Etikettarkiv: islamism

Myter

SD och myten om ”islamisering”

1 kommentar

Begreppet ”islamisering” används oftast som politisk propaganda, men forskning och statistik visar att det inte existerar något systematiskt eller överhängande hot mot svenska värden från varken islam eller muslimer. Framför allt är det högerextrema och antimuslimska rörelser som under en längre tid byggt narrativet om att Sverige skulle vara under en påstådd ”islamisering”. Det enda svenska riksdagsparti som driver konspirationsteorin om den påstådda ”islamiseringen av Sverige” i sin politiska propaganda är Sverigedemokraterna. För partiet är denna konspirationsteori den enskilt viktigaste frågan.

Den enskilt starkaste förespråkaren av konspirationsteorin om ”islamiseringen” är riksdagsledamoten Richard Jomshof (SD), som nyligen släppt den antimuslimska boken ”Kafir”, en propagandaskrift som syftar till att sprida konspirationsteorin, på partiledaren Jimmie Åkessons (SD) eget förlag. I en reel på SD:s sociala medier hör vi honom tala om hur den s k ”islamiseringen” skulle vara ett hot mot demokratin samt ”förändrar, förstör och fördärvar” Sverige.

Skärmdump från Aftonbladet 260816.

Vi ska vara på det klara med att islam, precis som andra religioner, inte är en homogen religion och att det finns många inriktningar och läror. Tolkningarna av Koranen och religiöst liv varierar mycket mellan människor på såväl grupp- som individnivå, precis som är fallet i andra religioner.

Skillnad mellan islam och islamism

Att en religion blir mer synlig i offentliga rummet innebär inte per automatik att det skulle finnas en politisk agenda för att vilja göra samhället religiöst styrt. Det vanliga är att en person är troende muslim och samtidigt fullt ut står bakom sekulär demokrati, svensk lag och mänskliga rättigheter. Begreppet ”islamisering” är en del av ett narrativ som t ex SD förmedlar för att skapa en ”vi och dom”-mentalitet, förenkla integrationsproblem och vinna politiska poäng.

Fakta är att de islamistiska rörelserna i Sverige utgör en mycket liten minoritet och de påverkar inte samhällsnivån i Sverige.

I svensk kontext existerar felaktiga föreställningar om skolor och offentliga institutioner systematiskt skulle ”islamiseras”. Dessa föreställningar är i stor utsträckning politiskt motiverade. De undersökningar som finns tillgängliga visar att anpassningar, som respekt för fasta eller att erbjuda halalkött, sker inom ramen för religionsfriheten och förändrar inte den grundläggande sekulära strukturen i samhället.

I historisk och global kontext är det konstaterat att faran för en global ”islamisering” är kraftigt överdriven. Muslimska grupper deltar inte sällan i politiska system, främjar sociala tjänster och eftersträvar reformer snarare än våldsam erövring.

Forskning visar att majoriteten av muslimer lever fredligt och följer lagar i sina respektive länder. Demografiska framskrivningar visar inte på att islam kommer att utgöra en majoritet av Sveriges befolkning inom överskådlig tid. Tvärtom är trenden att religiositeten hos troende i Sverige avtar för varje generation.

Den mytiska retoriken om påstådd ”islamisering” används som politisk propaganda, och syftar till att skapa rädsla och avsky gentemot muslimer, som i sin tur leder till antimuslimsk diskriminering.

Det är avgörande att vi skiljer mellan verkliga politiska och religiösa fenomen och förenklade föreställningar om ett hotfullt ”islamiskt inflytande”.

”Islamisering” som hot i Sverige saknar empiriskt stöd. Föreställningen reflekterar istället rädsla, fördomar eller politiska syften snarare än verkliga samhällsprocesser. Istället för att använda sig av propagandistisk terminologi och sprida konspirationsteorier är det snarare korrekt att diskutera religionsfrihet, integration och demokrati.

Källor:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto: Richard Jomshof om ”islamisering”

Motargument: Jomshof (SD) om fredliga muslimer: ”De kan ju sluta vara muslimer för det första”

Forum för levande historia: Islam och muslimer i Sverige

Motargument: Myter om muslimer: Radikal islamism och islam

Signum: Hotet från islam: myt eller verklighet?

GP: ”Islamisering finns inte i verkligheten”

Motargument: Myt: ”Sverige håller på att bli ett muslimskt land”

Krönikor

När hatet blir politik

Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”.
Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.

För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.

Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.

Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.

Det är rasism.

För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.

  • Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
  • Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
  • Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.

Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.

Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.

  • Islamistisk terrorism finns.
  • Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
  • Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
  • Auktoritära religiösa regimer finns.

Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.

Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.

Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.

För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.

Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.

Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.

Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.

Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.

Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.

Det finns ingen dold signal.

Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.

Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Jomshof (SD) kallar sina motståndare förrädare – och kallar det demokrati

Richard Jomshof (SD) förkunnar i ett inlägg på X att den enda ministerposten han skulle kunna tänka sig är ”avislamiseringsminister”. Han beskriver Socialdemokraternas väljare som ”importerade islamistiska kärnväljare” och hävdar att segregation, gängkriminalitet, organiserad brottslighet, förnedringsrån och gruppvåldtäkter är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. Sedan kommer ordet ”förräderi” och ännu en hänvisning till Vidkun Quisling. Det är värt att granska vad som faktiskt sägs – och vad som saknar täckning.

Jomshof fortsätter: ”Jag vet nämligen att det riskerar att slå hårt mot era importerade islamistiska kärnväljare.”

Redan där gör Jomshof tre helt olika kategorier till en och samma: utrikes födda, muslimer och islamister. Det finns inget stöd i SCB:s partisympatistatistik för en sådan slutsats. SCB visar visserligen att Socialdemokraterna har större stöd bland utrikes födda än bland inrikes födda. Men undersökningen redovisar partisympatier efter bland annat födelseland, kön, ålder och utbildning – inte efter religion och definitivt inte efter huruvida väljaren är islamist. Att kalla människor för ”importerade islamistiska kärnväljare” är alltså inte statistik. Det är Jomshofs egen politiska etikettering.

I denna diskussion måste vi skilja på islam, islamism och radikal islamism. Motargument har tidigare berört detta ämne ett flertal gånger.

Men Jomshof skriver inte ”antiislamismminister”. Han skriver ”avislamiseringsminister”. Det är en betydande skillnad. Om ”avislamisering” betyder att staten ska motarbeta själva religionen islam eller människors möjlighet att utöva den, uppstår ett uppenbart problem: religionsfriheten är grundlagsskyddad. Regeringsformen garanterar var och en friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Jomshof borde därför förklara vad han faktiskt vill ”avislamisera”: islamistisk extremism – eller Sverige från islam och muslimer? De två sakerna är inte synonyma.

Sedan kommer nästa steg. Jomshof räknar upp ”den accelererade segregationen, det växande utanförskapet, gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, islamiseringen, förnedringsrånen eller överfalls- och gruppvåldtäkterna” och slår fast: ”Allt är en följd av den högst medvetna politik ni har tvingat på det svenska folket.”

Det är ett närmast skolboksmässigt exempel på en monokausal förklaring av komplicerade samhällsproblem. Migration spelar roll för samhällsutvecklingen och forskning visar också överrepresentation för vissa migrantgrupper inom delar av brottsligheten. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att migration eller S ensamma förklarar ”allt”.

Brå:s forskningssammanställning Migration och brott från 2025 beskriver hur migration kan ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter och hur resultaten varierar beroende på bland annat typ av migration, brottslighet, samhälle och tidsperiod. Forskningen är betydligt mer komplex än Jomshofs påstående om en enda politisk orsak till en lång lista av samhällsproblem.

Även historieskrivningen om svensk migrationspolitik blir märklig om ansvaret läggs uteslutande på S. År 2008 genomförde Fredrik Reinfeldts borgerliga regering en omfattande reform av arbetskraftsinvandringen som gjorde det betydligt enklare att rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Efter flyktingkrisen 2015 gjorde den S-ledda Löfvenregeringen det motsatta och lade fram lagstiftning som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och anpassade regelverket till EU-rättens miniminivå. Man får naturligtvis kritisera båda regeringarnas beslut. Men berättelsen om en ”högst medveten” S-plan som ensam skapat dagens problem håller inte ens mot Sveriges moderna politiska historia.

Och så kommer Quisling – igen. Jomshof skriver: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket.” Sedan tillägger han att det finns en historisk parallell till ”en viss norsk landsförrädare”. Ingen behöver fundera särskilt länge över vem han menar.

Vidkun Quisling var inte en norsk politiker som råkade föra en politik hans motståndare ogillade. Han var fascist, samarbetade med Nazityskland efter invasionen av Norge och ledde en pronazistisk marionettregim under den tyska ockupationen. Efter kriget dömdes han för landsförräderi. Hans namn blev internationellt synonymt med en person som förråder sitt land genom samarbete med en ockupationsmakt.

När Jomshof återkommande använder denna referens om demokratiska politiska motståndare handlar det därför inte bara om ett ”hårt ordval”. Han placerar dem symboliskt i samma moraliska kategori som en landsförrädare som samarbetade med en främmande ockupationsmakt.

Det är här Jomshofs text blir mer intressant än ännu ett aggressivt inlägg på sociala medier. Argumentationen följer en tydlig struktur: S-väljare beskrivs som ”importerade islamistiska kärnväljare”. Samhällsproblemen sägs vara resultatet av en medveten politik. Politiken påstås vara riktad mot ”det svenska folket”. Jomshof själv och hans politiska sida sägs däremot ”sätta Sverige främst”. Och motståndarna jämförs slutligen med Quisling.

Det är en förskjutning från normal demokratisk konflikt till något annat. I en demokrati kan en regering fatta katastrofalt dåliga beslut. Politiker kan vara naiva, inkompetenta eller ideologiskt förblindade. De kan kritiseras hårt och röstas bort. Men det gör dem inte till landsförrädare.

När politiska motståndare i stället beskrivs som människor som medvetet har förrått nationen upphör de gradvis att framställas som legitima deltagare i samma demokratiska system. De blir i retoriken fiender till landet och folket. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Jomshof i samma text skriver: ”Till skillnad från er så tror jag på demokratin.”

Demokrati innebär inte att det egna partiet ensamt representerar Sverige eller ”det svenska folket”. Demokrati innebär att människor med olika uppfattningar om migration, religion, kriminalpolitik och integration har samma rätt att delta i det politiska systemet – och att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim politisk motståndare, inte en förrädare.

Islamistisk extremism ska bekämpas. Gängkriminalitet ska bekämpas. Antisemitism, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism ska bekämpas oavsett varifrån de kommer. Men inget av detta kräver att miljoner svenska väljare misstänkliggörs som en importerad islamistisk väljarbas eller att demokratiska motståndare jämförs med en nazistisk kollaboratör. Tvärtom. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot extremism utan att själv börja använda extremismens klassiska uppdelning av samhället i det sanna folket och dess förrädare.

Det är den skillnaden Richard Jomshof tycks få allt svårare att upprätthålla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Inlägg på Jomshofs officiella X-konto

Motargument: Terminologi – islamism

Riksdagen: Religionsfrihetslag (1951:680)

Brå: Migration och brott

Artiklar, I fokus

Ungsvenskarnas förvirring och dubbelmoral om islam

Ungsvenskarna, vars fadersparti är Sverigedemokraterna, hävdar att islamism inte hör hemma i Sverige och använder Iran som varnande exempel. Samtidigt handlar ett av deras senaste inlägg om att Sverige aldrig får bli “ett muslimskt land”. Inlägget bygger på kommunikation om islamism egentligen som ett sätt att attackera och misstänkliggöra muslimer som en föreställd enhetlig grupp, eftersom inlägget bl a bygger på en felaktig sammanblandning av samhälle, land, stat och nation. Ironiskt nog är inlägget negativt emot muslimer samtidigt som utvecklingen i Iran visar att muslimer stödjer demokratiska värderingar.

I inlägget presenteras den nuvarande utvecklingen i Iran som bevis för “vad islam leder till”. Men Iran är främst ett exempel på vad som sker när regimen och staten genom teokratiska system gör anspråk på religiös tolkningsmakt och erkänner inte människor som individer som har rätt att välja sin religion eller alternativa livsåskådning.

Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.

Inlägget missar också vilka som faktiskt protesterar. Demonstranterna i Iran är i praktiken mestadels muslimer – religiöst, kulturellt eller socialt. Protesterna visar att även muslimer gör politiskt motstånd mot ett odemokratiskt och auktoritärt system.

Om Iran på sikt skulle demokratiseras skulle det bli ett bevis och motexempel till främst högerextrema idéer och synsätt att muslimer och islam är oförenliga demokrati och universella värderingar.

Land, stat och nation är inte samma sak

Påståendet att Sverige aldrig ska bli ett muslimskt land handlar delvis om missbruk och sammanblandning av begrepp. Sverige är ett land där muslimer lever, alltså finns det svenska muslimer. I den samhälleliga meningen är Sverige redan ett land där muslimer är en självklar del av befolkningen. Idag är runt 10 % av Sveriges befolkning muslimer, religiöst, kulturellt eller socialt. På det sättet är Sverige också ett land för muslimer.

Att en större del av en befolkning i ett visst land har en viss religion säger ingenting automatiskt om staten rörande lagar, institutioner och funktioner. Sverige anses en av dom mest sekulära staterna i världen baserad på universella värderingar som likvärdighet. Att förneka denna skillnad mellan samhälle och stat leder till felaktiga slutsatser om både demokrati och religionsfrihet.

Det handlar inte om ”svenska rättigheter” utan om universella medborgerliga rättigheter

Ungsvenskarnas hänvisningar till “grundläggande svenska rättigheter” är också missvisande. Bland annat eftersom Sveriges konstitutionella system och ordning grundas på universella idéer om frihet, jämlikhet och rättsstat. Alltså inte på kulturellt eller religiöst avgränsade värderingar.

Sverige är dessutom en EU-stat, vilket betyder att de rättigheter och institutionella principer som gäller här också är förankrade i europeisk konstitutionalism och unionsrätt. Föreställningen om rättigheter som något specifikt svenskt, i motsats till universellt, saknar juridisk och praktisk grund samt tjänar främst ett identitetspolitiskt syfte oftast i högerextrem mening.

Islam är inte islamism

I inlägget används begreppet ”islamisk ideologi”, när det som egentligen avses är islamism som politisk ideologi. Det är en avgörande skillnad. Islamism är en politisk lära där religion används för att legitimera statlig maktutövning genom repression, förtryck, diskriminering och våld.

Att tala om ”islamisk ideologi” antyder däremot att religion i sig leder till dessa uttryck. Det är analytiskt felaktigt på samma sätt som det vore fel att hävda att kristendom per automatik leder till terror eller auktoritärt styre som i Ryssland. Religionskritik förutsätter begreppslig precision bland annat för att motverka kollektivt misstänkliggörande och skuldbeläggning.

Eftersom inlägget även handlar om att islamism inte hör hemma i Sverige och att Sverige aldrig får bli ett muslimskt land blir motsägelsen tydlig. Om problemet vore islamism som ideologi skulle människors religionstillhörighet vara oviktig och irrelevant. Formuleringen avslöjar i stället att begreppet islamism används för att legitimera hatiska och extrema tankar att muslimer inte ska få finnas i samhället.

Kollektivismens spegelbild med tanke på kristen nationalism

Högerpopulistiska och högerextrema rörelser i Europa och USA, inklusive i Sverigedemokraterna, brukar kommunicera att kristendom eller ”kristna värderingar” används för att definiera nationell identifikation. Tanken genom det som i forskningen definieras som kristen nationalism är att alla invånare i en nation ska vara kristna på det sätt som högerextrema aktörer önskar.

Kristen nationalism står emot demokratiska värderingar och religionsfriheten. På det sättet finns det fler likheter än skillnader mellan kristen nationalism och islamism genom att religion görs till politiskt maktmedel, individen underordnas ett kollektiv och avvikelse misstänkliggörs. Problemet är inte vilken religion som används, utan att religion används för att legitimera godtycklig och auktoritär statlig och politisk kontroll.

Kvinnor som retoriskt alibi för högerextrem politik

Inlägget hänvisar även till kvinnors situation i Iran. Samtidigt är det välkänt hur högerextrema och högerpopulistiska rörelser historiskt och i nutid förhåller sig till rättigheter rörande kvinnor. Genom till exempel betoning av kvinnans underordning i kärnfamiljen, motstånd mot homosexuella relationer och en repressiv hållning i abortfrågan.

Inlägget innehåller även det som i forskningen kallas för civilisationistiska åsikter. Det bygger bland annat på att liberala och feministiska värden åberopas selektivt för att rikta misstro mot religioner som islam och minoriteter som muslimer. Resultatet är att idéer liksom konstitutionella principer och praktik rörande frihet och jämlikhet används för att främja motsatsen, alltså ett auktoritärt och kollektivistiskt högerextrem samhällssyn.

Källor:

The Conversation: Iran protests 2026: our surveys show Iranians agree more on regime change than what might come next

Christians against Christian nationalism: What is Christian nationalism?

European Union: EU-rätten

Freedom House: Sweden

Forum för levande historia: Islam och muslimer i Sverige

Motargument: Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

SO-rummet: Iran idag

SO-rummet: Sveriges grundlagar

SO-rummet: Islamism – extremism

Krönikor

Att skuldbeläggas för andras tankar och handlingar

En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som antas ha samma åsikt som en själv.

När det kommer till att ta avstånd från andras tankar och handlingar, missar vi att det finns en skillnad i kravet på personligt, och kollektivt, avståndstagande. Det är inte rimligt att kräva enskild persons avståndstagande från vad andra gör eller tycker, med motiveringen att man råkar tillhöra ”samma grupp”. MEN vi har alla, oavsett bakgrund eller åsikt, ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Detta är dock INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.

Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?

Ska enskilda människor krävas att ta avstånd för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS eller Boko Haram utger sig för att ha? Den enskilde muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett utbrett muslimhat, vilket delvis grundar sig i islamistiska extremisters illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar hatet upp. Alla muslimer förväntas då göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Det är inte rimligt att ställa det kravet.

Det finns människor som åberopar arvsynd, dvs att åsikter som förfäder haft skulle ärvas av ättlingar. Ättlingar till nazister kan inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Detta är att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag krävs ta avstånd från nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. De ska inte behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.

Vissa tycker att judar ska ta avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses krävas att ta avstånd.

Sympatisörer till Sverigedemokraterna skuldbelägger ofta Socialdemokraterna för vad som skedde i Rasbiologiska institutets namn, med motiveringen att SD inte existerade för tiden. Det är viktigt att poängtera att Rasbiologiska institutet instiftades efter ett enhälligt beslut av hela riksdagen. Enskilda riksdagsledamöter ska inte skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en historia de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, då det är en mörk del av vår gemensamma historia.

Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar

När man talar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man tar avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna skilja på det goda och det onda. MEN det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller en kombination av dessa.

Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. Partier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som spelar en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar bär större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.

Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990.  I viss mån har vänsterpartister tagit avstånd från sin historia. Man har inte ett individuellt ansvar, undantaget de som var med under den kommunistiska eran, MEN det föreligger ett kollektivt ansvar hos alla vänsterpartister. SD, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund, trots att den omtalade vitboken publicerades för en tid sedan. I SD finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till den egna historien blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”.

Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att SD, likt V, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, måste de tydligt markera mot de åsikter som parterna stått för historiskt. Annars är risken att både deras politiker beskylls för att ha samma politiska åsikter som föregångarna. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Adolf Hitler. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?

Vi får inte glömma att vi alla är en gemensam kollektiv del av mänskligheten, och har ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag.

Krönikor

Det största hotet mot Sverige är SD

Gästkrönika av anonym

Det största hotet mot Sverige är vare sig kriminella gäng eller islamistiska terrorister. Det största hotet är rasismen. Kriminella gäng kommer att bekämpas och med tiden kommer de att elimineras. Islamistiska terrorister kommer att gå samma öde till mötes. Men när rasism får fäste är det förödande för vilket givet samhälle som helst – vilket historien visat oss vid upprepade tillfällen. Rasism är en idé, vilket är betydligt svårare att utplåna än brottslighet och terrorism – i synnerhet eftersom rasism föder och göder både brottslighet och terrorism.

Sverigedemokraterna är det största hotet mot Sverige, och den högerpopulistiska regeringens normalisering av rasism är extremt farlig för vårt land och vår framtid.

/anonym

I fokus

Åkesson (SD): ”Bra tillfälle att åka hem”

Jimmie Åkesson (SD) gick på morgonen 8 december, när vi nyss nåtts av nyheten att syriske tyrannen Bashar al-Assad har störtats och drivits på flykt av islamistiska rebellgrupper, ut med ett inlägg på sociala medieplattformen X där han uttrycker att syriska flyktingar, som gläds över att diktatorn har fallit, bör ta tillfället i akt att återvända till sitt hemland. Han vill också se omprövningar av uppehållstillstånd som beviljats syriska flyktingar.

Populismen visar återigen sitt fula tryne. De syrier som, bl a i Sverige, visar sin glädje över att 50 års tyranni (Bashars far Hafez styrde landet med järnhand före Bashar), gör det för att de känner stor lättnad över att landet nu inte styrs av Bashar. Såväl diktaturen som kriget som startade 2011 är orsaker till varför människor valt att fly sitt hemland.

Många av oss, såväl syrier som icke-syrier, är medvetna om att ingen kan veta vad som komma skall, nu när de islamistiska rebellerna tar över landet. Nyheter om att Israel nu har avancerat över gränsen till Syrien för första gången på 50 år skapar än mer osäkerhet.

Fram till att en ny syrisk regering, med diplomatiska kontakter och med upprättade diplomatiska relationer med Sverige, är etablerad vet ingen vem som egentligen bestämmer i Syrien. Osäkerheten i Syrien är stor om de över 40 olika milisgrupper som stridit mot diktaturregimen, om vilka av de ledarna som inte vill ha folkvald demokratisk ordning. Vän av ordning påminner om att Libyen kastades direkt in i ett helt nytt blodigt inbördeskrig då diktatorn där störtades.

Jimmie Åkesson (partiledare SD) på X 241208.

Åkesson väljer alltså att i en rasistisk hundvissla mot alla syrier, spela ut alla trumfkort han hållit inne med. Han vill se omprövningar av syriska uppehållstånd, han vill uppmana syrier att återvända och han vill se förändringar i migrations- och asylpolitik. Hans godtyckliga, onyanserade utspel på X är inte statsmannamässigt. Han har inte tålamod att vänta in vad som kommer att hända härnäst i Syrien.

Utspelet är del av en medveten påverkanskampanj, som syftar till att få med sig andra så att de tycker som honom: ”Tillsammans blir vi starka”. Andra SD-politiker, högerextrema journalister och random SD-väljare på X, stämmer in i kören.

Mattias Karlsson (riksdagsledamot SD), 241208.
Nick Alinia (högerextrem journalist ”Inblick med Nick”), 241208.
Chang Frick (högerextrem journalist på numera pausade Nyheter idag), 241208.
Björn Söder (riksdagsledamot SD), 241208.

Det Åkesson vill åstadkomma är splittring och cementering av föreställningar om ”vi och dom”. Vi andra, som inte vill kasta syriska flyktingar framför bussen tillbaka in i den otrygghet de en gång flydde, avvaktar med intresse vad som kommer att ske härnäst i Syrien. Vi tar det därifrån.

Lästips:

Omni: Åkesson vill ompröva syriers uppehållstillstånd

SR: Den störtade presidenten – det här är Bashar al-Assad

SVT: Utrikesministern efter Jimmie Åkessons (SD) utspel: Man ska inte resa till Syrien

Globalis: Libyen

AA: ‘Historic change’ in Syria offers opportunities with risks, says European Commission head

Krönikor, Myter

Myt: ”Islamofobi finns inte”

3 kommentarer

Inte sällan då en diskussion kommer att handla om islamofobi hamnar sakfrågan i skymundan. Detta görs genom att påstå att begreppet ”islamofobi” är påhittat för att slippa ta ansvar för den egna främlingsfientligheten. Huruvida det är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.

Det finns andra former av intolerans med efterleden -fobi, t ex homofobi, kristofobi, afrofobi, xenofobi och funkofobi. Som en parallell till att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat är begreppet ”funkofobi” ett relativt nytt begrepp. Ordet togs med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) första gången 2015, men hade använts av aktivister och funktionshinderrörelsen i flera år före det.

Vi på Motargument har i vår terminologi-serie gjort en grundlig genomgång av begreppet islamofobi.

Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt. Likt övriga begrepp jag nämnde ovan är företeelsen tyvärr högst närvarande i vårt samhälle.

Ett annat ord som används för företeelsen är ”muslimhat”, som är en parallell till ”judehat”. Det är beklagligt att allvarliga företeelser inkluderande hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. I debatten kan det vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.

Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör det för att de hävdar att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det allt som oftast så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.

Det är viktigt att vi skiljer på begreppen islam, islamism (politisk islam) och radikal islamism. Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion som, likt andra religioner, yrkar på att regler ska följas och plikter ska utföras. Islamism (politisk islam) innebär en strävan att förena religion med politik, vilket innebär att samhället ska genomsyras av religionen, också i juridisk mening. Radikal islamism innebär att man genom terror och våld ska uppnå total makt över samhället. Denna form av islamism är att betrakta som extremism och ska bemötas därefter.

När jag i debatten möter personer som duckar frågan och sitt ansvar när det kommer till hat och fördomar mot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på de andra begreppen jag nämnde i början av denna text. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp). Apropå icke vedertagna begrepp tål begreppet ”oikofobi” att nämnas. I grunden är det en psykiatrisk term som innebär aversion mot hemmiljön, eller en onaturlig rädsla för det egna hemmet. 2004 stal filosofen Roger Scruton ordet och omvandlade betydelsen till att beskriva personer som påstås förkasta den egna kulturen till förmån för andra kulturer. Det har sedan anammats av högerextrema.

Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument: Islamofobi och kristofobi

Motargument: Terminologi – afrofobi

Språktidningen: Xenofobi

Motargument: Terminologi – funkofobi

Förbundet unga rörelsehindrade: Funkofobi – ett nytt ord i SAOL

Motarguments terminologi-serie

Motargument: Terminologi – islamofobi

Forum för levande historia: Islamofobi

Motargument: Terminologi – islamism

Motargument: Myt: Oikofob

I fokus, Korta motargument

Korta Motargument: Salafist?

Myter och påståenden cirkulerar. Ibland skrivna av okunniga. Här citerar vi en expert, som beskriver salafist och salafism.

En av de främsta experterna på politisk islam och ideologier i Mellanöstern är Jan Hjärpe som beskriver:

”En term som används både av och om extremistgrupperna är salafiyyun (salafiter, salafister). Det är lite förvirrande eftersom termen också används om helt andra företeelser.
Beteckningen syftar på as-salaf, ’fäderna’, de två första generationerna muslimer, d.v.s. Muhammeds följeslagare (al-ashab, as-sahaba, ’sahiberna’) och efterföljarna till dem (at-tabi’un).
En ’salafist’ är en som åberopar sig på deras ’sunna’, ser dem som normerande föredömen, och tar deras ’sunna’ som argument för att förkasta senare utvecklad religiös sed.” citat från s.13 i Jan Hjärpes bok Islamismer.

Fortsättningen på sida 14:

”…en rad olika reformrörelser, med mycket olika program och målsättningar, har sett sig som anhängare av as-salaf och kallar sig själva för salafiyyun.
Men under 2000-talets början har termen knutits till vissa av extremistgrupperna som då benämns ’salafiyya-jihadister’. Poängen är att man markerar en olikhet i förhållande till ’vanliga muslimer’.”

För mer fördjupning, läs gärna om jihad, jihadism och andra av våra kortfattade lästips till Jan Hjärpes böcker.

Källor:

Hjärpe, Jan, Islamismer, 2010, Gleerups förlag

Hjärpe, Jan. Övriga utgivna böcker i Libris

Artiklar, Recensioner

Feministiska muslimer?

Motargument har läst en bok av religionshistoriker, professor emeritus Jan Hjärpe, som har titeln ”Islamismer”. Vi valde här att peka på de feministiska kvinnorättsrörelser som pågår inom islam och även inom de islamistiska rörelserna.

Vi citerar:

”Frågan om kvinnans ställning i samhället, i juridiskt avseende och i det politiska livet har fått allt starkare plats i diskussionen. Ett samband finns förstås med strukturförändringen i det ekonomiska livet som innebär att kvinnors betydelse fokuseras i offentligheten på annat sätt än tidigare.

Vid sidan av antireligiös och sekulär feminism har det då börjat framträda en ’islamisk’ feminism också inom de islamistiska rörelserna. Även där ifrågasätts de dominerande patriarkala strukturerna, inom och utom rörelserna.

Feministerna ger alternativ till de traditionella tolkningarna av Koranen och av haditherna. Detta upprör traditionalister som talibangrupperna. Det ’islamistiska’ Khartum-mötet 1996 fäste uppmärksamheten på de islamisk-feministiska tendenser, som sedan slagit rot inom den politiska islamismen. Detta har också samband med den generationsväxling som äger rum.” – citerat från s 182.

”Kvinnornas politiska aktivitet accepteras och uppmuntras av de modernistiska islamisterna.” s. 185.

Vi fortsätter citera Jan Hjärpe: ”Även i den religiösa praxis som äger rum i offentligheten märks kvinnorna mer än tidigare.

[…]

Unga är ute på nätet, vilket innebär att könsrollsfrågor diskuteras globalt, och nya tankar (och religionspolitiska) sprider sig snabbt. Samhällsförändring och migration gör att gamla strukturer med deras könsroller bryts upp och normerna förlorar sin ’materiella bas’. Olika feministiska rörelser är aktiva, religionsfientliga som ser religionen som hinder för kvinnans frigörelse, sekulära som ser religionen som betydelselös, eftersom religion då uppfattas som en återspegling av de existerande samhällsstrukturerna.

[…]

det finns alltså också sådana rörelser som representerar islamisk feminism, ’islamisk feministteologi’. Framför allt tar de fram kvinnorna i islams historia.

Även ’profana’ feminister använder sig av det religiösa språket, och källorna, för att propagera för och legitimera en samhällsförändring bort från patriarkalismen. De försvara kvinnans frigörelse och politiska aktivitet genom att visa att den inte strider mot källorna, mot Koranen eller mot profetens föredöme. De kritiserar samtidigt de historiska gestalter som förknippas med patriarkala regler.” s.183

”Feministerna gör en omvärdering […] Vissa av sagesmännen för berättelserna om profeten karakteriseras som otillförlitliga. Men den islamiska feminismen accepterar då ändå i princip att haditherna, berättelserna om profetens ord, är prejudicerande. Men de drar andra slutsatser från dem än de traditionella, och de hävdar att de som uttrycker en nedvärdering av kvinnorna är ohistoriska.

De betonar att Koranen står över haditherna som norm, men konstaterar samtidigt att den traditionella tolkningen av korantextens innebörd bygger på hadither som de betraktar som otillförlitliga.” s. 184

”De hävdar följaktligen att Koranen och haditherna har lästs med patriarkala glasögon och förståtts och tillämpats på fel sätt. Patriarkal folksed har lästs in i religionen. De betonar att det är skillnad mellan religionen och ’kultur’.” — citat från sida 185 ur Jan Hjärpes bok.

Källa:

Hjärpe, Jan, Islamismer, 2010, Gleerups förlag

tips på mer läsning för fördjupning:

Cesar, Casanova, Islam, Gender and Democracy in Comparative perspective, 2017.

Delshad, Sara, Muslimsk Feminist? Javisst!, 2013, Förlag Romanus&Selling

Gardell, Mattias, Bin Ladin i våra hjärtan, 2005, Leopard förlag.

Hjärpe, Jan, ett flertal olika titlar.

Otterberg, Jonas, Samtidsislam

Svensson, Jonas, Women’s Human Rights and Islam, 2000, Almqvist&Wiksell.

World Value Survey, Islam, Gender, Culture and Democracy, 2003.