Det pågår ständigt en diskussion om huruvida språkbruket i sportvärlden ska få lov att vara en fristad, där det måste tillåtas att få vara högt i tak. Att det ens ska få lov att vara en diskussion ger oss underkänt i kampen mot homofobi, rasism och sexism.
Det var i lördags i hockeymatchen mellan Malmö Redhawks och Djurgårdens IF som en spelare i Malmö skrek ”din jävla horunge” till en motspelare. Straffet fastställdes dagen efter till två matchers avstängning.
I sportvärlden har det genom åren funnits en förkärlek för att använda sig av sexistiska, homofobiska och rasistiska tillmälen. Det handlar om en accepterad jargong och om att med alla till buds stående medel, få motståndaren att tappa fokus och hämnas genom att ”ge tillbaka”.
Att det omoderna och kränkande språkbruket fortsatt tillåts vara en del av sporten är obehagligt. Det finns ett gigantiskt mörkertal, dvs ordväxlingar mellan spelare som inte är hörbara för oss runt omkring. Problemet med att språkbruket har accepterats är att arbetet med att minska kränkningar av våra medmänniskor går förlorat när förebilder och idoler häver ur sig saker som påverkar oss negativt.
I ivern att låta sportvärlden få frisedel i föreställningen om att stridens hetta måste få lov att diktera hur vi ska uttrycka oss tappar vi bort det faktum att åskådare sitter på första parkett och serveras sexism, homofobi och rasism. När favoritspelaren skriker ”din jävla horunge” under en match kan det uppfattas som tecken på engagemang, vinnarskalle och adrenalin. Men det är det inte. Det är uttryck som får oss att fortsätta kränka våra medmänniskor.
”Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det”
Malmös sportchef Patrik Sylvegård tvingade förvisso sonen Marcus, som är den nu avstängde Malmöspelaren, att be det egna laget om ursäkt. I en intervju med SVT Sport förringar Sylvegård språkbruket:
Man kan fråga sig var gränsen går och vad som är kränkande. Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det. Det sägs mycket värre saker som domaren inte reagerar på. Och man kan säga mindre vulgära saker som kanske är mycket mer kränkande för en människa.
Uttalandet från sportchefen är värt att kritisera och ta avstånd ifrån. Att spelaren tvingades be om ursäkt betyder i praktiken ingenting då man i efterhand uttalar sig accepterande gentemot sexistiskt språkbruk.
Sportchefen förklarar den hetsiga situationen:
Som vanligt hör domaren bara det ena och det är otur för Marcus. Det var långt ifrån våra värderingar, men samtidigt ganska vanliga ord som sker på banan.
Vad sade han?
– Det var såhär: Spelaren i Djurgården sade något i stil med ”Vad fan håller du på med din långhåriga bögjävel” och då svarade Marcus ”Håll käften din horunge”, säger Patrik Sylvegård innan han fått veta domen mot Marcus Sylvegård.
Djurgårdsspelaren förnekar att han skulle ha sagt något till Marcus Sylvegård.
I en intervju med SVT Sport försvarar Djurgårdstränaren Robert Ohlsson Marcus Sylvegård:
Det som sägs på isen i stridens hetta ska stanna där, jag tycker inte att det är något som ska komma ut. Jag förstår att domaren reagerar och det är hans jobb, men jag tycker att det vore bäst för all sport om det som sägs på en plan stannar där.
Nu är ju problemet att det som sägs på en idrottsarena INTE stannar där. Orden tar sin väg upp på läktaren, ut i TV-rutan och in i åskådares vokabulär. Det är naivt att tro att kränkningarna stannar nere på isen, som om den vore ett vakuum.
Idrottare är förebilder
En som arbetar med att minska det kränkande språkbruket i sportvärlden är Shanga Aziz, grundare av organisation Locker Room Talk. I ett sms till SVT Sport skriver Aziz:
Jag tänker framför allt på alla unga killar vi utbildar i omklädningsrummen varje dag. Hur de ser upp till spelarna i SHL, deras förebilder. De vill vara och göra allt som dem. Därför är det otroligt viktigt att domaren tydligt visar att ett nedvärderande språk inte hör hemma på isen.
Aziz anser att sportvärlden har ett stort ansvar i att stävja det kränkande språkbruket. Sport har en oändligt stark genomslagskraft och det är viktigt att man förstår hur idrottsutövare faktiskt påverkar hur vi uttrycker oss.
Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson påpekar att detta är ett ärende som sticker ut. Han är av uppfattningen att detta språkbruk inte är vanligt i SHL (Svenska hockeyligan). I nästa stund motsäger han sig själv: ”Det sticker ut, men det är klart att det förekommer”. Larsson menar att det är i första hand domarna som bär ett ansvar för att det ska ge konsekvenser att uttrycka sig sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt, men att hela hockeysverige bär ett ansvar.
Det finns många som engagerar sig i sport som tycker att man ska låta det hatiska språkbruket fortleva, eftersom det är ”naturligt” i stridens hetta, med adrenalinpåslag och viljan att störa motståndarens fokus.
Så länge domare, åskådare och företrädare inom sporten inte tar denna idioti på allvar ger vi hat och hot legitimitet i vårt samhälle. Två matchers avstängning på en enskild spelare är en början, men det krävs så oändligt mycket mer för att vi ska nå dit de flesta av oss vill:
En sportvärld, och i förlängningen en värld, fri från sexism, homofobi, rasism och kränkningar. Sport är en maktfaktor, det får vi aldrig glömma bort.
Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?
För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.
För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.
För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!
De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.
Varför så självisk?
Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.
Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:
Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.
Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.
Tolkningsföreträdets fällor
Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:
När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
När vi inte tänker på våra medmänniskor.
När vi är själviska.
När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.
Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.
För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?
I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*
I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.
Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.
Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.
För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.
Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.
Det lirar inte.
Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.
* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.
Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.
Använder du ”N-ordet”? Kanske ”Z-ordet”? Säger du ”handikapp”?
De flesta av oss är i alla fall medvetna om hur kontroversiellt det är med såväl ”N-ordet” som ”Z-ordet”. En del av oss är också på det klara med att begreppet ”handikapp” är förpassat till historien. Många tar sig rätten att, med en dåres envishet, fortsätta nedvärdera och kränka utsatta minoriteter, trots att det finns så många argument för att begagna de modernare, mer neutrala begreppen. Det enda argument de har för att fortsätta kränka andra människor är att ”Det har alltid hetat så”, ”Det heter så” och ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?”.
Vad många inte vet är att ”lapp” är ett nedvärderande och kränkande uttryck. I fortsättningen av artikeln kommer jag att använda mig av ”L-ordet”.
Vad är det nu med ”L-ordet” då, tänker ni? Ska man inte kunna säga någonting nuförtiden? För mig räcker det med att individen själv inte vill bli kallad ”L-ordet”. Och vad är anledningen till att begreppet anses nedsättande? Jo, samer har historiskt sett blivit benämnda med ”L-ordet”. ”L-ordet” finns inte i det samiska språket och många samer vill idag inte bli kallade ”L-ordet”. ”L-ordet”härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk/från Lappland”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.
Ordet har, med andra ord, inte heller sitt ursprung i samernas egna sinnevärld. ”L-ordet” är föråldrat, stigmatiserande och kränkande. Samer kallar sig själva för ”samer” och inget annat och de bör själva bli kallade så som de kallar sig själva. Ordet ”same” kommer från samiskans ”sápmelas” och betyder ”människa”. Tänka sig, människor vill bli kallade för vad de är.
Samer har genom historien varit utsatta för övergrepp i form av rasbiologiska experiment och rashygien. Undersökningar, fotografering och skallmätningar (utförda med speciella verktyg) utgjorde viktiga pusselbitar i s k ”Lappundersökningar” (bok utgiven 1941).
”L-ordet” hänger kvar i massvis av ordsammansättningar, namn på djurarter och ortsnamn. Är det dags att tänka om och finna nya ord? Det är inte första gången man, i så fall, byter namn på en ort, eller djurart. Eller är behovet av att vi ”måste” hålla oss kvar vid de gamla, kränkande benämningarna större än respekten för våra medmänniskor?
Exempel på ordsammansättningar med ”L-ordet” är:
lappkast
lappsjuka
Exempel på namn på djurarter med ”L-ordet” är:
lapphund
lappuggla
Exempel på ortsnamn med ”L-ordet” är:
Lapporten
Lappträsk
Lappland
Så länge ”L-ordet” lever kvar i ortsnamn, namn på djurarter och i diverse ordsammansättningar blir det svårt att kräva av gemene man att man inte ska använda sig av ”L-ordet”. För att vi ska komma dithän måste det förmodligen till förändringar i attityder kring vedertagna uttryck.
Vem har egentligen tolkningsföreträde för vad som är rasistiskt eller kränkande? Är det du, eller är det den historiskt utsatta minoriteten?
Se dig själv i spegeln och fråga dig om det är viktigt för dig att fortsätta hävda din rätt att svänga dig med det (för dig) ”riktiga” ordet och samtidigt kränka medmänniskor. Eller är det kanske så att det är en självklarhet att lämna de föråldrade, stigmatiserande och nedvärderande uttrycken åt historien, så att vi kan få ett samhälle som inkluderar alla, oavsett?
Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.
On topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara same OCH svensk samtidigt.
* Uppgift om etymologin för ”L-ordet” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.
Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.
Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.
Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:
Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.
Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.
Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.
Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.
Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.
Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?
För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.
Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:
”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it
Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.
Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?
Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.
Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?
Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.
Det är en skam och förnedrande att DN tillåter Nathan Shachar skriva ner sina tankar som inte har någon förankring med verkligheten. Han borde som minoritet förstå att ord är det som har använts för att trycka ner oss minoriteter.
Enklast förklarat är om du inte använder ordet ”rom” då är det direkt rasism! ”Z-ordet” härstammar från grekiskans xenos som betyder främling. Oavsett vart jag åker i världen så kallar icke-romer mig och mitt folk för nåt vi inte heter! I Serbien kallar dom oss för ”cigan”, i Turkiet kallar dom oss för ”chingene”, i Albanien kallar dom oss för ”majup”, i Tyskland ”Zigeuner”, i Spanien ”gitano” och i England kallar dom oss för ”gypsy”. Hur kan vi ha så många namn när vi säger ”rom” oavsett grupp eller dialekt? Trots att det finns 60 olika romska grupper med olika dialekter så säger vi följande när vi ses: ”Rom san?” – ”Är du rom?”. Även i senaste filmen ”Thor: Ragnarok” görs det narr av oss genom att filmen innehåller en karaktär som spelar en stereotypisk romsk tiggare och genom att vi kallas för ”gypsy”! Och SF väljer att göra översättningen av ”gypsy” till ”z*genare” och inte ”rom”.
Icke-romer har systematiskt använt ”Z-ordet” för att trycka ner och belägga oss romer med ett lägre människovärde. Nathan Shachar kan åka till vilket land han vill och be alla romer som kan prata någon variant av romani chib, det romska språket, och be dom översätta
”Jag är z*genare”. Alla som kan prata någon varierat av romani kommer att översätta på följande sätt: ”Me hijum Rom”. ”Z-ordet” finns inte i det romska språket. Det är ett påhitt av icke-romer och de enda som inte förstår detta är icke-romer som ivrigt inte vill ge sig.
Jag behöver inte få någon förklaring att ordet ”z*genare” inte är någonting illa menat. Ordet är en mild fetisch för en icke-rom som önskar ha ett romantiserat fritt liv som romer som reser och åker överallt, utan några bekymmer.
Här kommer lite fakta som kommer ta dig ner på jorden!
De första romerna ska ha kommit till Sverige i början av 1500-talet. Samtidigt var det vid den tiden belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
Gustav Vasa, som var kung i Sverige mellan 1523–1560, ville utvisa alla romer från landet. Han kallade romerna för spioner och tjuvar. De som vägrade lämna landet dödades.
Drottning Kristina, som var drottning under åren 1632 till 1654, gav order om att alla romer skulle avrättas och det blev skottpengar på romer.
År 1617 beslutades det i riksdagen att alla ”t*ttare och z*genare” i Sverige skulle utvisas. Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet samtidigt som man skulle ha rätt att döda alla romska män. Lagen kom att gälla ända in på 1800-talet.
År 1959 fick romerna, efter omkring 450 år i Sverige, rätt till fast bostad och skolgång. Innan dess hade romerna inte rätt att bo mer än tre veckor på en och samma plats.
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?
Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.
Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.
Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.
Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.
Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:
Synliggöra samt ifrågasätta normer
Synliggöra vilka fördelar normen besitter
Granska vår egen position
Visa på föränderlighet
Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.
Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?
Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.
Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.
Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.
Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.
Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.
Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.
Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.
Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.
Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i TV eller att bibliotek slutar köpa vissa böcker då värderingar förändras.
Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.
Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.
”Pettersson och Bendel”
”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.
Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.
Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.
Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:
”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”
Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.
Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:
Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”
Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”
SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.
Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.
Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande, är inte censur, det är normal utveckling.
UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.
Imamen Rizwan Ahmad Afzal på Mahmoodmoskén i Malmö förklarade för en tid sedan för en femteklass från Bulltoftaskolan anledningen till att muslimer inte äter fläskkött.
Grisar är, enligt imamen, homosexuella och äter sina kultingar. Uttalandet har uppfattats såväl homofobt som fördomsfullt och kränkande. Konsekvensen av imamens uttalande har blivit att skolan inte kommer att planera in fler studiebesök på berörd moské, då värdegrunden inte stämmer överens med skolans.
Utöver det homofoba uttalandet pratade imamen om könsroller och att Gud straffar den som inte ber fem gånger om dagen. En av eleverna, en muslimsk flicka, tog illa vid sig och menade att islam är en bra sak och att de flesta muslimer inte har sådana regler. Flickan berättar att imamen hade blivit arg och sagt att ”det ska vara så”.
Imamen på Mahmoodmoskén bekräftar uppgifterna. Han har uttalat sig om homosexuella grisar, men att det inte var planerat utan att det kom spontant då han fick frågan om varför muslimer inte äter fläskkött. Imamen har erbjudit sig att komma till skolan och be om ursäkt utifall att barnen mår dåligt mot bakgrund av uttalandet. Erbjudandet ger en obehaglig eftersmak eftersom imamen vidhåller sin ståndpunkt att grisar är homosexuella och äter sina kultingar.
För Sydsvenskan utvecklar han sitt resonemang genom att påtala att vad vi äter påverkar såväl vår moral som våra kroppar. När imamen konfronteras med frågan om huruvida man blir homosexuell av att äta fläskkött svarar han svävande:
”Så kan det vara. Men jag vet inte exakt, jag har inte läst om detta”.
Skolan har gjort studiebesök i en annan moské, i Svenska kyrkan och i en synagoga. Eleverna har funnit studiebesöken lärorika och intressanta. Efter besöket på Mahmoodmoskén fick eleverna möjlighet att ventilera vad som hade sagts. Bulltoftaskolans rektor Maria Germundsson tycker att:
”Det blev bra diskussioner. Så något gott kom kanske ut av det. Men nej, det kändes för provocerande för att vara okej”.
Eftersom Ahmadiyyarörelsen och Mahmoodmoskén har en annan tolkning av islam än Islamic Center i Malmö så finns inget samröre mellan Mahmoodmoskén och Islamic Center. Något som utmärker ahmadiyyarörelsens tolkning, förutom att man likt de flesta muslimer tror att Mohammed är Guds sändebud, är tron på att den utlovade mahdin redan har kommit. Man hävdar att man praktiserar ”sann” islam, men uppfattas av vissa som en sekt.
Markeringen som Bulltoftaskolan gör mot Mahmoodmoskén är välkommen och visar att skolans värdegrund innefattar HBTQ-personers rättigheter. Uttalandet om homosexuella grisar kan tyckas löjeväckande, men det är viktigt att inte vifta bort det, eftersom homofobin hos religiösa aktörer är farlig och ska tas på största allvar. Alla människor ska ha rätt till sin sexualitet och sin sexuella identitet.
Homofobi och religion går inte sällan hand i hand. Att hysa homofoba åsikter är inget som kan tillskrivas alla muslimer eller något som är unikt för islam. Synen på homosexualitet hos religiösa fundamentalister är mångbottnad: trångsynthet, fördomsfullhet och okunskap är faktorer som spelar roll i människors människosyn. Vi är skyldiga att reagera och agera på alla former av intolerans och människohat. När vi är tysta ger vi vårt samtycke till hatet.
Självhat och självömkan. Vi har alla känt de där olika känslorna av sorg och ledsamhet, de gråskaliga och nästan osynliga men samtidigt allt för synliga känslorna. Vi har alla känt den där klumpen i magen som bildas när man får höra något som inte känns bra och som sårar en djupt. Klumpen växer, blir stor och vänder hela ens insida upp och ned & ut och in. Vi har alla känt oss nedtryckta, hatade och utfrysta av någon. Kanske var det av din allra värsta fiende på högstadiet? Kanske var du en gång i tiden tillsammans med någon som du i slutändan förstod gav dig mer hat än kärlek? Kanske blev du bortstött som liten av en förälder eller kanske till och med utav en hel familj?
Vem som helst kan så ett frö av obehag i magen på någon, och vem som helst kan få fröet att växa. Personen som vattnar det, rår om det, ger det solsken och syre – ja, personen som helt enkelt ger det en chans att växa i en fotosyntes av kränkningar kan vara vem som helst. Det kan till och med vara flera på en och samma gång. Om man öppnar upp sig och berättar för någon att någon annan har behandlat en på ett kränkande sätt får man oftast sympati och tröst. Man brukar få en kram, en klapp på kinden eller en kommentar som ”Nämen gud, det där är ju inte okej för fem öre!”.
Omgivningens ursäkter
Människor tycker inte att det är okej, mobbning av alla typer är en utav de värsta sakerna som finns enligt många. Att kränka någon och få den att ifrågasätta sitt mänskliga värde är ingenting en normal människa stöttar och står bakom. Eller? Det är åtminstone vad alla tror, men när det händer på internet så är det helt plötsligt en helt annan fråga.
”Ta det med en nypa salt”, säger de. ”Ta det med en nypa salt, det är bara på internet!”
”Lägg inte ut det där om du tycker att det är så jobbigt att folk kommenterar sådant där då!”, häver de ur sig.
”Du får skylla dig själv som har så mycket starka åsikter, du fattar väl att folk kommer bli upprörda?”, frågar de nedlåtande.
I en webbserie kallad ”Dagens Sverige” säger experten Olle Brickstad att näthat ibland kan vara allvarligare än kränkningar i verkliga livet. Det har, enligt Brickstad, att göra med att materialet som sprids på internet ofta får en snabb viral spridning vilket gör att det är lätt att få tag på, och det blir ännu lättare eftersom att materialet ligger kvar för alltid.
Det är svårt att peka ut en särskild gräns på vad som är och inte är näthat enligt Brickstad. Han säger att ordet näthat är ett paraplybegrepp för internetrelaterade kränkningar, även om det inte är ett juridiskt begrepp. Näthat kan, enligt Brickstad, vara både brottsligt och inte brottsligt. Enligt mig är näthat alltid ett brott; ett brott mot den grundläggande godhetsmoralen jag så korkat förväntar mig att alla människor ska ha programmerade i sig.
Vad är det egentligen som gör att näthatare tror att de kan skriva vad som helst, när som helst till vem som helst?
Vad är det som driver deras hat, är det olikheter de är rädda för?
Har de inte lärt sig när de var små, precis som jag gjorde, att man ska tänka på vad man säger innan man säger det till någon?
Ifall de har blivit uppfostrade på samma sätt som jag och så många andra har, hur kommer det sig då att det tycker att det är en så pass stor skillnad på verbala och virtuella kränkningar som de verkar göra?
Sandlåda
Under hela vår barndom har vi fått lära oss att man ska be om ursäkt och säga förlåt om man gör någon ledsen. Under hela vår tid på dagis fick vi lära oss att man ska vara snäll, att man ska vara en bra kompis och att man inte ska göra andra illa med mening. På dagis löser vi konflikter med det magiska ordet ”förlåt”, och sedan fortsätter vi leka tillsammans. Varför kan det inte vara så enkelt även i det vuxna livet?
Självklart förstår jag att näthat, oavsett om det juridiskt sett är brottsligt eller ej, är mycket värre och mer komplicerat än att kasta sand på någon eller att säga att någon inte är bjuden på ens födelsedagskalas. Näthat är ett mycket större och bredare problem än sådana saker, men för det mesta känns det som att näthatare och dagisbarn ligger på samma nivå: sandlådenivån.
I filmprojektet ”Män som näthatar kvinnor” som sändes i Granskarna SVT år 2013 talar 12 offentliga kvinnor ut om det näthat de har fått utstå under sina år som aktiva offentliga personer. Det är rått, känsloladdat och oerhört starkt att titta på. De avslöjar att de har fått och fortfarande får hotbrev om våldtäkt och mord.
Kvinnorna läser upp breven, där männen har skrivit att de förtjänas att våldtas och stenas till döds. Vissa av de anonyma männen erkänner till och med i sina brev att de har stalkat kvinnorna och att de vet vart deras barn går på dagis. Kvinnorna blir kallade för diverse könsord, när de säger orden skakar de på sina röster och tittar rakt in i kameran med tårfyllda blickar likt försvarslösa små barn. Det är otroligt skrämmande att se på. Jag känner med de här kvinnorna, och jag tycker verkligen att det är för jävligt att de ska behöva utstå det som de tvingas göra.
Hur ser näthataren ut?
Tanken på att det kan vara vem som helst som skriver breven ger mig en stark känsla av obehag. Det kan vara mannen med den bruna Sinatra-hatten jag alltid möter när jag går hem från spårvagnen på kvällen, det kan vara den charmiga bartendern som jobbar på mitt smultronställe till standardkrog, det kan vara en gammal släkting jag inte har någon direkt kontakt med, det kan vara min trevliga gamla lärare eller den käre brevbäraren som lämnar morgontidningen i min brevlåda och alltid säger hej.
Är det främlingsfientlighet som grundar sig i hot om våldtäkt och mord? Är det ett behov av kontroll och makt som utlöser förövarnas oacceptabla beteende, eller kan det till och med vara så illa att de blir upprörda bara för att kvinnorna de utsätter för hat är just kvinnor?
Näthatskulturen kommer alltid att förbli ett stort mysterium för mig, hur mycket jag än analyserar och letar reda på fakta om det så kommer jag aldrig att förstå. Att medvetet trycka ner en annan människa för eget behag, oavsett om det är bakom en skärm eller inte, är något som jag aldrig kommer kunna acceptera. Jag kommer aldrig låta mig tystas med skrämseltaktiker och jag tänker aldrig släppa in en trädgårdsmästare som sår orolighetsfrön i min mage igen.
I ivern att låta sportvärlden få frisedel i föreställningen om att stridens hetta måste få lov att diktera hur vi ska uttrycka oss tappar vi bort det faktum att åskådare sitter på första parkett och serveras sexism, homofobi och rasism. När favoritspelaren skriker ”din jävla horunge” under en match kan det uppfattas som tecken på engagemang, vinnarskalle och adrenalin. Men det är det inte. Det är uttryck som får oss att fortsätta kränka våra medmänniskor.
Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson påpekar att detta är ett ärende som sticker ut. Han är av uppfattningen att detta språkbruk inte är vanligt i SHL (Svenska hockeyligan). I nästa stund motsäger han sig själv: ”Det sticker ut, men det är klart att det förekommer”. Larsson menar att det är i första hand domarna som bär ett ansvar för att det ska ge konsekvenser att uttrycka sig sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt, men att hela hockeysverige bär ett ansvar.
Motargument 