Etikettarkiv: hijab

Avledningsmanöver att kalla SAS-skandalen för PR-upplägg

I ett uppmärksammat blogginlägg påstår Rebecca Weidmo Uvell att ärendet kring Aye Alhassani, som nekades anställning på SAS på grund av att hon bar slöja, var ett ”PR-upplägg”. Hur detta ska tolkas är lika oklart som inlägget i övrigt, där skribenten pendlar mellan att redogöra för efterverkningar av SAS beslut och fördomsfulla, till synes grundlösa, påståenden om nätaktivisters etniska bakgrund och avsikter.

Menar Uvell att det var Alhassani som förde SAS bakom ljuset och på något sätt förmådde dem att vägra henne anställning på grund av hennes slöja? Det låter absurt, men vad annars kan förklara detta delvis lyckade försök till avledningsmanöver?

Och det är en avledningsmanöver. Vad saken egentligen handlar om är att SAS tagit fasta på EU-domstolens pinsamt omotiverade avgörande, och därför nu anser sig ha rätt att diskriminera  kvinnor som Aye Alhassani, genom att neka dem anställning på grund av deras slöja. SAS har tydligt tagit ställning i frågan. Därför spelar Alhassanis agerande efter (eller för den delen före) det att SAS offentliggjorde sin policy ingen roll i sammanhanget.

Med andra ord, även om det mot alla odds plötsligt skulle framkomma bevis som styrker Uvells gissningslek, så har Alhassani inget som helst ansvar för det beslut SAS har fattat. Därför kan det inte vara såsom Uvell och andra debattörer på Twitter nu påstår, det vill säga att ”allt kring SAS endast var ett PR-upplägg” från muslimska aktivister, som om kontroversen gällde något annat än SAS nya policy.

Vad gäller anklagelserna i sig så är de så långsökta och ogrundade att de knappt förtjänar någon kommentar. Dock kan det i korthet sägas att eftersom SAS tidigare inte offentliggjort sin ställning i frågan, och med tanke på att detta uppkommit först efter EU-domen, så är det rimligt att anta att SAS tidigare inte har nekat någon anställning med hänvisning till sin s k neutralitetspolicy, och kan därför knappast sägas ha tillämpat någon sådan. I vart fall har detta inte varit känt för allmänheten. Att Alhassani då skulle ha känt till att SAS skulle ha ”vänt i frågan” och på så sätt kunnat konspirera emot företagsjätten har varken Uvell eller någon annan lyckats påvisa.

Indirekt diskriminering av SAS efter bristfällig EU-dom

För ett par veckor sedan slog EU-domstolen fast att privata företag har rätt att förbjuda religiösa attribut på arbetsplatser, även om det innebär att vissa grupper missgynnas. Denna rätt villkoras, enligt domen, främst av två saker, nämligen att förbudet vilar på en s k ”neutralitetsprincip” och därför gäller alla former av religiösa symboler, samt att det begränsas till att gälla anställda som kommer i kontakt med externa aktörer, såsom företags-och privatkunder. Inskränkningen i religionsfriheten rättfärdigar domstolen med att hänvisa till det ”legitima syfte” som rätten till näringsfrihet utgör (art. 16 i EU-stadgan).

I veckan blev det känt att flygbolaget SAS har nekat en kvinna anställning p g a att hon bär slöja. Till stöd för sitt beslut hänvisade företaget till EU-domstolens avgörande.

Med anledning av detta tänkte jag här kortfattat redogöra för en analys av domen som jag skrev strax efter dess avkunnande, och som finns att läsa i sin helhet på EJIL: Talk! – Blog of the European Journal of International Law.

Kort kan sägas att EU-domstolen försummat sin skyldighet att skydda de grundläggande fri- och rättigheter som stipulerats i EU-stadgan.

I artikel 52, första paragrafen, står följande:

Varje begränsning i utövningen av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga skall vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

När domstolen ska avgöra huruvida företaget i målet hade rätt att neka en (återigen) slöjbärande kvinna anställning, blandar man samman saker och ting.

Det första villkoret är att begränsningen skall vara föreskriven i lag. Här hänvisar man till näringsfriheten i artikel 16. Men när man sedan skall pröva om begränsningen (dvs inskränkningen i religionsfriheten) är proportionerlig och nödvändig för syftet att upprätthålla det legitima syftet som skall vara föreskrivet i lag, så gör man inte detta. Man tar överhuvudtaget inte upp varför en inskränkning av religionsfriheten är nödvändig och proportionerlig för att upprätthålla det legitima syftet som är föreskrivet i lag, dvs näringsfriheten. Istället för man i sammanhanget in begreppet ”neutralitetspolicy”, utan att redogöra för hur detta hänger ihop med näringsfriheten.

Trots att neutralitetsprincipen alltså inte finns föreskriven i lag, anser domstolen att den ”måste anses som berättigad”, och därmed utgör legitim grund för att inskränka religionsfriheten.

Utan förankring i varken konvention eller praxis väljer domstolen därefter att pröva huruvida förbudet (inskränkningen i den lagstiftade religionsfriheten) är nödvändigt och proportionerligt för att upprätthålla neutralitetspolicyn (som alltså inte är föreskriven i lag, såsom EU-stadgan kräver).

Och värre blir det.

European_Court_of_Justice_-_Luxembourg_(1674586821)
EU-domstolen i Luxemburg.

Domstolen hänvisar till ett enda prejudikat i Europadomstolen för att påvisa sambandet mellan neutralitetsprincipen och näringsfriheten. Men just den paragraf som EU-domstolen hänvisar till (Eweida and Others v. United Kingdom §94) strider mot EU-domstolens antagande att ett företags neutralitetspolicy ”måste anses som berättigad”. Istället ansåg Europadomstolen att det inte var bevisat i det aktuella målet att bärandet av religiösa symboler hade haft en negativ påverkan på affärsverksamheten som sådan, och dömde därför till den klagandes fördel.

Till sist är det värt att notera följande i artikel 53 i EU-stadgan:

Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i unionsrätten, internationell rätt och de internationella konventioner i vilka unionen, gemenskapen eller samtliga medlemsstaterna är parter, särskilt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt i medlemsstaternas författningar.

Alla EU:s medlemmar har ratificerat Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (International Covenant on Civil and Political Rights). FN:s människorättskommitté (ej att förväxla med FN:s människorättsråd) är tillsatt för att tolka och övervaka efterlevnaden av konventionen, vars 18:e artikel beskriver religionsfriheten, och villkoren för hur den kan begränsas i enlighet med internationell rätt:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter (18:3)

I människorättskommitténs allmänna kommentar (General Comment 22) står följande att läsa:

The Committee observes that paragraph 3 of article 18 is to be strictly interpreted: restrictions are not allowed on grounds not specified there…

Detta betyder alltså att de begränsningar av religionsfriheten som kan komma på fråga är endast de som beskrivs under artikel 18:3, och att detta skall tolkas strikt. Hur EU-domstolen kom fram till att neutralitetsprincipen utgör en ”grundläggande rättighet” utan varken praxis eller konvention att luta sig mot är ett mysterium, eftersom man inte angav några som helst motiv för sin slutsats. Det talar inte direkt för en strikt tolkning.

Om Sverige nu inte erbjuder individer det rättsskydd som konventionen begär, kan det vara värt för utsatta att få sina fall prövade i Europadomstolen, alternativt att klaga till FN:s människorättskommitté.

Nyhetsbrev mars 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under mars 2017

Artiklar

Uppehållstillstånd 2016 – artikel av Johan Löfström som redovisar statistiken för 2016 gällande uppehållstillstånd

IS-hälsningen avmystifierad – artikel av Torbjörn Jerlerup om myten kring IS-hälsningen

BRÅ:s NTU 2016 – Brottsutsatthet – artikel av Johan Löfström som redovisar brottsutsattheten 2016

De farliga muslimska och judiska skäggen – artikelserien av Torbjörn Jerlerup om likheterna mellan antisemitism och islamofobi fortsätter

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald? – artikel av Vladan Lausevic som benar ut fördomar kring invandring och mångfald och dess påverkan på den sociala tilliten

I fokus

Last night in Sweden – artikel av Johan Löfström om Ami Horowitz, FOX och alternativ fakta

Korta motargument

SD har tappat 2 mandatJohan Löfström

Islamiska samarbetsrådets medlemsantal – av Johan Löfström

Krönikor

Elisabet Höglunds vidunderliga mordtal – artikel av anonym gästskribent om hur Elisabet Höglund blandar ihop siffrorna

SVT:s förbud mot byxor, skånska och hijab – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur statlig TV genom åren haft förbud mot olika företeelser

Myndigheten MSB borde granska islamhatet – artikel av Torbjörn Jerlerup som riktar kritik mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

GAPF ”mer islamhat än heder” – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur Pelas och Fadimes öden används av GAPF i ett ”islamkritiskt” syfte

Mytknäckare

Myt: Är muslimer mer våldsamma? – artikel av Torbjörn Jerlerup som knäcker myten om våldsbenägenheten hos muslimer

SVT:s förbud mot byxor, skånska och hijab

Jag läser att SVT har en policy att anställda nyhetsprogramledare inte får bära huvudduk. 

Jaja… En gång i tiden var moralens väktare i SVT:s ledning mot att skåningar läste nyheter eller var hallåor. Alla med dialekt, inklusive alla som talade finlandssvenska var bannlysta i de positionerna.

Det var först på mitten av 70-talet som skånska och finska och norrländska blev accepterat i de viktiga positionerna.

Samma var det för övrigt i Sveriges Radio. På 40-talet kunde en nyhetsuppläsare inte tala skånska, men man intervjuade statsminister Per Albin Hansson som talade klingande skånska. Det var lätt absurt.

I vissa av SVT:s nyckelprogram fanns förr ett förbud mot byxor. Det skulle vara klänningar och kjolar. Ännu på 50-talet ansågs det samhällsfarligt att kvinnor och flickor bar byxor. På mitt jobb i hemtjänsten pratade jag med en kvinna igår som på 50-talet fick bannor för att hon bar byxor en kall vinter i skolan i Kalmar. Först på 6o-talet tillät man de farliga byxorna.

Byxor var unisex och stod för sådana hemskheter som ateism, homosexualitet och nedmontering av kvinnans kvinnlighet.

De som förfärades över byxor på kvinnor i TV lät ungefär som de som idag kissar på sig av rädsla vid tanken programledare med en hijab.

Men det ska nog ändra sig på sikt. Precis som det gjort förr.

De farliga muslimska och judiska skäggen

Hijaben betraktas av allt fler som ett redskap för smygislamiseringen av Sverige. Numera anses det rumsrent även i partier utanför Sverigedemokraterna att dra likhetstecken mellan slöja och förtryck. Även de muslimska skäggen misstänkliggörs ofta.

Här ser vi ytterligare en likhet mellan nazistisk antisemitism och dagens muslimhat. Nazisterna demoniserade enskilda judiska klädesplagg, som judiska kvinnors huvudbonader, judiska mäns skägg, hattar och skruvlockar. Skruvlockar, slöjor och skägg betraktades kort och gott som ”symboler för förtryck”.

Vi läste för något år sedan sedan att den dåvarande sverigedemokratiska riksdagsmannen Thoralf Alfsson reagerade på en taxichaufför som bar skägg. Thoralf identifierade denne som muslim. Skägget tydde på att chauffören var ”Al-Qaida”. Så här skrev han på sin blogg:

skc3a4gg

Denna sorts rasism ser man ofta i kommentarsfälten på Avpixlat. De som har muslimer som fiendebild anser att muslimska skägg är ett hot. Bär man skägg och är muslim är man SUSPEKT!

skc3a4gg-avpixlat

Låt oss studera några kommentarer till artikeln ovan från Avpixlat (lägg märke till mordhotet):

Förslag: Låt honom behålla skägget, ta bort resten av kroppen istället. Eftersom skägget är viktigast så spara det och släng resten på tippen! Allt enligt principen: Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed…

Jag trodde religion satt i hjärtat i personligheten Nu får vi veta att tilltron till fredens profet sitter just i en viss spretighet och längd.på de ensklda skäggstråna. Töntig är den gud som.hrr.muslim tillber Jesus är klart den enda vägen till Gud…

Så vidrigt! Tänk dig att du är vrålhungrig och känner dig tvungen att gå till BK i Kalmar. Du köper en dyr hamburgare och tar en stor tugga och det fastnar ett äckligt skäggstrå mellan din tänder…oh fy för den fule,vad äckligt! Jag måste gå och spy nu..blähh…

Skäggburgare till skäggbarn :P…

Nytt på menyn, skäggburgare!…

Kjol och skägg, sådan är de nya svenskarna…

Precis. En muslim som kräver alla möjliga särbehandlingar och har orubbliga krav på sin arbetsgivare är fan ingen som jag skulle anställa i varje fall. Fem bönestunder per dag + utrymme för detta mot Mecka, ha sin egen klädsel, långskägg, inget griskött i matsalen, kvinnor ska bära sjal och ”anständig” klädsel, etc mm.

Judehat och muslimhat
skc3a4gg-sturmer-2

Juden är ”der Satan” – Satan

Som jag ofta betonat finns mängder av likheter mellan antisemitismen och islamofobin. Det är samma sorts hat och samma stereotyper som går igen i hatet mot båda grupperna. Det här med den ”farliga skäggigheten” är något som går igen i klassisk antisemitisk retorik, precis som bland islamofoberna ovan.

I den nazistiska retoriken beskrevs alla judiska män som skäggiga, utom ”finansjudarna” som ofta saknade skägg och hade mustasch och kroknäsa.

Om man läser nazilitteraturen från 30-talet, t ex nazisternas ledande propagandaorgan mot judarna, Der Stürmer, ser man att judiska skägg nämns nästan lika ofta som judiska kroknäsor som typiskt attribut för judar. Der Stürmers insändarsidor på 20-talet hade ofta inlägg från ”vanliga tyskar” vars barn skrämts av nån jude med stort skägg.

Alltid med tillägget, ”kan man inte ta bort de där skäggen och kroknäsorna från gatorna”.

”Man kan klippa skägget av juden men juden förblir ändå jude” (Der Stürmer Sonderausgabe 2 1942)

”Smutsiga och feta och för det mesta med stora skägg som sällan tvättas, sådan är ”juden på Balkan”.”) Völkische Beobachter, 5.12.1937

För att förnedra judarna klippte ofta nazisterna av skägget på judarna. Som på denna bild där sonen till en judisk man tvingas klippa pappans skägg.

Från hur man hanterar synen på de heliga skrifterna, till hur man sprider myter om mat, till retorik om judar och muslimer som ”råttor”, till generaliserande hat om sionister och islamister, till myter om judiska och muslimska världskonspirationer till sådant som kan ses som så litet som skäggighet. Överallt ser man samma likheter i hatet mot judar och muslimer.

skägg sturmer

Der Stürmer – ”gudarnas gissel”

Nästa gång du ser någon uttrycka sig fördomsfullt om muslimers skägg, så minns vad hatretoriken mot judars skägg ledde till!

bb15
Tysk soldat rakar en judisk mans skägg

Men kom ihåg att det inte är så att islamofobin ersatt antisemitismen idag. Antisemitismen är tyvärr lika levande som islamofobin är.

Nyhetsbrev juni 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i juni.

I fokus – om aktuella händelser

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna – artikel av David Ehle om ”islamkritiker” som sprider myter om invandring och invandrare

Före detta SD-partistyrelseledamot önskar livet ur gymnasieministern – artikel av Malte Roos om massmailet som innehöll önskan om att gymnasieministern skulle dömas till döden

Glimmingehus på arabiska – artikel av David Ehle om hur ”invandringskritiker” rasar över att Glimmingehus anordnar visningar på arabiska

Mytknäckare

Myt: Bara Sverige som inte nämner nationen i nationalsången – mytknäckare av Elias Lodin om missuppfattningar om nationalsångstexter

Myt: Svenskar är dåliga på att fira nationaldagenElias Lodin knäcker myten om att Sverige skulle fira sämre än andra länder

Myt: Svenskar snart i minoritet – mytknäckare av David Ehle om framtida befolkningssammansättning

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa – mytknäckare av David Ehle om samkönade föräldrar

Myt: Kanadas premiärminister och ramadanTorbjörn Jerlerup knäcker myten om hur politiker bidrar till ”islamisering”

Artiklar

Är hijabmotståndarna mot jeans också? – artikel av Torbjörn Jerlerup om klädlagar och det fria valet

Ett folkmord är ingen politisk lekstuga! – artikel av Ida Dzanovic om partier som vill rösta om att erkänna folkmord

Hertig Erik och prinsessan Ingeborg – artikel av Polimasaren om barnäktenskap och tvångsgifte ur ett historiskt perspektiv

Nazisttanten Oredsson – artikel av Polimasaren om Vera Oredsson och den omtalade hitlerhälsningen på 1 maj

Korta motargument

Sverigedemokraternas tapp – fortfarande en ökning

”Google manipulerar sökningar för att stötta Hillary”

Är alla muslimer araber eller från MENA?

Krönikor

Empatisk läsning – gästkrönika av Robert Nilsson om ”en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke” – gästkrönika av Rokibath Alassane på Afropé

Etnicitet – en aspekt av en social relation – krönika av Elias Lodin om begreppet etnicitet som relation

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män – gästkrönika av Collins Luther Zola på Afropé

Rättfärdigandets logik – gästkrönika av Robert Nilsson om pingstpastorn Stanley Sjöberg och rättfärdigandet av massmordet i Orlando

Rätten att vara annorlunda – krönika av Torbjörn Jerlerup i handskakningsdebattens efterdyning

Den blåa gravkammaren – krönika av Ida Dzanovic som funderar över konsekvenser av den nya asyllagen

Är hijabmotståndarna mot jeans också?

Det här med människors fria val är inte enkelt. Det finns personer som anser att muslimers fria val inte skulle vara helt fritt val. Alltså tycker vissa att man måste få muslimer att sluta välja vad de själva vill.

Det låter komplicerat men mycket av debatten om muslimska slöjan är på den nivån. Hijaben, den slöja som täcker håret eller delar av håret, beskrivs som ”kvinnofientlig” och ”hatisk” och förtryckande.

Ofta hör man talas om Irans klädlagar som det yttersta beviset för att hijaben bör bekämpas och kanske förbjudas i Sverige. Men man kan undra varför motståndarna till Irans klädlagar inte vill förbjuda jeans och långa byxor också här i Sverige?

Det är nämligen så att Irans klädlagar förbjuder kjol och kortbyxor och klänningar som visar benen på kvinnor. Och kortbyxor är förbjudet på män.

Så här beskrivs Irans klädlagar på en sida på internet:

Men
Shorts are not acceptable in public places.
Wearing ties or bows is not a problem.
T-shirts are acceptable.

Women
Obeying Islamic rules including Hijab or Islamic dress-code is necessary in Iran. However these rules are not observed very strict, especially for tourists and foreigners. You must not worry about maintaining your hijab , since in times you have forgotten about it, the maximum penalty will be a request (usually in a kind way) to make it correct.
There are some minimum requirements for foreign women dress-code in public places :

1. Color : It’s a completely false belief that wearing must be dark in Iran. There is no limitation in this respect and we recommend you make sure using light colors in summer.

2. Head : Hair should be covered. It does not mean you shall have a tight scarf around your head. Don’t worry, It is very usual that some parts remain out of the cover. It’s quite acceptable for women to allow whips of their hair to frame their face. Appropriate hats & caps can do this function as well as scarves. Scarf is the most common covering for head and is called ”Roosari” in Farsi.

3. Body : Should be covered with loose clothes like man shirt, coat or manteau. Arms should not be bare.

4. Legs & feet : Legs should be covered down to ankles. Feet can be bare and you can wear sandals. Tight jeans are no problem.

Alla som anser att hijab symboliserar förtryck eftersom ”muslimska stater” och ”religiösa ledare” tvingar kvinnor att bära det, borde väl vara lika mycket mot byxor?

Nej, jag tror nog det skulle kännas integritetskränkande att någon kommer och rycker i dina jeans och kallar det en kvinnohatande förtryckssymbol, eller hur? Eller att någon kallar dig ett ”offer” för kvinnohat om du bär jeans?

Vuxnas fria val är viktigt att försvara. Rätten att bära hijab om man vill är lika viktig som rätten att INTE bära hijab om man INTE vill.

Stealthy Freedom

Just nu pågår en Facebook-kampanj där iranska kvinnor kastar av sig sin hijab. Stealthy Freedom heter den. 

https://www.facebook.com/StealthyFreedom

https://www.facebook.com/MyStealthyFreedom?fref=ts

Ni kan läsa mer om den i internationell media.

Independent

Washingtonpost

The Guardian

Man kan dra direkta paralleller mellan denna kampanj och det sk hijabuppropet för en tid sen i Sverige, då rätten att bära hijab var på tapeten.

För att garantera rätten att SLIPPA bära slöja måste man slåss för rätten ATT bära slöja… om kvinnan vill det. Och för att vara säker på att behålla sin rätt ATT bära slöja måste man även slåss för kvinnors rätt att kasta eller bränna slöjan… om de vill det.

Det är upp till kvinnan själv att bestämma, det är hennes val. Inte ditt, inte mitt, inte andra kvinnor och inte andra män utan INDIVIDENS val.

Stealthy Freedom är stort. Det väcker många tankar att se hur kvinnor anser att det är frihetskamp att slänga slöjan.

För det är det det är. För vissa är det frihet att bära slöja, för andra är det frihet att slippa slöjan.

stealth1stealth2stealth3

 /Torbjörn Jerlerup

Byxor, kvinnor och moralpanik

Den här artikeln handlar om byxor! I dessa dagar då det debatteras hijab är det lätt att missa att byxor varit det plagg som man stridit mest omkring när det gäller kvinnors klädsel. I hundratals år har diskussionen varit om kvinnor ska tvingas ta av sig eller tvingas ta på sig byxor.

Det där med kläder är inte lätt. Sociala, religiösa och kulturella konventioner om hur folk, speciellt kvinnor, bör klä sig har det funnits gott om genom historien. ”Visa inte för mycket hud”, ”visa inte för lite hud”, ”dölj håret”, ”raka håret”, ”klä dig inte i ditten och klä dig i datten”, ”visa brösten, dölj brösten”!

Momento... (Projeto retratos)
Zanini H. / Foter / CC BY

Just nu är hijab det klädesplagg som mest debatteras. Även där ser vi samma dubbelhet. En del rasister vill rycka hijaben av kvinnor, förbjuda dem att bära den, men det finns även moralpoliser som anser sig vilja ‘skydda kvinnors heder och ära’ när de anser att kvinnor måste ha på sig hijab, annars är de ‘snuskiga’.

Själva saken är inte svår. Kvinnor ska få klä sig som de vill. Att förutsätta att alla som bär hijab är förtryckta, det är lika galet som att anse att ingen som bär hijab gör det av tvång! 

Det är inte rasistiskt att påpeka att en del kvinnor förtrycks genom hijab, men det är rasism att påstå att ALLA kvinnor förtrycks genom hijab.

Att vara för hijabuppropet är lätt, för det är så rätt!

Byxor

Det mesta som rör hur män och kvinnor klär sig har engagerat många genom historien. För 50 år sen var det byxorna som var i fokus för debatten. Byxor som symbol för förtryck och byxor som symbol för frihet. Fram till 2013 fanns det en ålderdomlig fransk lag som förbjöd kvinnor att bära byxor i Paris. Den instiftades runt år 1800 och har en intressant bakgrund:

Under franska revolutionen hade en del kvinnor börjat begära lika rättigheter som män. Symbolen för jämställdhet för dem var den manliga byxan som de ville ha rätt att bära. Men det var inte den enda stridsfrågan. En del andra kvinnor ville ha rätten att ta av sig hucklen, andra ville ha rätt att klä sig mer naket. Det gick inte för sig, ansåg den moraliska majoriteten, som instiftade en serie morallagar om hur man fick klä sig, speciellt om man var kvinna. En av dem var lagen om byxor på kvinnor, som alltså existerade på pappret fram till 2013.

Intressant nog motiverades förbudet mot att kvinnor skulle bära byxor med att det skulle vara både omoraliskt och förtryckande för kvinnor att bära byxor. Deras frihet och heder hotades!

Too good for words
Meredith Leigh Collins / Foter / CC BY-ND

Något senare blev byxan en politisk stridssak igen. Då var det strid om kvinnor skulle få rösta eller inte. Tre klädesplagg hamnade i centrum för den striden: korsetten, stöveln och byxan. Som ett resultat utvecklades ett politiskt mode med byxliknande kvinnokläder, bloomers, och mindre hårt åtsnörda korsetter och stövlar som antydde delar av kvinnans ben.

Gradvis kom det att bli naturligt att även kvinnor bar byxor i stora delar av världen, i synnerhet efter andra världskriget.

Men det var inte en lätt väg dit. Många ville slita byxan av kvinnorna. Och en del kvinnorättskämpar ville tvinga kvinnor att bära byxor. (I några totalitärt kommunistiska länder genomfördes senare experiment med just det; att tvinga kvinnor att bära byxor. För att motverka diskriminering!)

På 1950-talet och 60-talet hamnade byxan åter i centrum i delar av världen. I delar av världen hade byxor blivit accepterat, men förbud mot att kvinnor bar byxor fanns kvar inom t.ex. katolska kyrkan. Än idag är byxor förbjudna i många katolska skolor i olika delar av världen. Dessutom ville nu kvinnor ha rätt att designa och bära kort-korta kjolar och bikini. Debattens vågor gick höra om hur mycket ben en kvinna fick visa utan att det var oanständigt.

Byxfrågan var inte okontroversiell. På 70-talet blev byxan symbolen för frigörelse för en hel del invandrare från Pakistan och Indien. Istället för traditionella indiska och pakistanska kvinnokläder ville många bryta de kulturella sedvanorna och klä sig mer västerländskt. Byxan var åter det som hamnade i fokus. Byxan gav kvinnan en frihet som man inte hade i traditionella kläder, ansåg man.

Men inte alla ansåg det. En del ville behålla de kulturella kläderna. Det är en intressant parallell till hijabdebatten idag eftersom många indiska kvinnor utsatts för rasism för att de valt traditionella kläder.

Och det är den tragiska realiteten för oss. En del anser att moral, gudars åsikter, politikers åsikter, gubbars åsikter, grannars åsikter och fan och hans mosters åsikter spelar så stor roll att man tar sig rätten att döma andra människor på grundval av hur man klär sig, eller inte klär sig.

Slöjan har olika betydelse

Journalisters okunskaper gällande muslimer och religionen islam har i en hel del fall orsakat en än större islamofobvåg som konsekvens.
Till exempel kan man läsa tidningsartikeln ”Befriade sig från ett liv med slöja” publicerad i DT, Dalarnas tidningar den 13:e maj 2013.

Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.
BILD: Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.

I den artikeln beskrivs en iransk kvinnas personliga upplevelse av sin väg från den religiösa regimen i Iran till Sverige och allt som hon kände sig tvungen att utföra enligt regimens förtryckande krav.
Naturligtvis är vi många som känner medlidande och solidaritet med personer som flyr från sina hemländer, från liknande förtryck i bl.a. diktaturer och/eller religiösa regimer.

När liknande artiklar försöker sammanfatta och beskriva några enstaka individers öden framkommer en tydlig oförmåga att göra åtskillnad mellan religion globalt och den iranska religiösa regimen.

I texten i DT finner man ytterligare problem: Generalisering av en religiös grupp, vilket kan vara en huvudentré till ökade fördomar, förstärkta elakartade stereotyper och till hat.

I samband med artikeln publiceras en ”faktaruta” med rubriken ”Slöjan i det muslimska samhället” och just där, genom extremt slarvig generalisering, uppges några fakta om slöjor ur den iranska regimens perspektiv, som om vore det plötsligt gällande för hela världens samtliga muslimska kvinnor. Slöja är, enligt den här ”faktarutan” enbart tvång, förtryck och en metod att kontrollera kvinnor — vilket är långt ifrån verkligheten och fakta.

Vi förnekar inte faktum att det finns kvinnor i Iran som är tvungna att bära slöja, men när man talar om ”det muslimska samhället” då existerar enorma variationer bland muslimska kvinnor och deras orsaker till att bära slöja. En del ser sin slöja som personlig, som en del av deras mode, image, klädstil. Som ett klädesplagg som de har blivit van vid och ser det som egen varumärke. En del ser på sin slöja som feminism; —”Min kropp är bara för mig” och på så sätt protesterar mot exponering av kvinnokroppar. Slöja är ibland en traditionell och ibland kulturell grej, utan att nämna en hel religions bemärkelse. Kort sagt, orsaken till att bära slöja varierar från kvinna till kvinna — liksom det är skillnad från land till land och mellan olika regioner.

Faktum är att olika grenar av islam i Saudiarabien, Indonesien och Bosnien visar upp drastiska olikheter inom sina detaljer, tolkningar och former. Men allt sådant försvinner i den här ”faktarutan” och samtliga muslimska kvinnor världen över sätts till att vara under tvång, press och bli viljelösa. Slöja är, enligt textens ”faktaruta” det som den iranska regimen förklarar och definitivt inte det som vi kan se på gatorna i Istanbul, Sarajevo, Skopje, Tirana, London, Madrid eller New York.

När du i framtiden läser liknande ”faktarutor” eller artiklar så borde du inse varför hatbrott mot muslimer har ökat, då beslöjade kvinnor allt oftare utsätts för aggressiva trakasserier och ibland även attacker. Deras slöjor slits utav dem, av personer som verkar föreställa sig att de utför en välgärning, i ”kampen för andras människors frihet”. Kvinnor som bär slöja (oavsett deras anledning) blir bespottade som ”antidemokrater”, ”regimanhängare” eller ”dem som bär på sig symbol för kvinnoförtryck”.

Med sådan desinformation i medierna är det inte svårt att se hur intoleransen, hatbrott och fördomar har fått sina framgångar.