Etikettarkiv: attityder

Artiklar

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.

HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella

Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

Artiklar

Sverige ÄR en moralisk supermakt (del 1): Minst islamofobi i EU

Tvärtemot vad många antirasister tror är Sverige ett av världens MINST rasistiska länder. Att vi är det beror på toleransen för minoriteter som vuxit fram de sista decennierna. Vi ska fokusera på synen på muslimer här, men vi hade lika väl kunnat prata om synen på homosexuella eller judar. Så funkar rättigheter för minoriteter: är en minoritet hotad, så hotas alla. Skyddas de för en, skyddas de för alla.

Sverige utmålas av många som helvetet på jorden just nu. Med bomber och granater. Sverigedemokraternas fanclub är alltid snara att ironisera över invandrarvänliga personer som sägs tro att Sverige är ”en moralisk supermakt” och de kontrasterar detta mot det påstådda kaoset i landet.

Det är inte bara konservativa påstådda ”sverigevänner” som gnäller över Sverige. Även många antirasister gnäller mycket och tävlar med rasister om att svartmåla Sverige.

Om man kikar på opinionsmätningar och jämförande studier mellan Sverige och andra länder i EU ser man en stor skillnad. Sverige är i topp när det gäller synen på jämställdhet, synen på homosexuellas rättigheter och vi har få som är negativa till muslimer, judar, svarta och romer jämförelsevis, jämfört med resten av EU. Vi har tuff lagstiftning mot våldtäkter, vi förbjuder barnaga, vi har den kanske friaste pressen i väst (enligt icke-svenska undersökningar) och vi är en demokrati.

Och jämför man med USA, arabländerna eller Östeuropa blir utfallet ännu mer extremt. Sverige är verkligen ett ett extremt undantag i världen. Jag är stolt över detta.

Jag skäms inte att kalla oss en moralisk supermakt!

Minst islamofobi i EU

Ett exempel på det svenska undantaget är att Sverige troligen är det icke-muslimska land i världen som är mest positiva till muslimer.

Låt oss kika på en undersökning från 2016 först. Sverige var det land i Europa där minst antal människor ville begränsa invandringen av muslimer (18%) och det land i Europa där minst antal personer ville förbjuda muslimsk invandring (4%).

Jämför detta med t ex Tyskland där 28% respektive 7% hyste dessa åsikter. Storbritannien 44 respektive 17%.

En studie från 2017 om minoriteters rättigheter kom fram till samma sak. 89% av svenskarna skulle känna sig positiva eller neutrala till att jobba med en muslim, jämfört med 71% i Europa i snitt.

”The more recent Eurobarometer 2015 results corroborate
the existence of anti-Muslim sentiment in the European
Union. Its results show that, across the EU-28, 71 % of
20 FRA calculations, based on European Values Study (EVS)
(2016). The results are not directly comparable due to the use
of a different response scale in EU-MIDIS II.
the general population would feel comfortable or indifferent if one of their colleagues were a Muslim person.
This proportion is lower compared with other groups,
such as Buddhist persons (81 %), Jewish persons (84 %),
atheist persons (87 %) or Christian persons (94 %). The
strongest negative sentiment towards having a Muslim
as a colleague is found in the Czech Republic: only 27 %
would feel comfortable or indifferent. The highest level
of acceptance at 89 % can be found in Sweden.” (Källa: FRA)

Ovannämnda studie fann också att svenska muslimska invandrare tenderade att ha knutit an till Sverige i hög grad. Av alla länder i undersökningen var det bara muslimerna i Malta som hade knutit an till sitt nya land i högre utsträckning. (Se studien sidan 20)

(Studien berättar också om förekomst av diskriminering. Dvs medvetenheten om rasism och kunskapen att man kan söka hjälp mot det är hög i Sverige.)

CNN och PEW

Det ska sägas att det finns andra undersökningar som ger en mer komplex bild. CNNs undersökning från 2018 om attityden gentemot judar (som visar att Sverige är bland de länder i EU med minst antisemitism) frågar också om attityden mot muslimer. Sverige är också ett bland de minst fördomsfulla länderna med 25% uttalat positiva till muslimer, men vi har fler negativa än till exempel Storbritannien.

PEW undersökte också hur européerna ser på muslimer 2017. Resultatet var även där att Sverige var i toppen. Vi är inte i toppen men nästan i både synen på muslimer och judar. Vi tenderar med andra ord att vara positiva i vår syn på dessa minoriteter.

I botten ligger sverigedemokratiska drömländer som Polen och Ungern, som enligt PEW ser på både muslimer och judar med skepsis och fördomar.

Ju mer man tittar på sådana här undersökningar, desto mer ser man att synen på muslimer, invandrare, romer, kvinnor, judar, invandrare, svarta och homosexuella hänger ihop. Är ett land skeptiskt eller negativt till en av dessa tenderar landet att vara negativt till alla. Ett land som är positivt till en av dessa är positivt till andra.

Vad kan detta bero på? Kanske på den av många hatade synen på mångkultur vi har här. I Sverige bejakar vi numera skillnader och kan se skillnader som något positivt.

Eller vad tror du?

Att vi har minst rasism och fördomar betyder inte att vi får släppa vaksamheten för ett ögonblick. Så funkar rättigheter. Faller skyddet för en minoritets rättigheter så faller skyddet för alla.

Artiklar

”Vem är sverigedemokraten?” – Del 3: ”Vart är de på väg?”

Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?

Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?

Frågorna är många.

Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.

I “Del 2 – Var kommer de ifrån?” kunde vi läsa bland annat om SD-väljares tidigare partival samt om deras ökning de tre senaste valen. Eftersom de på bara ett par år har gått från 5,7% till 17,5% – kan man då anta att de kommer öka ytterligare vid nästa val?

Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:

IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?

Del 3: Vart är de på väg?

Rapporten försöker göra en uppskattning på i vilken riktning SD-väljaren skulle kunna gå genom att titta på respondenternas andrahandsval genom frågan “Om ditt förstahandsval inte fanns att rösta på, vilket parti skulle du rösta på då?”.

Resultatet visade att SD troligen inte har så många fler väljare att hämta från Socialdemokraterna – de som har övervägt att byta har redan gjort det.

Däremot finns det en ganska stor möjlighet att Sverigedemokraterna hämtar fler väljare från Moderaterna, då hela 39% av dem anger SD som andrahandsval.

Ytterligare ett sätt att sia om framtida rörlighet mellan partier är att titta på hur respondenterna skulle se på Sveriges framtid om olika partier innehade regeringsmakten.

Figur 1.4 visar, som förväntat, att samtliga väljargrupper ser framtiden som mer positiv om deras förstahandsval skulle styra Sverige. Det är mycket ovanligt bland Socialdemokraternas väljare (6%) att se positivt på Sveriges framtid om Sverigedemokraterna skulle styra landet.

Det stärker tolkningen att Sverigedemokraternas potential att locka över ytterligare socialdemokratiska väljare är relativt begränsad. Moderaternas väljare är i genomsnitt mer positiva inför en SD-styrd framtid än vad de socialdemokratiska väljarna är (24 procent).

Återgång till Socialdemokraterna och Moderaterna?

Kan sverigedemokraten återgå till sitt tidigare partival? Låt oss titta på deras andrahandsalternativ enligt rapporten.

  • 8% av SD:s väljare anger Socialdemokraterna som andrahandsalternativ.
  • 62% av SD:s väljare anger Moderaterna som andrahandsalternativ.
  • Av de som tidigare röstat på S svarade 47% av SD:s väljare att man byter tillbaka M.
  • Av de som tidigare röstat på M svarade 78% av SD:s väljare att man byter tillbaka till M.
  • Om man tidigare röstat på ett annat parti svarade 50% av SD:s väljare att man byter till M.

Tron på Sverige

Vilken framtidstro har sverigedemokraten på Sverige, baserat på vilket parti som styr landet?

  • 80-88% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av SD.
  • 28-58% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Moderaterna.
  • 1-12% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Socialdemokraterna.

Kan SD locka till sig fler väljare i framtiden?

Rapporten undersöker även vilka möjligheter Sverigedemokraterna har i att få nya väljare från icke-röstare. 

  • 40% av tidigare icke-röstande uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
  • 31% av tidigare väljare från det rödgröna blocket uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
  • 21% av tidigare väljare från Alliansens partier uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
  • 4% av tidigare SD-väljare uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.

Rapporten summerar i sin analys att:

“potentialen för Sverigedemokraterna att mobilisera ytterligare väljare från den gruppen är relativt liten”

Dock gäller det samtliga partier. Det innebär i stort sett inget parti har några möjligheter eller potential i att värva röster från den icke-röstande gruppen i Sverige.

Rapporten finner du i sin helhet här: https://www.iffs.se/media/22379/forskningsrapport_2018_2.pdf

Notera! Vissa värden har för enkelhetens skull blivit avrundade. För exakta värden/procent, läs rapporten.

Missa inte del 1 – ”Vilka är de?” och del 2 – ”Vart kommer de ifrån?”

Attribution featured image: News Oresund [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D

Artiklar

”Vem är sverigedemokraten?” – Del 2: ”Var kommer de ifrån?”

Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?

Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?

Frågorna är många.

Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.

I del 1 ”Vilka är de?” kunde vi läsa om att SD-väljare generellt ligger till höger i sina ideologiska värderingar, trots att partiet vill hävda att de är varken vänster eller höger. Vi fick också reda på att majoriteten SD-väljare är antifeministiska, invandringsskeptiska och xenofobiska.

Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:

IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?

Del 2: Var kommer de ifrån?

På tre val har Sverigedemokraterna gått från 5,7% till 17,5% i riksdagsvalen – en stor ökning i väljarantal. Men var kommer de ifrån? Enligt SCB 2016 hade 35% av väljarna bytt parti. Statistik från 2016 (SCB) och 2018 (Valforskningsprogrammet) visar att de flesta av Sverigedemokraternas väljare kommer från Socialdemokraterna (S) och Moderaterna (M).

IFFS:s rapport visar att:

  • 55% av SD’s väljare har tidigare röstat på något av allianspartierna.
  • 28% har tidigare röstat på partier från det rödgröna blocket.
  • 12% av väljarna har inte tidigare röstat på något parti.

I “Del 1 – Vilka är de?” kunde vi läsa från rapporten att SD:s väljare rent ideologiskt låg längre åt höger än åt vänster, och att de var mer värdekonservativa än andra väljare.

Vallokal Linköping 2010.

Hur kan man gå från socialdemokrat till sverigedemokrat?

Eftersom Sverigedemokraterna, enligt rapporten, ligger mer åt höger än åt vänster, är det rent ideologiskt ett ganska stort hopp att få från att rösta på Socialdemokraterna till att rösta på Sverigedemokraterna.

Vad är det då som har triggat dessa väljare?

På frågan om invandringen ska minskas håller endast 39% av Socialdemokraternas väljare med om det. Av de socialdemokratiska väljarna som har gått över till SD anser hela 99% att den helt eller delvis bör minskas. Att SD:s väljare ger detta svar på denna frågan är inte speciellt förvånande eller anmärkningsvärt, men visar tydligt skäl och orsak till partibyte.

Rapportens analys visar också ganska tydligt att SD-väljare på just denna fråga skiljer sig åt väldigt lite oavsett vilket tidigare parti de har röstat på.

12% av väljarna har tidigare inte röstat på något parti alls, och kan innefatta både väljare som tidigare inte har känt att något annat parti passat dem, eller att de varit för unga för att rösta vid tidigare val. Hela 21% av Sverigedemokraternas väljare säger att de inte skulle rösta på något annat parti alls, om de inte kunde rösta på Sverigedemokraterna.

En separat analys av Sverigedemokraterna gjordes i undersökningen för att se korrelationen mellan inkomst och partibyte. Denna analysen visade att:

  • SD-väljare som tidigare röstat på M oftare har högre inkomst jämfört med de som tidigare röstat på S eller andra partier.
  • En betydande del av arbetarklass-väljarna har flyttat från S till SD.
  • En del av de M:s väljare som har lägre socioekonomisk status har flyttat till SD.  
Skärmdump från IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?

Hur många av dem är tidigare icke-röstande?

Enligt denna undersökningen och tidigare forskning, visar att de inte finner något stöd i att SD varit speciellt framgångsrika i att värva tidigare icke-röstare. Men, däremot är det en högre andel av SD-väljare än S- och M-väljare, som skulle avstånd från att rösta idag om deras parti inte gick att rösta på.

Rapporten finner du i sin helhet här: https://www.iffs.se/media/22379/forskningsrapport_2018_2.pdf

Missa inte del 1 – ”Vilka är de?” och del 3 – ”Vart är de på väg?”.

Attribution featured image: News Oresund [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D

Artiklar

”Vem är sverigedemokraten?” – Del 1: ”Vilka är de?”

Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?

Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?

Frågorna är många.

Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.

Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:

IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?

Del 1: Vilka är de?

Många kan vittna om att Sverigedemokraternas väljare är svåra att identifiera. Man hittar dem på diverse sociala plattformar, men man hittar dem inte lika ofta bland sina grannar. Man hittar dem som inbjudna debattörer på politiska tv-program, men man hittar dem inte lika ofta på afterwork med kompisgänget, eller kickoffen med jobbet.

Frågan som hördes många gånger under valrörelsen 2018 var – “Men vilka är det som röstar på SD?”.

Rapporten från Institutet för Framtidsstudier har gjort en enkätundersökning och enligt denna kan vi få fram information om just denna väljargrupp.

Enligt rapporten ligger SD:s väljare till höger i sina ideologiska värderingar, trots att partiet tydligt säger sig vara varken ett höger- eller vänsterparti.

Föga förvånande, är många resultat ideologiskt direkt markerade mot höger. Till exempel:

  • 49% anser att det är bra med vinstdrivna privata alternativ inom vården.
  • 55% anser att den offentliga sektorn är för stor.
  • 8% anser att skatterna bör sänkas.
  • 19% anser att inkomstskillnaderna bör minskas.

När det gäller just invandringsfrågan tycker 88% att invandringen till Sverige helt eller delvis bör minskas.

Vegetarian – Nej tack!

Köttkonsumtionen har de senaste åren blivit ett mer aktuellt ämne när man diskuterar miljön, och den har även berört mat som serveras på vårdhem, sjukhus och skolor. Vi ser en ökad trend i samhället där fler aktivt väljer att minska sin köttkonsumtion, samtidigt som fler matleverantörer erbjuder ett större vegetariskt utbud. Enligt rapporten finns det “tidigare forskning som visar att negativa attityder gentemot vegetarianism är vanligare bland individer som är värdekonservativa och som har etniska fördomar”.
50-53% av SD:s väljare tar helt eller delvis avstånd från att skolor har dagar då de endast serverar vegetarisk mat.

Hur var det med rasismen?

Rapporten visar ganska klart både i enkätsvaren och i sin egna analys att i stort sett alla SD-väljare är invandringsskeptiska. De vill helt enkelt se en minskad invandring till Sverige. Hälften av dem uppvisar också en hög grad av xenofobi – det vill säga motvilja eller rädsla för främlingar som ofta har en annan kulturell eller etnisk bakgrund. Rapporten hänvisar också till tidigare forskning som visat att xenofobi hänger ihop med andra fördomar, som till exempel sexism. (Lästips: SD är ett rasistiskt parti – 1. Vad är rasism?)

“Feminismen har gått för långt!”

Än så länge har rapporten inte utdelat några överraskande resultat, och som ett parti som har mottagit kritik som ett antifeministiskt parti finner man tydliga svar på att SD:s väljare faktiskt inte delar den feministiska värdegrunden.

Över 75% av SD:s väljare anser enligt undersökningen att feminismen har gått för långt, i jämförelse med 24% hos S-väljare och 53% hos M-väljare. Detta leder vidare till ett önskemål om förtydligande – exakt vad är det som har gått för långt? Rapporten förklarar inte detta i detalj, men den ger oss vissa ledtrådar. Till exempel:

  • 11% anser att “Det är framförallt mannens uppgift att försörja familjen”.
  • 46% anser att “Spädbarn påverkas mer negativt om mamman går tillbaka till arbetet för tidigt än om pappan gör det”.
  • 59% anser att “Kvinnor tenderar att tolka harmlösa anmärkningar eller handlingar som sexistiska”.
  • 46-49% anser att “Det bästa sättet är att leva efter gamla värderingar”.

Rapporten summerar denna första del ganska väl:

“När det gäller personlighetsvariabler har fördomar visat sig vara vanligare bland individer som har konservativa/auktoritära värderingar och lägre grad av vänlighet och empati (Dinesen et al., 2016; Bäckström & Björklund, 2007; Ekehammar et al., 2004). Dessa egenskaper kan därmed förväntas variera med graden av xenofobi även i den här studien”. (Källa: IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?)

Mår Sverigedemokraternas väljare bra?

Runt hälften (54-56 %) av SD:s väljare ser sig själva som en del av samhället. Men det betyder att också att den andra hälften (44-46 %) inte gör det. 19-23 % känner att samhället ser dem, vilket innebär att nästan 80% av SD:s väljare inte känner sig sedda av samhället.
Det är också något vanligare bland SD:s väljare att inte tycka synd om andra när de har problem, samt att de också oftare är ohövliga mot andra människor i jämförelse med S-väljare eller M-väljare. Det är också nästan dubbelt så vanligt att de tycker att det tas för mycket hänsyn till människor som känner sig kränkta över vad andra säger (76-82% kontra 43% hos S-väljare).

Vidare visar rapporten även att det är vanligare hos en SD-väljare att anse att man behöver en kraftfull ledare för att stoppa radikala och omoraliska strömningar i samhället, och att lydnad är en viktig egenskap att uppmuntra hos barn hemma.


“Jag känner mig ofta ensam”

  • 13-19% av SD’s väljare stämmer in på detta påståendet (11% M och 16% S)

“Sett på det hela taget är jag lycklig”

  • 5-12% av SD’s väljare anger inte att påståendet stämmer in på dem (3% M och 4% S)

Det är bara aningens vanligare att SD:s väljare känner sig ensamma och olyckliga i jämförelse med Moderaterna och Socialdemokraterna, rapporten visar att alla väljargrupper verkar må bra.

Utbildning, sysselsättning och inkomst

Rapporten exkluderar ålderspensionärer och studerande.

Utbildning

  • 37% har högskoleutbildning (51% M och 44% S)

Sysselsättning

  • 39% är arbetare (30% M och 42% S)
  • 14% är egenföretagare (13% M och 3% S)
  • 8% är långtidssjukskrivna/förtidspensionerade (2% M och 4% S)
  • 3% är arbetssökande (2% M och 4% S)

Enligt rapporten är det alltså vanligare att SD:s väljare tillhör en marginaliserad grupp än väljare till Moderaterna och Socialdemokraterna.

Inkomst

  • 5% tjänar 10 000 kronor eller mindre per månad (6% M och 11% S)
  • 17% tjänar 10 000-19 999 kronor per månad (9% M och 16% S)
  • 36% tjänar 20 000-29 999 kronor per månad (33% M och 36% S)
  • 26% tjänar 30 000-39 999 kronor per månad (23% M och 23% S)
  • 9% tjänar 40 000-49 999 kronor per månad (15% M och 10% S)

Rapporten ställde även en annan intressant fråga. “Tänk dig att man kunde dela in Sveriges befolkning i en skala där 10 är den grupp med högst status i samhället, och 0 är den grupp med lägst status. Vart skulle du placera sig själv på en sådan skala?”

  • 58-78% uppgav att de upplevde att deras status var över medel (84% M och 66% S)
  • 15-27% uppgav att de upplevde att deras status var medel (12% M och 24% S)
  • 7-14% uppgav att de upplevde att deras status var under medel (4% M och 10% S)

Sammanfattningsvis skriver rapporten att deras resultat tyder på att SD:s väljare inte kan ses som en särskilt marginaliserad väljargrupp – “men att marginaliserade grupper däremot är något överrepresenterande bland dem”. Detta gäller speciellt de SD-väljare som tidigare röstat på S. När det gäller det upplevda utanförskapet så berättar rapporten att det dels kan bero på marginalisering, men ett skäl kan också vara deras faktiska partitillhörighet. Bara genom att rösta på SD orsakar i sin tur ett utanförskap.

Rapporten finner du i sin helhet här: https://www.iffs.se/media/22379/forskningsrapport_2018_2.pdf

Notera! Vissa värden har för enkelhetens skull blivit avrundade. För exakta värden/procent, läs rapporten.

Missa inte del 2 – ”Var kommer de ifrån?”, och del 3 – ”Vart är de på väg?”.

Attribution featured image: News Oresund [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D

Krönikor

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

 

Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.

Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Otrygghet är en känsla

Att mäta känslan av upplevd trygghet och otrygghet bland befolkningen kan vara intressant – om man tänker sig jämförelser av otrygghet över tid.

Varje person som försöker göra helt andra poänger från genomsnittligt, uppmätt otrygghetskänsla – till exempel i kombination med kriminalstatistik – de kommer ofta till lite märkliga slutsatser.

De personer som varnar för siffror i otrygghetsstatistiken – och som försöker lägga fram politiska förslag vilka de påstår ska förändra känslorna av upplevd trygghet/otrygghet – det är allt som oftast ganska vanligt att de här är populister och alarmister vilka endast vill kunna svartmåla och peka ut personer/grupper eller skapa fiktiva, inbillade hotbilder att skylla otryggheten på.

Hur förändrar man invånarnas upplevda känsla av trygghet eller otrygghet?

Ja, jag själv gissar och tror att det är alarmistiska populister och kvällstidningarnas överdrivna, ”click-baitande”, skandalrubriker som ökar otryggheten.

Jag känner mig trygg, säker och skyddad i Sverige med vårt relativt säkra, relativt trygga, välfungerande, demokratiska samhälle med vår relativt goda rättssäkerhet och brottsförebyggande, brottsbekämpande insatser. Men, min otrygghetskänsla påverkas då demokratifientliga, alarmistiska, populistiska personer får fler anhängare, sympatisörer och väljare som saknar tillräckligt stor förmåga till källkritik.

Min trygghetskänsla stiger något då jag följer de dalande opinionssiffrorna för SD som stadigt går ner, från topparna kring 22-23% ner mot förra valresultatet. Min känsla för att vi har relativt rättssäker, pålitlig demokratiutveckling, den ökar i takt med antal demokratifientliga, alarmistiska populister som hoppar av från SD och att SCB:s siffror indikerar att färre än 12% av väljarna har sympatier med SD.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Opinion Polling, Sweden, wikipedia, poll-of-polls, 30-day average
SCB Partisympatiundersökning, PSU, november 2017
Fem myter om våldet, Maria Robsahm, mars 2017

Krönikor

Hjälpa på plats?

Det upprepas ofta att vi måste göra mer för att stoppa flyktingar från att påbörja sin flykt. En önskan att hjälpa fler personer på plats i sin hemregion. Påståendena brukar låta som så: vi kan med varje krona potentiellt sett hjälpa fler. Det insinueras därmed att det skulle vara för dyrt att hjälpa här.

Exakt vilka personer skulle kunna få bättre ”hjälp på plats” i sin hemregion?

  • Är det de oskyldiga, obeväpnade, oskyddade barnen och tonåringarna och mammorna som har utsatts för militärdiktaturers bomb- & kemikalieattacker?
  • De som råkar ut för en naturkatastrof som orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar i t.ex. Haiti, Bangladesh…?
  • De som inte är heterosexuella och som förföljs av homofober?
  • Flickor och pojkar som könsstympas?
  • Aktiva organisatörer och medlemsvärvare i HBTQ-rörelser, Anti-FGM eller i fackföreningar och oppositionspartier – i länder där sådant är förbjudet och belagt med dödsstraff?
  • Troende som vill gå på gudstjänst i ett annat religiöst samfund än det som är sitt hemlands religiösa ”statsreligion”? Sekulära ateister?

Är det några av dessa personer som SD vill hjälpa på plats? Exakt vilka metoder, medel, redskap och verktyg är det som SD tänker sig, för att hjälpa några av de ovan nämnda från att bli förföljda, torterade, lynchade, mördade – av socialkonservativa, extremistiska, fundamentalistiska religiösa?

Personer som försöker leva i sin vardag, på sin uppväxtort, trots att de är ständigt utsatta för hot och förföljelse. De som behöver en förändrad livssituation för att omgivningen de vill leva i har omkringboende i deras närområde som utgör livshotande risker – på grund av intolerans, religionsförtryck, socialkonservativa osv.

I många länder i världen finns radikala, extremistiska, fundamentalistiska, socialkonservativa, fackföreningsfientliga, militanta religiösa och homofober som förtrycker, förföljer, könsstympar och mördar de vilka de anser inte förtjänar att leva, älska och umgås med sin kära – det förekommer även i tältläger som drivs av UNHCR.

Personer som rättighetsadvokater, människorättskämpar vilka vill arbeta för att demokratisera, reformera, modernisera sitt land, organisera arbetare och utsatta – de kommer för alltid ha hotfullt motstånd mot sitt eget liv och mot sin familj från alla socialkonservativa och homofoba grannar i sin uppväxtregion.

”Bistånd får inte handla om givarens glädje, […] varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.” – SD:s Höstbudget 2018, sida 32.

”För varje satsad krona går det att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige” – SD:s Höstbudget 2018, s. 33

Har det verkligen någonsin varit en tävling att hjälpa flest? eller att givarna (”sjuklövern” eller de 87% som inte röstat på SD) bara vill ge för att givarna ska känna sig nöjda och som godhetsapostlar?

Om SD nu anser att varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt – jaha, men då så, då handlar det för SD alltså endast om givarens (SD:s) egen glädje över kostnadseffektivitet? – trots att SD själv skriver ”Bistånd får inte handla om givarens glädje”!

Men, ärligt talat, är det inte snarare så att SD:s hela utrikespolitik är utformad, av socialkonservativa, opportunistiska, populistiska, protektionistiska, fackföreningsfientliga, intoleranta godhetsapostlar för att försöka skydda SD:s kärnväljare – socialkonservativa, intoleranta och möjligen homofoba väljare från att få fler nya grannar i sitt närområde, på svensk mark?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa: SD:s ”Höstbudget 2018”

Klicka för att komma åt H%C3%B6stbudget-2018.pdf

Artiklar

Omkring synen på och hos judar

Det finns en del som tror att antisemitismen näst intill försvann i samband med Förintelsen. Tankarna grundar sig i att man tror att andra världskriget lärde oss en läxa. Detta är en av många myter om antisemitism och inget skulle kunna vara mer fel. Antisemitismen är i högsta grad levande. Så länge det finns människor finns också fördomar och rasism. ”Vissa” rasismer ”försvinner” liksom inte.

2013 genomförde EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) en undersökning  med fokus på judars erfarenheter och uppfattningar om diskriminering, hatbrott och antisemitism i åtta av EU:s medlemsländer. Totalt ingick 5 847 personer som identifierar sig som judar i studien. Respondenterna kom från Belgien, Frankrike, Italien, Litauen, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Ungern. Störst andel av respondenterna hade sitt ursprung i de två länder som har största judiska befolkningarna: Frankrike och Storbritannien.

På SKMA:s (Svenska kommittén mot antisemitism) hemsida kan vi läsa om förutsättningarna för och kring undersökningen som FRA har genomfört.

Judar om antisemitism, hot och hat

I studien kan vi utläsa att 66% av de tillfrågade i hela undersökningen ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem, och 76% ansåg att problemet hade blivit mer akut, och att antisemitismen i landet de bor i hade ökat under de senaste fem åren.

Om vi kikar på svaren land för land ser vi att i Ungern (90%), Frankrike (85%) och Belgien (77%) finns flest som ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem.

I Frankrike (85%), Tyskland (61%) och Sverige (60%) ansåg de svarande att antisemitismen är ett av de tre mest pressande sociala och politiska problemen i hemlandet.

46% av de svarande uppgav att de var oroliga för att utsättas (under det närmsta året) för verbal kränkning eller trakasserier på allmän plats mot bakgrund av att de är judar. 33% kände en rädsla för att bli fysiskt attackerade under det närmsta året av någon pga antisemitism.


Antisemitism på Internet

Judehatet sprids via diskussionsforum, sociala medier, konspiratoriska bloggar, tankesmedjor och ”nyhetssidor” på nätet. Hela 75% av de som ingick i studien svarade att de kände oro över antisemitismen online. 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om hatbrott

Under det senaste året som föregick studien uppgav 26% av de svarande att de hade blivit utsatta för någon form av trakasserier; såväl hotfulla som kränkande. Trakasserier innefattar kränkande antisemitiska kommentarer IRL eller på nätet, telefonsamtal och skrivna antisemitiska meddelanden. 4% uppgav att de, under det senaste året hade blivit utsatta för våld mot bakgrund av sin religion eller etnicitet. 3% av de tillfrågade svarade att de, under det senaste året, hade fått egendom vandaliserad pga att de är judar.

I studien ingick en fråga om antisemitiska handlingar och huruvida de hade ökat eller minskat de senaste fem åren. De sju företeelser som ingick i studien var antisemitiskt klotter, skändning av judiska kyrkogårdar, vandalism av judiska byggnader eller institutioner, främlingsfientliga uttryck mot judar på allmän plats, antisemitism i media, antisemitism inom politik och antisemitism på Internet. Alla företeelser ansågs av en tredjedel av de svarande vara stort eller väldigt stort problem. 75% ansåg att antisemitism online var ett relativt stort, eller väldigt stort, problem och 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om vad som är antisemitism

I studien ingick en fråga om judars attityder kring vad som kunde, och borde, uppfattas som antisemitism eller antisemitiska uttryck.
Judar om icke-judars attityder och handlingar

Studien täckte också vad judar ansåg om hur icke-judar såg på judar och icke-judars handlingar, och huruvida det skulle vara att betrakta som antisemitism.Judar om den egna utsattheten och dess konsekvenser

Vad gäller om de som hade utsatts för, och de som inte hade utsatts för, antisemitiska hot, våld eller trakasserier det senaste året, valde att undvika vissa platser i deras närhet kan vi av studien utläsa att 21% av de som inte hade utsatts för antisemitiska hot, våld eller trakasserier valde att undvika vissa platser i deras närhet. För de som hade utsatts för antisemitiska hot, våld och trakasserier var motsvarande siffra 49%.

De svarande i studien frågades om, och i så fall hur ofta, de undvek judiska tillställningar eller platser, eller vissa delar av deras omgivningar, mot bakgrund av att de inte känner sig säkra där som judar. 23% svarade att de alltid undvek att närvara vid judiska tillställningar eller platser.

I rapporten kan vi se att Sverige vid tiden för studien var det land där judar i störst utsträckning undvek att bära attribut som uppfattas som judiska (kippa, Davidsstjärna, kläder och mezuza). 78% av de svenska judarna undvek alltid, ofta eller ibland, att bära judiska attribut. I Frankrike och Belgien var siffrorna 75 respektive 74%. Den genomsnittliga siffran för de åtta länderna som ingick i studien var 68%.

FRA:s rapport från 2013 visar att antisemitismen är en i högsta grad ”levande” rasism. I Sverige lever idag ungefär 20 000 judar och i världen lever ungefär 20 miljoner judar. Den judiska befolkningen är idag nästan uppe i samma nivåer som före Förintelsen.

Röster ur FRA-rapporten

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Man, 50–54 år, Sverige

”Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.” Kvinna, 35–39 år, Sverige

”Igår målades ett hakkors på min brevlåda, på grund av mitt namn, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det.” Kvinna, 25–29 år, Ungern

”De antisemitiska förolämpningar jag har mött kom inte från nynazister eller vänsterfolk, utan från vanliga människor ur den politiska mittfåran.” Man, 30–34 år, Tyskland

”Sedan jag började använda Facebook så har jag på några få år mött fler antisemitiska kommentarer än under hela mitt liv.” Kvinna, 50–54 år, Storbritannien

”Antisemitismen utgör idag en verklig fara i Frankrike. […] Diskussionsforum på internet och kommentarer på YouTube är fulla av antisemitiska och antisionistiska budskap.” Man, 45–49 år, Frankrike

”Jag är 65 år gammal och det är hopplöst. Hade jag varit yngre hade jag lämnat landet.” Man, 60–69 år, Ungern

Länk till FRA:s studie ”Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: experiences and perceptions of antisemitism” (pdf)

Artiklar

SD och diskriminering på arbetsmarknaden

The European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) publicerade nyligen en rapport med statistik som belyser situationen för Europas muslimska befolkning. Rapporten bygger på enkätsvar från 10 500 muslimska invandrare i första och andra generationen och har berörts i ett tidigare inlägg här på Motargument.

Det finns dock all anledning att dröja kvar med blicken på de fynd som presenteras av FRA. För ett parti som Sverigedemokraterna, vars partiledare säger sig stå upp för tanken att alla medborgare ska åtnjuta samma rättigheter och friheter, torde det vara intressant läsning. Men innan vi går vidare med varför just SD bör läsa och ta åt sig av rapporten kan det vara bra att ta del av några av de viktigaste resultaten för detta sammanhang.

Rapporten är på många sätt nedslående läsning då en hög andel av respondenterna runtom i Europa uppger att de diskriminerats på grund sin invandrarbakgrund och/eller religiösa tillhörighet. 39 procent av de tillfrågade hade känt sig diskriminerade under de 5 år om ledde fram till undersökningen, motsvarande siffra för de senaste 12 månaderna var 25% (FRA 2017:11).

De höga siffrorna kan knappast ses som något positivt för den så omdebatterade integrationen och riktar ett välbehövligt strålkastarljus mot de europeiska majoritetsbefolkningarnas ansvar i frågan.

Tillgången till arbetsmarknaden förs ofta fram som en avgörande faktor för invandrares möjlighet att bli en del av det övriga samhället, något som näppeligen underlättas av att 44% av de tillfrågade upplevt diskriminerande behandling i sitt arbetssökande på grund av sitt namn (FRA 2017:11).

När det kommer till diskriminering på grund av hudfärg hamnar Sverige i ’topp’ bland respondenter med bakgrund i Afrika söder om Sahara (FRA 2017:32). Fler siffror från Sverige; inom områdena arbetssökande och arbetsliv, utbildning samt bostadsmarknad uppger 25% av de tillfrågade att de blivit diskriminerade pga sin invandrarbakgrund och/eller etnicitet. Inom samma områden upplever 16% att de diskriminerats pga sin religiösa tillhörighet och 17% med anledning av hudfärg (FRA 2017:27).

SD: etnisk diskriminering existerar inte

Ovan nämnda siffror bör vara oroväckande läsning för Sveriges samtliga riksdagspartier. Sverigedemokraterna är inte sena att påpeka att personer med invandrarbakgrund måste bli en del av det svenska samhället, samtidigt säger man sig vara ett parti som tar ställning emot diskriminering och rasism.

Hur ser då Sverigedemokraternas politiska arbete ut när det kommer till diskriminering på arbetsmarknaden? Jimmie Åkesson har ifrågasatt påståendet att diskriminering baserat på en arbetssökandes bakgrund överhuvudtaget existerar i Sverige.

Enligt Åkesson handlar det endast om en upplevd diskriminering och den eventuella åtskillnad som görs mellan ett CV med namnet Johan istället för Mohammed beror enbart på legitima överväganden (t ex språkkrav). SD-ledaren tror helt enkelt inte ”(…)att svenska företagare diskriminerar människor för att de kommer från något annat land”.

Som tur är kan vi minska beroendet av Åkessons magkänsla som kunskapskälla i ämnet om vi istället spanar in vad som sagts och producerats av människor som använder hjärnan.

Det finns gott om studier som visar att personer med ett utländskt klingande namn väljs bort till förmån för sökande som har ett namn som uppfattas som mer typiskt svenskt, även när ansökan i övrigt är identisk. I dagarna presenterades ännu än studie vars resultat stöder hypotesen att personer med invandrarbakgrund diskrimineras i rekryteringsprocesser.   Om Åkesson vill tro mindre och veta mer kan han fortsätta med att läsa här. Och kanske här, här och här.

Studier och vittnesmål som talar om en utbredd diskriminering på den svenska arbetsmarknaden kanske inte krusar Jimmie Åkessons horisont, men Diskrimineringsombudsmannen (DO) har reagerat och presenterade för ett par år sedan en forskningsrapport i ämnet.

Tanken är att ökad kunskap kan leda till bättre åtgärder för att bekämpa diskriminering och på så sätt öka invandrares tillgång till arbetsmarknaden. SD står dock för en annorlunda syn på problematiken; partiet vill lägga ner DO och anser att integrationsåtgärder på arbetsmarknaden innebär diskriminering av svenskar.

Sverigedemokraterna talar gärna om diskriminering på arbetsmarknaden så länge det är ‘rätt’ svenskar som drabbas. Partiet anser att svenska medborgare förfördelas i och med sjösättningen av åtgärder som instegsjobb för nyanlända, man kallar det till och med för etnisk diskriminering.

Det faktum att beklämmande många svenska medborgare väljs bort i en anställningsprocess enbart på grund av deras namn väljer partiet att blunda för – de är ju egentligen inte svenskar.