Etikettarkiv: normalisering

Krönikor

SD:s parallella universum – ”Svenskfientlighet”

Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.

SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism

Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.

En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.

I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:

Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Jimmie Åkessons ”kulturkrig”

Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:

Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)

I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)

I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:

”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.

Sverige är Europas farligaste land just nu, på grund av den stora invandringen.” (Källa: Sverigedemokraternas Youtubekanal)

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:

I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)

SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.

Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Rasism mot svenskar: Hur SD gör en höna av en fjäder

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vem ska jag tro på, SD?

”Svenskfientlig” kalender

”Svenskfientliga” är vi allihopa?

SD:s prat om ”svenskfientlighet” är klassisk högerextrem retorik

Krönikor

Sverigedemokraternas rasism är normaliserad

Hur kan det vara så att vi för tio år sedan tydligt såg Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti, medan vi idag knappt längre reagerar när Jimmie Åkesson pratar om islamiseringen? Svaret är naturligtvis normalisering. Det har blivit vardag att lyssna på SD:s rasistiska uttalanden. SD har även blivit bättre på att linda in sina uttalanden och välja sina ord. Trots det talar Jimmie ofta om samma saker som tidigare – muslimer, massinvandring och ett Sverige i sönderfall.

Det är fortfarande, enligt SD, till största delen muslimer som våldtar, misshandlar och förnedrar kvinnor. Hur många gånger ska det behöva upprepas att mäns våld mot kvinnor återfinns överallt, i alla kulturer, i alla samhällsskikt? (Källor: Kvinnofridslinjen och NCK)

Massinvandringen, som Åkesson påstår existerar, har i så fall pågått i så många år att Sverige torde svämma över av invandrare. Redan 1992 talade SD:s dåvarande partiledare Anders Klarström om massinvandring och främlingar som inte hade här att göra. Skillnaden då, mot nu, är att Klarström och partimedlemmarna under Engelbrektsmarschen i Stockholm, som föregick Klarströms tal, faktiskt sa vad de tyckte. “Ut med packet”, “Bevara Sverige svenskt” och begrepp som “blatte” användes. Klarström sa att alla “landsförrädare” kommer att få sona sina brott. Troligtvis skulle Klarström sett mig och många andra som landsförrädare. Med största sannolikhet ser även Åkesson oss som det. (Källa: SD-arkivet, Sverigedemokraterna)

Den falska Sverigebilden

Vad gäller bilden av ett söndertrasat Sverige, så stämmer den helt enkelt inte. Visst förekommer våld, orättvisor och tragik, men Sverige är i det stora hela ett väl- och högfungerande land. Gång på gång får vi också detta bekräftat av större undersökningar.

Sverige rankas som ett av världens bästa länder att leva i som barnfamilj. The Global Age Watch rankade år 2015 Sverige som det tredje bästa landet i världen att åldras i. TI:s globala korruptionsindex visar att det förekommer väldigt lite korruption i Sverige, vilket bl a tyder på att vi kan lita på vårt rättsväsende. Sverige rankas som det tredje minst korrupta landet i världen, tillsammans med Finland, Singapore och Schweiz.
Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP rankas Sverige högt, 2019 hamnar Sverige på en åttonde plats. (Källor: The Global Age Watch, TI, UNDP och UNICEF)

Det går att fortsätta med mängder av undersökningar som visar att Sverige länge varit, och fortfarande är, ett bra land.

Personligen kommer jag aldrig att glömma dagen då SD kom in i riksdagen. Jag minns att jag tittade på de jublande partimedlemmarna som skanderade “Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la”. Och jag minns hur mycket jag skämdes. Skämdes över hur Sverige kunde tillåta det här, skämdes för de män som sjöng och hoppade runt på TV. Jag skäms fortfarande över SD, över deras uttalanden, över vad de står för.

Jag tyckte att Sverige var världens bästa land. I världens bästa land accepteras inte rasism. Trodde jag. Idag vet jag bättre. Även ett av världens bästa länder kan drabbas av rasism. Det är Sverige ett levande exempel på. Demokratin bör aldrig tas för given.

Sd_bss_sverigedemokraterna_bevarasverigesvensktJag minns hur vi lärde oss i skolan att när de sista överlevarna från förintelsen går ur tiden, kommer rasismen tillbaka med full kraft. Jag trodde inte på det då. Jag var säker på att Sverige var starkt nog att stå emot de bruna vindarna, men det blir allt viktigare att minnas historien, allt viktigare att läsa på och göra sin röst hörd. Det är min förhoppning att vi lär oss om framtiden, genom det att ha kunskap om det förflutna. Jag tycker att Sverige fortfarande kämpar och jag vill hoppas att det ska räcka. Att Sverige är ett land som står för välfärd, solidaritet och inkludering.

Motargument presenterade 2018 en artikelserie om att SD är ett rasistiskt parti. Fortfarande finns det personer som inte kan erkänna detta. För den som tvivlar på den rasistiska agendan, kan jag varmt rekommendera artiklarna. Där beskrivs allt du egentligen behöver veta för att förstå att SD och rasism hänger ihop. Speciellt rekommenderar jag Del 3: Principprogrammet, Del 5: Uttalandena samt Del 6: Politikerna som fått stanna. (Motargument)

SD har alltid varit, och kommer alltid att vara, ett rasistiskt parti. Oavsett hur mycket de försöker förfina orden.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser:

Motargument. SD är ett rasistiskt parti. https://motargument.se/2018/08/23/sd-ar-ett-rasistiskt-parti/ [Hämtad 2020-01-04]
Kvinnofridslinjen. Våld mot kvinnor. https://kvinnofridslinjen.se/sv/om-vald-mot-kvinnor/ [Hämtad 2020-01-04]
NCK. Mäns våld mot kvinnor – ett globalt perspektiv. https://nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/mans-vald-mot-kvinnor-ett-globalt-perspektiv/mans-vald-mot-kvinnor—ett-globalt-perspektiv/ [Hämtad 2020-01-04]
SD-arkivet. Engelbrektsmarschen 1992, med tal av SD-ledaren Anders Klarström.
https://www.youtube.com/watch?v=S0W9ZTuheGQ [Hämtad 2020-01-09]
The Global Age Watch. Global Rankings table. https://www.helpage.org/global-agewatch/population-ageing-data/ [Hämtad 2020-01-09]
TI (Transparency International). Corruption Perceptions Index 2018. https://www.transparency.org/cpi2018?utm_campaign=AktuellH%C3%A5llbarhet-Direkten_190129_Username&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqTrackId=9746ad0cab8b44ba9ea4bd04d8de66b4&elq=1665ea49fe4e4930ae93fd10444dcb98&elqaid=22286&elqat=1&elqCampaignId=16007 [Hämtad 2020-01-09]
UNDP. 2019 Human Development Index Ranking. http://hdr.undp.org/en/content/2019-human-development-index-ranking [Hämtad 2020-01-09]
UNICEF. Sweden, Norway, Iceland, Estonia and Portugal rank highest for family-friendly policies in OECD and EU countries. https://www.unicef.org/press-releases/sweden-norway-iceland-and-estonia-rank-highest-family-friendly-policies-oecd-and-eu [Hämtad 2020-01-09]

Krönikor

Med ironin som vapen

”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis

Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).

Ironi som strategi

Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.

Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”

Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.

Att säga det förbjudna

Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.

“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross

Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.

Dold propaganda

Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.Hanif Bali är ironisk på twitter

I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

I fokus, Krönikor

Vem har rätt att kalla sig dansk?

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i riksdagen. Normaliseringen jag tycker mig se idag, det handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD, och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle.

Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

    ”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

anna-mee
Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

    ”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor:

Adoption & Samfund

Pressmeddelande (Adopterede danskere ikke længere danskere)

Sydsvenskan

Anna Mee Allerslev

fatou-darboe-128x150
Fatou Darboe

 

Reportage

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska”

Denna artikel har tidigare publicerats på Afropé

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray

Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare, som tonåring, umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel Förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson

Ida Oscarsson

Krönikor

När normaliserades intolerans?

Det var ett tag sedan jag skrev, det kanske är så att jag lade allt mitt krut och politiska intresse lite tidigare än vad jag skulle ha gjort. Folk börjar vakna nu men vi är en del som har diskuterat politiska frågor ganska länge. Jag märker också att mina gamla inlägg börjar delas på Facebook och i diverse medier, nu vet jag inte om jag är det ”idiotiska exemplet” eller om det är mina texter folk lutar sig på – jag bryr mig iofs. inte så mycket…

En krönika av Andreas Meijer.

Anledningen till att jag skriver idag är att jag börjar bli redigt förbannad. Jag blir redigt förbannad på att intolerans normaliseras och att protesterna mot krafter som hotar demokratin görs till ”de onda”, exempelvis genom denna råpuckade krönika i Expressen. Artikeln menar att folk ”ska göra sina jobb”… Jodu!

Folk ”gjorde bara sina jobb” när de nekade sjuka ersättning hos Försäkringskassan, eller gasade människor i koncentrationsläger, eller anmälde grannar i forna Sovjet.

Ja, det är en långsökt parallell men ibland verkar det som om vissa behöver bli skrivna på näsan – det kanske inte GÅR att jämföra oviljan att bära ut brev med ”jobbet” i koncentrationsläger, men jag gjorde det ändå.abstract-19401_640

Det skrevs en utmärkt krönika i Aftonbladet. Jag ser att det börjar dyka upp folk som menar att vi måste värna om att alla ska få säga precis vad de tycker, även om det handlar om att negativt särskilja människor på grund av etnicitet eller andra medfödda egenskaper, aka att vara rasister. Ni som tycker detta ska ju få uttrycka det och jag har då rätt att uttrycka: håll käften. Ni behöver ju inte lyssna, men jag har rätt att uttrycka det.

Kort sagt: Vi behöver inte tolerera organisationer, krafter och åsikter som går ut på att förminska andra. Det är OK att hindra dessa från att tala – förhoppningsvis aldrig med våld, men om vi får en situation som på 30/40-talet så kanske det blir nödvändigt. Vi ska alltid markera en ovilja att hålla med. Civil olydnad samt att vägra att lyssna är ett utmärkt sätt. De har rätt att tala – kanske, jag håller inte helt med om att alla åsikter faktiskt har rätt att höras – och vi har rätt att ge fan i vad de säger, då det uppenbarligen inte går att diskutera med dessa människor, något som ger oss alternativet att aktivt inte lyssna.

Vi är en hel del som tycker att det inte är OK att vi har ett parti som vill avskaffa lagen som säger att vi inte får hetsa mot folkgrupper, som för en rasistisk politik, har företrädare som genomgående genomför rasistiska uttalanden/handlingar etc.

Så hoppa ner från debatthästen och sluta klaga på dem som för en kamp mot rasismen. En gång i tiden var det en självklarhet att inte vara rasist, nu verkar det ha glidit en del. Vill du inte föra en kamp mot rasismen så ge fan i det då – men förvänta dig inga sympatier från mig.

Artiklar

Opinionsbildning och normalisering

Gästkrönika av Robert Nilsson

Den rörelse som oftast tillskriver sig den antirasistiska rörelsen har till vissa delar enligt min mening gjort en fatal felbedömning av det politiska läget.

Karl XXIV
visulogik / Foter.com / CC BY

Det tycks mig som att delar av denna antirasistiska rörelse lever kvar i 90-talet, då Sverigedemokraterna var en utomparlamentarisk paria – något som väljarna inte ens ville ta i med tång – och vars symboliska förehavanden, som att marschera med bomberjackor och Dr. Martinskängor för att lägga ned kransar vid Karl XII:s staty, var spektakel som man ohotat och alltjämt tryggt kunde betrakta från sin plats i det politiska finrummets värme.

Men tiderna förändras. Nu har det snart gått fyra år – en hel mandatperiod – med Sverigedemokraterna i riksdagen – det politiska finrummet.

Sverigedemokraterna har som organisation, kollektiv och individer fått parlamentarisk erfarenhet och mutat in sitt revir i den mediala och politiska diskursen.

Då – år 2010 – var det 5 % av väljarna som lade sin röst på dem. Nu visar opinionsinstituten på 10 % stöd.

Bättre förr?

Trots detta, så finns det således folk som på något sätt förhåller sig till Sverigedemokraterna som om vi fortfarande levde på 90-talet och anledningen till detta går ju givetvis bara att spekulera i. Men en anledning är att jag tror att denna del av den antirasistiska rörelsen helt enkelt saknar strategin och medlen för att finna sig till rätta i den nya tiden och därtill saknar medlen för att möta denna, av antirasisterna identifierade, rasism i kostym. En annan anledning kan ju vara att det var bättre förr. Men har vi råd med sådana känslogrundade ståndpunkter?

Sedan. Vissa säger: – Vägra debatten. Som om Sverigedemokraterna fortfarande var ett parti som endast fick medial uppmärksamhet den 30:e november varje år.

Den politiska diskursen är en spelplan – en spelplan där inte spelarna artigt väntar på sin tur för att muta in sitt revir. Där råder djungels lag. Gör ingen anspråk på ett område av spelplanen så kommer någon annan spelare att ta den. I det här fallet, avstår man från SD-oppositionellt håll att ta den platsen – genom att undvika att ta debatten eller gå på som om vi alltjämt levde under 90-talet – så kommer den platsen att intas av Sverigedemokraterna eller någon annan likvärdig motståndare.

Och den som har mest spelplan under sig vid tröskeln till valdagen 2014 – den tar hem spelet.

– Men att debattera med Sverigedemokrater är ju att normalisera deras åsikter, kanske någon säger.

Om vi bortser från den ganska vanligt förekommande felanvändningen av begreppet, så är det ett riktigt dåligt argument.

Tänk er själva om Alliansen och de Rödgröna skulle avstå det kommande årets radio- och TV-sända partidebatter med hänvisning till att det finns en risk att ”normalisera” Sverigedemokraterna?

Det skulle ju sluta med att Jimmie Åkesson skulle få hela timman av Agendas partiledardebatt för sig själv:

– Så varsågod Jimmie. Här får du en timma under bästa sändningstid.

Och Jimmie Åkesson får hålla ett tal värdigt ett tal till folket endast förunnat presidenter i USA. Detta bara för att vi måste undvika att ”normalisera” Sverigedemokraterna.

Normalisering

Avslutningsvis, det här med normalisering. Den politik som Sverigedemokraterna säger sig vilja föra – kanske inte uttryckt i principprogrammet, men uttryckt i andra sammanhang – är redan norm och normaliserad sedan länge sedan.

Rasistiska åsikter – om det nu är det man tillskriver Sverigedemokraterna – det har varit norm hos grupper och individer i samhället i flera mansåldrar.

Här lite statistik (Integrationsbarometern 2007 och Mångfaldsbarometern 2013) på hur det är ställt med ”normaliseringen” – eller normen – rörande attityder mot den Andre som faktiskt redan finns. Oavsett om vi tar eller vägrar ta debatten. Så här svarade respondenterna i respektive undersökning:

– 10,8 % anser att det är fel att personer från olika kulturer och raser bildar familj.

– 43,8 % anser att vi inte bör släppa in fler invandrare i Sverige.

– 23,6 % kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientligt parti som inskränker invandrares rättigheter.

– 34,6 % instämmer helt eller delvis med att invandrar kommer hit för bidragens skull.

– 25 % är mot slöja på allmän plats

Om vi ska påverka dessa attityder till det bättre, så har jag svårt att se att ”Vägra debatten” skulle vara en framkomlig väg. Än mindre välja att förhålla sig till Sverigedemokraterna som om de själva skapat de attityder de påstås ge uttryck för. Nej, enligt undersökningarna ovan fanns de redan där. Normaliseringen är hos dessa respondenter och den andel av befolkningen de representerar ett faktum.

Det är utgångsläget. Och det är det som ska bestämma strategin. Inte någon nostalgisk villfarelse om att inget har förändrats och att tiderna var som förr, då rasism bekämpades bäst genom att gamla tanter drämde handväskan i huvudet på skinnhuvuden.

Det är dags att den Sverigedemokratiska oppositionen inser det.

Vad anser du?

(Källa: Integrationsbarometern 2007. Integrationsverket.; Mångfaldsbarometern 2013.