Etikettarkiv: hbtq-rättigheter

Artiklar, Recensioner

Feministiska muslimer?

Motargument har läst en bok av religionshistoriker, professor emeritus Jan Hjärpe, som har titeln ”Islamismer”. Vi valde här att peka på de feministiska kvinnorättsrörelser som pågår inom islam och även inom de islamistiska rörelserna.

Vi citerar:

”Frågan om kvinnans ställning i samhället, i juridiskt avseende och i det politiska livet har fått allt starkare plats i diskussionen. Ett samband finns förstås med strukturförändringen i det ekonomiska livet som innebär att kvinnors betydelse fokuseras i offentligheten på annat sätt än tidigare.

Vid sidan av antireligiös och sekulär feminism har det då börjat framträda en ’islamisk’ feminism också inom de islamistiska rörelserna. Även där ifrågasätts de dominerande patriarkala strukturerna, inom och utom rörelserna.

Feministerna ger alternativ till de traditionella tolkningarna av Koranen och av haditherna. Detta upprör traditionalister som talibangrupperna. Det ’islamistiska’ Khartum-mötet 1996 fäste uppmärksamheten på de islamisk-feministiska tendenser, som sedan slagit rot inom den politiska islamismen. Detta har också samband med den generationsväxling som äger rum.” – citerat från s 182.

”Kvinnornas politiska aktivitet accepteras och uppmuntras av de modernistiska islamisterna.” s. 185.

Vi fortsätter citera Jan Hjärpe: ”Även i den religiösa praxis som äger rum i offentligheten märks kvinnorna mer än tidigare.

[…]

Unga är ute på nätet, vilket innebär att könsrollsfrågor diskuteras globalt, och nya tankar (och religionspolitiska) sprider sig snabbt. Samhällsförändring och migration gör att gamla strukturer med deras könsroller bryts upp och normerna förlorar sin ’materiella bas’. Olika feministiska rörelser är aktiva, religionsfientliga som ser religionen som hinder för kvinnans frigörelse, sekulära som ser religionen som betydelselös, eftersom religion då uppfattas som en återspegling av de existerande samhällsstrukturerna.

[…]

det finns alltså också sådana rörelser som representerar islamisk feminism, ’islamisk feministteologi’. Framför allt tar de fram kvinnorna i islams historia.

Även ’profana’ feminister använder sig av det religiösa språket, och källorna, för att propagera för och legitimera en samhällsförändring bort från patriarkalismen. De försvara kvinnans frigörelse och politiska aktivitet genom att visa att den inte strider mot källorna, mot Koranen eller mot profetens föredöme. De kritiserar samtidigt de historiska gestalter som förknippas med patriarkala regler.” s.183

”Feministerna gör en omvärdering […] Vissa av sagesmännen för berättelserna om profeten karakteriseras som otillförlitliga. Men den islamiska feminismen accepterar då ändå i princip att haditherna, berättelserna om profetens ord, är prejudicerande. Men de drar andra slutsatser från dem än de traditionella, och de hävdar att de som uttrycker en nedvärdering av kvinnorna är ohistoriska.

De betonar att Koranen står över haditherna som norm, men konstaterar samtidigt att den traditionella tolkningen av korantextens innebörd bygger på hadither som de betraktar som otillförlitliga.” s. 184

”De hävdar följaktligen att Koranen och haditherna har lästs med patriarkala glasögon och förståtts och tillämpats på fel sätt. Patriarkal folksed har lästs in i religionen. De betonar att det är skillnad mellan religionen och ’kultur’.” — citat från sida 185 ur Jan Hjärpes bok.

Källa:

Hjärpe, Jan, Islamismer, 2010, Gleerups förlag

tips på mer läsning för fördjupning:

Cesar, Casanova, Islam, Gender and Democracy in Comparative perspective, 2017.

Delshad, Sara, Muslimsk Feminist? Javisst!, 2013, Förlag Romanus&Selling

Gardell, Mattias, Bin Ladin i våra hjärtan, 2005, Leopard förlag.

Hjärpe, Jan, ett flertal olika titlar.

Otterberg, Jonas, Samtidsislam

Svensson, Jonas, Women’s Human Rights and Islam, 2000, Almqvist&Wiksell.

World Value Survey, Islam, Gender, Culture and Democracy, 2003.

Artiklar

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.

HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella

Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

Artiklar

SD sämst i klassen på HBTQ

Sverigedemokraterna är ett parti som inte gärna diskuterar HBTQ-rättigheter. Enligt information från SD:s informationsansvariga har partiets ståndpunkt i frågan inte förändrats sedan valet 2014. SD är fortsatt det parti i riksdagen som har den sämsta politiken för HBTQ-personer och deras rättigheter och möjligheter. Partiet vill även framöver förbjuda homosexuella att bli föräldrar.

Inför valet 2014 gjorde jag en valspecial om partiernas ståndpunkter i frågan om HBTQ-personers rättigheter. Resultatet av intervjufrågor som jag mailade respektive partis informationsavdelning/valcenter/HBTQ-talespersoner visade att Sverigedemokraterna var det parti i riksdagen som hade sämst politik för att värna HBTQ-personers rättigheter.

Bland intervjufrågorna som jag ställde för snart 5 år sedan återfinner vi bl a frågorna om samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Då som nu vill SD gå bakåt i utvecklingen genom att göra en förändring i lagstiftningen. Förändringen består i att åter förbjuda homosexuella att bli föräldrar, då man vill att samkönad adoption och insemination för lesbiska par inte längre ska vara tillåtna.

Vad gäller samkönade äktenskap har SD en något intrikat förevändning, då man å ena sidan anser att partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par fortsatt ska vara lagliga. Å andra sidan lägger man homosexuellas öde i den aktuella kyrkans, och framför allt den enskilde prästens, händer vad beträffar kyrklig vigsel. SD vill ge präster laglig rätt att neka homosexuella par att ingå äktenskap i kyrkan.

Jag skickade nyligen ett mail till SD:s informationsavdelning rörande dessa frågor. Ur svaret jag fick 7 mars 2019 – som informationsansvarig har klippt och klistrat från principprogrammet – saxar vi följande:

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra.

[…] I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.”

SD är inte konsekventa i sin argumentation, då det första stycket i citatet innehåller en inkonsekvens: å ena sidan ska sexuella minoriteter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Å andra sidan ska homosexuella inte ha rätt att bli föräldrar, och de ska också kunna nekas att gifta sig i kyrkan.

Vi läser vidare i SD:s informationsavdelnings svar på mina frågor:

”Partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par ser vi som en självklarhet. Däremot menar vi att när det gäller giftermål i kyrkan så måste det vara upp till kyrkan, och då framförallt till varje enskild präst, om de vill förrätta vigseln eller inte. Kyrkan är ju separerad från staten och vi som politiker ska inte gå in och styra över enskilda prästers religionsutövning. Det vore att inskränka religionsfriheten att göra på det sättet.”

Vän av ordning vill ifrågasätta påståendet om att det skulle ”inskränka religionsfriheten” för präster att viga homosexuella mot sin egen vilja. Ingår det i religionsfrihet att vara motståndare till HBTQ-personers rättigheter?

Nyckelorden för SD, som genomsyrar en stor del av deras politiska argument, skiner igenom i detta fall också:

”…vi betraktar…”

”…vi inte anser…”

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll, då som nu, innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.

För tydlighetens skull, och för att ytterligare poängtera att SD är sämst i klassen på HBTQ-rättigheter, kan vi berätta att övriga sju riksdagspartier är för samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Detta stod klart den hösten 2015 då Kristdemokraterna ändrade sin tidigare hållning angående samkönad adoption så att även samkönade par ska kunna prövas för adoption.

Som en ryggmärgsreflex kan SD inte låta bli att highlighta sitt favoritämne islam och muslimer. I det avslutande stycket i mailet från SD:s informationsavdelning hittar vi det som är det allra viktigaste i SD:s politik – muslimer, islam och ”islamisering”:

”Något som bör nämnas i sammanhanget är att ett antal av de islamister som lever i Sverige idag ser homosexualitet som en synd, och att de i vissa områden förföljer och trakasserar homosexuella. Gällande den problematiken är vi det enda parti som talar om problemet i klarspråk, och som inser att det krävs både minskad invandring och en rad åtgärder för att få många som invandrat till Sverige att anpassa sig till svenska värderingar. Det är aldrig acceptabelt att av religiösa/kulturella eller andra skäl behandla människor illa på grund av deras sexuella läggning!”

Det finns en mening i SD:s informationsavdelnings svar som inger lite hopp:

”Tilläggas bör här att frågan om adoption är föremål för diskussioner inom vårt parti, och mycket talar för att vi troligen kommer att göra en ändring i vårt principprogram under hösten 2019 och då bli mer öppna för statligt sanktionerad adoption för samkönade par.”

Det återstår att se om SD inom en snar framtid tar steget in i nutiden vad beträffar HBTQ-personers rättigheter. Motargument fortsätter att följa utvecklingen.

Att SD är ett parti som inte tar HBTQ-politik på allvar speglas av hur det ser ut på partiets hemsida. I avsnittet om HBT (märk väl att SD inte ”godkänner” begreppet Q , dvs queer) i ”Vår politik” på hemsidan väljer SD att lägga fokus på hedersförtryck, utsatta områden och ”främmande och reaktionära kulturer”:

”Sverige har länge varit ett föregångsland när det gäller öppenheten och respekten för olikheter. Sverigedemokraterna vill att alla ska behandlas lika av lagen oavsett sexuell läggning eller identitet och att diskriminering ska bekämpas. Samtidigt lever många HBT-personer i hedersförtryck, där de inte upplever att de är fria att leva som de vill och utsattheten för hatbrott med homofobiska motiv ökar. Särskilt svårt kan det vara för HBT-personer som växer upp i utsatta områden och i miljöer där främmande och reaktionära kulturer är utpräglade och det svenska samhället är svagt. För Sverigedemokraterna är bekämpningen av hot, våld, hatbrott och hederskultur den viktigaste frågan för att förbättra HBT-personers ställning.”

Lästips:

HBTQ – en bortglömd valfråga?

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

Argumentation och argumentationsfel: Del 1

Argumentation och argumentationsfel: Del 2

Artiklar

Homosexuella par får inte adoptera trots att lagen säger ja

2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.

Vi har tidigare på Motargument argumenterat för allas rätt att bli föräldrar. Vi har också, med stöd av forskning, fastslagit att det inte spelar någon roll för ett barns utveckling huruvida barnets föräldrar är samkönade eller inte.

2002 är en milstolpe för hbtq-rörelsen och homosexuellas rättigheter. Det är idag 15 år sedan samkönade par fick rätt att bli föräldrar (lagändringen trädde i kraft 2003). Sverige är ett föregångsland vad gäller rättigheter för samkönade par. Först ut att godkänna samkönade adoptioner var Nederländerna, som 2001 gav alla nederländska medborgare rätten att bli föräldrar. 2002 följde Sverige och Sydafrika Nederländernas exempel. Övriga länder som tillåter samkönad adoption är Andorra (2005), Spanien (2005), Storbritannien (2005-2009), Belgien (2006), Island (2006), Norge (2009), Uruguay (2009), Argentina (2010), Brasilien (2010), Danmark (2010), Malta (2014), Colombia (2015), Luxemburg (2015), Guam (2015), Österrike (2016), USA (2016) och Australien (2018). Samkönad adoption är laglig i vissa delar av Mexiko och Kanada.

S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.

Endast två samkönade adoptioner på 15 år

Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.

Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.

Väntan på att bli förälder

Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.

För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.

Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.

Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.

För många människor är det en utopi att bli förälder.

I en QX-intervju med Jimmie Åkesson inför valet i höst kan vi läsa följande:

”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.

Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.

”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.

Finns det det?

”Ja, det gör det. Absolut.”

Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.

Fotnot: Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti i Sverige som motsätter sig samkönad adoption, och vill se en lagändring. SD vill att homosexuella ska förbjudas att bli föräldrar.

Fotnot 2: Sedan 2005 har lesbiska par i Sverige haft laglig rätt att bli föräldrar via insemination. I Danmark kunde lesbiska par även före 2005, pga ett kryphål i lagen, lagligt genomföra en insemination. I början åkte de flesta lesbiska par till Danmark för att genomföra assisterad befruktning. Detta beror på att väntetiden i Danmark är mycket kortare.

*Undantaget s k närståendeadoption

Lästips:

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

SVT: Nej, barn som växer upp med samkönade föräldrar får inte identitetsproblem