Etikettarkiv: hot mot demokratin

I fokus

Demokratifientligt hat

Det blev maktskifte i Sölvesborgs kommun i oktober 2022. Omedelbart tydliggjordes det att en grupp väljare som troligen sympatiserar med Sverigedemokraterna inte har respekt för vår demokrati eller våra förtroendevalda, folkvalda politiker. Det verkar uppenbart att en stor andel människor saknar tillräcklig förståelse för koalitionsförhandlingar om vår representativa, parlamentariska demokrati.

SD har tillsammans med Moderaterna haft den politiska makten i kommunstyrelsen i fyra år i Sölvesborg. Efter valet 2022 tappade SD den makten. Moderaterna beslöt sig för att göra slut och skaffade annan samarbetspartner, för att kunna leda kommunen i majoritetsstyre, utan SD.

Nu visar pöbeln, lynchmobben, ”svansen”, ”stöttrupperna” sitt riktigt hemska ansikte. Stora mängder näthat, sms, telefonsamtal, epost och hot emot politiker i nya koalitionen som ska styra Sölvesborg.

Där populister har fått makt en tid, där anar andra mindre grupper morgonluft. Se till exempel på Italien nu, efter att extrempopulistiska Femstjärnerörelsen tappat förtroendet hos väljarna. Vad som sker efter populister suttit en tid i makt, verkar alltid, ofelbart, nästan varenda gång medföra att fascister, extremister, rasister och demokratihatare organiserar sig där de anar luckor. De försöker ofta tvinga till sig allt större utrymme. Hotar en del motståndare till tystnad och självcensur. De försöker ta sig politisk makt med hot om våld och mordhot. Fördjupa er gärna om så kallad ”stöttrupps-fascism” i andra länder som Italien och Tyskland.

Hela civilsamhället, alla skolor och alla medborgare måste bli bättre rustade. Vi alla gemensamt måste få ökad beredskap. Alla i samhället måste engagera sig lite mer än vanligt, för att minska det giftiga ”debattklimatet”, engagera sig emot tendenserna till att splittra mänskligheten i grupper, uppställande av olika minoriteter emot varandra, svartmåla (oftast oskyldiga) syndabockar och hota politiker, journalister och så vidare.

Hot och våld som ”politisk metod” är alltid fel. Demokratifiender och minsta fascistiska tendens skadar alla i hela vårt gemensamma samhälle. Precis som alla brottsoffer, deras anhöriga och även vittnen till våld och mord blir drabbade, chockade och traumatiserade.

Det måste återigen bli befattat med ett stigma, en oro och en rädsla för att bli ertappad och avslöjad med att sympatisera med och vara öppen med sympatier för fascistiska, demokratifientliga krafter i allas vårt gemensamma samhälle.

Moderattoppar i Sölvesborg hotade efter uppgörelse med S

Krönikor

Var tog vår essens vägen?

De grundläggande principer som vårt land byggts på, verkar inte längre gälla. För att ”skydda” Sverige har vi gjort Sverige till något som inte längre är Sverige.

Allt oftare förvånas jag av de politiska krumsprången. De flesta debatter verkar vara hämtade från en annan tid, ett annat land. Eller en annan verklighet.

För mig har den svenska ”essensen”, det som är unikt för Sverige och svenskar, inneburit att vara rättvis, solidarisk och hjälpa den som behöver hjälp. I praktiken har det för mig inneburit att vara lyhörd för andra, skaffa sig en så övergripande bild som möjligt av en situation eller ett tillstånd och sedan efter bästa förmåga försöka förändra till det bättre.

Jag har varit stolt över vårt system, som skyddar den som är svag eller som saknar egna resurser. Jag har varit stolt över byråkratin (ja, faktiskt) som ser till att det sociala skyddsnätet fungerar rättvist och för alla, utifrån lagarnas intentioner. Jag har varit stolt över den demokratiska utgångspunkten som genomsyrat samhällets alla nivåer. Allas möjlighet att komma till tals, allas lika rösträtt och allas lika värde. Jag har efter bästa förmåga bjudit in till delaktighet i de sammanhang jag befunnit mig i. Stolt och glad när jämställdhetslagen trädde i kraft.

Såg smått bekymrad ut i världen utanför Sverige och förundrades över olikheterna. Blev arg över ojämlikheter, diktaturer, folkmord, ogenomträngliga sociala strukturer som låste in människor. Som bestal dem från vad jag tyckte var deras födslorätt; valfriheten och rösträtten.

Så kommer ju människor därifrån, hit till oss! Många! 2015 var ett rekordår. Och jag tänkte att nu, NU har vi möjligheten att verkligen ”sälja in” vårt svenska sätt att tänka om och förhålla sig till demokrati, jämställdhet, likhet inför lagen, allas valfrihet att forma sina liv.

Hur har vi gjort då, vi duktiga svenskar, för att välkomna de som kommit hit?

Vi har bemött genom att visa upp något helt annat!

Vi berövar människorna valfriheten att forma sina liv – trots enorm kompetensbrist får man som asylsökande inte jobba utan måste be om särskilt tillstånd, och de som bor på anläggning får i många fall inte ens laga sin egen mat.

Vi frångår lagar och sunt förnuft – medicinska åldersbedömningar som inte någon läkare verkar vilja ställa sig bakom, försäkringskassan är så hård i sina bedömningar att till och med riksrevisionen smäller myndigheten på fingrarna (och i skrivande stund har myndighetens GD blivit ”omplacerad”). Vi avvisar personer till platser dit vi själva avråds från att åka pga säkerhetsläget.

De som till slut fått UT förväntas delta i olika projekt utifrån sin position som ”flyktingar”, innehåll är allt från matlagning till yrkesutbildning där man tappar bort den enskildes unika kompetens och strävansmål – VILL du laga mat? VILL du bli undersköterska? Detta är viktiga frågor som ställs i alltför ringa omfattning. Istället för allas lika möjligheter och valfrihet, klumpas den heterogena gruppen ”från tredje land” in i samma arbetsmarknadspolitiska vanföreställning.

Tills för bara något år sedan förvägrades asylsökande barn till och med skolmat i vissa kommuner.

Den svenska essensen i form av allas lika värde, demokrati, delaktighet och valfrihet är bortsopad. Gamla traditioner och samarbeten som t ex passfriheten inom Norden frångicks. Solidariteten och löftet att följa den internationella överenskommelsen om asylrätt blev i praktiken avskaffat. För vad? Att skydda landet? Från vad? Vi har ju redan gjort det till något annat!

Vår egen oklädsamma inställning till omvärlden blir blottlagd. Vi vet bäst, Vi kan bestämma vad det är du vill och behöver. Du förstår inte. Du kan inte. Vi har en annan standard. Det är jobbigt. Slöja, näää… Va, dricker inte alkohol?! Hur ska vi då göra på personalfesten?!

Solidariteten, valfriheten, individen i centrum och allas lika möjligheter har försvunnit. Vår essens har sjappat. Likt en fullproppad semestervolvo som flyr det rätlinjiga villakvarterets kantskurna gräsmattor och stramt klippta häckar. Grejen är att när semestervolvon kommer tillbaka efter alldeles för lång tid, med sina 2,1 barn, fredagsmys och hund, så har gräset torkat och häcken vuxit sig vild.

Demokrati kräver ständig ansning. Inte att man sjappar och lägger sina värderingar, sin essens, i malpåse. Då härjar allsköns ogräs.

Och det är inte min essens. Inte mitt Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

 

 

 

Krönikor

Att förvandla ett folk

”In order to realize the pledge of imitative transformation, the colonized mass had to be cut loose from their own past and identity, and recast as people without history.” -Jan Breman

Det handlar om assimilering. Den koloniserade massan, eller varför inte den i nationen inlemmade massan, måste klippa banden till sitt förflutna och till sin tidigare identitet och gå in i sin nyvunna svenskhet som historielös.

Breman, professor och sociolog, skriver om dikotomin antropologi-sociologi, där den förra i ett historiskt perspektiv har inneburit studiet av primitiva (dvs utom-europeiska) folk, medan den senare har inneburit studiet av moderna, civiliserade (dvs europeiska eller västerländska) samhällen. Eller som Breman uttrycker det:

”While anthropology would study the ‘less advanced’ peoples, sociology would focus on the social organization of the ‘more advanced’ societies – who all happened to be located in the West.”

Den här synen, som alltså var rådande under tidigt 1900-tal, på världen som uppdelad i en civiliserad västvärld och en ”mindre civiliserad” omvärld är fortfarande rådande i (om än inte begränsad till) kärnan av sverigedemokratisk ideologi. En världsbild där vi är skapelsens och mänsklighetens krona och den logiska slutstationen för all känd utveckling. Där de andra folken befinner sig i ett tidigare evolutionärt stadium av mänsklighet och civilisation, och vår mission – med kolonisationen eller assimileringen som progressiv medicin – säger oss att ”where the natives are now, we were once; what we are now they are bound to become” (Jan Breman).

Eller som SD uttrycker det:

”Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är ett särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande.” -Principprogrammet, avsnitt 8: Mångkulturalismen

Målet är ovidkommande, skriver de. Och javisst är det så. Kulturblandning är av ondo, likaså en mosaisk lösning med olika kulturer sida vid sida.

Mosaik

Det mångkulturella hotet

En blandning leder ofrånkomligen till degeneration, eftersom de andra kulturerna ur det logiska, evolutionära – och framförallt nationalistiska – perspektiv SD tagit till sig, måste vara mindre utvecklade, eftersom de inte redan är vi. Vi står högst på stegen och en blandning – en kulturell kompromiss – kan bara resultera i att vi måste kliva ner ett eller flera snäpp på stegen för att kunna möta vildarna halvvägs.

Mosaiken – det särkulturella samhälle SD målar upp som det andra ovidkommande alternativet – bär på samma problematik. Tillåts inte den högst utvecklade kulturen dominera (och då helst i egenskap av majoritetskultur) de andra som ryms inom vår civilisations formella och juridiska statsgränser blir resultatet ofrånkomligen negativt. Degenerativt.

Ergo finns bara en rimlig lösning: Assimilering. The mass has to be cut loose from their own past and identity, and recast as people, för att parafrasera Breman. Eller för att citera SD:

”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” -Principprogrammet, avsnitt 5: Nationen

Recast as people. Men är det ens möjligt? Kahin Ahmed, med 26 år i Sverige, aktiv kommunpolitiker för Moderaterna och på alla sätt urtypen för en i det svenska samhället välintegrerad individ når uppenbarligen inte upp till SD:s hårda krav på assimilering. Och förutom Richard Jomshof, som var den som satte sig till doms över Ahmed, går det att finna liknande omdömen om andra svenska medborgare satta av de flesta i den s k ”sverigevänliga” partitoppen.

Och kanske har de rätt; kanske är den assimilering de kräver av ”den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation” i själva verket omöjlig att uppnå.

Samtidigt, oavsett var en står gällande uppfattningen om det ens är rimligt att föreställa sig att det är möjligt att assimileras in i en annan kultur, behöver vi också begrunda det demokratiska i att kräva assimilering.

Identiska personer på rad

Assimilering och demokrati

Kan man t ex stå bakom en så central demokratisk hörnsten som uppfattningen om alla människors lika värde och samtidigt kräva assimilering? Eller måste man välja?

Jag har med tiden allt tydligare kommit att se på Sverigedemokraterna som en i grunden antidemokratisk rörelse. Och deras krav på assimilering är ett av de tydligare tecknen på att de på ett ideologiskt plan varken kan eller vill hålla sig inom demokratins ramar.

På individnivå är det här inget problem. Kravet på utbölingar att ta seden dit de kommer må vara otrevligt och inskränkt, men det är i sig inget hot mot demokratin. Det blir det först när någon har makt nog att försöka göra det till lag.

Till exempel i egenskap av riksdagsparti.


Källa:

Sverigedemokraternas principprogram 2011 (uppdaterad 2014)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.