Etikettarkiv: cis

Debatt, I fokus, Krönikor

Pride måste vara öppet för så många som möjligt

En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?

Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”