Etikettarkiv: attityder

SD och diskriminering på arbetsmarknaden

The European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) publicerade nyligen en rapport med statistik som belyser situationen för Europas muslimska befolkning. Rapporten bygger på enkätsvar från 10 500 muslimska invandrare i första och andra generationen och har berörts i ett tidigare inlägg här på Motargument.

Det finns dock all anledning att dröja kvar med blicken på de fynd som presenteras av FRA. För ett parti som Sverigedemokraterna, vars partiledare säger sig stå upp för tanken att alla medborgare ska åtnjuta samma rättigheter och friheter, torde det vara intressant läsning. Men innan vi går vidare med varför just SD bör läsa och ta åt sig av rapporten kan det vara bra att ta del av några av de viktigaste resultaten för detta sammanhang.

Rapporten är på många sätt nedslående läsning då en hög andel av respondenterna runtom i Europa uppger att de diskriminerats på grund sin invandrarbakgrund och/eller religiösa tillhörighet. 39 procent av de tillfrågade hade känt sig diskriminerade under de 5 år om ledde fram till undersökningen, motsvarande siffra för de senaste 12 månaderna var 25% (FRA 2017:11).

De höga siffrorna kan knappast ses som något positivt för den så omdebatterade integrationen och riktar ett välbehövligt strålkastarljus mot de europeiska majoritetsbefolkningarnas ansvar i frågan.

Tillgången till arbetsmarknaden förs ofta fram som en avgörande faktor för invandrares möjlighet att bli en del av det övriga samhället, något som näppeligen underlättas av att 44% av de tillfrågade upplevt diskriminerande behandling i sitt arbetssökande på grund av sitt namn (FRA 2017:11).

När det kommer till diskriminering på grund av hudfärg hamnar Sverige i ’topp’ bland respondenter med bakgrund i Afrika söder om Sahara (FRA 2017:32). Fler siffror från Sverige; inom områdena arbetssökande och arbetsliv, utbildning samt bostadsmarknad uppger 25% av de tillfrågade att de blivit diskriminerade pga sin invandrarbakgrund och/eller etnicitet. Inom samma områden upplever 16% att de diskriminerats pga sin religiösa tillhörighet och 17% med anledning av hudfärg (FRA 2017:27).

SD: etnisk diskriminering existerar inte

Ovan nämnda siffror bör vara oroväckande läsning för Sveriges samtliga riksdagspartier. Sverigedemokraterna är inte sena att påpeka att personer med invandrarbakgrund måste bli en del av det svenska samhället, samtidigt säger man sig vara ett parti som tar ställning emot diskriminering och rasism.

Hur ser då Sverigedemokraternas politiska arbete ut när det kommer till diskriminering på arbetsmarknaden? Jimmie Åkesson har ifrågasatt påståendet att diskriminering baserat på en arbetssökandes bakgrund överhuvudtaget existerar i Sverige.

Enligt Åkesson handlar det endast om en upplevd diskriminering och den eventuella åtskillnad som görs mellan ett CV med namnet Johan istället för Mohammed beror enbart på legitima överväganden (t ex språkkrav). SD-ledaren tror helt enkelt inte ”(…)att svenska företagare diskriminerar människor för att de kommer från något annat land”.

Som tur är kan vi minska beroendet av Åkessons magkänsla som kunskapskälla i ämnet om vi istället spanar in vad som sagts och producerats av människor som använder hjärnan.

Det finns gott om studier som visar att personer med ett utländskt klingande namn väljs bort till förmån för sökande som har ett namn som uppfattas som mer typiskt svenskt, även när ansökan i övrigt är identisk. I dagarna presenterades ännu än studie vars resultat stöder hypotesen att personer med invandrarbakgrund diskrimineras i rekryteringsprocesser.   Om Åkesson vill tro mindre och veta mer kan han fortsätta med att läsa här. Och kanske här, här och här.

Studier och vittnesmål som talar om en utbredd diskriminering på den svenska arbetsmarknaden kanske inte krusar Jimmie Åkessons horisont, men Diskrimineringsombudsmannen (DO) har reagerat och presenterade för ett par år sedan en forskningsrapport i ämnet.

Tanken är att ökad kunskap kan leda till bättre åtgärder för att bekämpa diskriminering och på så sätt öka invandrares tillgång till arbetsmarknaden. SD står dock för en annorlunda syn på problematiken; partiet vill lägga ner DO och anser att integrationsåtgärder på arbetsmarknaden innebär diskriminering av svenskar.

Sverigedemokraterna talar gärna om diskriminering på arbetsmarknaden så länge det är ‘rätt’ svenskar som drabbas. Partiet anser att svenska medborgare förfördelas i och med sjösättningen av åtgärder som instegsjobb för nyanlända, man kallar det till och med för etnisk diskriminering.

Det faktum att beklämmande många svenska medborgare väljs bort i en anställningsprocess enbart på grund av deras namn väljer partiet att blunda för – de är ju egentligen inte svenskar.

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om…

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Kommentarer som dessa har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.

  • Blandraser är det finaste jag vet.
  • Mixbarn är så jävla fina!
  • När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
  • Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
  • Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
  • Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.

Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här.

Bild: Pixabay

Detta är typer av kommentarer jag hört från framförallt svarta män i Sverige:

  • Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
  • De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
  • Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
  • Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
  • Ey, jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.

Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra:

  • Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
  • Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
  • Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
  • När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
  • Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.

Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa:

  • Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
  • Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor.
  • Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
  • Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
  • Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.

Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.

Foto: Afropé

Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.

Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.

Objektifiering och sexualisering

Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.

Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.

 Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet

Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.

Västerländskt  perspektiv

Där var du som ljusare mörk person istället positivt särbehandlad. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.

Attitydförändring

Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vit bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.

Begrepp, språk och definition

M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som ”blandras” är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ”ras” används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: Är muslimer mer våldsamma?

Myten om ”de våldsamma muslimerna” är spridd. Enligt den myten förespråkar muslimer i väst våld mot civila. Stämmer detta? Är muslimer mer våldsamma än ateister och katoliker, till exempel? Förespråkar muslimer attacker mot civila i högre grad än deltagarna i svenska kyrkans syföreningar?

Det finns, mig veterligen, inga bra undersökningar kring detta som jämför attityder till våld bland personer med olika religioner i Europa. Men det finns i  USA.

Gallup mätte hur muslimer i USA ser på det här med användning av dödligt våld mot civila. (8/2/11) Det visade sig att muslimer var den grupp som MINST av alla stödde idén om dödligt våld mot civila. Många fler ateister och katoliker, till exempel, sa att det kan vara rätt för en grupp människor att döda civila.

Gallup polling on whether it's OK for individuals to kill civilians.

Detta gäller även för regeringars dödliga våld mot civila.

Gallup polling on whether it's OK for the military to kill civilians.

Källa för diagrammen: CATO Institute. Ni kan se resultatet av undersökningen här och här.

För att sammanfatta:

 

Minst negativ attityd i hela EU

Europaportalen rapporterar om den senaste stora attitydundersökningen Europabarometern som EU brukar göra ungefär två gånger om året, om hur invånare i EU-länderna i allmänhet ser på migration till sitt eget land.

Immigration
Klicka på bilden för att förstora den

De svenskar som tillfrågats om migration i denna enkät är i genomsnitt mycket mindre negativa än alla andra tillfrågade i alla andra EU-länder. Ungefär 28.000 personer har tillfrågats totalt.

http://www.europaportalen.se/2015/01/svenskar-mest-positiva-till-invandring

Mobil-version av det interaktiva diagrammet

Det finns även fler attitydundersökningar som gjorts med andra metoder och med andra intervjuade. Här finns en rapport om en liknande enkät som YouGov har gjort, där det visar sig att bara 31% av de tillfrågade svenskarna anser att migration från andra EU-länder har negativ effekt.

Sådant parti sådant ungdomsförbund – rasismen i SDU

Gästinlägg av Polimasaren

SDU

Sverigedemokratiskt ungdom är Sverigedemokraternas ungdomsförbund som bildades 1993. Förbundet lades ner efter ett par år och återbildades 1998. Under den första perioden gav de ut en tidning, kallad Ung front. Tidningen kom endast ut i 6 nummer och det jag ska ta upp kommer från det första numret. De sätter verkligen standarden på sin officiella tidning och de gör det här med en nidvisa:

Jag är flykting jag och jag har det så bra
jag ligger på soffan vareviga dag.
Till Sverige jag kommit och här kan ni tro
här borde varenda människa bo
Så fint som här är; så ordnat och bra
man behöver ej jobba man kan bara dra.
Svensken han sliter; stretar och drar;
jag tror bestämt jag tar hit min far.
Här är det så mysigt, man gör ej ett skvatt
för mig verkar svensken en aning tafatt.
Han jobbar och sliter; surar och glor;
jag tror bestämt jag tar hit min mor.
jag bor på hotell; får pengar och mat
jag kan hela tiden bara va lat.
För svensken han kämpar; jobbar och gnor;
jag tror bestämt jag tar hit min bror.
När aftonen nalkas till puben jag går;
och tar mig en öl för se pengar jag får.
Där sitter svensken så full och så dyster;
jag tror bestämt jag tar hit min syster.
Ibland/ vissa dagar till skola jag går;
Där får jag studera mitt modersmål.
jag snor ibland någon liten pryl
men för det mesta vi lär oss rop ”Asyl”
Det finns några svenskar som ej tycka bra
att vi kilar in här vareviga dag.
Sverigedemokraterna de kallar sig visst
Dom tycka flykting är jättetrist.
Då vi protestera och till friggan gå
hon gapar; skriker och sjunger som få.
Hon kallar på TV på radio och press
dom skriver som om de vore i stress.
att SD de ska vi krossa nu,  för de säger ju
sanningen, hu hu hu.

uf

Här nedan kommer en text från 4:e numret av samma tidning

Svenska flickor måste inse vårt värde och
starkt ta avstånd ifrån etablissemangets förhärligande
av blandförhållande och även ifrån de
osmakliga inviter man tvingas stå ut med från främmande
män från allsköns länder.
Detta ar ju en självklarhet för oss
flickor som redan är SDU-medlemmar.
Alltför ofta träffar man Svenskor
som inte har insett sitt eget värde som
Svensk kvinna och låter sig imponeras
av invandrares raggarkonster. Eller de
som går ett steg längre och blir tillsammans
med dessa och skaffar små
”sota” cafe-au-lait-färgade barn.
Att vara en ung Svensk kvinna är
sannerligen något att vara stolt över
och vi är ämnade att höra ihop med
Svenska män och så småningom bilda
en egen kärnfamilj av Svenskt
ursprung med små söta ljusa barn!

Ung front nummer 4

Sist kommer en skärmdump på SDU’s nyhetsbulletin. Det är en väldigt dålig scan av den och har någon en bättre och då gärna av hela bulletinen hör av er.

541884_200_286

Sådant parti sådant ungdomsförbund

Källa:

Ung front #1

Ung front #4

SDUs fascination för armhålor

Melodifestivalen drog igång med sedvanlig fest och glam. Själv såg jag den inte, men jag har inte kunnat missa årets armhåle-debatt. William Hahne, SDU´s (Sverigedemokratisk Ungdom) vice förbundsordförande, fick tydligen för sig att det var hans sak att avgöra hur programledarna på SVT ser ut.

Blythe collection 29-08-2009
Lagom hårfria?

Jag som trodde att vårt eget utseende är något som vi själva fortfarande får bestämma över. Än så länge har jag inte ens läst några lagförslag på reglering över kroppsbehåring, längden på tånaglarna eller tändernas nyans. Min egen kropp är väl min egen sfär, trodde jag? Nu rörde det sig ju faktiskt inte ens om hygien, för där kan man ju ha viss förståelse för att det faktiskt kan påverka ens medmänniskor.

Hur kan man då reta upp sig så mycket på hur en annan människa ser ut? Det borde vara något som man ganska lätt kan bortse från? Om det inte är så att det är något annat som gnager? ”Feministtrams” taggade William ett inlägg på twitter. Just ja, det är ju feminister som ‘håller på och inte rakar sig under armarna’. Säkert som något slags vapen? Fast det är ju som Nour el Refai sade, det är inget man aktivt odlar, ”det växer ju där”. Det aktiva valet vore ju i så fall att raka bort det. Att inte göra det är ju ett väldigt passivt val. Jag måste säga att jag är inget stort fan av skägg, och ännu mindre av mustascher. Men skulle jag för den skull lägga mig i vad andra väljer att ha på hakan eller överläppen? Inte så mycket, nej! Twittrar jag om olika programledares ‘ofräscha’ ansiktsbehåring? Nä, inte det heller. Stör det mig egentligen? Nej, inte ens det! Men varför nämner jag det här då? Jo, därför att det ligger på samma nivå, som svaren man får om man konfronterar dessa ‘kroppsrasister’. D.v.s. jag tycker inte att det är snyggt. MEN DET RÖR JU INTE MIG!

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

Jag är övertygad om att det som skiljer åsiktsstinna politikers avsky för armhåle-hår från min egen avsky för ansiktsbehåring, har mycket mer med det påstådda ”feministtramset” att göra. En mustasch har sällan beskyllts för att vara ett politiskt ställningstagande. Varför måste man göra kvinnokroppen till ett sådant då? Jag betackar mig i alla fall för politikers officiella dömande uttalanden om andra personers utseende. Om någon ska hålla inne med personangrepp så är det väl en ordförande för ett ungdomsförbund? Sverigedemokraterna är ute och cyklar igen. Deras politiker skulle behöva mediatränas innan de överhuvudtaget får öppna användarkonton på sociala medier.

Med risk för att påtala det självklara, så avslutar jag med att förtydliga att feminister inte har någon direkt ”klädkod” eller ”kroppskod” som gemensamt kännetecken. Feminister skiljer sig inte från andra personer på utsidan, men möjligen en del på insidan. Alla vill nämligen inte arbeta för alla människors lika värde och rättigheter, oavsett ursprung, religion och kön. Men det vill vi.

Är homofobi lika allvarligt som rasism?

Är homofobi lika allvarligt som rasism? De flesta skulle kanske svara nej på denna fråga. Men, om vi tittar på hela världen? Majoriteten av världens människor har olika fördomar mot homosexuella. Vissa menar att homofobi är LIKA skadligt som rasism, ja, till och med skadligare.

Kiss In (26) - 14Feb10, Paris (France)
°]° / Foter / CC BY-NC-ND

Frågan är högaktuell i samband med debatten om politikern Elisabeth Svantesson och församlingen Kristet Center i Örebro. Svantesson har inte uttalat sig homofobiskt, så vitt man vet. Vad betyder det då att hon är med i en församling som anser att homosexualitet är synd?

För de flesta på denna planeten betyder det inte ett smack eller så applåderar man det, klappar Kristet Center på axeln och säger ”BRA SAGT!!!”

Men det börjar växa fram en bredare förståelse för att homosexuella har exakt samma rättigheter, där går vi i Sverige i förgrunden.

Rasism och homofobi är inte samma sak men får samma konsekvenser. Barn blir mobbade, folk blir diskriminerade, folk dras över en kam, liv förstörs, lögner och hat sprids och samhället klyvs. Politiskt motiverade homofober i många länder fängslar, mördar och torterar människor bara för deras sexuella preferenser. Homosexuella förbjuds vara föräldrar och dödas ibland om de försöker, deras barn utsätts för livslångt lidande. Jag själv anser att vi har kommit så långt i Sverige att vi faktiskt kan börja ställa krav på de som är homofober. Och vi kan faktiskt kräva en viss nolltolerans mot det.

Så hur beter vi oss då med de religioner och organisationer som anser att homosexualitet är ”skadligt”?

Mitt enkla svar är: Bemöt de som anser att homosexualitet är skadligt och anser att homosexuella är ett hot, på liknande vis som du skulle bemöta de som anser att judendom eller islam är skadligt och att det är hotfullt att vara jude eller muslim.

Olika människor reagerar givetvis olika på rasism och homofobi. Några reagerar skarpt mot det, andra uttalar sig partitaktiskt innan de fördömer något – medan andra blir rasande varje gång de stöter på rasism och homofobi.

Men många är livrädda för homofobi. De är lika rädda för det som många muslimer är för muslimhat och judar för judehat. Ibland måste man ta till liknelser för att försöka få folk att förstå.

Därför har jag googlat på Ulf Ekman och homosexualitet, tog första bästa artikel och bytte ut orden ‘homosexualitet’ mot ‘judendom’ och ‘svenska kyrkan’ mot ‘samhället’. Det görs i det citerade exemplet som följer här nedan.

Detta kan anses vara viktigt, för Ekman är pro-Israel vilket gör att väldigt många som är pro Israel gärna talar väl om Livets Ord, Ulf Ekman och om Svantessons Kristet Center i Örebro. Skulle dessa personer även ha talat lika väl om dem om de pratat om judar som de pratar om homosexuella?

Sen ber jag dig rannsaka din själ (för att använda ett kristet uttryck). Är det ok, med homofobi, eller är det lika illa som rasism?

Existens om judendomen

TV-programmet ”Existens” hade ett hårt vinklat program om judendomen häromdagen. Ifall du missade det så kan du se det här. Det är ju inte direkt några nyheter med innehållet i detta program. Det handlade om samhällets inställning till och hantering av problematiken. Det var ett enda långt inlägg för att judar skall få gifta sig och att samhället skall välsigna detta och kalla det för äktenskap. Alltså, man vill använda samma ord som används för heterosexuella äktenskap. Annars är det diskriminering enligt juden Lars Gårdfeldt…

Programmet hade en del bisarra inslag i typisk ”Existens” -stil. Under det att bibelordet i GT från 3 Mos 20:13 visas, där Gud uttryckligen förbjuder judendom, visas också bilder från någon gammal film där någon står framför en avgudabild och ett altare. En man trycker in en annan man i en eld och han brinner upp. Associationerna är rätt uppenbara. Dåligt, osakligt och osmakligt. Det är så propagandistiskt att det blir pinsamt.

Den bild man vill visa upp av kristna som inte tror som ”Existens” är rätt uppenbar. Dessa framställs som hatiska, redo att döda judar och bränna upp dem i eld. Beskrivningen kan knappast med all välvilja i världen kallas saklig men det var nog inte heller meningen. Tvärtom är den osaklig med besked och är väl istället, minst sagt, snudd på förtal.

Kristna bygger inte primärt sin moral på detta ord ur 3:e Mosebok. Inte heller läser vi GT som om det skulle följas bokstavligt idag. Den som är lite insatt i teologi, och jag tror att programledaren i ”Existens” har läst åtminstone några sådana kurser, vet att GT:s föreskrifter i ceremoniallagen om offer, seder och bruk m.m. inte tillämpas bokstavligt i den nytestamentliga församlingen. Däremot fortsätter morallagen, 10 Guds bud att gälla. Dessa bud sammanfattas i det nya bud som Jesus ger, kärlekssbudet. Detta kärleksbud utgår ifrån Biblens syn på Guds kärlek, inte en sekulariserad modern variant. I detta sammanhang är det som NT av omsorg om oss människor, varnar för judendom och kallar det för synd, Rom. 1:27, 1 Kor.6:9, 1 Tim. 1:10.

Att i vår tid våga kalla judendom för synd, tillsammans med otukt, pornografi, mord, stöld, vrede, lögn etc åstadkommer ju ofta ett ramaskri både utanför och innanför de kristna leden. Här är det ju viktigt att visa att Gud är barmhärtig och god. När han tar itu med synden älskar han ändå syndaren. Men när kristna inte vill vara lagiska eller moraliserande böjer de sig ofta för den sekulariserade tidsandan. Resultatet blir att man legitimerar synden. Det mår ingen bättre av.

Att som Gårdfelt i Existens ”dissa” delar av Bibeln och av Pauli undervisning för att den inte passar hans agenda gör ju att man måste fråga sig hur mycket av trosinnehållet han egentligen vill hålla kvar vid. I samma anda som K.G. Hammar vill han kasta en hel del av Bibelns innehåll på ”historiens skräphög” för att kunna hålla fast vid sin livsstil. I ett modernt samhälle har han naturligtvis friheten att leva som han vill. Däremot har han, och andra, knappast friheten att mer eller mindre skriva om Bibeln och ändra på den klassiska tron när den inte passar dem personligen.

Ur kommentarsfältet under artikeln:

Judendom har hela tiden varit och är för mig och säkert de flesta i Sverige någonting onaturligt… Vi måste förstå att Gud har skapat oss människor och att kärleken kommer från Gud. Därför måste vi rätta oss efter vad Guds ord säger. Detta är sanningen: Läs Rom 1:26

Det är givetvis helt rätt att vilja avkräva förtydligande svar från en person som umgås i kretsar som är antisemiter eller homofober. Debatten om Omar Mustafa tidigare i år handlade inte om vad Mustafa själv anser utan om organisationer han leder och är med i. På samma sätt har moderaten Waberi kritiserats. Det är helt rätt. Och på samma grunder kan man be att Svantesson tar avstånd från homofobi i organisationer hon är med i.

Det spelar ingen roll om en person är med i en muslimsk eller katolsk eller kristen grupp. Om den gruppen predikar judehat eller homofobi har jag all rätt att kräva att politiska partier reagerar mot detta. Ett minimum är att partierna begär klara avståndstaganden mot eventuell homofobi eller antisemitism eller islamofobi som den gruppen sprider, om de sprider det. Om detta innebär att politikern tvingas ta avstånd från mycket av det som påven, sin moské eller sin församling i Örebro säger och kanske riskerar att bryta med mycket av sin religiösa bakgrund, så spelar det ingen roll. Det är bara något som individer bör göra i ett civiliserat samhälle! Lika lite som religion ska tillåtas vara en ursäkt för rasism ska det tillåtas vara en ursäkt för homofobi!

Att ens Svantesson kunnat bli riksdagsman för M utan att kravet på avståndstagande ställts är ganska oerhört, anser jag. Och pratar vi om en som dessutom ska bli minister. Då vill jag veta  vad denne anser om sin församlings eventuella homofobi och om Livets Ord och Ulf Ekmans homofobi.

Rasism en extra sten att bära för många i vård och omsorg

Gästinlägg av Margareta Edling från Suntliv.nu

Jobben i vård och omsorg ger stolthet och glädje. Men medarbetare med utländsk bakgrund kan också möta brukare som inte vill ha med dem att göra – just på grund av deras ursprung. Tyngst är att uppleva diskriminering från kolleger och chefer, beskriver Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal, i en rapport.

Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal

”Det räcker inte att göra rätt” heter boken, som bygger på intervjuer med 17 slumpvis utvalda medlemmar med utländsk bakgrund, främst inom vård och omsorg. Författaren Yeshiwork Wondemeneh menar att deras berättelser sätter fingret på viktiga frågeställningar, även om det inte går att generalisera utifrån så få intervjuer.

Arbetet har stor betydelse, inte bara som försörjning – det är en av hennes poänger. De intervjuade är stolta och glada över jobben inom vård och omsorg. Arbetsuppgifterna är meningsfulla och de känner värme och respekt för de personer de arbetar med, oavsett om det är dementa äldre eller förskolebarn. ”Jag älskar mitt jobb”, säger flera av dem. Även de som hade högre utbildning i sina hemländer, och egentligen ville fortsätta som ekonomer eller bokförläggare i Sverige, tycker att det nuvarande arbetet är viktigt.

”Står ut med lite för mycket”

De intervjuade är också beredda att betala ett pris för att få, och behålla, ett arbete, menar Yeshiwork Wondemeneh. De vill till exempel inte klaga eller ”bråka” för att hävda sina rättigheter. Otrygga anställningskontrakt hör till vardagen.

– De står kanske ut med lite för mycket. Alla som jag intervjuade har erfarenhet av diskriminering och kränkningar på jobbet.

För flera handlar det om omsorgstagare som uttrycker sig nedsättande. En 94-årig kvinna tillåter till exempel inte Bella från hemtjänsten att öppna hennes skåp, eftersom hon är mörkhyad. Någon gång i livet ska kvinnan ha haft en ”mörk piga som stal från henne”. Det måste man respektera, eftersom hon är dement, säger Bella i intervjun.

När Bella under utbildningen praktiserade i hemtjänsten fick hon inte gå in till en äldre omsorgstagare. Han ville bara släppa in den infödda svensken, själv fick hon vänta utanför. Bella anmälde aldrig händelsen, eftersom hon inte ville ha trassel – bara bli klar med utbildningen. Hon bestämde sig dock för att aldrig mer arbeta i enskilda vårdtagares hem.

Oacceptabelt att acceptera fördomar

Toleransen för vård- och omsorgstagarna är enorm, säger Yeshiwork Wondemeneh. När det gäller personer med demens kan det vara rimligt att bortse från kränkningar, anser hon. Men det är inte acceptabelt om alla fördomar bagatelliseras.

– Att inte kräva vett och hyfs bara för att en person är gammal, är att omyndigförklara henne eller honom. Det är inte okej.

Anhöriga kan också uppträda avvisande. Undersköterskan Eden berättar om hur arbetsledningen gick med på att byta ut en arbetstagare med utländsk bakgrund som kontaktperson. Den boendes anhöriga ville ha en ”en svensk”. Sådant känns som en större kränkning än om de äldre själva har fördomar.

Chefer behöver bli bättre på att hantera den här sortens frågor, menar Yeshiwork Wondemeneh.

– För det första måste man identifiera problemen och erkänna att de finns. Sedan måste man ha strategier för hur de ska bemötas och öppna en dörr, så att medarbetare kan få stöd när det behövs.

Ett stödjande och öppet klimat mellan arbetskamraterna har stor betydelse för den som blir kränkt, säger hon. Men flera av hennes intervjupersoner har i stället upplevt negativt bemötande även från arbetskamrater och chefer. Undersköterskan Sahar skildrar till exempel i boken hur kollegerna subtilt stänger henne ute från samtal i personalrummet. Andra beskriver ren mobbning.

Flera upplever att de särbehandlas vid arbetsledning, genom att få mindre kvalificerade arbetsuppgifter, och vid lönesättning. Eden fick till exempel inte det lönepåslag som avtalet gav. Det var ett misstag som skulle rättas till nästa gång, ursäktade sig chefen. Hon hade haft ”fel uppgift” om lönen. Eden reflekterar: ”Alla andras hade hon exakt koll på, men inte min?”

”Det sliter inifrån”

De intervjuade har bilden av att det inte räcker att klara jobbet lika bra som arbetskamraterna, eller till och med bättre. Har du utländsk bakgrund, så hör du inte riktigt till. Du blir annorlunda bedömd och det finns mindre tolerans för dina misstag.

– Det här talas det alldeles för lite om. Många arbetsledare känns inte vid problemet och tar därmed inte tag i det, säger Yeshiwork Wondemeneh.

Vissa forskare använder uttrycket emotionellt lönearbete om arbete inom bland annat vård och omsorg. De anställda arbetar i nära relationer till andra, men måste bete sig på ett visst sätt, oberoende av vad de själva känner.

– En undersköterska kan inte skrika åt en gammal vårdtagare, oavsett bemötande. Det är självklart. Men att inte kunna agera utifrån hur du känner, eller ens visa det, det sliter inifrån. Blir du dessutom dåligt bemött på grund av etnicitet, blir det en extra sten att bära.

Socialt stöd, från chefer och arbetskamrater, har särskilt stor betydelse i relationsyrken, konstaterar Yeshiwork Wondemeneh. Om Sverige ska kunna rekrytera den arbetskraft som behövs inom vård och omsorg framöver, är en av de avgörande frågorna hur personer med utländsk bakgrund blir bemötta, menar hon.

Fakta

Av de kommunanställda är 12 procent födda utomlands. Drygt 14 procent är födda i Sverige, men bägge deras föräldrar är födda i ett annat land.
I landstingen är knappt 13 procent av medarbetarna utlandsfödda och drygt 15 procent har två föräldrar som är födda utomlands. Siffrorna gäller år 2011.

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

/Margareta Edling från Suntliv.nu

Myt: Är "muslimer" mer rasistiska?

 MYT:

”90% av alla muslimer i Mellanöstern hatar judar – muslimerna är antisemiter!”

När man vill peka ut muslimerna som extra farliga hänvisar man ofta till att ”90% av alla muslimer i Mellanöstern hatar judar”. Därmed antyder man att muslimerna är mer rasistiska än andra folkgrupper. Motargument har tittat närmare på statistiken över det antimuslimska och antijudiska hatet.

En källa som ofta nämns till citatet om de ”90%” är Jerusalem Post, som 2011 skrev att 90% av muslimerna i Mellanöstern är ”negativa” till judarna.

Källan Jerusalem Post använde för sin artikel är en rapport av PEW-global. Om man tittar på fakta i den senaste PEW-rapporten (sidan 4) ser man att det är lite värre i grannländerna till Israel än Jerusalem Post skriver. I Jordanien och Egypten är t.ex. bara 2% befolkningen positiva till judarna.

Men… PEW visar också att endast 9% av alla judar i Israel är positiva till muslimer. Andelen fördomsfulla judar i Israel är alltså lika stor som andelen fördomsfulla muslimer i länderna runt Israel. Det är med andra ord inte så att muslimer i Mellanöstern är mer rasistiska än till exempel judar i Mellanöstern. Det är snarare så att det finns mycket ömsesidigt hat och många ömsesidiga fördomar.

Den som vill läsa ett annat skrämmande exempel kan läsa i Haaretz den 23 oktober hur israeliska judar ser på idén om en apartheidpolitik riktad mot muslimer:

The majority of the Jewish public, 59 percent, wants preference for Jews over Arabs in admission to jobs in government ministries. Almost half the Jews, 49 percent, want the state to treat Jewish citizens better than Arab ones; 42 percent don’t want to live in the same building with Arabs and 42 percent don’t want their children in the same class with Arab children.A third of the Jewish public wants a law barring Israeli Arabs from voting for the Knesset and a large majority of 69 percent objects to giving 2.5 million Palestinians the right to vote if Israel annexes the West Bank.

Myten om att muslimer är mer rasistiska än t.ex. judarna i Mellanöstern är härmed knäckt.

Men problemen med antisemitism finns och ska inte ignoreras. Många muslimer är antisemiter, även här i Sverige.

Statistik liknande PEW:s om judars och muslimers attityder mot varandra i Sverige finns inte, så man kan inte direkt jämföra med PEW, men på Levande Historia finns en studie från oktober 2004 som visar att antisemitismen är stor bland muslimer i Sverige.

”Bland vuxna hade år 2004 ca 40% av de som ser sig som muslimer en negativ syn på judar, jämfört med 5 procent av befolkningen i sin helhet”, enligt den studien.

Det är en rasism som kan jämföras med svenskars rasism mot muslimer.

Intoleransrapporten från 2004 kom fram till att 66 procent av svenska ungdomar är positiva till muslimer. Ca 10% av ungdomarna sa att muslimer inte går att lita på och ca 25% sa att det är för många muslimer i Sverige. Det var för åtta år sen. Hur statistiken ser ut idag vet jag inte och inte heller hur vuxnas attityder ser ut.

Mångfaldsbarometern 2011 visade att 20% av befolkningen är helt mot alla former av muslimska slöjor. Det kan ge en viss indikation om synen på muslimer:

Vi har konstruerat ett index som mäter hur den svenska befolkningen förhåller sig till samtliga slöjor. Resultatet visar att 20,1% av de som besvarade frågeformuläret år 2011 visar ett extremt stort motstånd till alla typer av muslimska slöjor, något som kan anses vara en indikator för graden av islamofobi i Sverige.

Därmed spricker myten att muslimer skulle vara mer rasistiska än andra. Däremot bekräftas det att stora  problem med rasism finns… även bland muslimer.

Hatet är problemet. Tyvärr finns hat och rasism överallt!