 — only 12 percent of those killed (371 deaths) were Westerners.”

Samma med IS som främst utövat sin terror i Syrien och Irak. Vid en tid då antalet offer för terrorn uppgick till hundratals i Europa uppgick de till tusentals i Mellanöstern. Till exempel Irak.

”In the first eight months of 2014 Isis was the “primary actor” responsible for the deaths of 9,347 civilians in Iraq.”

Offren är såväl sunnimuslimer som shiamuslimer och andra muslimska grupper. Men det kan vara på sin plats att påpeka att vissa grupper, till exempel IS, speciellt inriktar sig på massmord på shiamuslimer. De är extra mycket hatade i deras ögon. (Läs mer om det här och här.)

Så myten om att muslimer gillar islamistisk terror är en ren myt. Muslimer har lika stor anledning att hata islamistiska terrorister och extremister som du, jag och Jimmie Åkesson!

Nyhetsbrev juli 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i juli.

I fokus – om aktuella händelser

Ensamkommande på festivaler – krönika/mytknäckare av Helena Trotzenfeldt

Artiklar

Barnäktenskap bland flyktingar – artikel av Torbjörn Jerlerup om svårigheterna i lagstiftningen

Hatbrott – vad är det egentligen? – artikel av Tina Holm som benar ut begreppet hatbrott

”Vi måste berätta sanningen om kod 291” – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Sverigedemokraternas ”nya” taktik – artikel av Polimasaren om hur SD riktar in sig på känsloargument

Hur utövas demokrati i praktiken? – artikel av Elias Lodin om begreppet demokrati

Korta motargument

Att välja läkarens kön

Partiernas intäktsredovisning 2015

Mytknäckare

Bilden med ”Riot dog” är inte från Sverige – mytknäckare av Polimasaren om brist på källkritik hos ”invandringskritiker”

Lite om terrorismen i Europa – mytknäckare av Polimasaren som ger perspektiv på terrorism

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism – mytknäckare av David Ehle om att vara muslim inte är detsamma som att vara islamist

Recensioner

Bokrecension: Min Historia – Assata Shakur – recension av Johan Löfström

Reportage

#Almedalen2016: Tillit och migrationTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Fakta eller feeling – vad bygger du dina åsikter på?Therese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Inkludering och integrationTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Att maska ett nätverkTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka