Etikettarkiv: Stockholm

Myten att antisemitismen inte tas på allvar

Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.


”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))

För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.

Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.

Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), framförde i en intervju med Sveriges Radio 2019 konstruktiv kritik och menar på att Sverige och Europa måste ta antisemitismen på allvar.

Judiska centralrådet uppmärksammar att det finns en misstro och en bild av att Polisen inte tar antisemitiska hatbrott på allvar.

En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.

Alternativa nättidningen Ledarsidorna.se anammar en konfrontativ, och mindre konstruktiv metod i sin kritik, som bl a riktar sig till politiker och debattörer.

Antisemitismen i Malmö

Malmö nämns ofta som skräckexempel vad gäller antisemitism. I motsats till vad som ofta påstås tar politikerna i Malmö judehatet på största allvar.

Hatbrott med antisemitiska motiv är vanligare i Malmö än i andra delar av landet. En bidragande orsak till detta är konflikten i Israel-Palestina. Det finns människor med rötter i Mellanöstern som tar med sig konflikten till Malmö. En annan bidragande orsak är att det traditionellt finns en uttalad antisionism hos såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Gränsen mellan antisionism och antisemitism är luddig, och det finns fall där det är rotat i antisemitism. En tredje bidragande orsak till den ökande antisemitismen är att den antisemitism som ansågs ha minskat efter andra världskrigets slut och Förintelsen åter blossar upp. En förklaring till det kan vara att människor som växer upp idag inte har tillräckliga kunskaper om antisemitismens konsekvenser i framförallt Nazityskland.

Malmö synagoga 2007. Attribution: jorchr. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl. a. satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.

Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.

I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.

Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism

Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.

För att få historien bakom fotot, klicka på https://knowyourmeme.com/memes/death-to-all-juice

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl. a. regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.

Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.

Region Stockholms årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism gick 2019 till Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism vid Karolinska universitetssjukhuset och till Sahar Almashta som står bakom podden ”Integration i praktiken”.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick 2017 ett regeringsuppdrag att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott. På regeringens hemsida läser vi:

Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)

Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.

Regeringen tar antisemitism på allvar

Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):

  • Hågkomst av Förintelsen
  • Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
  • Stöd till det civila samhället
  • Insatser inom rättsväsendet
  • Insatser mot våldsbejakande extremism
  • Internationellt samarbete

Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.

International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.

Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.

I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.


Rekommenderad läsning:

Terminologi – antisemitism


 Källor:

International Holocaust Remembrance Alliance: IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Polisen.se: Hatbrott

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter): Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU (2018)

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SR.se: ”Vi måste ta antisemitismen på allvar”

SR.se: Polisen vill få fler att anmäla antisemitism

Gefle Dagblad: Bawar Ismail: Hur ska Sveriges judar känna sig trygga om antisemitiska hatbrott inte leder till kännbara straff?

Ledarsidorna.se: Anarki med inslag av antisemitism präglar dagens samhällsdebatt

Aftonbladet: Varannan svensk: Antisemitismen har ökat i Sverige

Aftonbladet: Forskning: ”Antisemitism mer utbredd bland svenska muslimer”

SVT.se: SSU-demonstranter sjöng ”krossa sionismen” – kritiseras för antisemitism

Expressen: V publicerar antisemitiska teorier på lokala hemsidan

Smedjan: Antisemitismen är en skam för vänstern

Malmö stad: Arbete mot antisemitism

Malmö stad: Forum för demokrati och mänskliga rättigheter

Malmö stad: Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö

Forum för levande historia: Sökning på ”antisemitism”

Forum för levande historia och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA): Antisemitism då och nu

Region Stockholm: Aktion mot antisemitism och människors historia i fokus när pris delades ut

Regeringen.se: Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Antisemitiska hatbrott – Rapport 2019:4

Regeringen.se: Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet

Government.se: Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism

SD och nazisterna på Stureplan 1939

Just nu pågår aggressiva försök från SD att normalisera sitt parti. Med lögner och angrepp på överlevande från Förintelsen försöker man tvätta det bruna ur historien. Men i försöken avslöjas tvärtom mer. I denna anda försöker sverigedemokrater sprida lögner om Socialdemokraterna.


Nu senast handlade det om en demonstration på Stureplan 1939 som påstods visa att S stödde nazisterna. Men ingenting kunde vara längre från sanningen. De unga personer som med hakkorsflaggan syns på bilderna är medlemmar i Nordisk Ungdom, ungdomsavdelningen till nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (som fram till året innan hade hetat Nationalsocialistiska Arbetarpartiet).

Om några månader har Hitler och den tyska nazismen dragit in världen i andra världskriget. Ett krig som sex år senare kan summeras – det har kostat mer än femtio miljoner människors liv och omfattat historiens värsta förbrytelse – det organiserade massmordet på över elva miljoner civila, män, kvinnor och barn, däribland sex miljoner judar.

Men 1939 i centrala Stockholm finns det människor som marscherar i nazistiska led med hakkorsflaggor och åskådare som lyfter handen i Hitlerhälsning. Dessa foton används nu för att smutskasta socialdemokraterna. Och eftersom de som följer SD ofta är djupt okunniga om svensk historia så finns det sannolikt de som tror på skrönan att dessa marscherande ungdomar är socialdemokrater.

Svensk Socialistisk Samling leddes av Sven-Olov Lindholm. Här inspekterar han just medlemmar ur partiets ungdomsrörelse Nordisk Ungdom.

En av frontfigurerna för Nordisk Ungdom var Gustaf Ekström som 1988 var med och grundade Sverigedemokraterna. I oktober 1936 blev han förbundssekreterare för Nordisk Ungdom och ansvarade då för manifestationer, som den på Stureplan. 1939 hade han lämnat detta uppdrag men inte sitt parti och sin ideologi.

Kopplingen mellan dessa nazister på Stureplan 1939 och Sverigedemokraterna är alltså direkt och personlig.

Stureplan var en favoritplats för Nordisk Ungdom när de sålde sin tidning ”Den Svenske Folksocialisten” något de också skrev om i tidningen.

Notis i ”Den Svenske Folksocialisten” som fram till 1939 hette ”Den Svenske Nationalsocialisten”.

Gustav Ekström anmälde sig 1941 som frivillig till Waffen-SS och deltog i den nazistiska invasionen österut, kallad Barbarossa Vid den stora krigsförbrytartribunalen i Nürnberg efter kriget förklarades Waffen-SS vara en kriminell organisation. Tribunalen konstaterade att förband ur Waffen-SS hade begått omfattande krigsförbrytelser på både väst- och östfronten. Tre av dessa massmord på västfronten förknippas med ortsnamnen Le Paradis och Oradour (Frankrike) och Malmedy (Belgien).

Men det var på östfronten de mer omfattande massakrerna genomfördes. Dessa brott är inte lika detaljerat dokumenterade som de på västfronten. Men det är väl dokumenterat att Waffen-SS deltog i det systematiska folkmordet på judar i de av Tyskland ockuperade områdena i öst, särskilt i Belarus och Ukraina. Framför allt i det inledande skedet av Operation Barbarossa spelade Waffen-SS en avgörande roll. Under år 1941 beräknas förband ur Waffen-SS ha mördat drygt 50 000 judar.

SS-chefen Himmler lyckönskar svenska Waffen-SS-frivilliga i Sennheim 1943.

Och 1988 var Gustaf Ekström med och grundade Sverigedemokraterna. Den svenska nazismen på 1930-talet, Waffen-SS 1941 och SD 1988. Den historiska kopplingen är klar.

Kraftig minskning av bilbränder i storstäderna

Jag har de senaste veckorna sett att väldigt många går omkring och tror att bilbränderna hela tiden ökar.

Troligen är det en effekt av medias beskrivning. När det ökar slås det på stora trumman – men när det minskar kraftigt så nämns det i en bisats.

Jag kollade upp statistiken på MSB. Deras verktyg IDA gör siffrorna lättåtkomliga.

Detta handlar om antal räddningsinsatser till avsiktlig brand eller brandtillbud i personbil.

Den första grafen beskriver faktiska antal 2004 – 2018.
Den andra återger åren 2009 – 2018 hur det ser ut om man tar hänsyn till att dessa tre storstäder är olika stora och istället anger antal räddningsinsatser per tusen invånare.

Sedan 2016 har antalet bilbränder i de tre svenska storstäderna minskat mycket kraftigt. Antalet bilbränder var förra året det lägsta sedan 2007. Allra mest har det minskat i Malmö där det har gått ner från 213 till 89, (58%), på två år 2016-2018.

Räknat per tusen invånare har Malmö haft flest antal bilbränder, men det är också där som minskningen är störst.

En kort lektion i fotografisk källkritik

En spansk artikel som påstår att Sverige håller på att tas över av shariapoliser cirkulerar just nu. Det påståendet borde vara tillräckligt för att vi svenskar ska avfärda artikeln. Men den åtföljs av en bild. Den sägs vara från Stockholm. Och många sprider den okritiskt.

Jag kan mitt Stockholm. Det finns ingen plats som ser ut så. Det gör att man bör haja till och vara lite källkritisk.

Om man gör en reverse image search på google (dvs söker på bilden) ser man att internationella hatmedia sen länge cirkulerat denna bilden som ett s k bevis på vad som sker i Stockholm. (Se här!)

Vad man kan göra då är att söka på tidigare datum.  (Se här) Då ser man att den tidigaste versionen av bilden är från en artikel om islam i Ryssland. (Se här) Via TinEye kan man se att bilden härrör från Ryssland.  (Se här) TinEye visar också vem som är fotograf. Och här har ni en annan bild från samma fotograf i sitt riktiga sammanhang . Lägg märke till husen i bakgrunden. (Se här)

Källkritik är viktigt.

Och… även om bilden hade föreställt Stockholm… Vad gör det? Har ni hört talas om de många kristna eventen då de hyr allmän plats?

När terrorismen fick patent

Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!

Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.

Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”

Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?

Det ”terrorfria Ungern”

Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.

Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:

Masked men attacked the Roma laborers just as the police officer had advised

Four jailed for neo-Nazi killing spree that terrified Hungary’s Roma

Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.

Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.

För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Fem myter om det dödliga våldet

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.

Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/