Läser man i Sverigedemokraternas budget så vill de avsätta 1,15 miljarder till LSS.
Vad gäller kvinnors hälsa så vill man satsa 0,21 miljarder, främst på screening av livmoderhalscancer.
De vill också ge polisen betalt under utbildningen till en kostnad av 1,15 miljarder kronor. (Varför görs inte samma satsning för t ex sjuksköterskestudenter, undrar jag?)
De vill vidare satsa på fler ordningsvakter till en kostnad av 3,2 miljarder kronor.
De vill också hyra plats på anstalter utomlands (för personer som dömts i svenska domstolar) till en kostnad av 2,69 miljarder kronor.
Vidare vill de förenkla skadestånd till brottsoffer genom att staten direkt ska betala ut det för att sedan inkräva beloppet av förövaren, detta till en beräknad kostnad på 0,13 miljarder kronor.
Detta ger ett underskott i budgeten på 7,3 miljarder kronor.
Den svenska vården skulle inte klara sig utan dem som är födda utomlands.
En fjärdedel av Sveriges vårdpersonal är född utomlands – var tredje läkare.
Var fjärde anställd (26%) inom vård och omsorg är född utomlands.
Bland läkarna är andelen utrikes födda ännu större – 34%. Bland vårdbiträdena är de 40%. Bland sjuksköterskorna är de 12%, medan de bland undersköterskorna också är en fjärdedel (26%).
Samtidigt utgör de utrikes födda 19% av hela befolkningen. De utgör alltså en större andel av dem som jobbar i vården än av befolkningen i sin helhet.
Kraftig ökning av utrikes födda läkare i Sverige
Det totala antalet läkare i Sverige ökade med en tredjedel (drygt 10 000) mellan 2005 och 2018. De flesta av dessa nya läkare (65%) är födda utomlands.
2005 var de utrikes födda läkarna en fjärdedel (25%) av det totala antalet läkare i Sverige.
2018 hade den andelen ökat till 34 % – en dryg tredjedel.
Det råder ingen tvekan.
Den svenska vården skulle inte klara sig utan dem som är födda utomlands. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden.
TACK! för era insatser i kampen mot coronasmittan.
Katerina Janouch skriver om barn, små barn, som om de vore kriminella och farliga. Hon skriver i sin text som vanligt om ett Sverige i sönderfall, även om vi vet att Sverige inte håller på att rasa samman. Hon menar att Sverige inte kommer att klara av att ta hand om en grupp barn.
Men sedan när började vi avgöra barns öde redan i förskoleåldern? När blev en femåring en farlig terrorist?
Självklart blir barn i allra högsta grad påverkade av de val som dess förälder gör. Barnets uppväxtmiljö präglar barnets verklighetsbild, värderingar och normer. Men ett barn har även framtiden framför sig. Ett barn är inte färdigutvecklat och kommer att genomgå en mängd förändringar innan det blir vuxet.
Det beräknas finnas ungefär 150 IS-återvändare i Sverige. Det finns med andra ord än färre barn. När det finns barn med i bilden, har socialtjänsten ett ansvar att utreda barnets behov och vårdnadshavarens föräldraförmåga, liksom i alla fall där det finns oro för ett barn. I det fallet är orosanmälningarna redan gjorda, av säkerhetspolisen. Det finns möjlighet för socialtjänsten att besluta om LVU och placera barnet hos någon annan än dess förälder. I vissa fall har barnets båda föräldrar redan avlidit och barnet behöver då självklart bo med någon annan. (Sveriges Radio)
När detta barn sedan placeras i förskola, eller skola om det gäller ett äldre barn, kommer det alltså eventuellt inte ens att bo med sina föräldrar. Barnet kommer troligtvis ha genomlidit traumatiska händelser, vilket givetvis kommer att ta tid att bearbeta och rehabilitera. De här barnen har både psykiska som fysiska skador. Detta hanteras genom etablerade kontakter med socialtjänst, vård, psykiatri och skola. (Omni, Sveriges Radio)
Ska en femåring redan vara dömd för livet? Ska en femåring tvingas ta ansvar och konsekvenser för något som dess förälder gjort? Detta är vad som kallas arvsynd, vilket vi inte håller på med i det här landet. I Sverige låter vi barn vara barn, skyddade bland annat av barnkonventionen.
Det finns två centrala källor när det gäller våldsbrottsligheten i Sverige – kriminalstatistiken över våldsbrott och Socialstyrelsens statistikdatabas över vård för våldsskador.
Därutöver finns NTU – Nationella Trygghetsundersökningen – en årlig brottsofferstudie baserad på intervjuer med ett urval personer i Sverige. Det handlar om ”självrapporterad utsatthet” – personerna får själva uppge om de har utsatts för brott. Ingen kontroll av uppgifterna görs.
Ett centralt motiv att göra denna studie är att få en bild av det s k mörkertalet – de brott som aldrig polisanmäls.
Därför är det också en smula komplicerat att granska denna studie – den handlar ju om sådant som inte finns registrerat någon annanstans.
En kategori frågor handlar om misshandel.
Den första grafen ger antalet självrapporterade fall av misshandel 2009 – 2016. Ökningen är dramatisk – från 381 000 fall 2009 till 711 000 år 2016.
Men det finns ett avgörande problem med siffrorna från NTU
I genomsnitt en tredjedel av alla händelser uppgavs vara polisanmälda. Men om vi nu jämför med det faktiska antalet polisanmälda fall av misshandel så är skillnaden mycket stor.
2016 var antalet som uppgavs vara polisanmälda mer än dubbelt så högt som kriminalstatistikens korrekta siffror.
Denna diskrepans sätter frågetecken kring alla siffror från NTU. Att den kraftiga ökningen inte heller motsvaras av en ökning från sjukvårdsdata och kriminalstatistiken understryker att en viss försiktighet bör iakttas när det gäller NTU:s siffror.
Men det är inte bara kriminalstatistiken som ger oss en varningsflagga inför siffrorna i NTU. Även när det gäller antalet personer som fått vård för våld så finns det frågetecken.
Var fick 43 000 människor vård?
Förra året var det 56 000 personer som sökte vård för skador av våld. Det är i alla fall det resultat som NTU presenterade i sin årliga rapport.
Antalet personer som uppgav att de utsattes för misshandel under åren 2009 – 2018 ökade kraftigt. Från 174 000 år 2009 till 285 000 förra året.
Ett antal av dessa personer uppger att de hade uppsökt vård för skador av detta våld. Men det finns ett avgörande problem med dessa siffror.
Om vi jämför med Socialstyrelsens statistikdatabas över antalet personer som fått vård för våld* så ser vi en stor skillnad.
Drygt 12 000 fick förra året vård för våld enligt Socialstyrelsen, men enligt NTU var det 4,5 gånger så många eller drygt 43 000 fler.
Denna diskrepans är genomgående för alla redovisade år.
Var fick dessa människor vård egentligen?
* Socialstyrelsens Statistikdatabas ger antal personer som fått vård för våld (diagnoskoder X85-Y09) i slutenvård (inlagda på sjukhus) och/eller specialiserad öppenvård.
Källa: Kriminalstatistiken & NTU (BRÅ) samt Socialstyrelsens Statistikdatabas.
Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.
Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.
I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.
Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:
Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.
Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.
Ja, situationen är onekligen bisarr. Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.
För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.
Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?
Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.
Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.
Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.
Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.
Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?
Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.
Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.
I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.
Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.
Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.
Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:
Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”
Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.
Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.
Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.
Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.
Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.
Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.
Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.
Det enkla svaret är nej.
Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.
Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.
För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.
Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.
Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.
Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.
Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.
Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.
För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.
Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.
Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?
Nej.
För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.
Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?
Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.
Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.
Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.
Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.
Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.
Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.
Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.
En kraftig minskning.
Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.
Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.
För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.
Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.
Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.
En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.
Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.
Under hela perioden 2001 – 2018.
De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.
Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.
Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.
Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.
I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.
Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.
Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.
Det är lätt att raljera över detta.
Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.
Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.
Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.
Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.
Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.
Statistik från Socialstyrelsen visar att våldet mot unga har minskat kraftigt på tio år. Den största minskningen rör unga män, men även våldet mot unga kvinnor minskar.
Häromdagen fick jag en fråga om varför jag bara verkar bry mig om unga män som utsätts för våld. Hur ser det ut när det gäller kvinnor?
Därför bestämde jag mig för att göra en mer heltäckande granskning av vad de officiella siffrorna säger. Följande material är hämtat från Socialstyrelsens Statistikdatabas och rör antalet patienter som fått vård för skador efter ”Övergrepp av annan person” (X85 – Y09).
De bifogade graferna och tabellerna hoppas jag ska ge en tydlig uppfattning om en anmärkningsvärd utveckling.
Det råder ingen tvekan – tittar vi på alla åldrar och båda könen så har det skett en minskning den senaste tioårsperioden. Från 14 748 personer år 2008 till 12 264 år 2017.
Detta är det faktiska antalet, vilket innebär att om vi tar hänsyn till befolkningsutvecklingen så är minskningen 24 % – eller en fjärdedel på tio år.
Anledningen till att jag gång på gång har skrivit om just våldet mot unga män är att det är den enskilt största gruppen av alla som utsätts för våld. Och som jag har återkommit till vid flera tillfällen så visar siffrorna att just våldet mot unga män har minskat mycket kraftigt de senaste tio åren. Med hänsyn taget till befolkningsantalet så rör det sig om en minskning på över 40 %.
Men hur ser det ut i andra grupper? Har det minskat även där och i så fall med hur mycket?
Till att börja med kan vi konstatera att minskningen inte är lika stor i andra grupper. Men antalet våldsutsatta unga kvinnor har också minskat. Räknat per capita handlar det om 12 procent. Detta innebär att våldet mot alla unga mellan 15 och 24 har minskat med en tredjedel på tio år.
Totalsiffran för alla åldrar och båda könen har alltså gått ner tydligt – men bland unga män har våldet minskat dramatiskt. Här upptäckte jag något mycket intressant. Hela 88 % av minskningen stod män mellan 15 och 30 för.
82 % av minskningen var unga män mellan 15 och 24.
Det är alltså helt klart att det är väldigt mycket färre unga i Sverige som utsätts för våld idag än för tio år sedan. Och särskilt gäller detta de unga männen. Eftersom vi samtidigt vet att det i första hand är män som använder våld, så innebär detta i förlängningen att antalet våldsutövare också har minskat.
Den stora frågan är naturligtvis vad detta kan bero på. Att alkoholkonsumtionen har minskat bland ungdomar har säkert bidragit. De senaste tio åren har tonåringars drickande i Sverige halverats – den kraftigaste minskningen står tonårspojkarna för.
Men alldeles oavsett vad en närmare analys kan komma fram till när det gäller orsaker – först och främst bör vi inse att det kraftigt minskade våldet bland unga män är sensationellt i sig. Dessa siffror borde uppmärksammas mycket mer än vad som nu sker.
Jag tänker fortsätta att påpeka detta. Igen och igen.
Våldet mot unga har minskat med en tredjedel på tio år.
När fakta talar ett så tydligt språk så måste vi lyssna.
Samhällsnytt ställer i en krönika upp 26 påståenden som ska fungera som argument för att vårt land skulle befinna sig vid avgrundens rand. De 26 påståendena består mestadels av lögner och halvsanningar.
Det retoriska greppet i krönikan ”Den politiska skrattspegeln”, signerad Rolf Malm den 31 oktober, förtjänar en alldeles egen artikel, så vi kommer inte att närmare gå in på det. Vi vill istället fokusera på de påståenden som Malm ställer upp och belägga dem med korrekt fakta. I krönikan finner vi såväl lögner som halvsanningar. Vi finner också en del som stämmer överens med verkligheten.
Vi kommer här och nu att punkta upp Malms påståenden och bena ut dem med korrekt fakta. Here goes:
PÅSTÅENDE: ”Hur kan en stor del av svenska folket annars acceptera att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”
FALSKT. Det har cirkulerat siffror om 700 %. Under de senaste tio åren har våldtäktsanmälningarna ökat från 69 till 86 per 100 000 på tio år – vilket ger 25 %. (Källa: BRÅ)
PÅSTÅENDE: ”250 000 kvinnor lever under hedersförtryck här i detta påstått sekulariserade land med sin feministiska regering.”
DELVIS SANT. Hedersförtryck drabbar såväl pojkar som flickor, kvinnor som män. Särskilt utsatta är hbtq-personer och funktionsnedsatta. Det finns ingen officiell statistik att tillgå vad gäller hedersförtryck. 2011 gjordes en bedömning i en statlig utredning att antalet människor som lever under hedersförtryck i Sverige. Enligt en bedömning 2017 av Astrid Schlytter, docent i rättssociologi, ligger denna siffra idag på ungefär 240 000. I denna siffra räknar man inte in unga med en eller ingen utlandsfödd förälder, och inte heller hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna. Det vi med säkerhet kan konstatera är att mörkertalet är stort. (Källa: Aftonbladet)
PÅSTÅENDE: ”Det byggs moskéer på snart sagt varje ort så att landet blir en avspegling av den brutala, kvinnoförtryckande arabvärlden.”
FALSKT.Enligt SCB:s rapport publicerad 2020-03-24, med statistik från år 2019, fanns drygt 2 000 tätorter i Sverige.
SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)
Det byggs inte och har inte byggts 2 000 moskéer i alla eller nästan alla tätorter i Sverige.
För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)
PÅSTÅENDE: ”Eller att antalet bilbränder har ökat med 75 %.”
FALSKT. 2009 låg antalet insatser vid avsiktliga bilbränder på 1 280. 10 år senare, 2019, låg siffran på 1 030. Det innebär en minskning på 20 %. Om man kikar på antalet insatser per 1 000 invånare är siffrorna 0,14 för 2009 och 0,10 för 2019. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE: ”Över 500 000 står i bostadskön i Stockholm och oräkneliga i övriga Sverige.”
SANT.Vid årsskiftet 2020/21 stod 706 632 personer i bostadskö i Stockholm. (Källa: Bostadsförmedlingen) Som jämförelse stod 248 473 personer vid årsskiftet 2020/21 i bostadskö i Göteborg. (Källa: Boplats)
PÅSTÅENDE: ”Vi har Europas längsta vårdköer.”
FALSKT. I ett Facebook-inlägg 23 april 2018 påstår SD att Sverige har Europas längsta vårdköer. Med vårdkö menar man i politisk debatt väntetiden inför en operation. SD har två ”belägg” för sitt påstående:
1). Den lagstadgade vårdgarantin säger att en behandling/operation ska påbörjas inom 90 dagar efter att beslut om åtgärden tagits. SD hänvisar till IHP:s undersökningar utförd av amerikanska stiftelsen Commonwealth Fund. Undersökningarna grundar sig på enkätundersökningar gjorda bland patienter i elva länder (sju i Europa inklusive Sverige) som snarare handlar om att det upplevs vara svårt att få kontakt med sjukvården på kvällar samt att det tar lång tid att få tid hos läkare eller sjuksköterska. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys hävdar att dessa rapporter inte kan användas för att belägga påståendet.
2). Timbrorapporten ”Vårdköer och väntetider” från 2 mars 2018, som påstår att Sverige, Irland och Polen har ”sämst väntetider i Europa”. Påståendet grundas på en undersökning gjord förra året av analysföretaget Health Consumer Powerhouse. Företagets styrelseordförande säger att analyserna inte kan användas för att belägga att Sverige har längst vårdköer i Europa? Han säger också att rubriken på den debattartikel på ämnet skriven av styrelseordföranden och en kollega på företaget som publicerades i Aftonbladet 25 januari 2016 är felaktig. (Källa: SvD)
PÅSTÅENDE: ”Vi har världens dyraste bensin näst Hong Kong.”
FALSKT. Hong Kong har världens dyraste bensin, där 1 liter kostar 19,96 SEK. Sverige hamnar på 11:e plats över bensinpriser i världen enligt en rapport från 8 februari 2021. Då kostade 1 liter bensin 15,05 SEK. Billigast är Venezuela med 0,17 SEK per liter bensin. (Källa: Globalpetrolprices.com)
PÅSTÅENDE: ”667 skolor brann under 2017.”
SANT.2017 brann det i 667 skolor. 64 % av dessa bränder var anlagda. 2010 var siffrorna 556 och 49 %. (Källa: MSB)
PÅSTÅENDE: ”Nu finns 230 000 fattigpensionärer.”
DELVIS SANT. Eurostat, OECD och andra använder sig av begreppet ”risk för fattigdom” för hushåll med en inkomst under 60 % av medianinkomst. Pensionsmyndigheten använder inte ordet ‘fattigdom’, utan använder begreppet ”relativ låg ekonomisk standard”. Det finns två saker att betänka här:
1). Måttet innefattar inte förmögenhet, vilket innebär att ett hushåll, trots ekonomiska tillgångar, kan räknas som ”relativ låg ekonomisk standard”.
2). Måttet påverkas av vilken boendekostnad ett hushåll har: en högre boendekostnad ger högre bostadstillägg.
2017 låg 245 000 människor (162 000 kvinnor och 83 000 män) i gruppen 65 år och äldre under gränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Kvinnor, ensamstående och de äldsta inom åldersgruppen över 65 år samt utrikesfödda är de grupper som har störst risk att hamna under inkomstgränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Detta beror framför allt på jämförelsevis låga inkomstgrundade pensioner samt låga boendekostnader. (Källa: Pensionsmyndigheten)
PÅSTÅENDE: ”Det sker 4 gånger fler skjutningar i Sverige jämfört med Tyskland.”
DELVIS SANT. I påståendet nämns ”skjutningar”. Att hitta statistik på det är inte möjligt. Däremot är det möjligt att finna statistik på skjutningar med dödlig utgång. År 2015 var antalet skjutningar med dödlig utgång 4 gånger fler i Sverige jämfört med Tyskland. Vid sökning på länken är det siffran för ”Gun homicide” man ska beakta. (Källa: Gunpolicy.org)
Sammanställning av skjutningar med dödlig utgång i Tyskland och Sverige 2010-2015. (Källa: Gunpolicy.org)
PÅSTÅENDE: ”Våldsbrotten ökar katastrofalt.”
FALSKT. Siffror från Socialstyrelsen visar att våldet i Sverige har minskat. Detta avspeglas i hur många som erhåller vård, såväl öppen som sluten, efter våld. Den totala minskningen är på 24 % de senaste tio åren. (Källa: Socialstyrelsen)
Vad gäller utsatthet för våldsbrott ligger siffran enligt NTU någorlunda konstant. 2007 uppgav 2,9 % att de hade blivit misshandlade och 0,7% att misshandeln var allvarlig (den krävde någon form av sjukvård. Samma siffror 10 år senare (2016) var 2,7 % och 0,7 %. Uppgifterna från NTU väcker dock allvarliga frågor. (Källa: NTU)
Medan den avgörande källan från Socialstyrelsen uppger att knappt 15 000 personer fick vård efter att ha utsatts för våld 2008 och drygt 12 000 år 2017 så var det enligt NTU:s intervjusvar 93 000 som skulle ha sökt vård 2007 och 153 000 år 2016. Skillnaden är så stor att den väcker legitima frågor och kräver en särskild granskning. (Källa: NTU)
PÅSTÅENDE: ”Nu finns 200 utanförskapsområden där blåljuspersonal måste ha poliseskort.”
FALSKT. Först måste vi definiera begreppen:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
2019 fanns 28 ”utsatta områden”, 10 ”riskområden” samt 22 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 60 områden 2019. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
PÅSTÅENDE: ”Eller att det trots den ”restriktiva invandringspolitiken” ändå kommer minst 300 000 nya invandrare de närmaste åren”
SANT. Prognosen (från 5 februari 2021) sträcker sig över 4 år och ligger på ca 125 000 personer per år. Av dessa 125 000 är ungefär 1/6 asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)
PÅSTÅENDE: ”Kanske upp mot 100 000 papperslösa invandrare lever laglöst och farligt i Sverige”.
FALSKT.Siffran 100 000 är möjligen hämtad från Rebecca Weidmo Uvells uträkning på den egna bloggen 2016. Uträkning är gjord på ett osammanhängande hopkok av olika uppgifter. Det går inte att finna statistik över antalet papperslösa, eftersom det inte finns registrerat. Följaktligen är siffror enbart spekulation. I betänkandet av återvändandeutredningen läser vi: ”Ett problem i det sammanhanget är det inte obetydliga antal personer som i den situationen ‘går under jorden’, det vill säga stannar kvar i landet, trots att beslutet om utvisning innebär en skyldighet att inom viss kortare tid lämna landet. Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)
PÅSTÅENDE: ”Sverige kan försvaras militärt i högst en vecka.”
SANT. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2019 låg samma siffra på 1,1 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)
PÅSTÅENDE: ”Att vi inte har skyddsrum för mer än halva befolkningen.”
FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE: ”Eller att vår krisberedskap numera är så usel att vi bara klarar oss några dagar vid avspärrning.”
SANT.Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.
Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)
I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så. Vi lever efter devisen ”just in time”. (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige har den sämsta gränskontrollen i Europa.”
FALSKT. En opublicerad EU-rapport riktar kritik mot svenska gränskontroller. Gränskontrollanterna skriver i rapporten följande:
”Brådskande åtgärder bör vidtas av myndigheterna för att ta itu med de eftersläpningar och luckor som identifierats på såväl strategiska som operativa nivåer.”
I rapporten framförs kritik mot Sveriges uppbyggnad och organisation kring hur gränskontrollerna sköts. EU-inspektörerna menar att det saknas en gemensam struktur och enlighet mellan de olika myndigheterna. Det framkommer också att Sverige på ett antal punkter bryter mot Schengenregelverket och att kunskaps- och utbildningskraven för personal är ”not sufficient” och ”non-compliant”. (Källa: SR)
Däremot är det, trots en opublicerad rapport, inte möjligt att dra slutsatsen att Sverige skulle ha Europas sämsta gränskontroller.
PÅSTÅENDE: ”Eller att mer än varannan invandrare fortfarande är utan jobb efter 8 år.”
SANT.Det finns stora variationer kring siffrorna beroende på när personen invandrade och vilken utbildningsnivå hen har. Generellt sker en positiv utveckling. (Källa: SVT)
PÅSTÅENDE: ”Skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje konstgjort invandrarjobb – som ändå inte leder till riktiga jobb.”
FALSKT. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:
Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)
Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)
För den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.
PÅSTÅENDE: ”Eller att upp till 70% av invandrarelever i utsatta områden inte klarar godkända betyg.”
FALSKT.Siffran 70 % är cherry-picking. Det finns områden i t ex Göteborg där siffran nästan kommer upp i den nivån, men det är ett medvetet selektivt urval. Vad gäller elever som invandrat vid 13 års ålder eller senare klarar 80 % inte grundskolan med godkända betyg. Däremot så klarar sig barn som invandrat före 7 års ålder nästan lika bra som infödda: 20 respektive 10 % klarar inte godkända betyg. Vad gäller barn som invandrat mellan 7 och 12 års ålder så klarar 35 % inte godkända betyg. (Källa: Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige genom främst invandring snart har över 10 miljoner invånare.”
SANT. Sveriges folkökning beror till största del på invandring just nu. 70 % av folkökningen under 2019 grundade sig i att fler personer invandrar än utvandrar. Resterande 30 % berodde på att det föds fler än det dör. I slutet av 2019 bodde 2 miljoner personer i Sverige som är födda utomlands. Det motsvarar 19 % av den svenska befolkningen. I slutet av 2019 bodde 10,3 miljoner personer i Sverige. (Källa: SCB)
PÅSTÅENDE: ”Alla dessa nya svenskar ska kommunerna enligt lag sörja för. För det tvingas de låna – snart är deras låneskuld 1000 miljarder kronor (en biljon).”
SANT. Enligt det kommunala låneinstitutet Kommuninvest, med ett stort antal av Sveriges 290 kommuner som medlemmar, beräknas de sammanlagda kommunala skulderna fördubblas mellan 2015-2024.
Den kraftigt ökande befolkningen, bland annat beroende på stora flyktingströmmar, uppges vara en av orsakerna. Kommuninvest påtalar även att kommunernas ökande skulder blir ett problem genom att de statliga bidragen till kommunerna minskat.
”Institutets VD Tomas Werngren menar dock att ökningen måste ses i ljuset av att den svenska ekonomin fortsätter att växa.
– Kommunernas skulder i förhållande till BNP är låga och ökar på tio år från 13 till 17 procent, vilket är hanterbart. Dessutom ser vi att kommunernas pensionsåtaganden kommer att minska på längre sikt, vilket ökar det ekonomiska utrymmet.” (Källa: Kommuninvest låneskulder)
PÅSTÅENDE: ”När räntan höjs, statens stöd för invandrarna snart upphör och lågkonjunkturen slår till lär de tvingas höja kommunalskatterna drastiskt – trots att vi redan har världens högsta skatter.”
FALSKT. På listan över OECD-länders skattetryck hamnar Sverige på delad 4:e plats med 43,9 %. (Källa: Ekonomifakta skattetryck)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige nu har EU:s lägsta BNP per capita.”
FALSKT. Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)
PÅSTÅENDE: ”Eller att ett litet s.k. Miljöparti bestämmer att Sverige ska bli fossilfritt.”
FALSKT.Regeringen genomför energiöverenskommelsen som slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 2016. (Källa: Regeringen.se)
Det är i lögnerna och myterna som splittringen i samhället får sitt bränsle. Det är splittringen som folkvalda politiker (läs sverigedemokrater) och alternativ media vill uppnå. Det är denna eskalerande och farliga utveckling vi är skyldiga att stoppa.
Nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji dömer ut patientregistret som ett verktyg i beskrivningen av våldsutvecklingen i Sverige. Anledningen är att nämnda register visar att färre våldsutsatta vårdas på sjukhus idag än för tio år sedan. Detta går tvärtemot att folk tror att våldet ökar. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Många tar Sanandajis lögner och myter för sanning.
Verkligheten ÄR.
Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.
Här är min genomgång av ett annat inslag i den där uppdateringen av Tino Sanandaji från den 10 maj – hans försök att förklara patientregistret som värdelöst om man vill få reda på hur våldsutvecklingen ser ut i vårt land.
Varje år får tusentals människor vård för skador som de har fått efter att ha utsatts för olika typer av våld. Ett antal av dessa med svårare skador läggs in på sjukhus.
Att räkna hur många det handlar om är ett sätt att beskriva våldsutvecklingen i Sverige. Det senaste årtiondet visar en markant minskning av antalet som får sjukhusvård efter våld. Minskningen är mycket stor.
Detta är ju glädjande för alla som är mer normalt funtade och gillar att våldet minskar. Men det finns förstås de som ogillar denna information. De har nämligen på förhand bestämt sig för att våldet ökar och därför måste alla data som pekar på motsatsen avvisas.
Den som allra hårdast har drivit tesen att ”vårddata” är värdelöst som källa till våldsutvecklingen är Tino Sanandaji. Jag återkommer till det där märkliga inlägget den 10 maj där han pratar om 700 procent. Där pratar han också om siffrorna från sjukvården.
Tvärsäkert upprepar han gång på gång att Socialstyrelsens patientregister är oanvändbart. Men hans motiv är genomskinliga.
Han argumenterar ungefär så här. Eftersom antalet vårdplatser har minskat och vårdrutinerna har ändrats så finns minskningen i alla kategorier. Antalet inlagda för alla typer av skador har enligt Sanandaji minskat – vilket är en förklaring till att antalet inlagda för skador av våld minskar. Dessutom finns inte öppenvården med i patientregistret och därför missar man de våldsutsatta som får vård via den öppna vården. Det är där de hamnar som inte får sjukhusvård – därför är det ändå en ökning.
Hans resonemang är ett desperat försök att fortsätta påstå att våldet ändå ökar. Han påstår också att det är ”ett fult trick” att hänvisa till patientregistret.
Jag ska här gå igenom varför Tino Sanandaji har fel.
1. Det är mycket riktigt korrekt att antalet vårdplatser för sluten vård på sjukhus har minskat – det är inte precis någon nyhet. Sverige har det lägsta antalet disponibla vårdplatser i EU – 2,4 per 1 000 invånare. Men samtidigt har vårdtiden per patient minskat. Sverige har förhållandevis korta sjukhusvistelser, i genomsnitt 5,9 dagar – vilket är den tredje kortaste siffran bland de jämförda länderna. (Källa: Läkartidningen)
Tillsammans gör detta att en och samma vårdplats kan utnyttjas av flera – det är lätt att inse att två patienter som får sjukhusvård i tio dagar var, tar upp lika många vårdplatser som fyra patienter som får sjukhusvård i fem dagar var. Exakt hur dessa förändringar har påverkat vården i detalj och i förlängningen statistiken, kräver en särskild utredning men att på detta förenklade sätt döma ut patientregistret och övriga vårddata är ohederligt och agendastyrt.
2. Antalet som får vård efter våld har minskat. Men enligt Tino Sanandaji är patientregistret värdelöst. Han hävdar att ALLA som har fått sjukhusvård för skador har minskat lika mycket.
Detta stämmer inte.
Den generella minskningen är mycket måttlig – ungefär en tiondel – medan minskningen av antalet som fått sjukhusvård för våld nästan har halverats. (se graf nr 1 nedan)
3. Enligt siffror från Socialstyrelsen så har våldet i Sverige alltså minskat rejält. Men enligt Sanandaji finns det också ett annat problem med patientregistret som gör det värdelöst. Det registrerar bara dem som lagts in på sjukhus, det som kallas slutenvård. Han påstår att ett antal som enligt tidigare vårdrutiner lades in på sjukhus numera tas om hand i öppenvården. Att det i själva verket ändå finns en ökning men att den istället syns inom öppenvården.
Förutom att detta visar en skrämmande brist på kunskap om hur vården ser ut så är det helt enkelt fel. Om vi kompletterar patientregistrets siffror med data från öppenvården så ser vi en minskning över hela linjen.
Den totala minskningen mellan 2008 och 2017 är på 2 454 personer som fått vård efter våld. Den totala minskningen räknat per capita är 24%. Den specifika minskningen inom öppenvården under dessa tio år är ungefär 1 000 personer. Hypotesen att minskningen inom slutenvården skulle ha lett till en ökning inom den öppna vården kan därför avvisas. (se graf nr 2 nedan)
Allt detta sammantaget visar att vi det finns klar evidens att påstå att våldet i Sverige har minskat de senaste tio åren. För de allra flesta av oss är detta glädjande nyheter. För dem som till varje pris vill få det till att våldet har ökat – fakta är inte på deras sida.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.
Verkligheten ÄR.
Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.
Många äldre röstade på Sverigedemokraterna i valet 2014 i hopp om att få en drägligare tillvaro och en enklare vardag. SD lovade mycket, men det visade sig att löftena var ett spel för gallerierna. På punkt efter punkt har man svikit pensionärer, sjuka och arbetslösa.
2014 gick SD bl a till val på att man skulle slopa ”pensionärsskatten” (ett uttryck som partierna felaktigt använder sig av). Man berättade att man tänkte finansiera det med hjälp av en minskad asyl- och anhöriginvandring, men också genom en ny skatt på de fyra storbankerna. Inför Almedalsveckan 2014 skrev Jimmie Åkesson en debattartikel i Svenska Dagbladet om att svenska pensionärer, till skillnad från pensionärer i många andra länder, betalar högre skatt än människor som uppbär lön.
Man gick också till val på att man ville satsa på äldrevården. Inför valet 2014 for Åkesson runt på diverse sjukhus i landet och var tydlig med vikten av en god vård. I den populistiska ivern glömde Åkesson bort att kolla upp fakta innan han i SVT:s partiledarutfrågning inför valet 2014 uttrycker sin frustration:
Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga ”ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring”.
Forskaren som ligger bakom den rapport Åkesson refererar till i intervjun dömer ut Åkessons uttalande om ‘äldre som svälter’.
SD har på senare tid självsvåldigt iklätt sig rollen som ‘det nya sjukvårdspartiet’. I en debattartikel i Expressen i november 2017 skriver Åkesson och SD:s sjukvårdspolitiska talesperson Per Ramhorn att det är viktigt att partierna samlas för att arbeta för att:
utbilda fler inom vårdsektorn
öka antalet vårdplatser
minska vårdköer
se till att livsviktiga operationer inte ställs in och
komma tillrätta med att cancersjuka barn inte får den vård de behöver
SD gick också till val på ökade satsningar på sjuka och arbetslösa. För att förbättra tillvaron för dessa grupper lovade partiet att höja taket i a-kassan kraftigt.
Inför budgetomröstningen 2014 försökte fyra av de stora äldreorganisationerna i Sverige få SD att inte fälla regeringens förslag. SD fällde regeringens förslag genom att trycka på nej-knapparna i omröstningen om en förbättrad äldrevård.
När valet 2018 nu närmar sig tänker SD återigen att man ska charma pensionärerna i jakten på röster. Under partiets valkonferens i Norrköping i juni 2017 proklamerade Åkesson i en intervju med Aftonbladet att partiet tänker ”utrota äldrefattigdomen”.
I SD:s höstbudget 2018 kan vi läsa oss till att SD fortsatt vill slopa ”pensionärsskatten”, samt öka garantipensionen med 1 000 kronor/månad. Vi kan också läsa oss till att man fortsatt vill höja a-kassetaket. SD utlovar också höjt bostadsbidrag samt höjt bostadstillägg – 1 000 kronor/månad – för pensionärer.
Hur tänker SD sig finansiera sin budget? Jo, med pengar som idag går går till sådant som SD inte prioriterar. De största nedskärningarna görs på regeringskansliet, presstöd, Arbetsförmedlingen (SD vill avveckla Arbetsförmedlingen och istället ha privata aktörer), samt allt som har med flyktingmottagning och migration att göra.
Partiet vill även göra rejäla nedskärningar på barnbidrag, studiestöd, klimat och natur, infrastruktur och forskning.
Är det även denna gång tomma ord från Sverigedemokraterna?
Kommer SD än en gång att svika pensionärer, sjuka och arbetslösa?
Motargument 