Etikettarkiv: normalisering

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Vem har rätt att kalla sig dansk?

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i riksdagen. Normaliseringen jag tycker mig se idag, det handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD, och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle.

Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

    ”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

anna-mee
Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

    ”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor:

Adoption & Samfund

Pressmeddelande (Adopterede danskere ikke længere danskere)

Sydsvenskan

Anna Mee Allerslev

fatou-darboe-128x150
Fatou Darboe

 

Nyhetsbrev november 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i november.

Artiklar

Hatbrott – hur mår den utsatta? – Artikel av Tina Holm om vad hatbrott får för konsekvenser för offret

Granskning av systemkollapsen – Del 3 – BNP per capitaThabo ‘Muso och Elias Lodin fortsätter artikelserien om den så kallade systemkollapsen

I fokus

Afrofobi och muslimhat är två olika saker, Rashid Musa! – Krönika av Ida Dzanovic: ett svar på Rashid Musas debattartikel i Expressen 161125

Krönikor

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko! – Gästkrönika av Thomas Eriksson om hur SD:s retorik leder till mobbning, hat och hot

Vi var alla rasister – Krönika av Helena Trotzenfeldt om dåtida stereotyper, fördomar och rasism

Om en del ”ex-muslimers” och ”ex-judars” rasism – Krönika av Torbjörn Jerlerup om att före detta muslimer och judar inte har företräde att vara rasister

Mytknäckare

Myt: Nordiska Motståndsrörelsen är inte nazister – Mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om normaliseringen av NMR

Myt: SD ökar pga antirasisters beteende – Mytknäckare av Anders Johansson som ifrågasätter påståendet om hur antirasister ”hjälper” SD

Korta motargument

Skillnaden på nazism och nationalsocialism – Kort motargument av David Ehle som reder ut begreppen nazism och nationalsocialism

Myt: SD ökar pga antirasisters beteende – Kort motargument av Anders Johansson om myten att antirasismens engagemang gynnar rasism

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska”

Denna artikel har tidigare publicerats på Afropé

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray

Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare, som tonåring, umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel Förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson

Ida Oscarsson

När normaliserades intolerans?

Det var ett tag sedan jag skrev, det kanske är så att jag lade allt mitt krut och politiska intresse lite tidigare än vad jag skulle ha gjort. Folk börjar vakna nu men vi är en del som har diskuterat politiska frågor ganska länge. Jag märker också att mina gamla inlägg börjar delas på Facebook och i diverse medier, nu vet jag inte om jag är det ”idiotiska exemplet” eller om det är mina texter folk lutar sig på – jag bryr mig iofs. inte så mycket…

En krönika av Andreas Meijer.

Anledningen till att jag skriver idag är att jag börjar bli redigt förbannad. Jag blir redigt förbannad på att intolerans normaliseras och att protesterna mot krafter som hotar demokratin görs till ”de onda”, exempelvis genom denna råpuckade krönika i Expressen. Artikeln menar att folk ”ska göra sina jobb”… Jodu!

Folk ”gjorde bara sina jobb” när de nekade sjuka ersättning hos Försäkringskassan, eller gasade människor i koncentrationsläger, eller anmälde grannar i forna Sovjet.

Ja, det är en långsökt parallell men ibland verkar det som om vissa behöver bli skrivna på näsan – det kanske inte GÅR att jämföra oviljan att bära ut brev med ”jobbet” i koncentrationsläger, men jag gjorde det ändå.abstract-19401_640

Det skrevs en utmärkt krönika i Aftonbladet. Jag ser att det börjar dyka upp folk som menar att vi måste värna om att alla ska få säga precis vad de tycker, även om det handlar om att negativt särskilja människor på grund av etnicitet eller andra medfödda egenskaper, aka att vara rasister. Ni som tycker detta ska ju få uttrycka det och jag har då rätt att uttrycka: håll käften. Ni behöver ju inte lyssna, men jag har rätt att uttrycka det.

Kort sagt: Vi behöver inte tolerera organisationer, krafter och åsikter som går ut på att förminska andra. Det är OK att hindra dessa från att tala – förhoppningsvis aldrig med våld, men om vi får en situation som på 30/40-talet så kanske det blir nödvändigt. Vi ska alltid markera en ovilja att hålla med. Civil olydnad samt att vägra att lyssna är ett utmärkt sätt. De har rätt att tala – kanske, jag håller inte helt med om att alla åsikter faktiskt har rätt att höras – och vi har rätt att ge fan i vad de säger, då det uppenbarligen inte går att diskutera med dessa människor, något som ger oss alternativet att aktivt inte lyssna.

Vi är en hel del som tycker att det inte är OK att vi har ett parti som vill avskaffa lagen som säger att vi inte får hetsa mot folkgrupper, som för en rasistisk politik, har företrädare som genomgående genomför rasistiska uttalanden/handlingar etc.

Så hoppa ner från debatthästen och sluta klaga på dem som för en kamp mot rasismen. En gång i tiden var det en självklarhet att inte vara rasist, nu verkar det ha glidit en del. Vill du inte föra en kamp mot rasismen så ge fan i det då – men förvänta dig inga sympatier från mig.

Opinionsbildning och normalisering

Gästkrönika av Robert Nilsson

Den rörelse som oftast tillskriver sig den antirasistiska rörelsen har till vissa delar enligt min mening gjort en fatal felbedömning av det politiska läget.

Karl XXIV
visulogik / Foter.com / CC BY

Det tycks mig som att delar av denna antirasistiska rörelse lever kvar i 90-talet, då Sverigedemokraterna var en utomparlamentarisk paria – något som väljarna inte ens ville ta i med tång – och vars symboliska förehavanden, som att marschera med bomberjackor och Dr. Martinskängor för att lägga ned kransar vid Karl XII:s staty, var spektakel som man ohotat och alltjämt tryggt kunde betrakta från sin plats i det politiska finrummets värme.

Men tiderna förändras. Nu har det snart gått fyra år – en hel mandatperiod – med Sverigedemokraterna i riksdagen – det politiska finrummet.

Sverigedemokraterna har som organisation, kollektiv och individer fått parlamentarisk erfarenhet och mutat in sitt revir i den mediala och politiska diskursen.

Då – år 2010 – var det 5 % av väljarna som lade sin röst på dem. Nu visar opinionsinstituten på 10 % stöd.

Bättre förr?

Trots detta, så finns det således folk som på något sätt förhåller sig till Sverigedemokraterna som om vi fortfarande levde på 90-talet och anledningen till detta går ju givetvis bara att spekulera i. Men en anledning är att jag tror att denna del av den antirasistiska rörelsen helt enkelt saknar strategin och medlen för att finna sig till rätta i den nya tiden och därtill saknar medlen för att möta denna, av antirasisterna identifierade, rasism i kostym. En annan anledning kan ju vara att det var bättre förr. Men har vi råd med sådana känslogrundade ståndpunkter?

Sedan. Vissa säger: – Vägra debatten. Som om Sverigedemokraterna fortfarande var ett parti som endast fick medial uppmärksamhet den 30:e november varje år.

Den politiska diskursen är en spelplan – en spelplan där inte spelarna artigt väntar på sin tur för att muta in sitt revir. Där råder djungels lag. Gör ingen anspråk på ett område av spelplanen så kommer någon annan spelare att ta den. I det här fallet, avstår man från SD-oppositionellt håll att ta den platsen – genom att undvika att ta debatten eller gå på som om vi alltjämt levde under 90-talet – så kommer den platsen att intas av Sverigedemokraterna eller någon annan likvärdig motståndare.

Och den som har mest spelplan under sig vid tröskeln till valdagen 2014 – den tar hem spelet.

– Men att debattera med Sverigedemokrater är ju att normalisera deras åsikter, kanske någon säger.

Om vi bortser från den ganska vanligt förekommande felanvändningen av begreppet, så är det ett riktigt dåligt argument.

Tänk er själva om Alliansen och de Rödgröna skulle avstå det kommande årets radio- och TV-sända partidebatter med hänvisning till att det finns en risk att ”normalisera” Sverigedemokraterna?

Det skulle ju sluta med att Jimmie Åkesson skulle få hela timman av Agendas partiledardebatt för sig själv:

– Så varsågod Jimmie. Här får du en timma under bästa sändningstid.

Och Jimmie Åkesson får hålla ett tal värdigt ett tal till folket endast förunnat presidenter i USA. Detta bara för att vi måste undvika att ”normalisera” Sverigedemokraterna.

Normalisering

Avslutningsvis, det här med normalisering. Den politik som Sverigedemokraterna säger sig vilja föra – kanske inte uttryckt i principprogrammet, men uttryckt i andra sammanhang – är redan norm och normaliserad sedan länge sedan.

Rasistiska åsikter – om det nu är det man tillskriver Sverigedemokraterna – det har varit norm hos grupper och individer i samhället i flera mansåldrar.

Här lite statistik (Integrationsbarometern 2007 och Mångfaldsbarometern 2013) på hur det är ställt med ”normaliseringen” – eller normen – rörande attityder mot den Andre som faktiskt redan finns. Oavsett om vi tar eller vägrar ta debatten. Så här svarade respondenterna i respektive undersökning:

– 10,8 % anser att det är fel att personer från olika kulturer och raser bildar familj.

– 43,8 % anser att vi inte bör släppa in fler invandrare i Sverige.

– 23,6 % kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientligt parti som inskränker invandrares rättigheter.

– 34,6 % instämmer helt eller delvis med att invandrar kommer hit för bidragens skull.

– 25 % är mot slöja på allmän plats

Om vi ska påverka dessa attityder till det bättre, så har jag svårt att se att ”Vägra debatten” skulle vara en framkomlig väg. Än mindre välja att förhålla sig till Sverigedemokraterna som om de själva skapat de attityder de påstås ge uttryck för. Nej, enligt undersökningarna ovan fanns de redan där. Normaliseringen är hos dessa respondenter och den andel av befolkningen de representerar ett faktum.

Det är utgångsläget. Och det är det som ska bestämma strategin. Inte någon nostalgisk villfarelse om att inget har förändrats och att tiderna var som förr, då rasism bekämpades bäst genom att gamla tanter drämde handväskan i huvudet på skinnhuvuden.

Det är dags att den Sverigedemokratiska oppositionen inser det.

Vad anser du?

(Källa: Integrationsbarometern 2007. Integrationsverket.; Mångfaldsbarometern 2013.