Etikettarkiv: normal

Nyhetsbrev november 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under november.

Artiklar

Nu nazisympatisör, då SD:s toppnamn i Stockholm – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur nära nazismen SD står

Vem är ”normal”? – artikel av David Ehle om att stå utanför normen och dess konsekvenser

What about Rasbiologiska institutet? – artikel av Jan Kjellin om det tomma motargumentet om Rasbiologiska institutet

Omkring synen på och hos judar – artikel av David Ehle om attityder kring judar i EU

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken? – artikel av David Ehle om faktorer och icke-faktorer vid brottslighet

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred – artikel av Thabo ‘Muso som bemöter Shachars godkännande av att använda N-ordet

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2) – gästartikel av Emir Selimi som bemöter Shachars godkännande av att använda Z-ordet

I fokus

SD:s parallella universum – Sverigebilden – krönika av David Ehle om SD:s skräckpropaganda till valfilm

SD-politiker: Muslimer är inte människor – artikel av Jan Kjellin om hur en SD-politiker uttrycker sin syn på muslimer

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter – artikel av David Ehle om Folkhälsomyndighetens arbete kring minoriteters hälsostatus

Korta motargument

Våga anmäla #näthat! – korta av David Ehle om vikten av att anmäla när du utsätts för, eller bevittnar, näthat

Är din hjärna rasist? – korta av Klara Ljungberg om undermedvetna tankemönster

”Svenskars” syn på muslimer – korta av David Ehle om majoritetsbefolkningens attityd gentemot muslimer

SD slår rekord – korta av Johan Löfström om SD:s tomma stolar ute i landets kommunfullmäktige

Krönikor

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!” – krönika av Torbjörn Jerlerup om individnivå kontra gruppnivå vad gäller rasism

Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig? – krönika av David Ehle om konsekvent anti- och ickerasism

Förtryckarens narrativ – krönika av Jan Kjellin om vem som har tolkningsföreträde när det kommer till vad som är rasism

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Normal och onormal

Jag halkade över Ivar Lo-Johanssons memoarer, Frihet, nyligen. Den boken är mycket intressant. Det han skriver visar hur fördomar om en funktionsnedsättning kan påverka en människa.

Han beskriver att han blev nästan helt döv då han vintern 1940 gjorde militärtjänsten på en liten ö i Stockholms skärgård. Denna dövhet var tillfällig och hörseln blev bättre med åren. Men det han gjorde när han insåg att han hade en hörselnedsättning kan verka chockerande när man läser det.

I skammen över att ha en grav hörselskada började han förneka att han hade det. Skammen att inte kunna höra och att riskera att verka dum, samt risken att misstänkas vara en ”simulant” som försökte slippa undan militärtjänsten genom att låtsas att vara döv, gjorde att han förnekade hörselskadan och vägrade att gå till läkare.

Men han var ju näst intill döv, vilket gjorde att försvaret ratade honom. Han blev frikallad och slapp göra militärtjänst. Då ljög Ivar Lo-Johansson för sig själv igen och sa att ”jag är inte döv, däremot är jag simulant, jag låtsas vara döv för att slippa militärtjänsten”. Han var stolt över att han var en så skicklig simulant att han lyckades lura försvaret att tro att han vara näst intill döv. Samtidigt var han det, och han hade näst intill inga vänner för att alla var tvungna att skrika i hans öra för att han skulle höra något.

Även när det kom till vänner verkar han ha ljugit för sig själv. Han hade inget hörselfel, däremot var han bohem, en sådan som frivilligt isolerar sig, och det var fint.

Ja, jag vet, det låter konstigt. En människa med hörselskada vill inte visa att han har det och låtsas därför höra bra men vara simulant, av rädsla att bli anklagad för att vara dum, annorlunda och simulant. Helt ologiskt.

Men ändå fullt logiskt.

Så fungerar sociala stigman.

Bild av figur med krycka och figur med hörapparat

Jag vet. Förr, när jag var yngre och dummare låtsades jag ibland höra men ville ge sken av att bara strunta i allt, men det var ju bra korkat, för jag hörde inte. Men stigmat att verka vara dum var för stort – det var på något sätt enklare att verka vara ett rövhål än att verka ha en hörselskada, det vill säga vara korkad. En vän, med ADHD-diagnos, gjorde faktiskt samma sak som Ivar Lo-Johansson. För att slippa fördomar omkring ADHD gav han sken av att låtsas ha grav ADHD, för att slippa viss undervisning och, på så sätt, få fördelar. Så skulle han lura klasskamraterna. Han skulle ge sken av att vara rövhålet som fuskade för att slippa undervisning, för att slippa skammen att vara den med diagnosen.

Fascinerande, och sorgligt, mycket sorgligt.

Normal och onormal

Det är just detta som är faran med politiska rörelser som skriker högt att de vill behålla svenska värden, moraliska värden, normer och moralregler om hur man bör bete sig för att ses som en ”normal svensk” eller en ”normal medborgare”. Det är faran när det ropas högt att det finns en ”normal kultur”.

Där det finns en normal finns det alltid folk som ses som onormala, avvikande, och därmed riskerar att se sig själv som just det. Som Ivar Lo-Johansson. Eller jag själv i tonåren. Ses man som något av ett hot eller som dum, det vill säga som onormal, är det extremt lätt att man ser sig själv som det också.

Fördomar finns.

Samhället är ännu inte så inkluderande att vi bejakar alla människors olikheter. Det annorlunda ses ännu som ett hot. Den kulturella normen ska följas. Det avvikande är onormalt och därför något man SKA skämmas över.

För att slippa detta måste vi vända på steken, som man brukar säga.

Normaldemokraterna har beskrivit detta så väl:

Enligt ordboken är normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. Unika som snöstjärnor. Trots att vi alla är medvetna om dessa skillnader, och faktiskt hyllar dem i många sammanhang, så finns det grupper i samhället som oftare än andra stängs ute på grund av sin unicitet. Olika typer av funktionsvariationer bedöms t.ex ofta som ett för stort avsteg från normen, istället för att mer korrekt uppfattas som ytterligare en komponent i det verkligt normala. Nämligen allas individuella särart. 

Det onormala är det normala. Vi avviker egentligen alla från normen. Därför är det avvikande inte ett hot, utan det normala. Vi kan därför lugnt respektera det annorlunda, eftersom det är det normala, och därför inte heller något hot.

Det är just detta tänkande som behövs. Om Ivar Lo-Johansson hade gått till en läkare och lärt sig hantera sin funktionsnedsättning och om han hade slutat skämmas, så hade han kanske varit mindre ensam på 1940-talet. Om inte fördomen att man är dum om man är hörselskadad hade plågat honom och hans omgivning.