Etikettarkiv: HMF

I fokus, Korta motargument

#HMF-lagen: ”Muslimer är ingen folkgrupp”

Lagen om hets mot folkgrupp, HMF, är ständigt föremål för debatt. Så som lagen står skriven idag omfattar lagen hot eller uttryck av missaktning gentemot muslimer.

I Brottsbalken 16 kap. 8 § läser vi följande:

Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.
Lag (2018:1744).

Religiös tillhörighet är alltså en av kategorierna som faller in under Lagen om hets mot folkgrupp.

Således kan hot eller uttryck av missaktning mot t ex muslimer och kristna utgöra hets mot folkgrupp.

Källa:

Riksdagen.se: Brottsbalken

I fokus

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Namnet Mats Dagerlind är synonymt med Samhällsnytt. Han verkar leva i en parallell värld. I en artikel från i fredags illustrerar han detta med bravur. Mr Samhällsnytt har gjort ett scoop: Försäkringskassan använder sig av tyrrunan som symbol i sin logotyp. Vi pratar samma tyrruna som nazistiska NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) använder sig av.

Det var i onsdags som hovrätten i Nedre Norrland fastställde att den s k tyrrunan, som NMR använder sig av som partisymbol, inte är att betrakta som HMF (hets mot folkgrupp). Jag kommer i denna artikel inte att kommentera den domen.

Håll i hatten, för nu snackar vi banbrytande journalistik: Dagerlind, chefredaktör och vägvisare på Avpixlat sedan 2014 och på efterföljaren Samhällsnytt sedan 2017, har på sin kammare konspirerat ihop en sensationell nyhet:

Försäkringskassan använder sig också av tyrrunan i sin logga!

Foto: Frankie Fouganthin. (CC BY-SA 4.0) Wikimedia Commons.

Saxat ur Dagerlinds artikel på Samhällsnytt:

Beskedet lär glädja diverse fornnordiska och asatroende sällskap som varit mindre glada åt att NMR annekterat tyrrunan, men ännu mer irriterade över initiativen att förbjuda symbolen. Det kan också glädja Försäkringskassan som nu slipper byta sin logotyp som är starkt inspirerad av en tyrruna.

Vänta nu. Sakta i backarna. ”[…] slipper byta sin logotyp som är starkt inspirerad av en tyrruna”. Jag har twittrat med min twittervän @Demofon (aka Mats Dagerlind) och ställt följande fråga till honom: ”Har du källa på att FK använder sig av tyrrunan?”. Ibland får jag svar, ibland inte. Man vet liksom inte på förhand hur det blir.

Vän av ordning vill påminna om att tyrrunan är en symbol som användes av nazisterna i Nazityskland. Dock är den fornnordiska symbolen inte lika stigmatiserad som svastikan. Det är således ett ytterst medvetet val som NMR gjorde då de valde att göra tyrrunan till ”sin”. Symbolen är ”home free”, då det kommer till brottet HMF. Detta har avgjorts vid ett flertal tillfällen i Sverige, senast alltså i onsdags. Däremot är användande av svastikan brottsrubricerat som HMF.

Mot bakgrund av detta är det, för att bli allvarlig för en stund, väldigt vågat av Dagerlind att sammankoppla Försäkringskassan med en symbol som använts, och används, av nazister. Han poängterar att domen i hovrätten i Nedre Norrland innebär att både NMR och Försäkringskassan kan pusta ut.

Naturligvis är det inte bara vågat. Det är tokigt, ledsamt, verklighetsfrånvänt, korkat, konspiratoriskt, falskt, lustigt, lögnaktigt och tragikomiskt.

På Motargument har vi många gånger dissekerat, avslöjat och blottlagt Mats Dagerlind och hans kollegor på Samhällsnytt. Vi har fått dem att ändra, revidera och helt ta bort artiklar som de har hasplat ur sig i ivern att sprida främlingsfientlighet och rasism. Oftast har det handlat om att Dagerlind et al har ”glömt” den ack så viktiga källgranskningen som god journalistik bör kännetecknas av. Ibland har det handlat om märkliga slutsatser dragna på tämligen korrekt fakta. Samhällsnytt genomsyras av en ensidig, agendastyrd och insinuant nyhetsrapportering.

Det verkar inte bättre än att Dagerlind slutligen har fått en uppenbarelse:

Försäkringskassan är garderobsnazister. Kanske är NMR bulvaner åt Försäkringskassan? Kom Försäkringskassan 2003 (året då loggan ändrades) till insikt om sin politiska ideologi och gick ”full nazi”? Eller var det under en sällsynt blöt julfest 2002 som logotypansvariga på Försäkringskassan satt och spånade fram det perfekta förslaget på den nya loggan?

Undertecknad har haft mail-korrespondens med pressansvarig på Försäkringskassan. Saxat ur det mail jag erhöll nu på morgonen får vi lära oss att Försäkringskassans logga (till Dagerlinds förtret?) inte är en tyrruna:

Även om det är en del som ser en pil som pekar snett upp och vänster, tyr-runan pekar rakt upp, så är Försäkringskassans logga inte mer exotisk än att den föreställer ett stiliserat ”FK”. FK är en förkortning av Försäkringskassan.

Jag har arbetat med FK-loggan i 16 år och det här är första gången jag hört någon insinuera att loggan skulle vara inspirerad av en tyrruna.

Vilken tur! Försäkringskassan är inte nazister och det verkar som att min twittervän Dagerlind drabbats av en (tillfällig) synhallucination. Jag vill här och nu påpeka att det kan hända den bäste.

Kuriosa: Varken tyrrunan eller svastikan har egentligen någonting med nazism att göra. Tyrrunan symboliserar styrka, mod och seger i enlighet med guden Tyr, Odens son. Svastika är sanskrit och betyder ”välmående”. Det är också en symbol som använts, och används, av hinduer, buddister och jainer.

P.S. Det har nu gått 48 timmar sedan jag ställde frågan på Twitter om Dagerlind har källa på att FK använder sig av tyrrunan i sin logga. Jag har inte fått svar.

Reportage

Klart att Nordfront begått brott – historiskt rättsfall

Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.

Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?

Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).

Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.

Det som hände i fredags var att juryn ansåg att 104 av de 106 gärningar som omfattades av åtalet utgjorde yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Nu återstår alltså juristdomarnas ställningstagande till dessa 104 fall. (https://www.juridikfronten.org/2018/09/29/svar-fran-juryn-i-rattegangen-mot-nordfronts-tidigare-utgivare/)

Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.

Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?

Om den tidigare ansvarige utgivaren döms i detta mål så kan det ha betydelse för ett eventuellt framtida åtal mot den nuvarande ansvarige utgivaren som, till följd av Juridikfrontens anmälningar, är misstänkt för brott av liknande karaktär (https://www.juridikfronten.org/2018/09/19/ny-ansvarig-utgivare-for-nordfront-och-annu-en-forundersokning-inledd/).

Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.

Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.

Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.

Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.

Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?

Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.

Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?

Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.

Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?

Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.

Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?

Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.

Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.

Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.

Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.

Krönikor

Motarguments årskrönika 2017

1 kommentar

Nu när året sjunger på sista versen tycker jag att det är dags att titta på yttrandefriheten och vad den innebär. Ofta möts vi av åsikten att det ”goda hatet” tystar röster av åsikter som står i bjärt kontrast med de konventionella eller ”PK”-åsikterna. Vidare menar man ofta att det innebär censur när ett företag inte tillhandahåller en lokal eller liknande forum för att framföra sina åsikter.

Vi hör alltför ofta argument att vi censurerar oliktänkande eller att det är ett brott mot yttrandefriheten när ett hotell eller skola vägrar Sverigedemokraterna ett forum att framföra sina åsikter på. Vi får också höra att vi genom ”det goda hatet” tystar andra åsikter än våra egna och på detta sätt det inte går att framföra dessa åsikter samt att åsikter som faller under hets mot folkgrupp får framföras med skydd av yttrandefriheten.

Jag är innerligt trött på att denna debatt ständigt blossar upp och att jag varje gång ska behöva undervisa i grundläggande kunskaper som tillhör grundskolans samhällskunskap. Det borde tillhöra allmän kunskap att veta vad en av våra mest betydande grundlagar innebär och vad man får eller inte får uttrycka.

yttrandefrihetJag ska börja med att bena ut begreppet yttrandefrihet och hur denna lagstiftning är formulerad. Yttrandefrihetsgrundlagen innebär med andra ord inte att man har rätt att stå oemotsagd. Andra människor har all rätt att bemöta det du säger med egna åsikter eller fakta. Vidare finns det inget i yttrandefrihetsgrundlagen som säger att andra aktörer måste ställa ett forum till förfogande för alla som har åsikter att yttra.”.

Något som också ofta hörs i debatterna är att åsikter censureras genom att de inte får stå oemotsagda, men med censur avseende yttrandefrihetsgrundlagen menas att staten eller någon annan myndighet inte får gå in och redigera bort någon information i en uttryckt åsikt.

Yttrandefriheten har dock några få inskränkningar och dessa rör lagen om hets mot folkgrupp, och med folkgrupp menas exempelvis hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, sexuell läggning eller liknande omständigheter. Även våldsskildringar mot människor eller djur utgör en sådan inskränkning av yttrandefrihetsgrundlagen.

Det finns med andra ord inget stöd i yttrandefrihetsgrundlagen för att man inte får säga emot en åsikt eller möta en åsikt med fakta eller en egen åsikt. Vidare finns det inget i yttrandefrihetsgrundlagen som säger att man måste ställa ett forum till förfogande för att framföra denna åsikt och ingen censur förekommer då en åsikt möts med fakta eller annan åsikt.

Kan vi enas om att inte hävda att man har grundlagstiftad rätt att uttrycka kränkande och nedsättande åsikter kring hudfärg, religiös övertygelse, nationell eller etniskt ursprung eller mot människor av en specifik sexuell läggning? Kan vi vidare enas om att bli motsagd inte innebär att du blivit censurerad och att ingen har skyldighet att tillhandahålla forum för att uttrycka dina åsikter?

Jag hoppas och önskar att 2018 ska bli det år som vi kan börja debattera sakfrågor istället för sådant som är enkelt att leta upp fakta kring och som inte är öppet för eget tyckande som våra grundlagar. En fråga jag ofta ställer, men som jag aldrig har fått svar på är vilka lösningar Sverigedemokraterna har på de problem de menar att Sverige dras med. Kanske kan denna fråga debatteras med framgång 2018 då vi inte längre behöver återuppfinna hjulet om och om igen genom att vi tvingas lägga fram samma fakta i frågor som är så lätta att kolla upp själv.

Ha nu ett gott nytt år och förhoppningsvis även ett bättre och vänligare debattklimat under 2018.

Källor:
Yttrandefrihetslag
Polisen
Grundlagarna

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2

Så jag skriver sällan om personer, och när jag gör det handlar det nästan uteslutande om politiker. Ett undantag skedde när jag snubblade över Annelie Sjöbergs tämligen rasistiska och rätt delade Facebookinlägg, där hon utmålar somalier, eritreaner och afghaner som olämpliga att jobba i äldrevården. Texten i sin helhet återfinns i artikeln, så jag upprepar den inte här.

Efter att jag postat artikeln blev det ganska turbulent. Annelie postade något femtontal inlägg på sin Facebookvägg direkt eller indirekt relaterade till artikeln, hon och hennes vänner skrev på min vägg och på Motarguments sida och hon diskuterade i grupper. Både hon och jag fick en del hatiska kommentarer. Jag har hela tiden erbjudit henne att skriva en uppföljande artikel med hennes frågor och kommentarer, men hon har antingen inte svarat alls eller avböjt. Tills nu.

Jag tänker här möta de synpunkter jag uppfattar som centrala för Annelie i hennes kritik mot mitt inlägg. Viss tolkning förekommer förstås, men jag försöker vara rättvis.

Missförståndet

Annelie menar att jag och övriga som läst inlägget hängt upp oss på fel saker, och hon svajar fram och tillbaka. I hennes snävaste beskrivning har hon bara velat framföra att män inte ska sköta kvinnors intimhygien och att det är viktigt att den som vårdar gamla förstår språket. Vi som inte fattar detta har mer eller mindre avsiktligt missförstått, menar hon. Att hon pekade ut somalier, eritreaner och afghaner var bara en tillfällighet.

Men det håller inte.

Inlägget börjar med ”Ett argument som man ibland hör bland dem som ivrigast försvarar Sveriges generösa flyktingpolitik, är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”

Om den meningen ska avslutas med ”men det går inte för män kan inte sköta kvinnors intimhygien” eller ”men det går inte, för nyanlända pratar inte svenska”, hänger inte inlägget ihop alls. Uppenbarligen är inte alla invandrare män, inte alla gamla kvinnor, inte all äldrevård intimhygien och uppenbarligen är ingen nyanländ för alltid.

Dessutom tenderar Annelie att anpassa tolkningen efter vem som skriver, så hon halkar snabbt tillbaka till att asylinvandrarnas kultur är det egentliga problemet så fort hon inte ska övertyga oss i PK-eliten.

Det är samma sak som …

Hon har också pekat på en hypotetisk äldre, outbildad muslimsk kvinna från något muslimskt land som inte vill bli vårdad av en ung, piercad svenska i urringning som motexempel. Inte heller det håller, för det är inte en motsvarande svensk 30-talist från Kalix hon hänvisar till, utan sig själv. Det är hon själv, förmodat universitetsutbildad 60-talist, som inte vill vårdas av somalier och eritreaner.

Jag skriver mycket, och jag vet att ibland råkar man sätta ihop en mening som kan feltolkas, hur väl man än menar. Men det är inte det som hänt här. Jag menar att antingen tar man ansvar för det man skrivit, och står för sina åsikter, eller också backar man helt, och säger ”det var dumt, det blev fel”. Annelie har editerat sitt inlägg, men raljerar samtidigt över inskränkta läsare som tvingat henne dithän. Det är inte att ta ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon fortfarande anser att det hon skrev var rätt.

Kontaktandet av skolan

Annelie, och många ur hennes nätverk, har upprörts över att jag kontaktade skolan jag trodde hon fortfarande jobbade på. Det finns en legitim kritik i detta. Jag har själv ibland stött på personer på nätet som hånfullt hotar med att kontakta min ”arbetsgivare”, och jag tycker det är urfjantigt. Alldeles bortsett det faktum att min chef är utländsk och bor och jobbar utomlands och inte skulle fatta ett smack av ett sådant samtal, än mindre vidta någon åtgärd, är det lite ”ha, då går jag till fröken!” över konceptet.

Så varför kontaktade jag då den skola där jag trodde Annelie jobbade (eftersom det står så i hennes Facebookprofil)?

Jo, på grund av den här meningen ”När jag blir gammal vill jag bli omhändertagen och vårdad t ex av någon av alla de fantastiska och underbara omvårdnadselever som jag själv har varit med om att utbilda.”

För mig är det oerhört magstarkt att någon utbildar omvårdnadselever som hyser ett så stort förakt för människor baserat på deras etniska ursprung. Jag såg framför mig den somaliska, eritreanska eller afghanska elev som hade Annelie som lärare, med de uppenbart rasistiska fördomar hon har.

Det var anledningen till mitt mail till rektorn där jag pekade på hennes inlägg.

Förtal och hets mot folkgrupp

Under en period gjorde Annelie och hennes nätverk en stor grej av att jag skulle polisanmälas för förtal. Det gjordes upp stora planer i kommentarsfälten, och jag fick klargjort för mig att en åklagare i princip förberedde åtal (inte av Annelie, men av en ur hennes hejaklack).

Till slut förklarade jag i en diskussion att förtal mycket sällan leder till åtal såvitt man inte inleder en civilrättslig process, är minderårig eller kombinerar förtalsåtalet med åtal för andra brott. Dessutom är det inte förtal att skriva om någons text. Möjligen, om man verkligen tänjer på begreppen, kan meningen där jag kallar henne för ”smygrasist” vara förtal, men eftersom den är underbyggd tror jag det hade blivit svårt att hävda.

Däremot är det fullt möjligt att det kan räknas som hets mot folkgrupp att uttrycka sig som Annelie gör. Eller gjorde, tills hon editerade inlägget. Det är i alla fall åtalbart. Nu tänker jag inte polisanmäla Annelie. Jag skrev mitt inlägg istället. Det är oftast bättre med debatt än polisanmälan.

Slutligen

Annelie ställer följande två frågor till mig:

1) Tror du verkligen att det är det viktigaste som finns för ensamkommande afghaner att få torka gamla tanter i rumpan? Har du ens pratat med någon av dem? De har andra planer kan jag berätta för dig.

Svar: Annelie började med ”Ett argument […] är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”, och fortsätter med att förklara att ensamkommande afghaner inte är lämpliga till detta yrke. Alla invandrare är uppenbarligen inte ensamkommande och inte afghaner, och de som är ensamkommande afghaner vill kanske inte överlag vårda gamla, men det är irrelevant för sakfrågan, som är utpekandet av somalier, eritreaner och afghaner, och för den delen även muslimer överlag, som olämpliga.

2) Varför ska inte somaliska kvinnor med slöja som är analfabeter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska kvinnor och få bli en del av svenska samhället, få adekvat utbildning och kunskaper om vårt språk och vår kultur? Ska dessa kvinnor vara utestängda från gemenskap och rätten att åtnjuta den jämlikhet som t ex du och andra svenska kvinnor tar för givna, menar du?

Svar: Jag kan inte svara på denna fråga, för jag begriper den inte. Alls.

Jag hade inte skrivit detta inlägg om inte Annelie kommit tillbaka med frågor. För mig stod det liksom 1:1. Jag skrev om henne, hon skrev om mig. Och jag förstår att hon är förbannad och upprörd. Det hade jag också blivit.

Men jag tycker också att hon förtjänar att få veta hur jag resonerat och varför jag skrivit som jag gjort, och varför jag mailade rektorn. Nu när jag redogjort för detta hoppas jag denna diskussion är över.

Jag tror inte att hon är ond. Och jag kan inte uttala mig om hennes åsikter, annat än det som lyser igenom. Människor är komplexa, och det finns säkert fler lager därinne som jag inte vet något om.

Det jag däremot kan uttala mig om är hennes text. Den var grovt rasistisk.

Och hon har inte tagit tillbaka det hon skrev.

Artiklar

Hatbrott – vad säger lagen?

Straffskärpning – vad är det?

Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.  

När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).

Hatbrott kan ge straffskärpning

En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).

Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).

Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).

Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)

Konklusion

Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;

Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.

Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).

Källor:

Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15

Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.

Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.

Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.

Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.

Otryckta källor

https://www.aklagare.se/om_rattsprocessen/aklagarens-roll1/forundersokningen/polis-eller-aklagare/ 2016-07-16 16:00

https://polisen.se/Lagar-och-regler/Om-olika-brott/Fakta-om-hatbrott/ 2016-07-16 16:15

[1] Hatbrott, en uppföljning av rättsväsendets insatser, Rapport 2002:9.

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi