Etikettarkiv: diskrimineringsgrunder

Artiklar

Diskriminering i hemtjänsten

Nu har Diskrimineringsombudsmannen [DO] efter en tillsyn konstaterat att det är diskriminerande av en kommun att ge vårdtagare möjlighet att välja bort personal på grund av personens ursprung.

Bakgrunden är den granskning som genomfördes av P4 Västernorrland förra året, som visade att kommunala hemtjänsten i samtliga sju kommuner i Västernorrland på ett eller annat sätt erbjudit omsorgsmottagare möjligheten att välja bort personal med utländsk bakgrund. Det kan tyckas som ett självklart och enkelt fall av diskriminering – och det är det. Men DO väljer trots detta i sin tillsyn att inte ta ställning till om någon i de fall P4 Västernorrland rapporterat gjort sig skyldiga till diskriminering eller ej, med anledning av att ingen trätt fram och hävdat sig vara diskriminerad. Tvärtom prisar DO kommunerna för deras arbete mot just diskriminering.

Hemtjänst

Hemtjänst är en form av bistånd som syftar till att möjliggöra för enskilda personer att bo kvar i sin bostad eller på andra sätt kunna leva ett självständigt liv. En person (eller hens anhöriga) kan ansöka om hemtjänst om personen inte har möjlighet att själv tillgodose sina behov och behöver stöd.

“Till hemtjänstens uppgifter hör städning, inköp och andra hushållssysslor. Hemtjänstpersonalen kan även följa med dig på promenader eller sociala aktiviteter. De kan hjälpa dig med olika omvårdnadsuppgifter, till exempel personlig omvårdnad som morgontoalett och matning.” –Socialstyrelsen

Att plötsligt befinna sig i en situation som kräver hemtjänst är för många människor en stor omställning. En främmande människa ska besöka en i hemmet för att ge allt från enklare stöd till intim omvårdnad, samt i vissa fall ge sårvård eller överlämna läkemedel. Det är därför viktigt att hemtjänsten utformas i tätt samarbete med den person som ska ta emot stödet. Därför finns bl a möjligheten att välja vem som skall utföra de insatser hen blivit beviljad. Denna valfrihet är dock menad att gälla utföraren, inte den faktiska person som gör hembesöket. Samtidigt är relationen mellan den individ som utför hemtjänsten och den individ som tar emot den av central betydelse.

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum är ett kunskapscentrum för forskning, utveckling och utbildning inom äldreområdet. De pekar i rapporten Vem ska bestämma vad i hemtjänsten? på vikten av just den personliga relationen mellan omsorgsgivaren och omsorgsmottagaren. Relationen – eller möjligheten att bygga upp en relation – är avgörande för kvaliteten på omsorgsinsatsen och har stort inflytande över omsorgsmottagarens självbild. En dålig relation kan i värsta fall motverka hemtjänstens syfte.

Diversidad Pura -Mirta Toledo 1993
”Diversidad Pura” – Mirta Toledo, 1993

Valfrihet och diskriminering

Det är i mötet mellan vikten av en god relation och möjligheten – eller önskemålet – hos omsorgsmottagaren att vara delaktig i valet av vem man ska bygga denna relation med som dilemmat uppstår; tänk om man inte tycker om utländsk personal? Tänk om man inte vill bli hjälpt av en muslim, en homosexuell eller en man? Om man ser det som ett problem av en eller annan anledning?

Hur långt bör egentligen kommunerna vara redo att anpassa sig till omsorgsmottagarnas önskemål och när passerar ett önskemål gränsen för diskriminering?

DO svävar på målet i sina sju tillsynsärenden, i och med att de väljer att inte ta ställning till de enskilda situationerna och istället lägga sitt fokus på “kommunernas redovisning av sitt arbete med aktiva åtgärder”, som rutiner för rekrytering, ledarskaps-, medarbetar-, arbetsmiljö- och jämställdhetspolicys, lönekartläggningar och likabehandlingsplaner.

Detta gör man alltså trots att man samtidigt konstaterar att det är diskriminering att ta “hänsyn till önskemålen om att slippa personalgruppen [“utländsk härkomst”, min anm.] när det kom till rekrytering av sommarvikarier” (P4 Västernorrland) och att “ett tillvägagångssätt där en arbetsgivare vid schemaläggning för arbetstagare inom den kommunala hemtjänsten tar hänsyn till hemtjänstmottagares önskemål om att kunna välja bort personal med utländsk bakgrund enligt DO:s bedömning generellt får anses innebära ett sådant missgynnande som utgör en överträdelse av diskrimineringslagens förbud mot diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet” (ur tillsyn av Ånge kommun).

Vidare skriver DO att det inte heller finns något utrymme för att “med hänvisning till att en mottagare av hemtjänst har önskemål om personal med viss etnisk tilhörighet (sic!), besluta att en arbetstagare inom hemtjänsten inte ska utföra vissa arbetsuppgifter”.

Liknande formuleringar står att finna i samtliga av de sju tillsynsärendena och slutsatsen kan inte bli annan än att det är diskriminering att tillåta omsorgmottagare välja bort personer av utländsk härkomst, även om DO valt att se mellan fingrarna i de aktuella fallen. Det hade dock varit intressant att se vad resultatet blivit om någon av de bortsållade “utlänningarna” valt att göra en anmälan. Men tyvärr vägde rädslan för repressalier tyngre.

“Bör ej besöka”

Men säg den fråga som är enkel att besvara. Kramfors kommun beskriver en funktion benämnd “bör ej besöka”. Det är en markering som – ur arbetsmiljösynpunkt – förhindrar att viss personal skickas ut till omsorgsmottagare på grund av exempelvis “nära släktskap, grannar eller nära vänner”, men också för “viss personal med utländsk härkomst där chefen hade gjort en bedömning att det var en oacceptabel arbetsmiljö för kommunens personal att vistas i.” Orsakerna därtill kopplas till den psykosociala arbetsmiljön och kan handla om att personalen annars riskerar att utsättas för kränkningar och psykiska övergrepp.

På samma sätt meddelar även Örnsköldsviks kommun i deras tillsyn att de “gör omplaceringar i schemaläggning om de gör bedömningen att det är nödvändigt utifrån arbetsmiljöskäl då exempelvis vårdtagare har utsatt personal för kränkning, hot och/eller våld”.

Påverkar detta frågan om diskriminering? Risken att som omsorgsgivare “med utländsk härkomst” utsättas för rasistiska omsorgsmottagare motarbetas alltså aktivt – åtminstone i en del kommuner. Samtidigt motverkar kommunernas handlingsplaner mot diskriminering risken att omsorgsgivare inte selekteras bort utifrån någon av de sju  diskrimineringsgrunderna (kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder). På papperet verkar allt i princip fungera som det ska. 

Men nej. Uppenbarligen fungerar de här sakerna bättre i teorin än i praktiken.

Det finns många äldre eller på andra sätt omsorgsbehövande som är misstänksamma mot den som ser annorlunda ut, pratar med brytning eller på annat sätt visar en annorlundahet. Det gör dem inte per automatik till rasister – den misstänksamheten står att finna hos de flesta av oss på ett eller annat sätt. Men det är förstås en utmaning. Och den kräver att huvudmännen erbjuder sina omsorgsgivare möjligheten att skapa och underhålla en god relation mellan sig och sina omsorgsmottagare. Då slipper vi kanske såväl “vill ej ha hjälp av utländsk personal”-noteringar i marginalen som “bör ej besöka”-funktioner i schemaläggningssystemen.

I dialog med varandra löser vi de flesta problem.

Källor:

 

Artiklar

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”