Etikettarkiv: mobbning

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

#näthat: Att så ett frö av rädsla

Gästkrönika av Hanna Zetterström

Självhat och självömkan. Vi har alla känt de där olika känslorna av sorg och ledsamhet, de gråskaliga och nästan osynliga men samtidigt allt för synliga känslorna. Vi har alla känt den där klumpen i magen som bildas när man får höra något som inte känns bra och som sårar en djupt. Klumpen växer, blir stor och vänder hela ens insida upp och ned & ut och in. Vi har alla känt oss nedtryckta, hatade och utfrysta av någon. Kanske var det av din allra värsta fiende på högstadiet? Kanske var du en gång i tiden tillsammans med någon som du i slutändan förstod gav dig mer hat än kärlek? Kanske blev du bortstött som liten av en förälder eller kanske till och med utav en hel familj?

Vem som helst kan så ett frö av obehag i magen på någon, och vem som helst kan få fröet att växa. Personen som vattnar det, rår om det, ger det solsken och syre – ja, personen som helt enkelt ger det en chans att växa i en fotosyntes av kränkningar kan vara vem som helst. Det kan till och med vara flera på en och samma gång. Om man öppnar upp sig och berättar för någon att någon annan har behandlat en på ett kränkande sätt får man oftast sympati och tröst. Man brukar få en kram, en klapp på kinden eller en kommentar som ”Nämen gud, det där är ju inte okej för fem öre!”.

Omgivningens ursäkter

Människor tycker inte att det är okej, mobbning av alla typer är en utav de värsta sakerna som finns enligt många. Att kränka någon och få den att ifrågasätta sitt mänskliga värde är ingenting en normal människa stöttar och står bakom. Eller? Det är åtminstone vad alla tror, men när det händer på internet så är det helt plötsligt en helt annan fråga.

”Ta det med en nypa salt”, säger de. ”Ta det med en nypa salt, det är bara på internet!”

”Lägg inte ut det där om du tycker att det är så jobbigt att folk kommenterar sådant där då!”, häver de ur sig.

”Du får skylla dig själv som har så mycket starka åsikter, du fattar väl att folk kommer bli upprörda?”, frågar de nedlåtande.

I en webbserie kallad ”Dagens Sverige” säger experten Olle Brickstad att näthat ibland kan vara allvarligare än kränkningar i verkliga livet. Det har, enligt Brickstad, att göra med att materialet som sprids på internet ofta får en snabb viral spridning vilket gör att det är lätt att få tag på, och det blir ännu lättare eftersom att materialet ligger kvar för alltid.

Det är svårt att peka ut en särskild gräns på vad som är och inte är näthat enligt Brickstad. Han säger att ordet näthat är ett paraplybegrepp för internetrelaterade kränkningar, även om det inte är ett juridiskt begrepp. Näthat kan, enligt Brickstad, vara både brottsligt och inte brottsligt. Enligt mig är näthat alltid ett brott; ett brott mot den grundläggande godhetsmoralen jag så korkat förväntar mig att alla människor ska ha programmerade i sig.

Vad är det egentligen som gör att näthatare tror att de kan skriva vad som helst, när som helst till vem som helst?

Vad är det som driver deras hat, är det olikheter de är rädda för?

Har de inte lärt sig när de var små, precis som jag gjorde, att man ska tänka på vad man säger innan man säger det till någon?

Ifall de har blivit uppfostrade på samma sätt som jag och så många andra har, hur kommer det sig då att det tycker att det är en så pass stor skillnad på verbala och virtuella kränkningar som de verkar göra?

Sandlåda

Under hela vår barndom har vi fått lära oss att man ska be om ursäkt och säga förlåt om man gör någon ledsen. Under hela vår tid på dagis fick vi lära oss att man ska vara snäll, att man ska vara en bra kompis och att man inte ska göra andra illa med mening. På dagis löser vi konflikter med det magiska ordet ”förlåt”, och sedan fortsätter vi leka tillsammans. Varför kan det inte vara så enkelt även i det vuxna livet?

Självklart förstår jag att näthat, oavsett om det juridiskt sett är brottsligt eller ej, är mycket värre och mer komplicerat än att kasta sand på någon eller att säga att någon inte är bjuden på ens födelsedagskalas. Näthat är ett mycket större och bredare problem än sådana saker, men för det mesta känns det som att näthatare och dagisbarn ligger på samma nivå: sandlådenivån.

I filmprojektet ”Män som näthatar kvinnor” som sändes i Granskarna SVT år 2013 talar 12 offentliga kvinnor ut om det näthat de har fått utstå under sina år som aktiva offentliga personer. Det är rått, känsloladdat och oerhört starkt att titta på. De avslöjar att de har fått och fortfarande får hotbrev om våldtäkt och mord.

Kvinnorna läser upp breven, där männen har skrivit att de förtjänas att våldtas och stenas till döds. Vissa av de anonyma männen erkänner till och med i sina brev att de har stalkat kvinnorna och att de vet vart deras barn går på dagis. Kvinnorna blir kallade för diverse könsord, när de säger orden skakar de på sina röster och tittar rakt in i kameran med tårfyllda blickar likt försvarslösa små barn. Det är otroligt skrämmande att se på. Jag känner med de här kvinnorna, och jag tycker verkligen att det är för jävligt att de ska behöva utstå det som de tvingas göra.

Hur ser näthataren ut?

Tanken på att det kan vara vem som helst som skriver breven ger mig en stark känsla av obehag. Det kan vara mannen med den bruna Sinatra-hatten jag alltid möter när jag går hem från spårvagnen på kvällen, det kan vara den charmiga bartendern som jobbar på mitt smultronställe till standardkrog, det kan vara en gammal släkting jag inte har någon direkt kontakt med, det kan vara min trevliga gamla lärare eller den käre brevbäraren som lämnar morgontidningen i min brevlåda och alltid säger hej.

Är det främlingsfientlighet som grundar sig i hot om våldtäkt och mord? Är det ett behov av kontroll och makt som utlöser förövarnas oacceptabla beteende, eller kan det till och med vara så illa att de blir upprörda bara för att kvinnorna de utsätter för hat är just kvinnor?

Näthatskulturen kommer alltid att förbli ett stort mysterium för mig, hur mycket jag än analyserar och letar reda på fakta om det så kommer jag aldrig att förstå. Att medvetet trycka ner en annan människa för eget behag, oavsett om det är bakom en skärm eller inte, är något som jag aldrig kommer kunna acceptera. Jag kommer aldrig låta mig tystas med skrämseltaktiker och jag tänker aldrig släppa in en trädgårdsmästare som sår orolighetsfrön i min mage igen.

Källor:

Intervju med experten Olle Brickstad: Dagens Sverige om näthat

Granskarna Sverige: Män som näthatar kvinnor

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko!

Jimmie Åkesson.

Jag tänker inte nämna ett ord om rasism och nazism eller någonting som på något vis berör dessa områden.

Jag tänker prata direkt till dig som människa och hur konstigt det än kan låta hoppas jag att det når fram.

Varför gömmer du dig Jimmie Åkesson?

Varför tiger du och är tyst varje gång det parti du representerar begår grova övertramp?

Varför vill inte du ta något ansvar för vad ledande företrädare i ditt parti gång efter gång gör sig skyldiga till?

Jag har följt dig länge Jimmie Åkesson, mycket länge och jag kan inte förstå varför du inte förstår vad som händer när du och dina polare med er hatretorik faktiskt triggar människor till att dödshota människor som inte tycker som du.

Jag förstår det. Lilla obetydliga enkla jag med min asperger och ADHD förstår vad som händer när man gör så, varför förstår inte du det Jimmie Åkesson?

Du är partiledare, du har garanterat en mycket högre intelligenskvot än vad jag har. Jag kan tala om för dig vad min är, jag ligger långt ner på den nedre halvan av vad som betecknas som normalbegåvad.

Jag har sett och upplevt livets baksida, jag har tillbringat halva min barndom på ett barnhem, jag har utsatts för mobbning för att jag är annorlunda. Precis det som ni grundar all er ideologi på. För det handlar inte bara om er invandringskritiska politik utan vad den faktiskt innebär, att alla som inte tillhör din världsbild av den ofelbara, perfekta människan inte passar in.

Nej det handlar inte bara om människor med annan hudfärg, kultur eller religion utan alla som faktiskt inte tillhör den begåvade, välbeställda eliten. Är det inte så Jimmie Åkesson?

Du säger dig tillhöra och företräda den lilla människan, men jag som är ute i debattgrupper bemöter dina polares hat, jag ser den verklighet din politik för med sig, det är såna som mig dom kallar för jävla pucko Jimmie Åkesson.

Så nu är det inte Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller någon annan partiledare du ska svara inför. Nu är det mig du ska svara inför. Nu kan du inte spela ett mobbat offer längre för det är jag som är det du Jimmie Åkesson och dina svanskompisar kallar för ett jävla pucko! Men jag vet att du som alltid kommer att hålla dig undan, du kommer att fortsätta tiga och inte ta något som helst ansvar. Det är så du är.

/Thomas Eriksson ”S-märkt” samhällsdebattör
14859516_10207263396975266_1310349943_o

 

 

 

 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mobbning och antirasism

Är kampen mot mobbning viktig i kampen mot rasism och nazism? En del föreläsare som själva överlevt Förintelsen menar det. Att stå upp mot mobbning är att lära barn civilkurage och att inte stå upp mot mobbning är att  peka ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen”, samma mekanismen som i rasism och nazism.

mobbBerättelsen om mig, och om vem jag är tar sin avstamp i en barndom som var ganska motig. Mobbning, en pappa som var kvinnomisshandlare, och en hel del annat som jag kommer att skriva om någon annan gång. Men det är där någonstans tanken på engagemang för andra människor föds. Gradvis. Främst efter att jag tagit mig ur det värsta.

Jag var den där osäkra skåningen som bräkte på skånska. Jag var den där hörselskadade idioten. Jag var den där som såg dåligt och betedde mig konstigt

Som utanför och mobbad får man nöja sig med lite. Jag minns hur glad jag blev en gång när några ”kamrater” pratade med varandra över huvudet på mig. ”Torbjörn har blivit lite intelligentare den sista tiden, eller hur? Tycker ni inte det?” Jag blev glad. Istället för att vara den korkade som hörde dåligt blev jag ett ögonblick sedd som iallafall på väg att bli lite intelligentare. Dum som ett spån och ful var jag, det ”visste” jag men blev glad att bli sedd som ”dum som ett spån och ful men iallafall lite intelligentare än för nån månad sen”.

Tänk vilken skam och förnedring som ligger i att som tonåring får höra det framför klassens vackra flickor och att kräla så djupt i förnedring att man blir GLAD för kommentaren!

Nyligen hörde jag berättelsen om hur en vän blev mobbad för att hens pappas yrke och kallades ”stinkande” och ”illaluktande”. Hen  berättade hur hen försökte tvätta bort ”lukten” med tvål hemma. Då tänkte jag på vad jag var med om. Alla de gånger jag tog det som mobbarna sa som sant. Som min vän såg sig som illaluktande såg jag mig som dum och korkad. Det var jag ju… Jag hörde dåligt och alla vet ju att om man hör dåligt så har man fan en skruv lös.

Och de vuxna såg inte. Förutom när jag bodde i Stockholm. Då såg lärarna och försökte få mig att ”prata rent”. ”Var snälla mot honom, han är lite annorlunda för att han är skåning och hör dåligt, men han är snäll”, minns jag att en lärare sa då jag var en åtta eller nio år.

Mobbning sätter sina spår. Man blir aldrig av med såren helt.

Förintelsen

mobb2Mobbning har mer gemensamt med rasism, homofobi och liknande förtryck än vi ofta tror. Det är samma sorts stereotyper och generaliserande hat. ”Han hör dåligt och är dum”, ”hens far har ett stinkande jobb, alltså stinker hen”. Dessutom är mobbning ofta ett resultat av att folk går i flock, av att man ”gör det alla andra gör”. Dessutom kan mobbarna fortsätta mobba för att ingen ingriper.

Ingen säger stopp, även om de hör. Ibland för att de vill vara populära själva, ofta för att de inte vågar men också för att man ibland håller med lite ”men han är väl ändå lite dum”, och ”lite stinker hen väl ändå”.

Man pekar ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen” och där börjar hatet.

Jag läste en artikel som berörde mig nyligen, i Dagen, där man skrev om förintelseöverlevaren Livia Fränkels besök i en skola. Där läste jag detta:

I dag är Livia Fränkel 86 år. Åldersrynkorna löper genom ansiktet, och när hon kommer till Lovisedalsskolan förs hon sakta fram, arm i arm, av läraren som bjudit in henne. Hon parkerar på stolen framför de två niondeklasser som ska lyssna till henne, smått andfådd. Sedan börjar hon sin berättelse med att tala om mobbning. Att det är där allt börjar. Sätter inte någon stopp så kan det sluta i det allra värsta.

–  Alla ni som sitter här har ett ansvar, säger hon och uppmanar ungdomarna att visa civilkurage.

– Jag kan vara bitter när jag tänker tillbaka på vår förföljelse. Jag har inget minne av någon som visade civilkurage.

Så rätt!

Jag har ofta slagits av en sak. Att många av de överlevande från Förintelsen som rest runt och talat till skolor ofta berör det här med mobbning. Jag lyssnade på Emerich Roth, en annan föreläsare och överlevare, för några år sen och han var inne på samma sak. När ungdomarna fick frågan vad de kunde göra svarade han både att de kunde börja arbeta mot splittring och hat redan samma dag, där de var, med att säga nej till mobbning, och ingripa då de såg någon bete sig fel.

Jag tror jag förstår varför Livia och Emerich sa vad de sa.

Ska vi stoppa rasismen och splittringen i samhället måste vi bemöta uppdelningen av folk i ”vi” (de goda) och ”dom” (hotet/de onda). Därmed börjar kampen mot rasismen med att barn står upp mot mobbning och kränkningar.

 

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Vad vi antirasister kan lära av kampen mot mobbning.

Jag har tidigare skrivit om mobbning och antirasism här. Det handlar om attityden gentemot mobbarna/rasisterna. Har ni arbetat med att få mobbare att sluta mobba någon gång, t.ex. i en skola? Eller med destruktiva ungdomsgäng? Det värsta man kan göra är att isolera dem. Det man måste försöka göra med dem är att visa att mobbaren är välkommen på lika villkor med alla andra i allt han gör, UTOM NÄR HAN MOBBAR. Man bör dra en knivskarp gräns mellan det mobbaren gör när hen mobbar och det hen gör i alla andra fall. Mobbaren behandlas lika i allt, utom när hen mobbar.

Bullying IrfeDebatten om Sverigedemokraterna och Avpixlat hamnar ofta ganska fel. Så jag vill skriva några ord om det här. I riksdagen ser jag att man behandlar Sverigedemokraterna på ett sätt som motverkar syftet. De beter sig som de skolor som isolerar och mobbar mobbaren i desperata försök att få denne att sluta mobba.

Problemet är inte att det FINNS ett parti som heter Sverigedemokraterna och en nättidning som heter Avpixlat — som säger galna saker. Problemet är ATT de SÄGER och GÖR galna saker. Det ögonblick Sverigedemokraterna som parti slutar att dra folk över en kam, slutar hetsa mot muslimer, romer och andra, har det partiet exakt samma existensberättigande som vilket annat parti som helst.

Likväl gäller detta för Avpixlat. Det är ATT de hänger ut individer och hetsar mot grupper som muslimerna. Det är toleransen för personangrepp i kommentarsfält och artiklar, som är problemet, inte att Avpixlat finns.

Alla partier i riksdagen har en bakgrund som är ful, med rasbiologi, hat, diskriminering och flyktingfientlighet. Dessutom finns två partier i riksdagen som har en rent totalitär grund som liknar den som Sverigedemokraterna bygger på. Kristdemokraterna grundades av religiösa fanatiker och gamla nazister. Vänsterpartiet var en gång i tiden VPK och SKP som stöttade de mest horribla diktaturer.

Om vi ska börja diskriminera partier för vad de må ha gjort för länge sen, så blir det inga partier kvar i riksdagen.

Samma sak gäller nyhetsförmedlare. Aftonbladet håller moralens fana högt idag, men under det andra världskriget var tidningen så brun att antinazister skapade tidningen Expressen, i syfte att försöka väga upp Aftonbladets brunhet en aning.

Det som antirasister kan göra är att dra en knivskarp och konsekvent gräns mellan negativa generaliseringar och hat som sprids mot grupper, och övrig debatt.

Sverigedemokraternas demonisering av muslimer kan aldrig accepteras och det måste vi som ogillar det visa klart och tydligt.

Problem uppstår när man gör som Socialdemokraterna gjorde i riksdagen i 2012. Där skulle man hålla omröstning om Västsahara och Sverigedemokraterna tyckte som Socialdemokraterna. Det ledde till att Socialdemokraterna ändrade sina åsikter och bröt mot vallöften, för att det inte skulle framstå som att S röstade med SD.

Det är rent destruktivt. Socialdemokraterna behandlade SD:s åsikter om Västsahara på samma sätt som de behandlar deras åsikter om muslimer eller romer. Det är INTE att skilja mellan hat och icke-hat utan att blanda ihop båda och sudda bort gränserna mellan dem.

Det är som att mobba mobbaren och tro att man får denne att sluta mobba.

Likadant gäller med invandringspolitiken. Jag är liberal och för en stor invandring, och vill t.ex. släppa in fler ensamkommande flyktingbarn. Men jag har inga problem med att ta diskussionen med någon som vill minska eller stoppa invandringen. Det är en fullt legitim åsikt. Det är inte min åsikt och jag skulle motarbeta den politiskt, men den är legitim. Det som ALDRIG kan, eller får, godkännas eller ses som legitimt är hatet mot muslimer som grupp — som SD (och Avpixlat) sprider.

Det värsta man kan göra med en som mobbar, är att isolera mobbaren. Det bästa är att stödja, prata med och samarbeta med den som mobbar, DÅ DENNE INTE MOBBAR. Då visar man en väg ut: att ”du är ok, jag respekterar dig, men inte då du mobbar”. Samma sak bör gälla emot Sverigedemokraterna och Avpixlat.

Det är de 15% av befolkningen som inte är negativa till SD som jag tänker på. För tänk på att som vi behandlar SD och den politiska debatten, så kommer de som gillar SD att reagera…

Mobbning…

Mobbning och rasism har mycket gemensamt. Både mobbning och rasism grundar sig i empatilöshet. I stereotypa föreställningar om hur den man ogillar eller de man ogillar ”är”. Detta gästinlägg  av Mika Osipoff handlar om mobbning.

Redan ordet mobbing har effekt på mig, kryper i skinnet när jag tänker tillbaka på en skolgång fylld av den. Hur jag var tvungen att varje dag konstruera nya rutter hem för att undvika stryk och glåpord samt hur de ibland trots nervös planering under sista lektion fallerade.

Bullying Irfe
Diego Grez / Foter.com / CC BY

Ja, jag blev mobbad och har fortfarande sår i själen efter det, det går inte en dag utan att jag märker av dessa sår och jag blir så förvånad över vissas attityd mot detta.

”Släpp det, det var så länge sedan.”

”Man kan inte leva i det förflutna.”

Javisst tänker jag och kan inte låta bli att undra om man säger så till en person som mist sina ben, jag undrar om man tänker efter alls när det handlar om sår och skador som inte syns, många försöker visa empati och hänsyn och lite hjälper det.

Men det kommer dagar då inget alls hjälper mot tankarna, vad var det jag gjorde som var orsaken till all denna mobbing, varför var jag ett offer?

Och i allt detta tar jag illa vid mig av att man kommer med kommentarer om mobbaren som om han inte mått bra, att detta är orsaken till att han skadat mig så… Men, hur han än mått så ursäktar det inte att han skadat andra och därmed blir det försvaret ”han mådde dåligt” fel i mina ögon.

Under min skolgång togs mobbing inte på allvar av lärarkåren, det fanns en enda lärare under hela denna tiden som försökte ta tag i det men tyvärr så gick det ut på att en mobbare är en person som mår dåligt. Jag vet att det inte hjälper att poängtera för en mobbare att han gör det för han eller hon mår dåligt för de bryr sig inte om en sådan analys.

I mitt fall blev det värre istället, mobbaren kände sig skymfad för att varit tvungen att tala med en lärare om något som han ansåg var ok uppförande och det gick ut över mig.

Ibland önskade jag att jag skulle dött för då hade de kanske gjort mer, då kanske man tagit det på allvar. Ska det verkligen gå så långt att man som barn önskar dö för att bli tagen på allvar angående mobbing?

Jag har tänkt på hela saken länge och tror att man kommer längre med att poängtera att den skada som görs av mobbing sitter kvar livet ut. Barn och ungdomar lever i nuet och tänker inte långt fram men om man skulle försöka börja med att just visa att det har långtgående effekter, kanske man kommer en bit på vägen.

Dagens skola behöver ta tag i det och det finns underbara lärare och skolor som gör det redan men det behövs överallt, vi måste skydda våra barn och alla ideer om hur man ska göra är välkomna.

Jag hoppas att man inser vilken enorm nytta det vore med ett effektivt program mot mobbning, inte bara bland barn utan överallt.

Jag tror inte man kommer någonvart med att säga att mobbaren ursäktas med att hen mår dåligt, tror vi kommer längre med att visa vilka skador det kan komma att göra och i andra fall faktiskt gör.

Och jag blev informerad av Torbjörn om ett sätt polisen arbetar mot mobbning med, ett sätt jag tycker verkligen är bra och behövs i alla skolor.

För mig är mobbing samma sak som rasism, de är lika varann på alla sätt och vis, de lämnar obotliga sår i värsta fall och båda bedrivs av människor som inte inser hur de kommer att skada andra. Jag kan bara hoppas att rasism blir sett lika illa som mobbing av alla, för jag har sällan stött på en rasist som anser att mobbing är bra men ofta inser dessa inte hur de två är exakt samma sak.