Etikettarkiv: hijab

SVT:s förbud mot byxor, skånska och hijab

Jag läser att SVT har en policy att anställda nyhetsprogramledare inte får bära huvudduk. 

Jaja… En gång i tiden var moralens väktare i SVT:s ledning mot att skåningar läste nyheter eller var hallåor. Alla med dialekt, inklusive alla som talade finlandssvenska var bannlysta i de positionerna.

Det var först på mitten av 70-talet som skånska och finska och norrländska blev accepterat i de viktiga positionerna.

Samma var det för övrigt i Sveriges Radio. På 40-talet kunde en nyhetsuppläsare inte tala skånska, men man intervjuade statsminister Per Albin Hansson som talade klingande skånska. Det var lätt absurt.

I vissa av SVT:s nyckelprogram fanns förr ett förbud mot byxor. Det skulle vara klänningar och kjolar. Ännu på 50-talet ansågs det samhällsfarligt att kvinnor och flickor bar byxor. På mitt jobb i hemtjänsten pratade jag med en kvinna igår som på 50-talet fick bannor för att hon bar byxor en kall vinter i skolan i Kalmar. Först på 6o-talet tillät man de farliga byxorna.

Byxor var unisex och stod för sådana hemskheter som ateism, homosexualitet och nedmontering av kvinnans kvinnlighet.

De som förfärades över byxor på kvinnor i TV lät ungefär som de som idag kissar på sig av rädsla vid tanken programledare med en hijab.

Men det ska nog ändra sig på sikt. Precis som det gjort förr.

De farliga muslimska och judiska skäggen

Hijaben betraktas av allt fler som ett redskap för smygislamiseringen av Sverige. Numera anses det rumsrent även i partier utanför Sverigedemokraterna att dra likhetstecken mellan slöja och förtryck. Även de muslimska skäggen misstänkliggörs ofta.

Här ser vi ytterligare en likhet mellan nazistisk antisemitism och dagens muslimhat. Nazisterna demoniserade enskilda judiska klädesplagg, som judiska kvinnors huvudbonader, judiska mäns skägg, hattar och skruvlockar. Skruvlockar, slöjor och skägg betraktades kort och gott som ”symboler för förtryck”.

Vi läste för något år sedan sedan att den dåvarande sverigedemokratiska riksdagsmannen Thoralf Alfsson reagerade på en taxichaufför som bar skägg. Thoralf identifierade denne som muslim. Skägget tydde på att chauffören var ”Al-Qaida”. Så här skrev han på sin blogg:

skc3a4gg

Denna sorts rasism ser man ofta i kommentarsfälten på Avpixlat. De som har muslimer som fiendebild anser att muslimska skägg är ett hot. Bär man skägg och är muslim är man SUSPEKT!

skc3a4gg-avpixlat

Låt oss studera några kommentarer till artikeln ovan från Avpixlat (lägg märke till mordhotet):

Förslag: Låt honom behålla skägget, ta bort resten av kroppen istället. Eftersom skägget är viktigast så spara det och släng resten på tippen! Allt enligt principen: Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed…

Jag trodde religion satt i hjärtat i personligheten Nu får vi veta att tilltron till fredens profet sitter just i en viss spretighet och längd.på de ensklda skäggstråna. Töntig är den gud som.hrr.muslim tillber Jesus är klart den enda vägen till Gud…

Så vidrigt! Tänk dig att du är vrålhungrig och känner dig tvungen att gå till BK i Kalmar. Du köper en dyr hamburgare och tar en stor tugga och det fastnar ett äckligt skäggstrå mellan din tänder…oh fy för den fule,vad äckligt! Jag måste gå och spy nu..blähh…

Skäggburgare till skäggbarn :P…

Nytt på menyn, skäggburgare!…

Kjol och skägg, sådan är de nya svenskarna…

Precis. En muslim som kräver alla möjliga särbehandlingar och har orubbliga krav på sin arbetsgivare är fan ingen som jag skulle anställa i varje fall. Fem bönestunder per dag + utrymme för detta mot Mecka, ha sin egen klädsel, långskägg, inget griskött i matsalen, kvinnor ska bära sjal och ”anständig” klädsel, etc mm.

Judehat och muslimhat
skc3a4gg-sturmer-2

Juden är ”der Satan” – Satan

Som jag ofta betonat finns mängder av likheter mellan antisemitismen och islamofobin. Det är samma sorts hat och samma stereotyper som går igen i hatet mot båda grupperna. Det här med den ”farliga skäggigheten” är något som går igen i klassisk antisemitisk retorik, precis som bland islamofoberna ovan.

I den nazistiska retoriken beskrevs alla judiska män som skäggiga, utom ”finansjudarna” som ofta saknade skägg och hade mustasch och kroknäsa.

Om man läser nazilitteraturen från 30-talet, t ex nazisternas ledande propagandaorgan mot judarna, Der Stürmer, ser man att judiska skägg nämns nästan lika ofta som judiska kroknäsor som typiskt attribut för judar. Der Stürmers insändarsidor på 20-talet hade ofta inlägg från ”vanliga tyskar” vars barn skrämts av nån jude med stort skägg.

Alltid med tillägget, ”kan man inte ta bort de där skäggen och kroknäsorna från gatorna”.

”Man kan klippa skägget av juden men juden förblir ändå jude” (Der Stürmer Sonderausgabe 2 1942)

”Smutsiga och feta och för det mesta med stora skägg som sällan tvättas, sådan är ”juden på Balkan”.”) Völkische Beobachter, 5.12.1937

För att förnedra judarna klippte ofta nazisterna av skägget på judarna. Som på denna bild där sonen till en judisk man tvingas klippa pappans skägg.

Från hur man hanterar synen på de heliga skrifterna, till hur man sprider myter om mat, till retorik om judar och muslimer som ”råttor”, till generaliserande hat om sionister och islamister, till myter om judiska och muslimska världskonspirationer till sådant som kan ses som så litet som skäggighet. Överallt ser man samma likheter i hatet mot judar och muslimer.

skägg sturmer

Der Stürmer – ”gudarnas gissel”

Nästa gång du ser någon uttrycka sig fördomsfullt om muslimers skägg, så minns vad hatretoriken mot judars skägg ledde till!

bb15
Tysk soldat rakar en judisk mans skägg

Men kom ihåg att det inte är så att islamofobin ersatt antisemitismen idag. Antisemitismen är tyvärr lika levande som islamofobin är.

Nyhetsbrev juni 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i juni.

I fokus – om aktuella händelser

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna – artikel av David Ehle om ”islamkritiker” som sprider myter om invandring och invandrare

Före detta SD-partistyrelseledamot önskar livet ur gymnasieministern – artikel av Malte Roos om massmailet som innehöll önskan om att gymnasieministern skulle dömas till döden

Glimmingehus på arabiska – artikel av David Ehle om hur ”invandringskritiker” rasar över att Glimmingehus anordnar visningar på arabiska

Mytknäckare

Myt: Bara Sverige som inte nämner nationen i nationalsången – mytknäckare av Elias Lodin om missuppfattningar om nationalsångstexter

Myt: Svenskar är dåliga på att fira nationaldagenElias Lodin knäcker myten om att Sverige skulle fira sämre än andra länder

Myt: Svenskar snart i minoritet – mytknäckare av David Ehle om framtida befolkningssammansättning

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa – mytknäckare av David Ehle om samkönade föräldrar

Myt: Kanadas premiärminister och ramadanTorbjörn Jerlerup knäcker myten om hur politiker bidrar till ”islamisering”

Artiklar

Är hijabmotståndarna mot jeans också? – artikel av Torbjörn Jerlerup om klädlagar och det fria valet

Ett folkmord är ingen politisk lekstuga! – artikel av Ida Dzanovic om partier som vill rösta om att erkänna folkmord

Hertig Erik och prinsessan Ingeborg – artikel av Polimasaren om barnäktenskap och tvångsgifte ur ett historiskt perspektiv

Nazisttanten Oredsson – artikel av Polimasaren om Vera Oredsson och den omtalade hitlerhälsningen på 1 maj

Korta motargument

Sverigedemokraternas tapp – fortfarande en ökning

”Google manipulerar sökningar för att stötta Hillary”

Är alla muslimer araber eller från MENA?

Krönikor

Empatisk läsning – gästkrönika av Robert Nilsson om ”en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke” – gästkrönika av Rokibath Alassane på Afropé

Etnicitet – en aspekt av en social relation – krönika av Elias Lodin om begreppet etnicitet som relation

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män – gästkrönika av Collins Luther Zola på Afropé

Rättfärdigandets logik – gästkrönika av Robert Nilsson om pingstpastorn Stanley Sjöberg och rättfärdigandet av massmordet i Orlando

Rätten att vara annorlunda – krönika av Torbjörn Jerlerup i handskakningsdebattens efterdyning

Den blåa gravkammaren – krönika av Ida Dzanovic som funderar över konsekvenser av den nya asyllagen

Är hijabmotståndarna mot jeans också?

Det här med människors fria val är inte enkelt. Det finns personer som anser att muslimers fria val inte skulle vara helt fritt val. Alltså tycker vissa att man måste få muslimer att sluta välja vad de själva vill.

Det låter komplicerat men mycket av debatten om muslimska slöjan är på den nivån. Hijaben, den slöja som täcker håret eller delar av håret, beskrivs som ”kvinnofientlig” och ”hatisk” och förtryckande.

Ofta hör man talas om Irans klädlagar som det yttersta beviset för att hijaben bör bekämpas och kanske förbjudas i Sverige. Men man kan undra varför motståndarna till Irans klädlagar inte vill förbjuda jeans och långa byxor också här i Sverige?

Det är nämligen så att Irans klädlagar förbjuder kjol och kortbyxor och klänningar som visar benen på kvinnor. Och kortbyxor är förbjudet på män.

Så här beskrivs Irans klädlagar på en sida på internet:

Men
Shorts are not acceptable in public places.
Wearing ties or bows is not a problem.
T-shirts are acceptable.

Women
Obeying Islamic rules including Hijab or Islamic dress-code is necessary in Iran. However these rules are not observed very strict, especially for tourists and foreigners. You must not worry about maintaining your hijab , since in times you have forgotten about it, the maximum penalty will be a request (usually in a kind way) to make it correct.
There are some minimum requirements for foreign women dress-code in public places :

1. Color : It’s a completely false belief that wearing must be dark in Iran. There is no limitation in this respect and we recommend you make sure using light colors in summer.

2. Head : Hair should be covered. It does not mean you shall have a tight scarf around your head. Don’t worry, It is very usual that some parts remain out of the cover. It’s quite acceptable for women to allow whips of their hair to frame their face. Appropriate hats & caps can do this function as well as scarves. Scarf is the most common covering for head and is called ”Roosari” in Farsi.

3. Body : Should be covered with loose clothes like man shirt, coat or manteau. Arms should not be bare.

4. Legs & feet : Legs should be covered down to ankles. Feet can be bare and you can wear sandals. Tight jeans are no problem.

Alla som anser att hijab symboliserar förtryck eftersom ”muslimska stater” och ”religiösa ledare” tvingar kvinnor att bära det, borde väl vara lika mycket mot byxor?

Nej, jag tror nog det skulle kännas integritetskränkande att någon kommer och rycker i dina jeans och kallar det en kvinnohatande förtryckssymbol, eller hur? Eller att någon kallar dig ett ”offer” för kvinnohat om du bär jeans?

Vuxnas fria val är viktigt att försvara. Rätten att bära hijab om man vill är lika viktig som rätten att INTE bära hijab om man INTE vill.

Stealthy Freedom

Just nu pågår en Facebook-kampanj där iranska kvinnor kastar av sig sin hijab. Stealthy Freedom heter den. 

https://www.facebook.com/StealthyFreedom

https://www.facebook.com/MyStealthyFreedom?fref=ts

Ni kan läsa mer om den i internationell media.

Independent

Washingtonpost

The Guardian

Man kan dra direkta paralleller mellan denna kampanj och det sk hijabuppropet för en tid sen i Sverige, då rätten att bära hijab var på tapeten.

För att garantera rätten att SLIPPA bära slöja måste man slåss för rätten ATT bära slöja… om kvinnan vill det. Och för att vara säker på att behålla sin rätt ATT bära slöja måste man även slåss för kvinnors rätt att kasta eller bränna slöjan… om de vill det.

Det är upp till kvinnan själv att bestämma, det är hennes val. Inte ditt, inte mitt, inte andra kvinnor och inte andra män utan INDIVIDENS val.

Stealthy Freedom är stort. Det väcker många tankar att se hur kvinnor anser att det är frihetskamp att slänga slöjan.

För det är det det är. För vissa är det frihet att bära slöja, för andra är det frihet att slippa slöjan.

stealth1stealth2stealth3

 /Torbjörn Jerlerup

Byxor, kvinnor och moralpanik

Den här artikeln handlar om byxor! I dessa dagar då det debatteras hijab är det lätt att missa att byxor varit det plagg som man stridit mest omkring när det gäller kvinnors klädsel. I hundratals år har diskussionen varit om kvinnor ska tvingas ta av sig eller tvingas ta på sig byxor.

Det där med kläder är inte lätt. Sociala, religiösa och kulturella konventioner om hur folk, speciellt kvinnor, bör klä sig har det funnits gott om genom historien. ”Visa inte för mycket hud”, ”visa inte för lite hud”, ”dölj håret”, ”raka håret”, ”klä dig inte i ditten och klä dig i datten”, ”visa brösten, dölj brösten”!

Momento... (Projeto retratos)
Zanini H. / Foter / CC BY

Just nu är hijab det klädesplagg som mest debatteras. Även där ser vi samma dubbelhet. En del rasister vill rycka hijaben av kvinnor, förbjuda dem att bära den, men det finns även moralpoliser som anser sig vilja ‘skydda kvinnors heder och ära’ när de anser att kvinnor måste ha på sig hijab, annars är de ‘snuskiga’.

Själva saken är inte svår. Kvinnor ska få klä sig som de vill. Att förutsätta att alla som bär hijab är förtryckta, det är lika galet som att anse att ingen som bär hijab gör det av tvång! 

Det är inte rasistiskt att påpeka att en del kvinnor förtrycks genom hijab, men det är rasism att påstå att ALLA kvinnor förtrycks genom hijab.

Att vara för hijabuppropet är lätt, för det är så rätt!

Byxor

Det mesta som rör hur män och kvinnor klär sig har engagerat många genom historien. För 50 år sen var det byxorna som var i fokus för debatten. Byxor som symbol för förtryck och byxor som symbol för frihet. Fram till 2013 fanns det en ålderdomlig fransk lag som förbjöd kvinnor att bära byxor i Paris. Den instiftades runt år 1800 och har en intressant bakgrund:

Under franska revolutionen hade en del kvinnor börjat begära lika rättigheter som män. Symbolen för jämställdhet för dem var den manliga byxan som de ville ha rätt att bära. Men det var inte den enda stridsfrågan. En del andra kvinnor ville ha rätten att ta av sig hucklen, andra ville ha rätt att klä sig mer naket. Det gick inte för sig, ansåg den moraliska majoriteten, som instiftade en serie morallagar om hur man fick klä sig, speciellt om man var kvinna. En av dem var lagen om byxor på kvinnor, som alltså existerade på pappret fram till 2013.

Intressant nog motiverades förbudet mot att kvinnor skulle bära byxor med att det skulle vara både omoraliskt och förtryckande för kvinnor att bära byxor. Deras frihet och heder hotades!

Too good for words
Meredith Leigh Collins / Foter / CC BY-ND

Något senare blev byxan en politisk stridssak igen. Då var det strid om kvinnor skulle få rösta eller inte. Tre klädesplagg hamnade i centrum för den striden: korsetten, stöveln och byxan. Som ett resultat utvecklades ett politiskt mode med byxliknande kvinnokläder, bloomers, och mindre hårt åtsnörda korsetter och stövlar som antydde delar av kvinnans ben.

Gradvis kom det att bli naturligt att även kvinnor bar byxor i stora delar av världen, i synnerhet efter andra världskriget.

Men det var inte en lätt väg dit. Många ville slita byxan av kvinnorna. Och en del kvinnorättskämpar ville tvinga kvinnor att bära byxor. (I några totalitärt kommunistiska länder genomfördes senare experiment med just det; att tvinga kvinnor att bära byxor. För att motverka diskriminering!)

På 1950-talet och 60-talet hamnade byxan åter i centrum i delar av världen. I delar av världen hade byxor blivit accepterat, men förbud mot att kvinnor bar byxor fanns kvar inom t.ex. katolska kyrkan. Än idag är byxor förbjudna i många katolska skolor i olika delar av världen. Dessutom ville nu kvinnor ha rätt att designa och bära kort-korta kjolar och bikini. Debattens vågor gick höra om hur mycket ben en kvinna fick visa utan att det var oanständigt.

Byxfrågan var inte okontroversiell. På 70-talet blev byxan symbolen för frigörelse för en hel del invandrare från Pakistan och Indien. Istället för traditionella indiska och pakistanska kvinnokläder ville många bryta de kulturella sedvanorna och klä sig mer västerländskt. Byxan var åter det som hamnade i fokus. Byxan gav kvinnan en frihet som man inte hade i traditionella kläder, ansåg man.

Men inte alla ansåg det. En del ville behålla de kulturella kläderna. Det är en intressant parallell till hijabdebatten idag eftersom många indiska kvinnor utsatts för rasism för att de valt traditionella kläder.

Och det är den tragiska realiteten för oss. En del anser att moral, gudars åsikter, politikers åsikter, gubbars åsikter, grannars åsikter och fan och hans mosters åsikter spelar så stor roll att man tar sig rätten att döma andra människor på grundval av hur man klär sig, eller inte klär sig.

Slöjan har olika betydelse

Journalisters okunskaper gällande muslimer och religionen islam har i en hel del fall orsakat en än större islamofobvåg som konsekvens.
Till exempel kan man läsa tidningsartikeln ”Befriade sig från ett liv med slöja” publicerad i DT, Dalarnas tidningar den 13:e maj 2013.

Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.
BILD: Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.

I den artikeln beskrivs en iransk kvinnas personliga upplevelse av sin väg från den religiösa regimen i Iran till Sverige och allt som hon kände sig tvungen att utföra enligt regimens förtryckande krav.
Naturligtvis är vi många som känner medlidande och solidaritet med personer som flyr från sina hemländer, från liknande förtryck i bl.a. diktaturer och/eller religiösa regimer.

När liknande artiklar försöker sammanfatta och beskriva några enstaka individers öden framkommer en tydlig oförmåga att göra åtskillnad mellan religion globalt och den iranska religiösa regimen.

I texten i DT finner man ytterligare problem: Generalisering av en religiös grupp, vilket kan vara en huvudentré till ökade fördomar, förstärkta elakartade stereotyper och till hat.

I samband med artikeln publiceras en ”faktaruta” med rubriken ”Slöjan i det muslimska samhället” och just där, genom extremt slarvig generalisering, uppges några fakta om slöjor ur den iranska regimens perspektiv, som om vore det plötsligt gällande för hela världens samtliga muslimska kvinnor. Slöja är, enligt den här ”faktarutan” enbart tvång, förtryck och en metod att kontrollera kvinnor — vilket är långt ifrån verkligheten och fakta.

Vi förnekar inte faktum att det finns kvinnor i Iran som är tvungna att bära slöja, men när man talar om ”det muslimska samhället” då existerar enorma variationer bland muslimska kvinnor och deras orsaker till att bära slöja. En del ser sin slöja som personlig, som en del av deras mode, image, klädstil. Som ett klädesplagg som de har blivit van vid och ser det som egen varumärke. En del ser på sin slöja som feminism; —”Min kropp är bara för mig” och på så sätt protesterar mot exponering av kvinnokroppar. Slöja är ibland en traditionell och ibland kulturell grej, utan att nämna en hel religions bemärkelse. Kort sagt, orsaken till att bära slöja varierar från kvinna till kvinna — liksom det är skillnad från land till land och mellan olika regioner.

Faktum är att olika grenar av islam i Saudiarabien, Indonesien och Bosnien visar upp drastiska olikheter inom sina detaljer, tolkningar och former. Men allt sådant försvinner i den här ”faktarutan” och samtliga muslimska kvinnor världen över sätts till att vara under tvång, press och bli viljelösa. Slöja är, enligt textens ”faktaruta” det som den iranska regimen förklarar och definitivt inte det som vi kan se på gatorna i Istanbul, Sarajevo, Skopje, Tirana, London, Madrid eller New York.

När du i framtiden läser liknande ”faktarutor” eller artiklar så borde du inse varför hatbrott mot muslimer har ökat, då beslöjade kvinnor allt oftare utsätts för aggressiva trakasserier och ibland även attacker. Deras slöjor slits utav dem, av personer som verkar föreställa sig att de utför en välgärning, i ”kampen för andras människors frihet”. Kvinnor som bär slöja (oavsett deras anledning) blir bespottade som ”antidemokrater”, ”regimanhängare” eller ”dem som bär på sig symbol för kvinnoförtryck”.

Med sådan desinformation i medierna är det inte svårt att se hur intoleransen, hatbrott och fördomar har fått sina framgångar.

Myter om muslimer: kvinnor och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt”Till de stränga reglerna i islamska samhällen hör de som förtrycker och diskriminerar kvinnor (genom barnäktenskap, tvångsäktenskap, slöjkrav, hedersregler etc.)”.
Symbol venus
Foter / CC BY-SA

SVAR: Det råder knappast någon tvekan om att en mycket stor grupp inom islam, sannolikt majoriteten, har en syn på relationen mellan män och kvinnor som avviker från den officiella svenska. Samtidigt bör framhållas att den syn på jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i dag i Sverige är av ganska modernt snitt. Kvinnorna fick rösträtt först 1921, föräldraförsäkringen infördes 1974 och jämställdhetslagen 1980 för att nämna några exempel från utvecklingen mot ökad jämställdhet. Ännu återstår mycket innan man kan hävda att vi i Sverige lever i ett jämställt land.

Bowen noterar just att det i väst finns en kritik mot islam för att den inte delar våra värderingar med avseende på till exempel homo-sexuella och förtryck av kvinnor. Men minnet är kort, påpekar han. För bara en generation sedan dominerade en patriarkal syn på familjen och homofoba föreställningar. För ett par generationer sedan hade franska kvinnor inte rösträtt och inte samma rätt till ägande som män. Muslimska kvinnor i stora delar av världen hade lättare att få skilsmässa än europeiska kvinnor. Amerikanska pro-testanter och amerikanska muslimer är lika negativa till homo-sexualitet. Skillnaden, i varje fall i USA, går inte mellan islam och väst utan mellan mer eller mindre konservativt religiösa (Bowen 2012:58).

Men Sverige har som sagt nått längre än något muslimskt land när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, både vad gäller lagstiftning och social praktik. Det finns också muslimer i Sverige som har svårigheter att acceptera den svenska jämställdhetssynen. Men som jag tidigare har redovisat finns en tydlig utveckling från första generationens invandrare till deras barn. Många i den unga generationen anammar viktiga delar av den svenska jämställdhets-synen utan att överge sin muslimska tro och uppfattar till och med att den är väl förankrad i islam.

Det är inte bara muslimer i Sverige och andra europeiska länder som i detta avseende omtolkar islam. Det förekommer en internationell inomislamsk debatt om jämställdheten. I flera muslimska länder anser en majoritet att kvinnor ska ha samma juridiska status som män och kunna välja yrke utanför hemmet.

Kritiken riktas således mot den patriarkala ordningen inom islam och inte mot islam i sig. Skulden för de kvinnofientliga bestämmelserna läggs, som jag har nämnt, till största delen på det manliga tolkningsföreträdet och de patriarkala sociala strukturernas påverkan på tidigare tolkningar och lagar. En del menar att detta strider mot Muhammeds grundläggande tankar och att han i själva verket var pionjär på jämställdhetsområdet. De framhåller att de regler som i dagens samhälle kan uppfattas som reaktionära, som att kvinnor bara får ärva hälften av männen, vissa regler för skilsmässa, mäns rätt att ha upp till fyra fruar etc, i själva verket innebar förbättringar av kvinnors villkor när de infördes. En muslimsk feministisk organisation som driver dessa frågor är Sisters of Islam i Malaysia. De och andra kvinnorättsaktivister i muslimska länder arbetar på flera fronter för att få en omtolkning av Koranen till stånd. Framstegen har hittills varit begränsade men kan ändå skönjas. Ett exempel är att flickor trots protester från många konservativa muslimska män har fått tillgång till utbildning. I dag utgör flickorna över hälften av eleverna i en majoritet av muslimska länder och få muslimska ledare med självaktning skulle i dag motsätta sig kvinnors rätt till utbildning (Fazlhashemi 2008:81-115).

En fråga som har diskuterats livligt i många länder är muslimska kvinnors och kanske framförallt flickors användning av huvudduk. Störst uppmärksamhet har beslutet i Frankrike den 15 mars 2004 fått om att förbjuda ”iögonfallande tecken” på religiös tillhörighet i allmänna skolor. Förbudet omfattar inte bara huvuddukar utan även judiska kippor, stora kristna kors och sikhiska turbaner, men det råder knappast någon tvekan om att beslutet riktade sig mot muslimska slöjor. Liknande regler har införts i flera andra europe-iska länder och har diskuterats även i Sverige.

Synen på huvudduken varierar med kulturell kontext. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, associeras huvudduken främst med kvinnoförtryck och svårigheter för muslimska kvinnor att få jobb. För muslimska kvinnor används huvudduken ofta i protest mot utländskt styre (till exempel i Algeriet på 1950-talet) eller i opposition mot det tryck som förekommer från majoritets-samhället (Roald 2009). Det ska understrykas att även när det gäller slöja förekommer en omfattande inomislamsk debatt. Unge-fär hälften av muslimska kvinnor i Frankrike stödde förbudslagen när den infördes, vilket visar på den muslimska splittring som finns (Bowen 2012).

Det kan vara av intresse att notera att en av de händelser som låg bakom den franska lagstiftningen 2004 var när systrarna Alma och Lila Lévy kastades ut från sitt gymnasium därför att vägrade ta av sig sina huvuddukar. Deras föräldrar var inte religiösa, pappan var ”jude utan gud”, mamman berber från Algeriet, döpt i katolska kyrkan men inte utövande. Flickorna hade nyligen konverterat till islam. Pappan konstaterade att han inte försvarade huvudduken men väl sina barns rätt att gå i skolan. Beslutet att bära huvudduk var deras eget (Wallach Scott 2010:32).

I en bok som publicerades i Frankrike 2004, L’une voilée, l’autre pas (Den ena beslöjad, den andra inte) diskuterade två muslimska kvinnor, Daïda Kada och Dounia Bouzar, den ena med och den andra utan huvudduk, om förbudsförslaget. De intervjuade också ett antal unga kvinnor. De kvinnor och flickor som bär huvudduk och som intervjuas i boken uppger alla att beslutet att bära huvud-duk var fritt och en del av deras personliga sökande. En del uppgav till och med att användningen av huvudduk innebar en kamp med släkt och vänner, precis som för systrarna Lévy (Wallach Scott 2010:124-129).

Några ord om hijab och hucklen

 

 

 

 

 

 

 

”Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut
,
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.”

/Alf Henriksson

Att kalla hijaben osvensk, tyder på en stor okunskap om svensk kultur och svensk historia. Huvudduken, den s.k. slöjan, kluten eller hucklet, som det kallades i Sverige, är en del av den svenska kulturen. Visste ni till exempel att det ligger ett svenskt hijabmuseum på Söder i Stockholm, nära Slussen?

På Almgrens sidenväverier  kan man se de huvuddukar, eller klutar, som tillverkades för kvinnor av olika stånd och rang i samhället. Att tillverka och sälja klutar var väveriernas främsta inkomstkälla. 75.000 hijaber… nej förlåt klutar, tillverkade de varje år under slutet av 1800-talet.

Min mormor berättade att när hon var liten, runt första världskriget, gick fortfarande folk på skånska landsbygden klädda i huvudukar, sjalar.

Skälen till varför man gick klädd i klut var lite olika. Man gick klädd i klut av vana eller för att man tyckte det var snyggt. Men många bar det också eftersom om man var man en ärbar gift kvinna skulle man dölja håret. Så var det ju förr i tiden, på 1800-talet. Min mormors mor, Ida, vistades i princip aldrig ute utan klut på huvudet. Hon dog 1947.

Fast min mormors mor tillhörde nog de sista som ansåg att man var tvungen att bära klut för att vara en ”ärbar” och riktig kvinna. Under 1800-talet förändrades synen på kluten gradvis och det blev mer frivilligt att bära den.

Konventioner och huvudduk

Då Idas föräldrar var unga, 1800-talets mitt, var huvudduken inget val, utan ett tvång, i Skåne. En huvudduk på en kvinna signalerade inte bara att man var ärbar gift kvinna, utan den visade även rang och status i samhället.

Jag citerar en sida om skånsk folkdräkt:

”Från Ingelstads härad skriver Bruzelius: ”En högst owanlig bröllopssed bestod deri att brudgummen efter bröllopsmiddagen afklippte brudens långa hår, och, då den unga paret lagt sig, fäste mannen i gästernas närwaro på hennes hufwud den så kallade kluten, den gifta kvinnans hufwudbonad, med hwilken hon borde sofwa bröllopsnatten.”

Under folkdräktstiden (fram till omkring 1850) ansågs det som en stor skam om en gift kvinna visade håret. Däremot kunde hon medverka i skörden iklädd endast huvudbonad, kort överdel (blus) och särk. Och om sommarens vindar är nyckfulla och som andra underkläder inte förekom, kunde det skymta sådant som vi idag anser omoraliskt. Men den skördeklädda allmogekvinnan var högst anständig. Hon visade inte håret! Det var ju bara håret den gifta kvinnan inte fick visa.

Den unga flickans stora stolthet och prydnad för att locka friare var följaktligen ett långt hår flätat eller lindat med vackra band eller annan hårutsmyckning.

Det där med klädsel var viktigt förr. Den vita färgen var dygdens färg. En del kvinnor ansågs inte ärbara, till exempel de som fött barn utom äktenskapet. Då fick de bära en annan färg på huvudduken. Nämligen den skamliga färgen rött. De fick inte gå barhuvade som ungmöerna, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status, utan fick bära en röd!

Dessutom skulle kvinnor knäppa sina kläder från vänster sida, inte höger. En sed som lustigt nog lever kvar ännu.

Kvinnors hår ansåg speciellt viktigt att kontrollera.

Domstolsprotokollen är en givande läsning. Det nämns ganska ofta att en kvinna ansetts klä sig utmanande genom att ta av sig huvudduken.

Kyrkligt stöd för tankarna om kvinnans hår fanns. För att inte locka männen omkring dem att bli otrogna skulle kvinnorna dölja håret. De ogifta kvinnorna fick visa håret, dock uppsatt och/eller flätat. Då de var med andra ogifta män kunde håret visas ibland. Allt i enlighet med Paulus ord i Nya testamentet om att kvinnor inte ska uppträda barhuvade då de utövar sin tro:

En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:4-6) Eller: ”En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. /…/ Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad?” (1 Kor 11:4-6)

hijab

Vad ska man då säga om bruket av burkor och sjalar i islam, som så många är rädda för och kallar osvenskt.

Det är exakt samma sak, varken mer eller mindre, än den svenska huvudduk vi pratat om ovan.

En del bär hijab av religiösa skäl, en del pga konventioner att man ”bör” gå klädd så,  medan andra mer beter sig som de svenskar som mot slutet av förra seklet bar huckle för att de gillade det, eller som de miljöpartister som på 70-talet ville markera samhörigheten med bondesamhället genom att bära huckle.

Även muslimers hucklen har en mer otrevlig bakgrund, precis som ursvenska hucklen, det ska medges. Lika lite som vi kan blunda för bakgrunden till svenska traditioner för att dölja kvinnors hår, bör vi förneka att samma finns i andra kulturer.

Det finns islamska fundamentalister som motiverar hijabtvång med koranens sura 24:30 där det står att rättrogna kvinnor ska ”behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantaget vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder.” I en annan sura, 24:59, står även att kvinnor ska ”svepa sina kläder omkring sig”. Detta är en motsvarighet till Paulus ord om att kvinnan ska dölja håret. Ett som en del muslimer anser gör att det finns tvång i att använda burka eller huvudduk.

Men att det är så i vissa länder betyder inte att det är så överallt.

Dessutom är det här med hijab en modesak mer än något annat. Om man reste nere i Turkiet, Egypten, Marocko eller Cypern på 60-talet var det ganska få kvinnor som gick i hijab. Det betydde inte att kvinnan var ”friare” då. Tvärtom!

Hur som helst. Precis som kristna kvinnor i Sverige runt 1900 började tycka att det var lite konstigt att tro att en gud kan ha intresse av att reglera hur män och kvinnor klär sig, är det något muslimer också börjar fundera över.

Det betyder inte att alla ratar hijaben. Hijaben är bara ett klädesplagg.

Kort sagt kan man inte dra alla över en kam. Skälen till varför folk bär de kläder de bär är många olika.

Förnuft istället för rädsla

Användandet av huvudduk är lika svenskt som svensk midsommar, köttbullar och knätofsar, så själva bruket av sjal är inget att vara rädd för. Minst av allt om man gillar folkdräkter!

Det som skiljer folkdräkt-kulturen från den religiösa vanan att använda hijab, eller de flesta svenskars syn på det här med huvud och hår för ca 130 år sen, är att vi övergett tron att man måste följa konventionerna om hårklädsel. Våra konventioner ser annorlunda ut idag. Idag handlar våra konventioner om att man ska raka bort hår under armhålorna, på benen och runt könet, om man är kvinna, för om man inte gör det är man snuskig.

Vi kan visa att ingen människa BEHÖVER klä sig på ett speciellt sätt. Eller klä av sig för den delen. Det är en viktig fråga som vi bör lyfta fram ännu mer anser jag.

Hur som helst är en sak säker:

Att rycka bort klädesplagg från en kvinna är lika mycket övergrepp och tvång som att tvinga dem att bära ett klädesplagg.

Till och med i de fall någon anser att de måste klä sig på ett visst sätt för att passa in, är det ett övergrepp att påtvinga folk en annan klädsel. Eller att man vill förbjuda grupptryck. Att en del människor pga mode, kultur, religion eller kanske grupptryck väljer att bära huvudduk, rakar sina kön eller armhålor eller går i högklackat är inget man ska eller ens kan reglera i lag!

Stoppa antisemitismen och muslimhatet i Malmö!

Malmö är en stad som har stora problem. Hatet och rasismen har här, kanske mer än i de flesta andra städer, kommit upp till ytan under de senaste tio åren. Värst ute är judarna och muslimerna. Dessutom finns det grupper som vill elda upp hat mellan just judar och muslimer. Därför frågar vi oss: är det inte dags med kombinerade kippa och hijabvandringar i Malmö.

Både judar och muslimer utsatts för grovt hat, och attentat, de senaste tio åren i Malmö. Det har gått så långt att hatbrott med religiösa motiv är mer än dubbelt så vanliga i Malmö som i Stockholm eller Göteborg.

Antisemitiska attacker

När det gäller de antisemitiska attackerna har det blossat upp en internationell debatt om hatet. Obama skickade till och med ett särskilt sändebud till staden, Hannah Rosenthal, för att övervaka situationen för stadens judar.

Judehatet är synligt i det öppna. Källor till oss rapporterar till exempel att man kan besöka vissa gymnasieskolor i staden och se antisemitiskt klotter på skolornas toaletter. Skolledningen blundar eller bryr sig inte. Det finns skolor i staden som i praktiken vägrar att ta emot föreläsare som föreläser mot antisemitism. Det är mycket allvarligt.

Nu var det ett attentat nyligen. Efter det har kritiken åter blossat upp mot stadens styre, polisen och Ilmar Reepalu. De gör för lite mot hatet är det många som anser. Polisen och myndigheterna har kritiserats för att ha varit slappa.

Några år tidigare fick de liknande kritik i samband med moskébränderna i staden…

Moskébränderna

Muslimer utsätts också för hat i Malmö. Kvinnor som har slöjor trakasseras och får höra att de är talibaner eller muslimfittor. Män får höra att de är terrorister. Dessutom har flera grova attentat utförts mot muslimerna i staden. Detta har gjort att flera muslimer anser att myndigheterna gör för lite.

Nyligen dömdes Peter Mangs för den rasistiska attacken mot moskén Islamic center i Malmö 2009. Han sköt flera skott genom fönstret för att mörda en gästande albansk imam och dömdes för mordförsök.

2003 och 2005 brann moskén Islamic Center i Malmö som byggdes 1983. Man har ännu inte gripit någon för dåden. Även andra moskéer utsattes för skadegörelse och försök att bränna upp lokalerna under denna tiden.

”Ingen hotbild”

Nu senast under attacken mot synagogan i Malmö kom det fram att myndigheterna förvägrat synagogan rätten att sätta upp övervakningskameror. Man sa nej med hänvisning till att hotbilden inte motiverar kamerorna.

Polis och myndigheter har sagt samma sak gång på gång sen 2003. Vid 2003 sa man samma sak ”det finns ingen hotbild mot moskén”.

Vid attentaten mot moskén 2005 kom det fram att myndigheterna inte heller då tog hoten mot dem på allvar:

Polisen ser mycket allvarligt på nattens brand i Malmö. Attentatet rubriceras som mordbrand.

– Det handlar om ett känsligt objekt. Det finns inga kända hot mot moskén i nuläget, så bakgrunden till dådet kan vi bara spekluera om, säger poliskommissarie Marie Keismar.

Bejat Becirov, ordförande för Islamic center, som driver moskén med tillhörande förskola och friskola, håller inte med om att det inte finns någon hotbild.

Becirov säger att det hör till vardagen att bli hotat via brev, telefonsamtal och olika sabotage.

Samma sak vid Peter Mangs attentat 2009. Inte heller då, några år efter brandattentatet, ansåg polisen att det fanns en hotbild.

Men i övrigt har vi ännu inga som helst spår att gå efter. Det finns i nuläget ingen konkret hotbild mot moskén.

Bejzat Becirov är vd för Islamic Center. Han är förtvivlad över att moskén än en gång utsatts för ett attentat.

– Det tar aldrig slut, säger han. Det är hot, skadegörelse och bränder. Och nu skottlossning. Det här handlar inte om ungdomar på glid utan om ett planerat våld mot muslimer.

Ser ni? Moskén utsattes för tre brandattentat, mängder av mindre skadegörelse, tusentals hot på nätet, och ett mordförsök på en imam och polisen ansåg inte alls under denna tid att det fanns en hotbild mot moskén!

Även idag anser många i Malmö anser att polis och myndigheter inte gör tillräckligt, men nu för att skydda synagogan och den judiska församlingen. 

När Becirov nyligen demonstrerade mot antisemitismen i samband med  attentatet mot synagogan sa han att hatbrotten måste stoppas, men att församlingarna inte kan göra det ensamma. ”Vi behöver hjälp”!

”Hela samhället måste ta ett ansvar, vi och synagogan kan inte klara av det här ensamma”, säger Bejzat Becirov, vd för Islamic center i Malmö.

Grupp mot grupp

Myndigheterna måste ta sitt ansvar! Men det verkar helt klart som om de gör för lite. Då är det upp till oss att agera, oss andra, och bygga broar mellan grupperna och ställa krav på att Malmö stad agerar mot hat och rasism på allvar.

För ytterligare en sak förvärrar situationen och gör den akut. Det finns folk som försöker piska upp hat mellan just dessa båda grupperna: judar och muslimer. Det finns ett omfattande hat på nätet, som jag redan skrivit om i veckan.

Det syns ganska tydligt då man besöker olika Facebookgrupper t.ex.

Å ena sidan har vi många facebookgrupper där folk som är mot islamofobi vistas, men där hat mot judar accepteras och å andra sidan facebookgrupper där många som ogillar antisemitism vistas, men där hat mot muslimer accepteras. Detta gäller inte alla grupper, men en del mycket stora grupper fungerar så. Dessutom bemöts oftast hatet, men det accepteras av moderatorer och alltför många meddebattörer.

Om vi inte agerar snabbt kan det uppstå en hatspiral där hat möts av än mer hat. Det måste motverkas.

Kippa- och hijabvandring nu!

Det har har hållits kippavandringar i Malmö. Idén bakom kippavandringarna är briljant. Att stödja judars rätt att kunna visa upp sig och sin religiositet fullt i Malmö.

Frågan är om inte det är dags att ta konceptet ett steg vidare. Att förena båda de utsatta gruppernas krafter i hijab- och kippavandringar?

Förutom att man lägger större tyngd bakom kravet att myndigheter börjar agera mot hatet, så motverkar man de grupper som påstår sig vara mot islamofobi men inte ser att judarna sitter i samma båt som dem, samt de som påstår sig vara mot antisemitism men inte ser att muslimerna sitter i samma båt som dem. Man markerar att varken antisemitism eller islamofobi är acceptabelt!

Något är ruttet i Malmö. Men problemet är inte antisemitismen enbart, eller islamofobin enbart. Det finns problem med hat och den rasism i staden. Problemen består bland annat i att extremister vill elda upp ömesidigt hat mellan de båda grupper och att myndigheterna reagerar på hatet med flathet…

…och att jag redan idag vet att en del kommer att läsa min artikel här och avfärda den med orden: ”men det är ju muslimerna/judarna som är problemet i Malmö och vi som är de utsatta bara. Varför ska vi vandra tillsammans med någon som bär en kippa/hijab”…

PS

För övrigt sprids samma sorts rykten i Malmö nu som under moskébränderna. Ska man tro antisemiterna är det judarna, eller Mossad, som attackerade synagogan nu nyligen. Ska man tro muslimhatarna är det muslimer själva som brände upp sina helgedomar.