Etikettarkiv: sexuell läggning

Homosexuella par får inte adoptera trots att lagen säger ja


2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.


Vi har tidigare på Motargument argumenterat för allas rätt att bli föräldrar. Vi har också, med stöd av forskning, fastslagit att det inte spelar någon roll för ett barns utveckling huruvida barnets föräldrar är samkönade eller inte.

2002 är en milstolpe för hbtq-rörelsen och homosexuellas rättigheter. Det är idag 15 år sedan samkönade par fick rätt att bli föräldrar (lagändringen trädde i kraft 2003). Sverige är ett föregångsland vad gäller rättigheter för samkönade par. Först ut att godkänna samkönade adoptioner var Nederländerna, som 2001 gav alla nederländska medborgare rätten att bli föräldrar. 2002 följde Sverige och Sydafrika Nederländernas exempel. Övriga länder som tillåter samkönad adoption är Andorra (2005), Spanien (2005), Storbritannien (2005-2009), Belgien (2006), Island (2006), Norge (2009), Uruguay (2009), Argentina (2010), Brasilien (2010), Danmark (2010), Malta (2014), Colombia (2015), Luxemburg (2015), Guam (2015), Österrike (2016), USA (2016) och Australien (2018). Samkönad adoption är laglig i vissa delar av Mexiko och Kanada.

S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.

Endast två samkönade adoptioner på 15 år

Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.

Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.

Väntan på att bli förälder

Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.

För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.

Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.

Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.

För många människor är det en utopi att bli förälder.


I en QX-intervju med Jimmie Åkesson inför valet i höst kan vi läsa följande:

”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.

Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.

”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.

Finns det det?

”Ja, det gör det. Absolut.”

Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.

Fotnot: Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti i Sverige som motsätter sig samkönad adoption, och vill se en lagändring. SD vill att homosexuella ska förbjudas att bli föräldrar.

Fotnot 2: Sedan 2005 har lesbiska par i Sverige haft laglig rätt att bli föräldrar via insemination. I Danmark kunde lesbiska par även före 2005, pga ett kryphål i lagen, lagligt genomföra en insemination. I början åkte de flesta lesbiska par till Danmark för att genomföra assisterad befruktning. Detta beror på att väntetiden i Danmark är mycket kortare.

*Undantaget s k närståendeadoption

Lästips:

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

SVT: Nej, barn som växer upp med samkönade föräldrar får inte identitetsproblem

Har alla rätt till kärlek?

Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?

1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.

Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.

1864 lagstiftades det om kvinnors homosexualitet. Vid denna tid kunde såväl män som kvinnor dömas till straffarbete. Fram till 1869 talades det inte om homosexualitet, utan ”onaturlig otukt” eller ”sodomi”.

1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.

Den svenska normaliseringsprocessen – steget före

1995 var året då homosexuella fick laglig rätt att ingå partnerskap i Sverige. 2003 fick samkönade laglig rätt att adoptera. Lagen kom inte att omsättas förrän 2016 då det första gayparet blev godkända för utlandsadoption. 2005 var året då lesbiska fick laglig rätt till assisterad befruktning. 2005 blev sexuell läggning och kön skäl för att söka asyl. 2006 kom lagen om att förbjuda diskriminering pga sexuell läggning och kön i skolan. 2009 fick samkönade laglig rätt att ingå äktenskap.

Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.

Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt

I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:

  • Iran
  • Saudiarabien
  • Jemen
  • Sudan
  • Nigeria (12 provinser)
  • Somalia (södra delen av landet)
  • Irak (delar)
  • Syrien (delar)

I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.

I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.

Samkönade äktenskap är lagligt i 23 länder i världen. Senast ut med att legalisera samkönade äktenskap var Tyskland (30 juni 2017). Registrerat partnerskap är tillåtet i 27 länder i världen. Samkönad adoption är lagligt i 26 länder.

Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:

Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?

Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Är religion verkligen ”som en penis”?

Har ni hört påståendet att ”religion måste vara en privatsak”? Det handlar då oftast om muslimer, att någon reagerar på att muslimer går omkring med hijab eller ”arabisk klädsel” eller vill bygga en moské. ”Vad de gör hemma är deras ensak, men religionen ska hållas borta från det offentliga”, heter det. Men man kan höra samma sak om kristna och om judar och waldorfskolor.

Ibland sägs det att religion är som en penis. Denna har ni väl sett?

Har ni någonsin undrat varför katolska domkyrkan ligger gömd bakom medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. Katolikerna var ju som penisar som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp medborgarhuset framför deras domkyrka.

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är inte lika illa som de fördomsfulla som idag vill att alla muslimer ska bort, och som på 30-talet ville förbjuda katolicism – men nästan…

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Homosexuella, socialdemokrater, kvinnor som läser, kvinnor som arbetar, liberaler, muslimer, judar, katoliker, punkare, BDSM-utövare, transpersoner, personer med funktionsvariationer, etc, etc… Alla dessa grupper, och många, många fler, har en gång i tiden ansetts vara ”privata” bara.

”Varför ska mongon och CP:n visa sig offentligt? Vi ska vara snälla mot stackarna, men de behöver väl inte sitta på torget och dregla”.

”Varför ska judar bära kippa och utmärka sig så offentligt? Vi ska vara snälla mot dem, men de behöver väl inte visa sig med sina grytlappar på huvudet offentligt?”

”Vi ska vara snälla mot de stackars bögarna, de kan få böga sig hemma bäst de vill, men de behöver väl inte komma hand i hand till vår moské och trycka ner sina homo-penisar i våra muslimska halsar”.

”Jag har inget emot muslimer, de får gärna be hemma, om de vill, men varför behöver de moskéer, och varför tvingar de på oss sin religion genom att visa sig i hijab?”

Reagerade du över språkbruket ovan? Bra!

1968 sändes den första kyssen mellan en svart och en vit på amerikansk TV. På Star Trek. Det blev ett jävla liv. Givetvis reagerade rasisterna men även de ”toleranta” reagerade. ”Det är helt ok att svarta och vita blir ihop men måste de visa det offentligt”, sa man, ”och måste man visa det på TV”?

Kyssar mellan vita var helt ok. Det förekom även kyssar mellan svarta på TV. Men när en vit och en svart kysste varandra tog det hus i helvete. Då reagerade även många ”toleranta” som ansåg att det där med rasblandning väl kunde vara ok, bara man inte visade det offentligt.” De ogillade när svarta och vita visade sin kärlek till varandra ute på stan. Det ansågs vara farligt för moralen. Man skulle vara snälla mot svarta och snälla mot vita och svarta som blev ihop, men de skulle inte få visa det offentligt.

Din dotter?

En annan variant på detta är att många som ”tolererar” något, så länge det sker ”privat”, men om ens eget barn ”drabbas” av det andra blir man intolerant.

Jag vet personer som valt att konvertera till islam som stötts bort av sina föräldrar. Jag känner muslimer och kristna som stött bort sina barn för att de kommit ut som homosexuella. Jag vet moskéer och kyrkor som stöter bort dem. Det är en variant på det där med att ”det andra” ska vara en privatsak. Man vill inte ha det hemma i sin egen lägenhet.

Skulle du reagera negativt om din dotter kom ut som homosexuell, eller om hon berättade att hon bestämt sig för att bli muslim eller kristen?

Oroade blir föräldrar alltid. Föräldrar kan vara oroade över att dottern går ner till ICA för att handla läsk. Oro är en sak. Det är sunt att bry sig om sina barn. Men känns det fel bara så där rakt av, så är det inte oro utan fördomar som spökar.

Första steget bort från ett rasistiskt eller fördomsfullt tänkande är toleransen, d v s att man tolererar att ”det andra” existerar, och kan vara beredd att till och med förvara dess existens. Men helt fri från fördomar och gammalt groll blir man inte förrän man går bortom toleransen till acceptansen. Då man är beredd att behandla ”det andra” på samma sätt som man behandlar allt annat omkring sig. Då det inte är konstigare om någon när och kär är homosexuell än om hen är medlem i Kalmar FF:s supporterklubb, och inte konstigare att nån är muslim än att hen gillar jazzmusik.

Offentligt

Sverige har ett sekulärt samhälle, inte ett ateistiskt samhälle. Sekulärt betyder att religioner, OCH ATEISM, tillåts verka på lika villkor i samhället. En religion, eller religioner, tillåts inte dominera, inte heller ateism. Staten är sekulär, vilket inte heller betyder att staten ska vara ateistisk. Sekulär betyder att religion OCH ATEISM, hålls borta från statens styre. Religioner och ateister ska kunna verka fritt i staten.

Jag vet att många tror att ordet sekulär betyder ateistisk, men så är inte fallet. Sekulär är INTE samma som ateistisk. Tvärtom. Det är när man börjar prata om att ”religion bara är en privatsak” som staten och samhället ateistiskt.

När begreppet ”sekulär stat” växte fram efter andra världskriget var det även som ett skydd mot den ateistiska staten. Då fanns det ännu kommunistiska stater som mördade miljontals helt eller delvis i ateismens namn. I Sovjet ansåg man att religionen bara skulle vara en privatsak. Man rev kyrkorna och moskéerna och synagogorna, förbjöd kors och hijab offentligt, och sa åt folk att de bara fick visa sin religiositet ”hemma” eller i de källarlokaler församlingarna oftast hänvisades till.

Rent formellt var ”privatreligiositet” tillåten. I praktiken arresterades man ofta ändå, trots att man bara var religiös i hemmet. Blotta tanken på att en muslim eller kristen kunde gå ute på gatorna och tänka fritt räckte för att göra myndigheterna rädda.

Det var bland annat därför man uppfann begreppet den ”sekulära staten”. Som ett skydd mot idén att religion bara var en privatsak.

Sverige fick mångkultur under 70-talet. Det är ingen slump. Det var då homosexuella tilläts komma ut ur garderoben, då avvecklades rasbiologiska steriliseringar av de med funktionsvariationer. Då började katolikhatet och diskrimineringen av samer att minska. Då tittade punkarna och hårdrockarna fram för första gången och satte sig ner på torgen i förorterna.  Vi fick en idé om att ”det annorlunda”  inte skulle gömmas, utan att varje människa skulle ha rätt att vara den han eller hon var.  Och i den rätten ingick att visa sig offentligt, som man var. Vi skulle vara stolta över olikheter i kultur eller läggningar. Så länge man inte skadar andra, är olikhet bra för samhället!

Så, nej. Religion är inte som en penis. I organiseringsfriheten och religionsfriheten och yttrandefriheten ingår rätten att stå upp för den man är offentligt!

PS

Ok, med tanke på hur sopigt Kalmar FF spelar just nu är det på gränsen till acceptabelt att offentligt vara medlem i supporterklubben. Det ska medges! 😉 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.