Asylrättsjuristen Aino Gröndahl har granskat över 2 000 enskilda fall under åren 2012-2020, där personer har ansökt om asyl i Sverige med hänvisning till deras status som HBTQI-personer.
Det finns en utbredd rättsosäkerhet i dessa asylärenden; till exempel så bedöms helt identiska berättelser från samma land i många fall helt olika. En del får asyl, andra inte. Principen om enhetlighet och förutsägbarhet finns inte.
I sin bedömning har migrationsmyndigheterna ställt ett antal krav för att personen ska ha en chans att beviljas asyl. De ska anses vara trovärdiga när det bland annat kommer till att ha genomgått en inre process för att komma fram till sin sexuella läggning, könsidentitet och/eller uttryck. Hen ska kunna reflektera över sina känslor kring bland annat skam i hemlandet. Om det anses att personen har tagit för stora risker så kan ansökan avslås, då det bygger på en bild av att HBTQI-personer inte är benägna att ta risker. Det är sedan flera år förbjudet – femton enligt svensk lag, tio enligt internationell – att kräva att en HBTQI-person ska dölja att hen är HBTQI i ursprungslandet; trots detta så ställs diskretion som ett krav på många asylsökande.
Detta utgår från att alla HBTQI-personer har universellt gemensamma erfarenheter som ska bedömas, trots att de individuella förutsättningarna samt att förutsättningarna i ursprungsländerna kan se mycket olika ut. Om dessa erfarenheter inte kan beskrivs på ett sätt som anses vara trovärdigt, får den asylsökande oftast avslag och utvisas. Detta bygger mycket på hur bra de enskilda individerna kan uttrycka sig, att de förstår vad som efterfrågas och att de är villiga att prata om allt. Aspekter som PTSD, rädsla och nervositet tas inte med i beräkningen. Transpersoner och olika könsuttryck bedöms som sexuella läggningar eller identitetsdrag, och kan leda till att människor utvisas på felaktiga grunder till länder där de riskerar tortyr och dödsstraff. Sent framförda HBTQI-skäl i en redan påbörjad asylansökan avslås i 91% av fallen, då de inte ses som trovärdiga eftersom de har kommit in senare under asylprocessen. Detta strider mot bland annat UNHCR:s riktlinjer, EU-rätten och Migrationsverkets eget rättsliga ställningstagande.
Sexuellt umgänge mellan två män är idag olagligt i 70 länder världen över, medan det är olagligt med mellan två kvinnor i 44 av dessa länder. I elva länder är dödsstraff för homosexualitet ett möjligt straff. 32 länder har även lagar som begränsar i vilken omfattning HBTQI-personer öppet kan diskutera sin identitet, medan det i drygt 40 länder finns begränsningar när det kommer till hur ideella organisationer som rör HBTQI kan arbeta.
Sverigedemokraterna är ett parti som inte gärna diskuterar HBTQ-rättigheter. Enligt information från SD:s informationsansvariga har partiets ståndpunkt i frågan inte förändrats sedan valet 2014. SD är fortsatt det parti i riksdagen som har den sämsta politiken för HBTQ-personer och deras rättigheter och möjligheter. Partiet vill även framöver förbjuda homosexuella att bli föräldrar.
Inför valet 2014 gjorde jag en valspecial om partiernas ståndpunkter i frågan om HBTQ-personers rättigheter. Resultatet av intervjufrågor som jag mailade respektive partis informationsavdelning/valcenter/HBTQ-talespersoner visade att Sverigedemokraterna var det parti i riksdagen som hade sämst politik för att värna HBTQ-personers rättigheter.
Bland intervjufrågorna som jag ställde för snart 5 år sedan återfinner vi bl a frågorna om samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Då som nu vill SD gå bakåt i utvecklingen genom att göra en förändring i lagstiftningen. Förändringen består i att åter förbjuda homosexuella att bli föräldrar, då man vill att samkönad adoption och insemination för lesbiska par inte längre ska vara tillåtna.
Vad gäller samkönade äktenskap har SD en något intrikat förevändning, då man å ena sidan anser att partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par fortsatt ska vara lagliga. Å andra sidan lägger man homosexuellas öde i den aktuella kyrkans, och framför allt den enskilde prästens, händer vad beträffar kyrklig vigsel. SD vill ge präster laglig rätt att neka homosexuella par att ingå äktenskap i kyrkan.
Jag skickade nyligen ett mail till SD:s informationsavdelning rörande dessa frågor. Ur svaret jag fick 7 mars 2019 – som informationsansvarig har klippt och klistrat från principprogrammet – saxar vi följande:
”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra.
[…] I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.”
SD är inte konsekventa i sin argumentation, då det första stycket i citatet innehåller en inkonsekvens: å ena sidan ska sexuella minoriteter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Å andra sidan ska homosexuella inte ha rätt att bli föräldrar, och de ska också kunna nekas att gifta sig i kyrkan.
Vi läser vidare i SD:s informationsavdelnings svar på mina frågor:
”Partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par ser vi som en självklarhet. Däremot menar vi att när det gäller giftermål i kyrkan så måste det vara upp till kyrkan, och då framförallt till varje enskild präst, om de vill förrätta vigseln eller inte. Kyrkan är ju separerad från staten och vi som politiker ska inte gå in och styra över enskilda prästers religionsutövning. Det vore att inskränka religionsfriheten att göra på det sättet.”
Vän av ordning vill ifrågasätta påståendet om att det skulle ”inskränka religionsfriheten” för präster att viga homosexuella mot sin egen vilja. Ingår det i religionsfrihet att vara motståndare till HBTQ-personers rättigheter?
Nyckelorden för SD, som genomsyrar en stor del av deras politiska argument, skiner igenom i detta fall också:
”…vi betraktar…”
”…vi inte anser…”
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll, då som nu, innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.
För tydlighetens skull, och för att ytterligare poängtera att SD är sämst i klassen på HBTQ-rättigheter, kan vi berätta att övriga sju riksdagspartier är för samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Detta stod klart den hösten 2015 då Kristdemokraterna ändrade sin tidigare hållning angående samkönad adoption så att även samkönade par ska kunna prövas för adoption.
Som en ryggmärgsreflex kan SD inte låta bli att highlighta sitt favoritämne islam och muslimer. I det avslutande stycket i mailet från SD:s informationsavdelning hittar vi det som är det allra viktigaste i SD:s politik – muslimer, islam och ”islamisering”:
”Något som bör nämnas i sammanhanget är att ett antal av de islamister som lever i Sverige idag ser homosexualitet som en synd, och att de i vissa områden förföljer och trakasserar homosexuella. Gällande den problematiken är vi det enda parti som talar om problemet i klarspråk, och som inser att det krävs både minskad invandring och en rad åtgärder för att få många som invandrat till Sverige att anpassa sig till svenska värderingar. Det är aldrig acceptabelt att av religiösa/kulturella eller andra skäl behandla människor illa på grund av deras sexuella läggning!”
Det finns en mening i SD:s informationsavdelnings svar som inger lite hopp:
”Tilläggas bör här att frågan om adoption är föremål för diskussioner inom vårt parti, och mycket talar för att vi troligen kommer att göra en ändring i vårt principprogram under hösten 2019 och då bli mer öppna för statligt sanktionerad adoption för samkönade par.”
Det återstår att se om SD inom en snar framtid tar steget in i nutiden vad beträffar HBTQ-personers rättigheter. Motargument fortsätter att följa utvecklingen.
Att SD är ett parti som inte tar HBTQ-politik på allvar speglas av hur det ser ut på partiets hemsida. I avsnittet om HBT (märk väl att SD inte ”godkänner” begreppet Q , dvs queer) i ”Vår politik” på hemsidan väljer SD att lägga fokus på hedersförtryck, utsatta områden och ”främmande och reaktionära kulturer”:
”Sverige har länge varit ett föregångsland när det gäller öppenheten och respekten för olikheter. Sverigedemokraterna vill att alla ska behandlas lika av lagen oavsett sexuell läggning eller identitet och att diskriminering ska bekämpas. Samtidigt lever många HBT-personer i hedersförtryck, där de inte upplever att de är fria att leva som de vill och utsattheten för hatbrott med homofobiska motiv ökar. Särskilt svårt kan det vara för HBT-personer som växer upp i utsatta områden och i miljöer där främmande och reaktionära kulturer är utpräglade och det svenska samhället är svagt. För Sverigedemokraterna är bekämpningen av hot, våld, hatbrott och hederskultur den viktigaste frågan för att förbättra HBT-personers ställning.”
Det finns en hel del radikala islamistiska grupper som sprider extremt hat som ännu går under radarn i den svenska debatten. Ett sådant exempel är de s k ”madhkalisterna”, t ex de s.k. Järvasalafisterna. De granskas nästan inte alls eftersom de är en rörelse som arbetar mot IS och al-Qaida. Men de har i själva verket en ideologi som är lika extrem som den hos IS och al-Qaida. Med denna artikel vill jag fylla kunskapsglappet i debatten om radikal islamism genom att visa vad denna grupp salafister säger och gör.
”Tolerans har förstört världen och religionen… Satan är ute efter detta… De otrogna… förtalar muslimer och ljuger om dem. Det går inte att vara tolerant mot dem…” /Darulhadith.com
I kampen mot IS och al-Qaida finns det en del som anser att man kan bekämpa deras extremism genom att stötta andra extremister, som råkar vara mot IS och al-Qaida.
Detta är en omdiskuterad metod. Men den används på allvar över hela världen. I Skandinavien är den mest känd som Århusmodellen. (Källa). I Danmark har det offentliga samarbetat med en radikal extremistisk sekt för att stoppa IS. Enligt många har samarbetet varit en stor succe (Källa). Men Århusmoskén är samtidigt otroligt extrem. Ledningen pratar t ex om att det kan vara rätt att döda homosexuella och personer som lämnar islam. (Källa)
Århusmoskén har blivit känd genom sitt samarbete med det allmänna. Lärare tar regelbundet med skolbarn på studiebesök i moskén. Konsekvenser på sikt av att de får stöd av det allmänna kan man fundera över.
Internationellt har Saudiarabiens arbete mot extremism fått mycket beröm (Källa). Speciellt från USA (Källa) där Saudiarabien ses som ”our partners in counterterrorism” (Källa). I Europa har till och med en av de ledande experterna på Muslimska Brödraskapet, Lorenzo Vidino, varit redaktör för en skrift som berömmer Saudiarabiens program mot extremism, speciellt de religiösa och ideologiska bitarna av det. (Källa)
Det finns, dessvärre, extremt lite att läsa om metoden de använder och vilka värderingar de vill att de ”avprogrammerade” extremisterna ska ha: Nämligen, för oss i väst, väldigt främmande och vidriga åsikter. Sällan nämns det att även demokrater fängslas och sätts på skola för att avprogrammeras sida vid sida med IS-anhängarna. (Källa)
”Järvasalafisterna”
I Sverige har inte något liknande Århusmodellen eller Saudimodellen kommit igång. Det finns dock de som vill använda de s k ”Järvasalafisterna” som botemedlet mot IS och al-Qaida. De och deras madhkalistiska ”bröder” i andra församlingar i landet gör nämligen en stor poäng av att de är mot ”extremism”.
”Järvasalafisternas” mångåriga kamp mot IS och al-Qaida och deras avståndstagande av Muslimska Brödraskapet i kombination arbete aktivt mot gatubrottsligheten i förorterna, gör att många attraheras av dem. En person jag pratade med sa något bra: ”Kanske det finns en tolerant konservativ muslimsk grupp här som kan hjälpa oss få bukt på extremismen?”.
Försvarshögskolan har i en rapport som skrivits under Magnus Ranstorps ledning skrivit om dem i förvånansvärt positiva ordalag och påstår indirekt att de är toleranta. I rapporten står det att de ”kan utgöra en positiv motkraft” till salafistiska jihadister att de vill ”anpassa sig” till det sekulära svenska samhället (Källa). Även Evin Ismail har skrivit om dem (Källa) i en artikel med en talande rubrik: ”Kan konservativa salafister motverka radikalisering”.
Försvarshögskolans rapport är tragisk. Den innehåller mycket bra och detaljerad information om annan salafism, men när det gäller madkhalismen har de fuskat ordentligt. Rörelsen är inte tolerant, även om individuella aktivister kan vara ganska toleranta. Rörelsen är inte mot våld och sprider ideer som i grunden är lika extrema som IS och Al Qaidas.
Varning för madhkalismen!
”Järvasalafisterna” inte är ett spår ”toleranta”. De är lika ”toleranta” som Saudiarabiens religiösa och politiska ledare är det – dvs inte alls.
Jag har analyserat vad de svenska madhkalisterna står för. Inte bara grupperna runt Ibn Abbas Center i Stockholm och islam.nu, som är de som kallas ”Järvasalafisterna” utan även vad som skrivs och sägs av deras ledande ideolog Shaykh Rabi’ bin Hadi al-Madkhali. Dessutom visar jag vad den Malmösajten Darulhadith.com står för.
I en artikel på min blogg skriver jag utförligt om dem.
Men det finns andra än Ranstorp och Ismail som skrivit om madhkalisterna.
Rasism och sexism
En som studerat Järvasalafisterna mer noggrant än Ranstorp och Ismail är Niklas Orrenius. I ett reportage i DN från förra året visar han vad en av ”Järvasalafisternas” svenska ledande predikanter, Abdul-Wadud Frank, har att säga om shiamuslimer och judar (Källa).
Efter studier i Medina höll Abdul-Wadud Frank en föreläsning på svenska som var en enda lång giftig attack mot shiamuslimer: ”Sanningen om Shia”.
I föreläsningen, som spridits via webbplatsen islam.nu samt på Youtube, gör Abdul-Wadud Frank klart att han inte ser shiamuslimer som muslimer. Han kallar dem i stället för det nedsättande ordet ”rafidah”. Som ofta i anti-shiaretorik är hatet sammanvävt med antisemitism.
– Grunden för rafidah kommer från judarna, säger Abdul-Wadud Frank i föreläsningen.
Shiitisk islam är enligt Abdul–Wadud Frank skapad av ”en jude som försökte korrumpera islam från insidan”, och citerar sunnimuslimska författare som hånar shiamuslimer:
– ”Jag har aldrig sett någon smutsigare smuts och ingen som är dummare än rafidah.”
– ”Man ska inte hälsa på dem. Man ska inte gifta sig med dem. Man ska inte äta deras kött.”
Att Frank anser att judar är farligare än shiamuslimer framgår av att han anser att shiamuslimerna skapades av judarna, som en judisk konspiration.
Även Uppdrag Granskning har haft anledning att granska Abdul-Wadud Frank. De skickade två reportrar dit, ”undercover” för att höra hur Frank skulle reagera om en kvinna kom fram till honom och sa att hon blir misshandlad. Svaret Abdul-Wadud Frank gav till kvinnan var att hon inte skulle ringa polisen. (Källa)
Från Abdul-Wadud Franks sida på Scribd.
Utan Abdul-Wadud Frank skulle det inte finnas nån s.k. ”Järvasalafism” att tala om i Sverige. Studerar man Abdul-Wadud Franks och ”Järvasalafisternas” ideolog al-Madkhali förstår man Franks rasism och sexism kommer från.
al-Madkhali
Vad anser de svenska madhkalisterna?
Genom att titta på deras webbsidor, islam.nu och darulhadith.com, får man en bra bild av deras åsikter. Islam.nu finns runt Ibn Abbas Centret i Stockholm. Man kan dessutom följa Facebooksidan ”Muslimer mot Extremister” och gruppen ”Svar på Khawâridjs villfarelser” som är kopplat till Darulhadith i Malmö. Till Malmö är även den den grovt rasistiska sidan ”Sanningen om Shia” knuten och den nu nerlagda ibnbaz.se.
Den viktigaste ideologen för rörelsen är saudiarabiern Shaykh Rabi’ bin Hadi al-Madhkali. De har fått sitt öknamn, madkhalister, på grund av att de följer honom. Rörelsen erkänner öppet hans betydelse för dem, men ogillar att bli kallade ”madhkalister”. Två av rörelsens frontfigurer i Stockholm, Abdul-Wadud Frank och Abu Dawud, försvarar i denna Youtube-video öppet al-Madhkali.
Om man söker på Madhkali på dessa hemsidor ser man att det är en ideolog som de ofta refererar till. (Se här och här). På islam.nu kan man se att de ofta försvarar al-Madhkali (Källa).
Islam.nu vill utmåla sig som ”respektablare” så de länkar inte till Darulhadith men de grundar sig på samma ideologer, och lyssnar man på det som sprids i föreläsningarna så är budskapet oftast detsamma. Speciellt då Frank föreläser. (Vilket jag visar i artikeln.)
Det finns individer som vill väl i båda grupperna och som fokuserar på arbete med ungdomar. Men så länge man lutar sig mot Madkhali och samarbetar med Frank och inte tar avstånd från Darrulhadith.com blir man en del av problemet och inte av lösningen.
Madhkalismen utgår ifrån att muslimer har splittrats i illojala troende och äkta troende. IS och al-Qaida är illojala muslimer i deras ögon, men även shiamuslimer och sufister och Muslimska Brödraskapet och andra som de ogillar. Demokratiska muslimer och muslimer som gillar musik eller diskotek är, i madhkalisternas ögon, lika mycket illojala som IS och al-Qaida.
De utgår från en delad syn på mänskligheten i ”vi” och ”dom”. Vi är de ”goda” och dom är ”de onda” som man gärna generaliserar negativt om. Mekanismen är densamma som hos islamofober, fast tvärtom: Istället för att fördöma alla muslimer fördömer man alla icke-muslimer (otrogna) och illojala muslimer, i synnerhet de som man kopplar till judarna och shiamuslimerna.
al-Madhkali förespråkar obrottslig lojalitet till det saudiska kungahuset. Det är därför inte konstigt att han har fått en hel del stöd från kungahuset genom åren. Han stöder Saudis väpnade intervention i Jemen.
Hat mot sufister
Vill man se ett konkret exempel på vad madhkalister kan ställa till med om deras överordnade i Saudiarabien ger grönt ljus, ska man se på madhkalisternas ”heliga krig” mot sufisterna i Libyen. Sedan 2011 har rörelsen som har al-Madkhali som andlig ledare förstört sufistiska helgedomar i Libyen och i synnerhet har de slagit sönder gravar och gravbyggnader tillhörande dem (Källa och Källa).
I Libyen finns en väpnad rörelse som kontrollerar stora delar av Libyen och som styrs av madkhalister. För några år sedan uppmanade Madhkali sina anhängare i Libyen att ta upp vapnen i det libyska inbördeskriget. Detta efter att Khadaffi störtats, som var en av de diktatorer han gillade och stöttade. Det visar för övrigt att Försvarshögskolan och Magnus Ranstorp har fel i sitt antagande att järvasalafisterna tar avstånd från våld. De är våldsbejakande om deras kung ger grönt ljus till våld, som situationen i Libyen visar (källa här,här, här och här och här samt här).
Since 2011, Madkhalists have destroyed many of the Sufis’ historic mosques, shrines, schools, and libraries. In August 2012, Madkhalists destroyed Sufi mosques in downtown Tripoli. They also bulldozed Sidi Abdul-Salam Al-Asmar Al-Fituri mosque in Zliten. Mohamed al-Madkhali, brother of Rabi al-Madkhali, issued a fatwa to encourage the Madkhalists in Libya to destroy the Sufi sites, claiming that Libyan Madkhalists are the true successors of Prophet Mohamed and that destroying these sites is destroying heresy. (Källa)
Om man läser vad al-Madhkali själv står för ser man varför de attackerar sufisterna. En av hans böcker om sufisterna finns översatt till engelska på internet (Källa). I den hittar vi t ex denna formulering: Att det är var muslims plikt att gå i krig mot sufisterna…
…och mot ateister, shiamuslimer och kommunister, givetvis…
Darulhadith.com
Bakom darulhadith.com ligger predikanten Abu Musa. Här är ett urval av de åsikter som madhkalisterna sprider genom sajten Darulhadith.com, som jag visar i detalj i min artikel: Varning för madhkalisterna, de s k ”Järvasalafisterna”!
Madhkalisterna delar sin ideologs hat mot shiamuslimer. Det finns mängder av (!) artiklar med rasistiskt hat mot shiamuslimer på deras webbsidor. (Se sökresultat här!) De använder givetvis det rasistiska öknamnet ”rafidah” (”de som förnekar”) om dem (se sökresultatet om Rafidah).
Tolerans är något negativt, de otrogna (icke muslimerna) bör bekämpas med vapen. (Källa)
IS och al-Qaida är khawaridjer (illojala muslimer) och ska bekämpas. Även socialister och muslimer som tror på demokrati är khawaridjer. (Källa)
Ett stort problem med IS- och al-Qaida-anhängare i väst är att de bor i väst. Att migrera från ett muslimskt land till det degenererade väst med homosexualitet och demokrati, där religionen förstörs, är en stor synd. Madhkali skriver att väst således är ett större problem än IS och al-Qaida. (Källa) och (Källa).
”Döda den som ändrar sin religion”, att lämna islam måste vara förknippat med dödsstraff, skriver al-Madhkali (Källa). Han menar att ”Religionsfrihet är otro” och en stor synd. (Källa)
De frågar sig vad man ska göra med shiamuslimerna. Svaret är att ”de ska dödas” enligt ett citat från den saudiska lärde Saleh al-Fawzan som citeras av Darulhadith.com. (Källa) Lägg märke till att shiamuslimerna beskrivs som VÄRRE än khawaridj, dvs IS och al-Qaida och muslimer som förespråkar demokrati och musik.
Men det är bara de världsliga myndigheterna som får besluta om att döda shiamuslimer. Vanliga muslimer får inte agera på egen hand. (Källa)
Beskriver judar och kristna med hatiska ord. (Källa), (Källa) och (Källa). Inga kyrkor eller synagogor får byggas i muslimska länder. (Källa)
Kristna eller judar måste underkasta sig kontroll av de muslimska ledarna, betala skatt och de förbjuds att missionera. Lyder de inte är det rätt att kriga mot dem och döda dem. (Källa)
Kvinnor får inte köra bil. Kör kvinnor bil försvinner deras kyskhet och blyghet och de kommer att luras att begå synd med andra män. ”Hon är lättlurad, ty hon är en kvinna. Svag. Lättlurad.” (Källa) och (Källa)
Feminism är ondska: ”Om både hon och maken skall ut och jobba, upphör hushållsarbetet, småbarnen förlorar sin vårdnad och amning och maken hittar inte bordet serverat när han kommer hem från arbetet.” (Källa)
Personer som begår hor (tex homosexuella eller personer som har sex innan äktenskapet) ska avrättas genom stening. ”Den som förnekar steningen avfaller”. (Källa)
Med mera, med mera…
Summa summarum
De flesta muslimer jag pratat med avskyr den människosyn som sprids i madhkalisternas nätverk. Madhkalisternas så kallade ”kamp mot extremism” brukar avfärdas med ”vad då, kämpar de mot extremism, när det knappast finns något extremare än denna sauditrogna sekt.”
När man läser eller hör madhkalisternas ord om IS och al-Qaida låter det bra ibland. Men man bör veta att muslimer som gillar musik och demokrati anses vara ett problem av samma sort som IS och al-Qaida. Och IS och shiamuslimerna är lika illa i deras ögon. Dessutom anser madhkalisterna att judarna och de kristna ligger bakom shiamuslimerna, IS, al-Qaida, Muslimska Brödraskapet och alla de andra som de betraktar som ”khawaridj”!
Hur många är inte Eldens hundar som spränger i islamiska länder efter att ha rekryterats av de statslösa, judarnas och de kristnas elever, frimurarnas efterföljare och judarnas, västs och östs betjänter. De ger utslag från de otrognas berg och västländerna som ger dem skydd och försvarar dem. Fy på dessa platser som sprider detta gift mot muslimerna och hjälper islams fiender mot islam och muslimerna.
Må Allâh döda den som finansierar dem! Må Allâh döda den som tiger om dem! Må Allâh döda den som samarbetar med dem! Må Allâh döda den som sluter sig till dem! Må Allâh döda den som ursäktar dem! Må Allâh döda den som ursäktar deras handlingar! Må Allâh döda den som anser dem ha rätt! Må Allâh döda den som bara är tyst om dem! (Källa)
För mer information och fler källor, läs min längre artikel:
Detta är en artikelserie som syftar till att ta upp bibelcitat som motsäger islamofobers bild av Bibeln kontra Koranen.
”Läs koranen”, säger islamofober ofta. De tillägger ofta att de har läst koranen och anser att den är full av våld, mord, förtryck och ondska. De flesta som påstår detta menar att Sverige är ett kristet land och försvarar kristendomen. Om man öppnar Bibeln är den, likt Koranen, fylld av våld, ondska, uppmaningar till mord och förtryck. Trots att Bibeln och Koranen innehåller mycket som de flesta idag inte skulle tolerera lever de flesta kristna och muslimer som fredliga människor. Detta beror på att de religiösa tolkar sin heliga skrift utifrån den tid vi lever i.
I denna tredje del av artikelserien ska vi titta på citat som rör synen på homosexuella:
Döda och fördriv homosexuella – Tredje Mosebok 18:22 (ff)
”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt…. Var och en som gör någon av dessa vidrigheter skall utstötas ur sitt folk. Ni skall lyda mitt förbud mot att ta efter de avskyvärda seder som rådde före er; ni skall inte göra er orena genom dem. Jag är Herren, er Gud.”
Homosexuella förtjänar döden – Romarbrevet 1:24
”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det.”
En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?
Utstötningsförsök mot transpersoner
Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.
I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.
I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.
B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner
Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.
Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.
På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.
Vem är Queer?
I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.
Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.
Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.
Pride för allas lika värde och rättigheter
Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:
Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.
S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.
Endast två samkönade adoptioner på 15 år
Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.
Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.
Väntan på att bli förälder
Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.
För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.
Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.
Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.
För många människor är det en utopi att bli förälder.
”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.
Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.
”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.
Finns det det?
”Ja, det gör det. Absolut.”
Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.
1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.
”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”
Frihetsrevolutionen på 70-talet
Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!
På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.
Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.
Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.
Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.
Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald. Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.
Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.
Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.
Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!
Folkhemmet
Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.
Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.
Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.
David Schwarz
På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).
I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.
Schwarz skrev:
”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””
Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.
70-talet
Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975. Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.
Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.
Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.
David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik. Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.
Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.
Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.
Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.
Har ni hört påståendet att ”religion måste vara en privatsak”? Det handlar då oftast om muslimer, att någon reagerar på att muslimer går omkring med hijab eller ”arabisk klädsel” eller vill bygga en moské. ”Vad de gör hemma är deras ensak, men religionen ska hållas borta från det offentliga”, heter det. Men man kan höra samma sak om kristna och om judar och waldorfskolor.
Ibland sägs det att religion är som en penis. Denna har ni väl sett?
Har ni någonsin undrat varför katolska domkyrkan ligger gömd bakom medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. Katolikerna var ju som penisar som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp medborgarhuset framför deras domkyrka.
Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är inte lika illa som de fördomsfulla som idag vill att alla muslimer ska bort, och som på 30-talet ville förbjuda katolicism – men nästan…
I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?
Homosexuella, socialdemokrater, kvinnor som läser, kvinnor som arbetar, liberaler, muslimer, judar, katoliker, punkare, BDSM-utövare, transpersoner, personer med funktionsvariationer, etc, etc… Alla dessa grupper, och många, många fler, har en gång i tiden ansetts vara ”privata” bara.
”Varför ska mongon och CP:n visa sig offentligt? Vi ska vara snälla mot stackarna, men de behöver väl inte sitta på torget och dregla”.
”Varför ska judar bära kippa och utmärka sig så offentligt? Vi ska vara snälla mot dem, men de behöver väl inte visa sig med sina grytlappar på huvudet offentligt?”
”Vi ska vara snälla mot de stackars bögarna, de kan få böga sig hemma bäst de vill, men de behöver väl inte komma hand i hand till vår moské och trycka ner sina homo-penisar i våra muslimska halsar”.
”Jag har inget emot muslimer, de får gärna be hemma, om de vill, men varför behöver de moskéer, och varför tvingar de på oss sin religion genom att visa sig i hijab?”
Reagerade du över språkbruket ovan? Bra!
1968 sändes den första kyssen mellan en svart och en vit på amerikansk TV. På Star Trek. Det blev ett jävla liv. Givetvis reagerade rasisterna men även de ”toleranta” reagerade. ”Det är helt ok att svarta och vita blir ihop men måste de visa det offentligt”, sa man, ”och måste man visa det på TV”?
Kyssar mellan vita var helt ok. Det förekom även kyssar mellan svarta på TV. Men när en vit och en svart kysste varandra tog det hus i helvete. Då reagerade även många ”toleranta” som ansåg att det där med rasblandning väl kunde vara ok, bara man inte visade det offentligt.” De ogillade när svarta och vita visade sin kärlek till varandra ute på stan. Det ansågs vara farligt för moralen. Man skulle vara snälla mot svarta och snälla mot vita och svarta som blev ihop, men de skulle inte få visa det offentligt.
Din dotter?
En annan variant på detta är att många som ”tolererar” något, så länge det sker ”privat”, men om ens eget barn ”drabbas” av det andra blir man intolerant.
Jag vet personer som valt att konvertera till islam som stötts bort av sina föräldrar. Jag känner muslimer och kristna som stött bort sina barn för att de kommit ut som homosexuella. Jag vet moskéer och kyrkor som stöter bort dem. Det är en variant på det där med att ”det andra” ska vara en privatsak. Man vill inte ha det hemma i sin egen lägenhet.
Skulle du reagera negativt om din dotter kom ut som homosexuell, eller om hon berättade att hon bestämt sig för att bli muslim eller kristen?
Oroade blir föräldrar alltid. Föräldrar kan vara oroade över att dottern går ner till ICA för att handla läsk. Oro är en sak. Det är sunt att bry sig om sina barn. Men känns det fel bara så där rakt av, så är det inte oro utan fördomar som spökar.
Första steget bort från ett rasistiskt eller fördomsfullt tänkande är toleransen, d v s att man tolererar att ”det andra” existerar, och kan vara beredd att till och med förvara dess existens. Men helt fri från fördomar och gammalt groll blir man inte förrän man går bortom toleransen till acceptansen. Då man är beredd att behandla ”det andra” på samma sätt som man behandlar allt annat omkring sig. Då det inte är konstigare om någon när och kär är homosexuell än om hen är medlem i Kalmar FF:s supporterklubb, och inte konstigare att nån är muslim än att hen gillar jazzmusik.
Offentligt
Sverige har ett sekulärt samhälle, inte ett ateistiskt samhälle. Sekulärt betyder att religioner, OCH ATEISM, tillåts verka på lika villkor i samhället. En religion, eller religioner, tillåts inte dominera, inte heller ateism. Staten är sekulär, vilket inte heller betyder att staten ska vara ateistisk. Sekulär betyder att religion OCH ATEISM, hålls borta från statens styre. Religioner och ateister ska kunna verka fritt i staten.
Jag vet att många tror att ordet sekulär betyder ateistisk, men så är inte fallet. Sekulär är INTE samma som ateistisk. Tvärtom. Det är när man börjar prata om att ”religion bara är en privatsak” som staten och samhället ateistiskt.
När begreppet ”sekulär stat” växte fram efter andra världskriget var det även som ett skydd mot den ateistiska staten. Då fanns det ännu kommunistiska stater som mördade miljontals helt eller delvis i ateismens namn. I Sovjet ansåg man att religionen bara skulle vara en privatsak. Man rev kyrkorna och moskéerna och synagogorna, förbjöd kors och hijab offentligt, och sa åt folk att de bara fick visa sin religiositet ”hemma” eller i de källarlokaler församlingarna oftast hänvisades till.
Rent formellt var ”privatreligiositet” tillåten. I praktiken arresterades man ofta ändå, trots att man bara var religiös i hemmet. Blotta tanken på att en muslim eller kristen kunde gå ute på gatorna och tänka fritt räckte för att göra myndigheterna rädda.
Det var bland annat därför man uppfann begreppet den ”sekulära staten”. Som ett skydd mot idén att religion bara var en privatsak.
Sverige fick mångkultur under 70-talet. Det är ingen slump. Det var då homosexuella tilläts komma ut ur garderoben, då avvecklades rasbiologiska steriliseringar av de med funktionsvariationer. Då började katolikhatet och diskrimineringen av samer att minska. Då tittade punkarna och hårdrockarna fram för första gången och satte sig ner på torgen i förorterna. Vi fick en idé om att ”det annorlunda” inte skulle gömmas, utan att varje människa skulle ha rätt att vara den han eller hon var. Och i den rätten ingick att visa sig offentligt, som man var. Vi skulle vara stolta över olikheter i kultur eller läggningar. Så länge man inte skadar andra, är olikhet bra för samhället!
Så, nej. Religion är inte som en penis. I organiseringsfriheten och religionsfriheten och yttrandefriheten ingår rätten att stå upp för den man är offentligt!
PS
Ok, med tanke på hur sopigt Kalmar FF spelar just nu är det på gränsen till acceptabelt att offentligt vara medlem i supporterklubben. Det ska medges! 😉
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi har tidigare på Motargument redovisat de olika riksdagspartiernas ståndpunkt i HBTQ-frågor. Ett parti, Sverigedemokraterna, vill förbjuda homoadoption, även kallat samkönad adoption, och insemination för lesbiska par.
Idag är det möjligt för samkönade par att få sin rätt till adoption prövad. Det är också möjligt för lesbiska par att inseminera. SD:s ståndpunkt i frågan är orubblig. Homosexuella ska, genom en lagändring, förvägras möjligheten att bli föräldrar.
Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.
Trots detta väljer SD att hålla fast vid att homosexuella par inte ska ges möjlighet att bli föräldrar. Jag har kontaktat Sverigedemokraterna för att höra deras motivering till denna ståndpunkt, som tydligt strider mot all forskning och expertis på området.
Svaret som Sverigedemokraternas informationsassistent har är följande:
Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla och vill naturligtvis arbeta för ett fullgott samhällsstöd till alla samlevnadsformer där barn finns med i bilden.
Sverigedemokraternas uppfattning är att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.
Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter.
Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.
I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till. har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.
Med vänlig hälsning
Informationsassistent Sverigedemokraterna
Med tanke på att de två sista meningarna är en identisk upprepning samt innehåller en felaktig punktuering, kan det tänkas att detta svar är skapat av en dålig klippochklistra-ansvarig på Sverigedemokraternas informationsavdelning. (Av hänsyn till informationsassistenten har jag valt att utelämna namnet på denne)
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.
I sammanhanget kan nämnas att SD gärna utger sig för att vara ett parti som värnar om alla människors rättigheter. Beroende på partiets ståndpunkt i HBTQ-frågor är SD inte välkomna i Stockholm Pride. Att man väljer att ha ett eget Pride-tåg, Pride Järva, ger mot bakgrund av partiets åsikter en bitter eftersmak.
Frågan om föräldraskap är inte en fråga man kan leka med. Det är för många av oss livets viktigaste händelse. Då kan det vara på sin plats att kräva en bättre motivering än ”vi tycker så och därför är det så”. Men det kanske är för mycket begärt.
Fotnot: Alla riksdagspartier, utom SD, vill behålla nuvarande lagstiftning angående homoadoption, även kallat samkönad adoption, och inseminering för lesbiska par.
Motargument 