Etikettarkiv: muslimer och islam

Artiklar, Recensioner

Feministiska muslimer?

Motargument har läst en bok av religionshistoriker, professor emeritus Jan Hjärpe, som har titeln ”Islamismer”. Vi valde här att peka på de feministiska kvinnorättsrörelser som pågår inom islam och även inom de islamistiska rörelserna.

Vi citerar:

”Frågan om kvinnans ställning i samhället, i juridiskt avseende och i det politiska livet har fått allt starkare plats i diskussionen. Ett samband finns förstås med strukturförändringen i det ekonomiska livet som innebär att kvinnors betydelse fokuseras i offentligheten på annat sätt än tidigare.

Vid sidan av antireligiös och sekulär feminism har det då börjat framträda en ’islamisk’ feminism också inom de islamistiska rörelserna. Även där ifrågasätts de dominerande patriarkala strukturerna, inom och utom rörelserna.

Feministerna ger alternativ till de traditionella tolkningarna av Koranen och av haditherna. Detta upprör traditionalister som talibangrupperna. Det ’islamistiska’ Khartum-mötet 1996 fäste uppmärksamheten på de islamisk-feministiska tendenser, som sedan slagit rot inom den politiska islamismen. Detta har också samband med den generationsväxling som äger rum.” – citerat från s 182.

”Kvinnornas politiska aktivitet accepteras och uppmuntras av de modernistiska islamisterna.” s. 185.

Vi fortsätter citera Jan Hjärpe: ”Även i den religiösa praxis som äger rum i offentligheten märks kvinnorna mer än tidigare.

[…]

Unga är ute på nätet, vilket innebär att könsrollsfrågor diskuteras globalt, och nya tankar (och religionspolitiska) sprider sig snabbt. Samhällsförändring och migration gör att gamla strukturer med deras könsroller bryts upp och normerna förlorar sin ’materiella bas’. Olika feministiska rörelser är aktiva, religionsfientliga som ser religionen som hinder för kvinnans frigörelse, sekulära som ser religionen som betydelselös, eftersom religion då uppfattas som en återspegling av de existerande samhällsstrukturerna.

[…]

det finns alltså också sådana rörelser som representerar islamisk feminism, ’islamisk feministteologi’. Framför allt tar de fram kvinnorna i islams historia.

Även ’profana’ feminister använder sig av det religiösa språket, och källorna, för att propagera för och legitimera en samhällsförändring bort från patriarkalismen. De försvara kvinnans frigörelse och politiska aktivitet genom att visa att den inte strider mot källorna, mot Koranen eller mot profetens föredöme. De kritiserar samtidigt de historiska gestalter som förknippas med patriarkala regler.” s.183

”Feministerna gör en omvärdering […] Vissa av sagesmännen för berättelserna om profeten karakteriseras som otillförlitliga. Men den islamiska feminismen accepterar då ändå i princip att haditherna, berättelserna om profetens ord, är prejudicerande. Men de drar andra slutsatser från dem än de traditionella, och de hävdar att de som uttrycker en nedvärdering av kvinnorna är ohistoriska.

De betonar att Koranen står över haditherna som norm, men konstaterar samtidigt att den traditionella tolkningen av korantextens innebörd bygger på hadither som de betraktar som otillförlitliga.” s. 184

”De hävdar följaktligen att Koranen och haditherna har lästs med patriarkala glasögon och förståtts och tillämpats på fel sätt. Patriarkal folksed har lästs in i religionen. De betonar att det är skillnad mellan religionen och ’kultur’.” — citat från sida 185 ur Jan Hjärpes bok.

Källa:

Hjärpe, Jan, Islamismer, 2010, Gleerups förlag

tips på mer läsning för fördjupning:

Cesar, Casanova, Islam, Gender and Democracy in Comparative perspective, 2017.

Delshad, Sara, Muslimsk Feminist? Javisst!, 2013, Förlag Romanus&Selling

Gardell, Mattias, Bin Ladin i våra hjärtan, 2005, Leopard förlag.

Hjärpe, Jan, ett flertal olika titlar.

Otterberg, Jonas, Samtidsislam

Svensson, Jonas, Women’s Human Rights and Islam, 2000, Almqvist&Wiksell.

World Value Survey, Islam, Gender, Culture and Democracy, 2003.

I fokus, Krönikor

Anser Ebba Busch Thor att ”religion är som en penis”?

Växjö kommun tillåter muslimska böneutrop. Detta beslut upprörde många, bland annat blev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor arg. Det är ”ett steg mot ett parallellsamhälle” som vi inte accepterar förklarade hon.

Parallellsamhälle? Jag skulle snarast säga att det är tvärtom. När moskéer syns och böneutrop hörs mitt ibland oss så är det ett tecken på att vi inkluderar muslimerna i vårt svenska samhälle. Att tillåta böneutrop betyder inte att man skapar parallellsamhällen. Att förbjuda dem betyder däremot att man exkluderar och förklarar att islam är något osvenskt och skapar ett parallellsamhälle.

Men för Busch Thor verkar det som det är nåt annat hon försöker förmedla: Att det skulle vara skadligt för barn och människor att se eller höra nåt muslimskt. Som om allt muslimskt ska hållas borta från offentlig plats.

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Är religion som en penis?

För att beskriva hur knasigt Busch Thor tänker måste jag dra en parallell med ett uttryck som cirkulerar mycket i sociala medier. Ibland säger en del extrema ateister att religion ”är som en penis”.

Så här brukar det låta:

”Religion är som en penis.
Det är okej att ha en och det är okej att vara stolt över den,
men snälla, dra inte fram den ute bland folk och börja vifta omkring med den.
Och SNÄLLA försök inte trycka ner den i halsen på mina barn.”

Med detta menar de att religion ska vara en ”privatsak”. Religion ska inte synas eller höras offentligt, för då påtvingar man människor något de ska slippa se eller höra. Religionsfrihet definieras som ”rätten att slippa se och höra religion” i det offentliga rummet.

Har ni någonsin undrat varför Katolska Domkyrkan ligger gömd bakom Medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. ”Katolikerna var ju som penisar” som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp Medborgarhuset framför deras domkyrka. En gång var frikyrkor särbehandlade i svensk lagstiftning. De hade precis blivit lagliga men de tolererades inte. Man såg frikyrkor som något ”osvenskt” som inte skulle synas eller höras. Samma sak var det med katolicismen då den växte sig stark i Sverige. Katolikerna skulle inte synas och höras på offentlig plats.

När frikyrkorna började växa på 1800-talet var det också många som reagerade på samma sätt. De tyckte att frikyrkorna ”var som en penis”. De skulle inte synas för mycket. Om ni undrar varför frikyrkor inte använder klockor så är det för att Svenska kyrkans pastorer hade inflytande i socknarna. Det ansågs fel och störande att frikyrkor skulle få ha samma rätt att ringa med klockor som statskyrkan.

Busch Thor har en bakgrund i Livets Ord. Det var samma debatt när Livets Ord skulle bygga sitt stora centrum i Uppsala på 80-talet. Då var det Livets Ord ”som var som en penis”. Det fanns politiker som tyckte det bygget var alldeles för stort. De skulle synas alldeles för mycket. ”Tänk på barnen”, sa många då. ”Barnen, och vuxna också för övrigt, ska inte behöva Livets Ords åsikter nertryckta i halsen”.

Om man tänker efter så hittar man mycket annat som har hanterats på samma sätt. Personer med funktionsnedsättningar gömdes undan för att de inte skulle synas för mycket i offentligheten. Homosexuella fick höra att de skulle sluta ”provocera” folk genom att kyssas offentligt eller hålla varandra i handen. Judar ansågs provocera genom att bära kippan synligt.

Idag är det muslimerna som inte ska få synas eller höras offentligt. I allafall om politiker som Ebba Busch Thor får bestämma. Eller som hon själv uttrycker det:

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Exakt samma sak har sagts om många grupper genom tiderna.

Inte frihet

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är så som Sovjets ateister såg på religionen. Den skulle inte ses eller höras offentligt.

Men så fungerar inte ett fritt samhälle.

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Om man inte tillåts visa fritt vad man är offentligt, är man fri då? Var frikyrkornas medlemmar helt fria vid den tid då de inte tilläts visa sin tro offentligt?

Så frågan är om Ebba Busch Thor håller med de extrema ateisterna om att religion ”är som en penis”?

PS

Om nu händelsevis Ebba Busch Thor tror att kyrkklockor inte har ett ”religiöst budskap”, rekommenderar jag henne att läsa inskriften på Uppsala Domkyrkas stora klocka. Som synes ansågs den klockan ha en massa budskap.

 

Krönikor

Skärpning IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige)!

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har under flera år i rad riktat kritik mot IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige), mest p.g.a. inbjudna föreläsare som har uppträtt med ett kroniskt judehat.

Alla dessa uppenbara antisemitiska konspirationer kritiserades av en rad opinionsbildare: Vänster som höger, politiker och journalister.

Hur många gånger som helst har vi undrat: ”Kommer det någon gång någonsin att ta slut?”

Trots upprepade kritikvågor så fortsätter vi att se ett och samma scenario:IFIS bjuder in en föreläsare – SKMA upptäcker grov antisemitism i föreläsarens CV – sedan börjar kritiken att darra och eka – och på slutet kommer en IFIS-företrädare och ber om ursäkt.

Det känns som en ond cirkel. En repris som alla har tröttnat på.

Men vad är det som pågår?

Varför händer det och varför upprepas det?

Sluta bjuda in föreläsare från etablerade politiska partier i Mellanöstern och Nordafrika tills vidare

Enda sättet att bryta den här onda cirkeln är att IFIS slutar att bjuda in föreläsare från de etablerade politiska partierna i länder i Mellanöstern och Nordafrika. Anledningen till det är många, bl a faktumet att det idag är svårt att finna etablerade partier (i betydelsen tillåtna av det politiska etablissemanget) i någon av  dessa länder som är fritt från judehat, kvinnoförtryck eller homofobi.

Inget etablerat politiskt parti är utan religiös inblandning och påverkan.

Alla etablerade partier i dessa länder använder några valfria delar av islam att grunda sin politiska ideologi på. Det saknas fortfarande en inspirationskälla för att skapa samhällssystem utanför religiösa grunder.

När IFIS bjuder in en föreläsare från länder i Mellanöstern eller Nordafrika så är det ofta en auktoritet inom något av dessa religiös-politiska partier i vilka man fortfarande vinner massor av poänger genom frågor om hur en kvinna ska vara och inte vara för att duga, och hur man ska hantera ”judefrågan”.Med tanke på den låga graden av yttrandefrihet som utmärker de flesta av dessa länder, så är det enbart tillåtet att propagera för religion i den färg och form som lönar sig i diktaturen. Därför är det helt omöjligt att en etablerad och accepterad föreläsare uppnår sina framgångar utan att bli erkänd och belönad av diktaturen där han (eller hon) är verksam. Kravet är ofta tydligt när de flesta föreläsare och imamer har i uppdrag att stärka diktaturen i landet genom den islamformen som diktaturen har lagt in som giltig.

Den dagen Mellanösterns och Nordafrikas regimer tillåter kunniga och väl utbildade föreläsare att fritt tala om islam som uppmanar till kunskap och respekt mellan människor, då är det dags för alla arabiska årstider och inte bara våren.

Islamistiska diktaturer och deras egna idéer

Dagens diktaturer i alla dessa länder har, tvärtom, sågat bort kunskaper och levererar istället ständigt propaganda för sina egna idéer. Hatet mot någon annan etnisk eller religiös grupp blev liksom ett utrymme, en soptipp, att tömma ut sin vrede på. Stora och starka män som kan vända upp och ned på samhället känner mindre förtryck av systemet så länge de har möjlighet att förtrycka kvinnor: egna fruar, systrar och mammor.

Det är ofta från den här typen av miljöer som IFIS bjuder in föreläsare.

Kastar man blickar på t ex på Saudiarabien, kan man se flera olika samhällssystem i ett och samma land; monarki, slaveri, feodalism, en diktatorisk regim och kapitalism. I andra länder i området ser man andra kombinationer av samhällssystem som på olika sätt rättfärdigas med hänvisning till islam.

Man använder islam som grundsten för alla dessa kombinationer för samhällssystem även om det krockar totalt och skapar en absurd obalans.

Naturligtvis är det svårt — nästan omöjligt — att boka in en av regimen accepterad föreläsare från en sådan miljö, utan att det dyker upp problem med föreläsarens uttalande om kvinnor, judar eller homosexuella.

Det är nästan omöjligt att en föreläsare, som accepteras av regimen, åker till Sverige med syfte att tala om religion, andlighet och gudstro, utan att ta upp politiska frågor som är aktuella i hans land eller hur hans favoritparti (som han själv röstar på) ser på religionen.

Därför är det omöjligt för bröderna i IFIS att både bjuda in etablerade föreläsare från Mellanöstern eller Nordafrika, och samtidigt undgå kritikstormar som får konsekvenser för alla muslimer i Sverige.

Nästan alla dessa föreläsare är i regimens/diktaturens tjänst, med uppdrag att tala om islam som formats av något judehatiskt och kvinnofientligt politiskt parti. IFIS styrelse är säkert mer medvetna om det än jag.

Därför blir man, som muslim, gång på gång ledsen och besviken över att se en banad väg för föreläsare som enbart kan skada och förringa muslimer i Sverige, samtidigt som IFIS styrelse vägrar att se andra alternativ.

Fortfarande så förstår jag inte:  Varför måste de boka sådana föreläsare, vilkas livsstil totalt krockar med livet som svenska muslimer lever här och nu?

Detta är två olika dimensioner.

Islam ser ut på olika sätt

Religion är anpassningsbar. Hur en religion ska se ut beror på landets system, livsstil, mentalitet, historia, geografiska läge m.m. Vi vet mycket väl att islam i Afghanistan inte är densamma som islam i Turkiet, och att varken turkisk eller afghansk islam kan jämföras med islam i Bosnien. Islam i Saudiarabien och i Indonesien är två olika världar.

Detsamma gäller Sverige.

Islam i Sverige kommer förr eller senare att formas efter det svenska systemet, efter våra livsrutiner, sättet att leva och tänka. Allt annat vore helt surrealistiskt.

Så vad är det man föreställer sig att islamistiska föreläsare från diktaturer kan lära muslimer i Sverige? Deras syn på islam står i total kontrast med tanken på att muslimer i Sverige och muslimer i Mellanöstern lever i två olika dimensioner, med olika vanor, rutiner, plikter och livstempo.Därför är det en motsägelse i sig att IFIS överhuvudtaget bjuder in etablerade föreläsare från diktaturer och islamistiska regimer, samtidigt som de bedyrar att organisationen vill bygga upp ett svenskt islam för svenska muslimer.

Det är inte bara SKMA:s kritik gällande judehat som är relevant i det hela. HBTQ-personer har också riktat sin kritik mot IFIS, liksom även feministiska organisationer har gjort.

De flesta muslimer, liksom jag själv, troende eller kulturella, vill inte ens se IFIS som representativa för dem.

Det är omöjligt att vi alla har fel i vår kritik.

På slutet måste jag säga att det finns en rad fantastiska föreläsare i Sverige och runt om i världen som IFIS hela tiden missar och hoppar över, och istället går direkt till regimskurkarnas auktoritära imamer och talare, som naturligtvis framstår som UFO:n i varje demokratiskt samhälle.

Helt spontant så undrar man …

Vad är det för islam som IFIS vill kalla för ”svensk islam” med hjälp av regimskurkarnas teorier?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SKMA: Bra att Islamiska förbundet avbokar antisemitisk talare, men inbjudningarna följer ett oroande mönster

Artiklar

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective