Det finns muslimska kvinnor i framför allt väst som gör sitt yttersta för att förändra och modernisera synen på kvinnor, muslimer och islam. Muslimsk feminism och feministisk islam är begrepp som kommer att höras alltmer framöver. Frankrikes första officiella kvinnliga imam bedömer att Koranen inte tvingar henne att täcka sitt hår med en slöja. I såväl Danmark som Berlin finns liberala moskéer med kvinnliga böneledare. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Sverige utvecklas i samma progressiva riktning.
I Sverige finns det kvinnor som är utbildade till imamer, men ingen som officiellt leder daglig bön eller fredagsbön. Kvinnliga imamer i Sverige är hittills begränsade till den kvinnliga avdelningen i moskéerna.
Abd al Haqq Kielan, ordförande för det islamiska riksförbundet Svenska Islamiska Församlingarna, svarar så här på frågan om det är ett problem med kvinnor som vill leda böner:
”Det är klart det är ett problem för det finns inget inom islam som säger att det är möjligt att leda fredagsbön eller bön. Utan det är nypåhitt för säsongen, så att säga. Inte i något land hindras kvinnor från att få utbildningen, men de kan inte ta över det.” (Källa: SVT)
Det finns andra röster som gör gällande att det kommer att ske förändringar vad gäller kvinnors ställning i muslimska samfund. Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, uttrycker sin förhoppning:
Islamic Feminism Symbol (Wikimedia Commons)
”Jag är övertygad om att vi kommer se en liknande utveckling här. Nya generationer av muslimska kvinnor som är uppvuxna här kommer inspireras av de nya inspelen. Jag träffar studenter på universitetet, muslimska kvinnor, som attraheras av de här tankegångarna.” (Källa: SVT)
Det finns inget i Koranen som säger att imamen ska vara man
Det finns inget specifikt i Koranen som uttrycker att det måste vara män som leder daglig bön eller fredagsbön. Att det ser ut som det gör handlar om en traditionell tolkning av islam.
Kahina Bahloul heter Frankrikes första officiella kvinnliga imam. Hon har skapat stor debatt enbart genom sin närvaro som kvinna som leder daglig bön och fredagsbön. Att hon dessutom har valt att inte bära slöja har väckt ytterligare debatt, och hon har blivit hotad till följd av sitt val. Bahloul arbetar för att skapa jämlikhet, t ex att kvinnor ska kunna leda bön i könsblandade grupper i moskéer. Hon förespråkar också att kvinnor ska kunna ta av sig slöjan. Bahloul säger sig vilja öppna Frankrikes första liberala moské, som hon vill ge namnet ”Fatima”.
Hennes synpunkter är kontroversiella. Fazlhashemi menar att det är våldsbejakande extrema grenar som står bakom hoten, men att de inte kommer att kunna stoppa den muslimska feminismen som möjliggörs bl a genom internet och sociala medier.
En föregångare bland muslimska feminister som vill utmana det patriarkala synsättet i islam är amerikanskan Amina Wadud, kvinnlig imam och professor. 2005 i New York var hon den första kvinnliga imam i världen som ledde en könsneutral fredagsbön. Wadud är den som ligger bakom begreppet Gender jihad, vilket innefattar att det är dags för kvinnor att bryta mäns tolkning av islams urkunder och istället göra en nytolkning utifrån genusperspektiv.
I Maryammoskén i Köpenhamn verkar en kvinnlig imam vid namn Sherin Khankan. I Ibn-Ruschd-Goethe-moskén i Berlin finner vi den kvinnliga imamen och advokaten Seyran Ates. Dessa kvinnor får inte sällan utstå mordhot från extremister, och flera av dem har livvaktsskydd.
Konservativa, dvs salafister, som vill gå tillbaka till en idealiserad bild av islam
Mainstream, vilka har skapat församlingar och muslimska riksorganisationer
Liberala, som än så länge har dåligt med resurser
Liberala muslimer utmanar de patriarkala dogmerna, och arbetar för mer jämlikhet, dvs att kvinnor ska kunna leda bön för könsblandade grupper. Traditionen ger att kvinnor enbart ska leda bön i grupper bestående av kvinnor och barn. Dock är ordet imam könsneutralt och betyder böneledare.
Fazlhashemi menar att vad beträffar slöja så står det i Koranen att kvinnan ska ”svepa om sig när hon går ut för att inte bli ofredad”. Detta är en luddig formulering. Mer om detta kan vi läsa om på islam.se, på islamguiden.se och på recitequran.com. Det korrekta citatet från 24 suran ayat 31 är som följer:
”Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen…” (Källa: Islam.se)
Ordet ”slöja” är översatt från ordet ”khimâr”. Muhammed Knut Bernström diskuterar detta i en fotnot till sin tolkning av koranen:
”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr.” (Källa: Islamguiden.com)
”Koranen är så allmänt hållen att det finns tolkningsmöjligheter och eftersom religionen har verkat i en patriarkal tradition har det tolkats som att kvinnan ska ha något på kroppen. Men det finns ingen samstämmighet om vad slöjan egentligen handlar om utan har tolkats på olika sätt i olika traditioner. I exempelvis Afghanistan bär kvinnor burka medan de i Iran bara har huvudduk.” (Källa: DN)
Feministisk islam och muslimsk feminism är begrepp att anamma
S k muslimsk feminism är på frammarsch. Amina Wadud är den som har gått i frontlinjen. Den muslimska feminismen utmanar de patriarkala föreställningarna i islam och ifrågasätter vilka det är som ska ta plats. I Sverige finns än så länge inga kända officiella kvinnliga böneledare, men forskaren Jenny Berglund utesluter inte att det redan idag kan finnas kvinnliga böneledare i liberala grupper. Det finns kvinnor på ledande poster, t ex ordföranden, i muslimska organisationer i Sverige.
Islamologen Jan Hjärpe förutspår att feministisk islam kommer att växa sig allt starkare i Sverige. Han motiverar sin åsikt med att
”kvinnor generellt är mer välutbildade än män och därmed kan få mer makt över tolkningarna av koranen. Dessutom är tendensen att kvinnorna blir mer religiösa och männen mindre, vilket återspeglas i moskéerna”. (Källa: DN)
Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?
Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.
Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.
Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.
Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.
Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:
Synliggöra samt ifrågasätta normer
Synliggöra vilka fördelar normen besitter
Granska vår egen position
Visa på föränderlighet
Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.
Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?
Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.
Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.
Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.
Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.
Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.
Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.
Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.
Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.
Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.
Illustration av Jesper Waldersten
Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.
För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.
Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.
– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.
Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.
På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.
Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.
Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.
Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)
Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.
De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.
Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?
Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.
Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.
Motargument 