Etikettarkiv: trakasserier

Om hedersförtryck, del 1

—”Jag har familj och släkt som är homogent, etniskt svensk och icke-religiös. Övertalades trots det av en vän att kontakta en organisation som hjälper flickor/kvinnor som utsatts för så kallat hedersrelaterat förtryck. Varför?”


Motargument publicerar en gästkrönika i två delar. Gästkrönikörer står själva för åsikter i sin text. Läs även den kommande, avslutande delen från signaturen ”Osynliggjord/Anonym” här på Motargument.se

—Jag hade aktivt undvikit alla myndigheter och organisationer i många år, eftersom bilden jag – liksom de flesta andra – fått var att sådana enbart existerar för att hjälpa utsatta med annan kulturell bakgrund. Förtryck på den nivån ansågs enbart ske i andra kulturer. Jag trodde inte att jag skulle kunna få någon hjälp. När jag ovilligt tog en första kontakt och berättade hela min långa historia med allt vad jag utsatts för, sade min utbildade samtalspartner med expertis inom detta område – att vad jag utsatts för under många år var det som kallas hedersrelaterat förtryck – inklusive hot, grovt våld, mordhot och att leva förföljd och i risk för att bli dödad av en familjemedlem! Experten påstod dessutom bestämt att detta existerar inom ALLA kulturer.

Flera från etniskt homogen svensk bakgrund har sökt hjälp från denna organisation på grund utav detta extrema förtryck av familj/släkt/relaterade i samma grannskap.

Jag kommer alltså från en osynliggjord hederskultur. Jag hade inte uppfattat uppväxten som en sådan. Minns inte att den existerat under min barndom, då den vuxit fram i takt med och starkt influerad av nationalistiska, högerextrema politiska gruppers framväxt i Sverige och i hela västvärlden. Framförallt kring den populistiska formen av orientalistisk rasism som pekar ut precis alla av vissa etniciteter som (genom arvsanlag) troliga ortodoxt religiösa muslimer och potentiella islamister. Det kan i den kontexten räcka med att ha ”för stor andel” vänner med vissa etniciteter för att utsättas för extremt mycket hat och hot från familj, släkt och grannar. Men jag har dessutom sedan mycket ung ålder även haft behov av att använda mer kroppstäckande och helt hårtäckande klädsel än vad som är normativt i västerländsk kultur, bl.a. på grund av att jag i mycket ung ålder utsatts för sexuellt våld (ej från familj/släkt). Jag har därför utsatts för ”Guilt by association” på extrema nivåer. Jag har aldrig varit muslim, men setts som potentiell islamist! Både busschaufför, grannar och familj har därför på allvar försökt förbjuda mig rätten att åka kollektivtrafik och vägrat sitta i samma bil som mig.

Trots att det var så uppenbart allt jag hört talats om som ”hedersrelaterat” förtryck stämde i mitt fall. Kontexten var länge att jag anklagades för att ha dragit skam över min familj att de inte kunde kännas vid mig som sin dotter/syster. Jag har utsatts för otaliga, allvarliga brott från familj, släkt och närboende. Men hade under många år inte ens slagits av tanken på att det skulle kunna vara hedersbrott jag utsattes för. Det säger något om vilka enorma problem jag och andra i liknande totalt osynliggjorda situationer har haft. Svårigheter att bli hörda, få förståelse och få rätt stöd från vård och myndigheter. När offren inte ens själva kan förstå vad det är vi utsätts för eller varför, om det inte passar in i mallen vi känner till. Jag har aldrig hittat någon uppdaterad forskning inom detta område där någon ens inkluderat någon från den grupp jag tillhör, eller från andra grupper som osynliggjorts totalt i den allmänna politiska debatten. Debatten har varit svartvit, i bemärkelsen: uppfattad vithet och politiskt svart islamism, i väst. Det inleddes kanske år 2001, då allmänheten började utgå från att alla terrorattentat och andra hemska brott i världen högst sannolikt begåtts av islamister.

Västerländska, nationalistiska, politiska grupper har uppmärksammats mycket som just väldigt våldsbenägna och drivna av en stark hederskänsla. Jag såg en dokumentär på SVT där svenskar inom högerextrema politiska organisationer intervjuades. En etniskt svensk pappa sade att han inte skulle tillåta sina barn att ha en kärleksrelation med någon av vissa sorters etniciteter. Enda argumentet var att det skulle gå emot hans ryggradskänsla. Jag tycker SVT missade fånga upp det oroväckande svaret, och undvek att bry sig om att den mannens barn blev förtryckta i pappans nationalistiska heders namn. Jag skulle själv ALDRIG våga skaffa en partner med någon del annan etnisk bakgrund och absolut inte någon med muslimsk bakgrund, då jag vet hur hemskt min familj och släkt skulle reagera på det.

Min partner jag inte bor tillsammans med vill att jag inte ska träffa hans föräldrar av samma anledning, att de kan vara väldigt fördömande mot de som inte passar in i deras västerländska samhällsnormer. En släkting till mig berättade om en kvinna som blev konfronterad av hela sin svenska släkt för att hon träffat en partner med en etnicitet som de inte gillade. Den familjen krävde att kvinnan skulle avsluta relationen. Då berättade hon att hennes partner var kristen, inte muslim, vilket alla i hennes släkt hade varit så övertygade om, baserat i de fördomar de utgick från. Släkten accepterade motvilligt och tveksamt hennes partner.”

Motargument publicerar här en gästkrönika i två delar. Gästkrönikörer står själva för åsikter i sin text. Läs även nästa, avslutande del från signaturen ”Osynliggjord/Anonym” här på Motargument.se

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.


FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.


HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella


Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

Erfarenheter av antisemitism, hatbrott och diskriminering mot judar i Europa

Den eskalerande antisemitismen medför en risk att den återigen normaliseras. Diskrimineringen och hatet mot europeiska judar ökar. Det visar FRA:s rapport från i december 2018.


En genomgång av FRA:s rapport Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU

2007 inrättades FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter. FRA blev efterföljaren till Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och bistår bland annat EU-institutioner och medlemsstater med expertkunskap om situationen för Europas minoriteter. I december 2018 publicerade FRA en omfattande rapport om europeiska judars upplevelser av diskriminering, antisemitism och hatbrott. Undersökningen är den största av sitt slag i världen och innefattar erfarenheter av 16 395 människor som identifierar sig som judar. Respondenterna är bosatta i 12 av EU:s medlemsstater och tillsammans utgör de 96% av EU:s judiska befolkning. Länderna som varit med i undersökningen är Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien.

Motargument har djupdykt i rapporten och reflekterar här kring några av de oroväckande resultaten.

Resultaten i korthet

  • 85% upplever antisemitism och rasism som de mest besvärande problemen i de länder som ingår i undersökningen.
  • 89% upplever att antisemitismen har ökat i det land där de lever under de senaste fem åren.
  • 72% uttrycker oro över ökad intolerans gentemot muslimer.
  • 89% upplever antisemitism på nätet som ett problem.
  • 88% upplever att antisemitismen på nätet har ökat mycket de senaste 5 åren.
  • De flesta av respondenterna berättar att de regelbundet är utsatta för negativa uttalanden om judar, 80% uppger att internet är det forum där antisemitiska uttalanden förekommer mest.

FRA har sammanfattat undersökningens resultat i fyra huvudsakliga problemområden.

  • Antisemitismen genomsyrar vardagslivet. Rapporten visar hur antisemitismen genomsyrar hela samhället genom att stereotypa föreställningar om judar tar sig allt fler uttryck i olika forum av människors vardag. Föreställningarna återfinns över hela samhället och de som ger uttryck för hatet återfinns i många olika samhällsgrupper.
  • Antisemitismen undergräver judars känsla av trygghet och säkerhet vilket leder till att en tredjedel har övervägt tanken att emigrera. Hundratals av respondenterna berättar att de har blivit utsatta för fysiskt våld de senaste 12 månaderna. Mer än en fjärdedel har upplevt antisemitiska trakasserier under samma period. De som bär judiska symboler utsätts i högre utsträckning för trakasserier. En tredjedel uppger att de undviker att besöka synagogan av rädsla för trakasserier och våld.
  • Antisemitiska trakasserier är så vanliga att de blir normaliserade. Detta visar sig genom den låga andel trakasserier som anmäls till polisen. Respondenterna själva har uttryckt att detta dels beror på en känsla av att en anmälan inte skulle leda någon vart, och dels på en upplevelse att trakasserierna inte var så allvarliga. En annan aspekt som vittnar om normalisering av antisemitismen är att de som står bakom trakasserierna inte kommer från någon begränsad grupp utan spänner över hela samhället.
  • Antisemitisk diskriminering i centrala delar av samhället förblir osynlig. Antisemitismen tar sig många uttryck som inte alltid kan härledas till verbala eller fysiska trakasserier. Istället uttrycker många av respondenterna hur de upplever sig negativt särbehandlade på arbetsmarknad och bostadsmarknad på grund av sin judiska identitet.
En jämförelse mellan studien som genomfördes 2012 och den senaste 2018 visar på att andelen som upplever antisemitism som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem har ökat i alla länder utom Ungern. I Sverige har andelen ökat med 22%.

Undersökningen utgör delvis en jämförelse med en liknande undersökning som gjordes av FRA 2012. Problemområdena som lyfts i de två undersökningarna är snarlika och resultaten visar att situationen har förvärrats avsevärt. Områdena följer på varandra och riskerar att snabbt bli en nedåtgående spiral om inte trenden vänds.

Att antisemitiska trakasserier, hatbrott och diskriminering ökar i samhället leder till det normaliseras, både hos de som själva utsätts och för den passiva omgivningen. Det får också den direkta psykologiska konsekvensen att många väljer att tona ner sin identitet för att ducka hatets radar. Det är som bekant en livsfarlig utveckling. Hatet mot judar som mynnade ut i Förintelsen letade sig stegvis in i samhället. Stereotypa föreställningar normaliserades, gränser för vad som var okej  att tycka och säga förflyttades, rättigheter inskränktes steg för steg och katastrofen var ett faktum.

Judar är inte något unikt exempel. Hat och rasism följer samma vansinneslogik oavsett vem som råkar befinna sig i skottgluggen. Stereotypisering och avhumanisering har våld som sin naturliga efterföljare. Även om den som sprider stereotyper och hat inte har för avsikt att själv bruka våld når det till slut någon som är beredd att gå till våldsam handling. Detta gör den dramatiska ökningen av antisemitism på nätet särskilt oroväckande.

Rapporten innehåller konkreta förslag på åtgärder för varje identifierat problemområde. Det är nu upp till medlemsstaterna att förvalta förslagen. Det är också upp till oss medborgare att ta ställning till om vi vill agera mot orättvisor, eller passivt låta dem fortsätta.

Omkring synen på och hos judar

Det finns en del som tror att antisemitismen näst intill försvann i samband med Förintelsen. Tankarna grundar sig i att man tror att andra världskriget lärde oss en läxa. Detta är en av många myter om antisemitism och inget skulle kunna vara mer fel. Antisemitismen är i högsta grad levande. Så länge det finns människor finns också fördomar och rasism. ”Vissa” rasismer ”försvinner” liksom inte.

2013 genomförde EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) en undersökning  med fokus på judars erfarenheter och uppfattningar om diskriminering, hatbrott och antisemitism i åtta av EU:s medlemsländer. Totalt ingick 5 847 personer som identifierar sig som judar i studien. Respondenterna kom från Belgien, Frankrike, Italien, Litauen, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Ungern. Störst andel av respondenterna hade sitt ursprung i de två länder som har största judiska befolkningarna: Frankrike och Storbritannien.

På SKMA:s (Svenska kommittén mot antisemitism) hemsida kan vi läsa om förutsättningarna för och kring undersökningen som FRA har genomfört.

Judar om antisemitism, hot och hat

I studien kan vi utläsa att 66% av de tillfrågade i hela undersökningen ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem, och 76% ansåg att problemet hade blivit mer akut, och att antisemitismen i landet de bor i hade ökat under de senaste fem åren.

Om vi kikar på svaren land för land ser vi att i Ungern (90%), Frankrike (85%) och Belgien (77%) finns flest som ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem.

I Frankrike (85%), Tyskland (61%) och Sverige (60%) ansåg de svarande att antisemitismen är ett av de tre mest pressande sociala och politiska problemen i hemlandet.

46% av de svarande uppgav att de var oroliga för att utsättas (under det närmsta året) för verbal kränkning eller trakasserier på allmän plats mot bakgrund av att de är judar. 33% kände en rädsla för att bli fysiskt attackerade under det närmsta året av någon pga antisemitism.


Antisemitism på Internet

Judehatet sprids via diskussionsforum, sociala medier, konspiratoriska bloggar, tankesmedjor och ”nyhetssidor” på nätet. Hela 75% av de som ingick i studien svarade att de kände oro över antisemitismen online. 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om hatbrott

Under det senaste året som föregick studien uppgav 26% av de svarande att de hade blivit utsatta för någon form av trakasserier; såväl hotfulla som kränkande. Trakasserier innefattar kränkande antisemitiska kommentarer IRL eller på nätet, telefonsamtal och skrivna antisemitiska meddelanden. 4% uppgav att de, under det senaste året hade blivit utsatta för våld mot bakgrund av sin religion eller etnicitet. 3% av de tillfrågade svarade att de, under det senaste året, hade fått egendom vandaliserad pga att de är judar.

I studien ingick en fråga om antisemitiska handlingar och huruvida de hade ökat eller minskat de senaste fem åren. De sju företeelser som ingick i studien var antisemitiskt klotter, skändning av judiska kyrkogårdar, vandalism av judiska byggnader eller institutioner, främlingsfientliga uttryck mot judar på allmän plats, antisemitism i media, antisemitism inom politik och antisemitism på Internet. Alla företeelser ansågs av en tredjedel av de svarande vara stort eller väldigt stort problem. 75% ansåg att antisemitism online var ett relativt stort, eller väldigt stort, problem och 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om vad som är antisemitism

I studien ingick en fråga om judars attityder kring vad som kunde, och borde, uppfattas som antisemitism eller antisemitiska uttryck.
Judar om icke-judars attityder och handlingar

Studien täckte också vad judar ansåg om hur icke-judar såg på judar och icke-judars handlingar, och huruvida det skulle vara att betrakta som antisemitism.Judar om den egna utsattheten och dess konsekvenser

Vad gäller om de som hade utsatts för, och de som inte hade utsatts för, antisemitiska hot, våld eller trakasserier det senaste året, valde att undvika vissa platser i deras närhet kan vi av studien utläsa att 21% av de som inte hade utsatts för antisemitiska hot, våld eller trakasserier valde att undvika vissa platser i deras närhet. För de som hade utsatts för antisemitiska hot, våld och trakasserier var motsvarande siffra 49%.

De svarande i studien frågades om, och i så fall hur ofta, de undvek judiska tillställningar eller platser, eller vissa delar av deras omgivningar, mot bakgrund av att de inte känner sig säkra där som judar. 23% svarade att de alltid undvek att närvara vid judiska tillställningar eller platser.

I rapporten kan vi se att Sverige vid tiden för studien var det land där judar i störst utsträckning undvek att bära attribut som uppfattas som judiska (kippa, Davidsstjärna, kläder och mezuza). 78% av de svenska judarna undvek alltid, ofta eller ibland, att bära judiska attribut. I Frankrike och Belgien var siffrorna 75 respektive 74%. Den genomsnittliga siffran för de åtta länderna som ingick i studien var 68%.

FRA:s rapport från 2013 visar att antisemitismen är en i högsta grad ”levande” rasism. I Sverige lever idag ungefär 20 000 judar och i världen lever ungefär 20 miljoner judar. Den judiska befolkningen är idag nästan uppe i samma nivåer som före Förintelsen.

Röster ur FRA-rapporten

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Man, 50–54 år, Sverige

”Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.” Kvinna, 35–39 år, Sverige

”Igår målades ett hakkors på min brevlåda, på grund av mitt namn, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det.” Kvinna, 25–29 år, Ungern

”De antisemitiska förolämpningar jag har mött kom inte från nynazister eller vänsterfolk, utan från vanliga människor ur den politiska mittfåran.” Man, 30–34 år, Tyskland

”Sedan jag började använda Facebook så har jag på några få år mött fler antisemitiska kommentarer än under hela mitt liv.” Kvinna, 50–54 år, Storbritannien

”Antisemitismen utgör idag en verklig fara i Frankrike. […] Diskussionsforum på internet och kommentarer på YouTube är fulla av antisemitiska och antisionistiska budskap.” Man, 45–49 år, Frankrike

”Jag är 65 år gammal och det är hopplöst. Hade jag varit yngre hade jag lämnat landet.” Man, 60–69 år, Ungern

Länk till FRA:s studie ”Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: experiences and perceptions of antisemitism” (pdf)

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Omkring synen på och hos muslimer

Allt som oftast glömmer vi i debatten bort att muslimer inte är en homogen grupp. Muslimer är en oändlig blandning av olika etniciteter, språk, kulturer, religiösa inriktningar, filosofiska övertygelser och olika grader av sekularism.

Muslimer är, med sina 4 %, den andra största religiösa gruppen i EU efter kristna.

Vi svenskar är de i Europa som ställer oss mest positiva till muslimer. Som kontrast till detta spelar utseende och hudfärg – dvs etnicitet – en större roll i Sverige än i de flesta andra länder i Europa.

Nu har FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter), i ett försök att minska islamofobisk stigmatisering och generaliseringar, publicerat en stor rapport, den hittills största, om Europas muslimer. Rapporten (Second European Union Minorities and Discrimination Survey (EU-MIDIS II) Muslims – Selected findings) bygger på intervjuer med totalt ca 26 000 EU-medborgare, varav ca 10 500 identifierar sig som muslimer.

Den digra rapporten redovisar såväl positiva som negativa uppfattningar och upplevelser. Till de positiva kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 76% av muslimerna känner en stark anknytning till landet de bor i: de högsta andelarna hittar vi i Finland, Sverige, Storbritannien och Frankrike i fallande ordning och de lägsta andelarna i Italien, Nederländerna, Österrike och Grekland återigen i fallande ordning
  • 48% av muslimerna känner sig helt bekväma med att en familjemedlem blir tillsammans med och/eller gifter sig med en icke-muslimsk person
  • 92% av muslimerna känner sig helt bekväma med att ha grannar som har en annan religiös bakgrund än dem själva
  • 53% av muslimerna är emot att själva bruka fysiskt våld för att skydda sig själva eller andra från att skadas fysiskt
  • 87% av muslimerna är emot att bruka fysiskt våld mot en person som trakasserar dem

Om vi istället väljer att kika på de negativa resultaten i rapporten kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 25% av muslimerna har upplevt diskriminering under det senaste året och 39% under de senaste fem åren
  • 12% av de muslimer som uppgivit att de hade diskriminerats hade anmält fallet (och hela 19% i Sverige och de svenska muslimerna var också de som i högst grad kände till hur och till vem de skulle anmäla – hela 44% av de svenska muslimerna uppgav att de kände till det)
  • 16% av muslimerna har någon gång blivit stoppad av polisen under det senaste året
  • 2% av muslimerna har blivit fysiskt attackerade under det senaste året
  • 39% av muslimska kvinnor som bär slöja eller niqab har blivit trakasserade på offentlig plats
  • 9% av de muslimer som uppgivit att de blivit utsatta för ett hatbrott anmälde fallet
  • 81% av de muslimer som anmält att de utsatts för fysiskt våld uppgav att de var missnöjda med hur polisen skött ärendet

Det finns några saker som får Sverige att sticka ut:

  • (Majoritets)svenskarna ligger bra till bland de som är beredda att bo granne med en muslim (84%). Bäst i klassen är Frankrike med 93%.
  • (Majoritets)svenskarna är utan konkurrens allra mest positivt inställda till att ha muslimska kollegor i Europa överlag (89%).

Däremot är det så att Sverige är ett av de länder där utseendeaspekten spelar störst roll. 17% av de svenska muslimer som uppgav att de diskriminerats i Sverige, upplevde att det berodde på deras etnicitet, snarare än religiös tillhörighet. I Italien är motsvarande siffra 21% och i Grekland 25%. Utifrån underkategorier kan vi förstå att 45% av de svenska muslimerna med ursprung i subsahariska Afrika har blivit diskriminerade under de senaste fem åren, medan motsvarande siffra för svenska muslimer med ursprung i Turkiet bara är 28%. Andra generationens svenska muslimer svarar att de i högre grad utsätts för hatbrott än utrikes födda muslimer.

Att ”islamkritik” många gånger är förklädd rasism illustreras inte sällan då det ofta, och högljutt, talas om ”araber” och ”MENA-folk” i samband med diskussioner om invandrare, muslimer och brottslighet. Genom att å ena sidan tala om ”islamkritik”, samtidigt som man å andra sidan pekar ut människor mot bakgrund av deras ursprung är det svårt att komma ifrån att det faktiskt handlar om rasistiska uttryck. Muslim är, för ”islamkritikerna”, synonymt med ”araber” och ”MENA”. Men alla ”araber” är inte muslimer. Alla muslimer är inte från ”MENA”.

Det kan verka som ett enkelt, bekvämt och ”vattentätt” sätt att smita undan och slippa ta ansvar för sin rasism. Men det håller inte.

Alla siffror i denna artikel går att finna i denna rapport från FRA

BRÅ:s NTU 2016 – brottsutsatthet (del 1)

Brottsförebyggande rådet har publicerat sin helt färska Nationella Trygghetsundersökning 2016 (NTU, publicerad januari 2017). Den undersökta utsattheten för brott, upplevda trygghetskänslan och otryggheten gäller kalenderåret före frågetillfället, alltså avser uppgifterna företeelser som skedde år 2015.

13,3 procent av alla personer som besvarat denna NTU har uppgett att de under år 2015 utsattes för brott, vilket är ungefär samma nivå som år 2005.

De vanligaste brottstyperna mot enskild person är hot (5%) och trakasserier (4,7%), minst vanliga är personrån (0,9%) och allvarlig misshandel (0,4%).

Anmälningsbenägenheten för brott mot enskild uppges vara ungefär 26%. Högst är anmälningsbenägenheten för allvarlig misshandel (61%) och lägst för sexualbrott (9%).

Hot

Utsatthet för hot är vanligast i åldrarna 20-34 år, och vanligare bland kvinnor än bland män.

Procentandelen som uppgett i NTU att de utsatts för hot under 2015 var 5%. Nära tre av tio utsatta uppger att de misstänker att hotet hade någon form av samband med deras yrkesutövande.

Trakasserier

Personer som uppger att de utsatts för trakasserier har ökat från en nivå år 2010 på 3,5% upp till 4,7% år 2015. Allvarlighetsgraden har också undersökts för de trakasserierna, 15% av de utsatta uppger att det var mycket skrämmande, 35% benämner trakasserierna som ganska skrämmande. Mer än hälften av alla utsatta har uppgett att det antingen är en helt obekant gärningsperson, eller att de inte kan veta om det var en bekant, närstående eller helt obekant person.

Utsatthet för misshandel är vanligast förekommande för personer som är i åldern 20-24 år och vanligare för män.

Utsatthet för sexualbrott är vanligast förekommande i åldrarna 20-24 år, och betydligt vanligare för kvinnor.

Bedrägerier

Andelen personer som utsatts för bedrägeri har ökat från 2006-2007, då det var ca 2,4-2,5% till 3,5% år 2015.

Procentandelen för bedrägerier mot enskild person som uppges vara polisanmälda har ökat kraftigt på bara ett enda år, upp till 49%. (från en tidigare stabil nivå runt 40% anmälningsbenägenhet åren 2005-2014, se figur 3.2 på sidan 37)

46% av bedrägerierna mot enskild person uppges ha gått tillväga över internet. 41% av fallen handlar om kreditkortsbedrägerier av olika slag. I 63% av alla bedrägerifallen så rör det sig om att ha blivit lurad på mellan 500 och 9 999 kronor. (bedrägeribrott kan vara en kombination av kreditkorts- och nät-bedrägeri-brott, och således finnas i statistiken för de båda ovan nämnda kategorierna)

Motargument kommenterar: Fler antal invånare är i högre grad mer och mer aktiva på internet för varje år som går, och både trakasserier och kreditkortsbedrägerier är ett internationellt, globalt ökande online-fenomen som inte har några geografiska begränsningar. Sådana saker kan vara delförklaringar bakom orsaken till att fler antal personer i Sverige uppger att de utsatts för sådana brott som bedrägeri och trakasserier, hot från okända.

Utsatthet för egendomsbrott mot hushåll har minskat sedan 2006, då det var totalt 12,6%, till 9,5%, år 2015.

Det vanligaste egendomsbrottet mot hushåll är cykelstöld, vilket drabbade 6,3% av hushållen i undersökningen under 2015.

Utsatthet för brott mot enskild person redovisas i procentandel utsatta personer, och egendomsbrott mot hushåll i procentandel utsatta hushåll.
Utsattheten för brott mot företag, institutioner, organisationer och myndigheter är ej med i BRÅ:s NTU. Det förekommer stort antal kända bedrägerier och bedrägeriförsök mot bl a företag, och det återfinns i polisens statistik.

Angående tillförlitligheten, representativiteten och jämförbarheten i dessa siffror så fördjupa er i pdf:n från BRÅ, i kapitlet Metod, (s. 21 – 24)

Källa: BRÅ:s Nationella Trygghetsundersökning 2016

Integration, jämställdhet och svenska värderingar

Jennifer Wegerup skriver här om negativ kvinnosyn bland vissa nyanlända invandrarmän. Bland annat tar hon upp att nyanlända bör få utbildning i svenska värderingar från början, för att undvika händelser som de omtalade sexuella trakasserierna vilka utfördes av utlandsfödda (och nyanlända?) män eller killar i grupp.Naturligtvis är det viktigt att personer som nyligen anlänt och sökt uppehållstillstånd kan få information om lagar och regler. Det fick de på en av mina arbetsplatser där jag var vikarie. En polis informerade bl a om myndighetsåldern. En fråga när man läser diskussioner om ”svenska värderingar” är:  Vad är svenska värderingar? Är det demokrati, jämställdhet, förbud mot grupptafsande på tjejer, eller vad är dessa värderingar?
Thomas Gür argumenterar för att svenska värderingar finns, och redogör kort för kvinnors rättigheter steg för steg, allteftersom dessa rättigheter införts i Sverige. Han menar att det är fel att förneka att hedersförtryck och diskriminering av kvinnor är detsamma. Gür gör en jämförelse mellan å ena sidan (den svenska) uppfattningen att kvinnor och män är jämlika, och hedersförtryck med ursprung i andra kulturer än den svenska:

”Att förneka de normativa skillnader som föreligger mellan dessa två olika hållningssätt och värderingar, till exempel med påståenden som att det inte finns hedersvåld, utan bara patriarkalt kvinnoförtryck (…) är inget annat än att avsiktligen göra sig blind för sakförhållandena.”

I sak håller jag med Gür om att det är skillnad på hedersförtryck (där individens – ofta kvinnans – beteende drar ära eller skam över en hel familj eller släkt, och där samhällsnormerna gör att hela den familjen kan få dåligt rykte på grund av en individs beteende). Man bör inte förneka att hedersförtryck förekommer! Men Gür missar detta: att bara för att lönskaläge , dvs utomäktenskapligt sex, mellan trolovade ofta inte bestraffades från 1500-talet, betydde inte det att samhället accepterade detta. En kvinna som blev gravid utanför äktenskapet blev ofta förtalad och fick flytta (Astrid Lindgren, exempelvis, så sent som på 1920-talet).

Nästa frågaHur informerar man nyanlända om jämställdhet och förbud mot sexuella trakasserier utan att det verkar som att man dumförklarar en hel grupp?

De flesta som flyttar eller flyr hit vet förmodligen att kvinnor har samma rättigheter som män i Sverige. Att sexuella trakasserier inte är tillåtet vet de flesta från sina hemländer. Islam förbjuder det dessutom. Enligt Koranen ska männen sänka blicken inför kvinnor, oberoende av kvinnornas klädsel. Det står inte: ”Säg till de troende männen att sänka blicken enbart inför täckta kvinnor.”

Så att generaliserande påstå att ”muslimska män” automatiskt har dålig kvinnosyn, är helt fel. Men synen på kvinnor är faktiskt generellt sett varierande i olika länder, något som Torbjörn Jerlerup tar upp här:

”Men visst spelar kultur, seder, moral och ursprungsländers lagar en roll. Sverige är t ex världens mest jämställda land. Vi är också ett av få länder som arbetat för homosexuellas rättigheter. Vi är mot barnaga. Om folk kommer från länder där lagar och seder är annorlunda så tänker de ofta annorlunda. Synen på jämställdhet är inte samma i Sverige och Somalia eller Irak.

Jerlerup hänvisar till detta inlägg av Anders Sundell, vilket handlar om en attitydundersökning i olika länder. Undersökningen gällde demokrati och jämställdhet och åsikterna varierade mellan länder som Egypten och Irak. Sundell tar också upp hur konservativa attityder till jämställdhet ofta ändras hos invandrare i europeiska länder. Förändringen tar ungefär en generation:

”Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. (…)

Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet.”

Debatten om svenska värderingar är ofta svartvit. Antingen argumenteras det för att svenska värderingar inte riktigt finns, eller för att de visst existerar och att de som kritiserar begreppet ignorerar kvinnoförtryck eller hedersförtryck som är vanligt i vissa kulturer. Det som kan vara svårt är att vara balanserad i debatten.

Hatbrott – hur mår den utsatta?

Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).

Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv.  Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.

Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens  beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.

Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd  förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.

I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).

 

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen

Artikel av Polimasaren

En undersökning om hot, trakasserier och våld mot konstnärer och författare i Sverige.

Så vilka ligger bakom?

I över 50% är det högerextremister/rasister och personer med kopplingar till ett visst parti som ligger bakom.

hotar

I figuren ovan framgår det att förövaren/förövarna vid hälften av händelserna uppfattades tillhöra någon form av högerextrem eller rasistisk grupp. Detta kan jämföras med alternativet vänsterextremistisk grupp som angavs i 4 procent av händelserna och antifeministisk grupp samt religiös grupp som angavs vid 15 procent av händelserna. En närmare analys av överlappande svar visar att mer än hälften av de respondenter som angav alternativet politiskt parti också angav alternativet högerextrem/rasistisk grupp. Ingen annan överlappning var tillnärmelsevis lika omfattande.

Vid 58 procent av de händelser där förövaren/förövarna uppfattades representera ett politiskt parti angavs Sverigedemokraterna som det parti som förövaren/förövarna representerade. Vid 33 procent av händelserna angavs alternativet ”annat parti” utan precisering.

I 59 procent av de sammanlagt 182 händelserna där förövaren/förövarna uppfattades vara en enskild person med politiskt motiv uppfattade den utsatta att det rörde sig om vad som i det fördefinierade svarsalternativet har rubricerats som ”högerextremt/rasistiskt motiv”.

När det gäller vilka som hotar journalister vill jag citera Anders Lindberg från Aftonbladet i en debatt med den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Paula Bieler:

När jag skriver om och jag skriver inga snälla saker om moderater, jag skriver inga snälla saker om centerpartister. I värsta fall får jag skäll av en pressekreterare. I värsta fall. När jag skriver om Sverigedemokraterna, bara nämner Sverigedemokraterna då får jag enorma mängder mejl jag blir uthängd på de här hatsajterna, jag får enormt… mitt Twitter spammas fullständigt av dom. Det här är alla journalister med om som skriver om er.

Hotat kultur Rapport 2016:3

När du skriver negativt om Sverigedemokraterna

BRÅ:s trygghetsundersökning om journalisternas och opinionsbildarnas utsatthet

Den sverigevänliga rörelsen är den nya vitmakt-rörelsen och den har flyttat in framför datorn. Den hotar författare, journalister, beslutsfattare, politiker, opinionsbildare. Detta är ett hot mot demokratin.