Alla inlägg av Robin Bankel

Arbetar som doktorand i företagsekonomi på Handelshögskolan i Göteborg. Forskningsfokus ligger mestadels på konsumtion, marknadsanpassningen av välfärden och olika rättighetsfrågor. För Motargument skriver jag sedan sommaren 2016.
Artiklar, I fokus

SD:s populism synliggjordes

När Sverigedemokraternas partiledare var med i SVT:s utfrågning konfronterades han direkt med färska uttalanden där han påstod att asylinvandringen går mot rekordnivåer, baserat på Migrationsverkets statistik.


Programledarna påpekade för Åkesson att en stor del av den statistiken rör asylsökande från Ukraina, vilka Åkesson välkomnat till Sverige. Programledarna klargjorde att när man räknar av de som SD anser har rätt att söka skydd i Sverige blev det tydligt att det invandringstal som Åkessons sommartal framställts som exempellöst problematiskt egentligen handlade om cirka 5 000 asylinvandrare och 2 000 anhöriginvandrare, alltså totalt cirka 7 000 personer (jmf här), vilket tvärtemot vad Åkesson antydde är bland de lägsta nivåerna i modern tid.

Till sitt försvar ville Åkesson hävda att statistiken är missvisande. Han menade att en del av anhöriginvandringen (totalt ca 13 500) är kopplad till personer som tidigare haft asylrelaterade uppehållstillstånd. Att programledarna redan inledningsvis hade påpekat att anhöriginvandringen inkluderar flera olika kategorier hindrade inte Åkesson från att utan belägg (se t ex här) insinuera att asylrelaterad anhöriginvandring är dominerande.

Partiledaren lyfte återkommande fram bristen på självförsörjningskapacitet som ett centralt problem, även när han inkluderade arbetskraftsinvandringen i sin problembeskrivning. Han hävdade att många som fått avslag på sin asylansökan återvänder till Sverige med hjälp av arbetstillstånd. Problemet kvarstod, enligt Åkesson, eftersom inte heller dessa kan försörja sig och hamnar utanför samhället:

”…min huvudpoäng här är att när vi har en stor invandring från primärt mellanöstern och Afrika så är det väldigt ofta människor som inte kommer i arbete, som hamnar i ett evigt utanförskap, som blir bidragsberoende och inte blir självförsörjande och det är ett problem alldeles oavsett om de kommer hit som asylsökande eller anhöriga eller som då lågkvalificerad arbetskraft.” (cirka 10 minuter in i programmet)

Det finns strikta regler med krav på konkurrensmässig lön och självförsörjningskapacitet för att den arbetssökande ska beviljas uppehållstillstånd för att arbeta i Sverige. Att arbetskraftsinvandrare skulle hamna i utanförskap och sakna försörjningsmedel, såsom Åkesson hävdar, stämmer därmed inte.

Varför då föra en argumentation som syftar till att vilseleda? Åkessons parti har länge haft som främsta mål att förändra invandringspolitiken. Därför är det kanske inte så märkligt att de vägrar inse att denna hjärtefråga sedan länge avväpnats av regeringens omänskliga asylpolitik som innebär att antalet personer som vi erbjuder skydd är nere på historiskt låga nivåer.

I fokus

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh

I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Skärmklipp 2017-10-08 21.40.33.png

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Skärmklipp 2017-10-11 22.35.44.png

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här). 

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Skärmklipp 2017-10-11 14.05.32.png

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

  • En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
  • Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
  • Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige”

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?

I fokus

Muslimer tar återigen avstånd från terror – ingen bryr sig, återigen

I helgen firade många shiamuslimer ”ashura”. Ashura är en shiamuslimsk högtid till åminnelse av profeten Muhammeds dotterson Husayn, som anses ha dött som martyr i Karbala år 680.

För att på sitt särskilda vis uppmärksamma detta, publicerade Nyheter idag en kort artikel med rubriken ”Här smiskar muslimerna sig blodiga – Idag firar de Ashura”. Rubriken syftar på en video som uppges visa ashurafirande i Grekland, där en grupp män slår sig själva blodiga över ryggen, med hjälp av knivblad fästa i kedjor som de håller i.

Denna och liknande former av firande är förvisso inte helt ovanliga, men många väljer att istället, i en symbolisk uppvisning, slå sig lätt på bröstet. Många andra anser att alla former av självskadebeteende strider emot islams lära.

På Nyheter idag verkar man dock inte vara intresserade av att upplysa om olika typer av ashurafirande. Istället kan man efter artikelns onyanserade beskrivning läsa att ashura även firas av muslimer i Sverige, bland annat i Göteborg.

Om det hade funnits något journalistiskt intresse av att ta reda på hur ashura faktiskt firas i den lokala kontext som torde vara mer relevant för läsare av en svensk nyhetssajt, hade man kunnat rapportera om en manifestation i Göteborg utan självbestraffning med blodiga knivblad.

Den som råkade vara på plats vet nämligen att det istället för knivblad delades ut rosor och informationsblad som fördömde IS/Daesh och alla former av terrorism. I en notis rapporterade SVT om en liknande manifestation under lördagen i Stockholm, men det mediala intresset för detta avståndstagande har i all väsentlighet uteblivit.

När, om någonsin, en seriös offentlig diskussion om det mediala ansvaret för stereotypa föreställningar om muslimer tar vid, kommer detta triviala, men ändå talande exemplet, sannolikt vara lika bortglömt som det varit frånvarande i medierapporteringen.

I fokus

Avledningsmanöver att kalla SAS-skandalen för PR-upplägg

I ett uppmärksammat blogginlägg påstår Rebecca Weidmo Uvell att ärendet kring Aye Alhassani, som nekades anställning på SAS på grund av att hon bar slöja, var ett ”PR-upplägg”. Hur detta ska tolkas är lika oklart som inlägget i övrigt, där skribenten pendlar mellan att redogöra för efterverkningar av SAS beslut och fördomsfulla, till synes grundlösa, påståenden om nätaktivisters etniska bakgrund och avsikter.

Menar Uvell att det var Alhassani som förde SAS bakom ljuset och på något sätt förmådde dem att vägra henne anställning på grund av hennes slöja? Det låter absurt, men vad annars kan förklara detta delvis lyckade försök till avledningsmanöver?

Och det är en avledningsmanöver. Vad saken egentligen handlar om är att SAS tagit fasta på EU-domstolens pinsamt omotiverade avgörande, och därför nu anser sig ha rätt att diskriminera  kvinnor som Aye Alhassani, genom att neka dem anställning på grund av deras slöja. SAS har tydligt tagit ställning i frågan. Därför spelar Alhassanis agerande efter (eller för den delen före) det att SAS offentliggjorde sin policy ingen roll i sammanhanget.

Med andra ord, även om det mot alla odds plötsligt skulle framkomma bevis som styrker Uvells gissningslek, så har Alhassani inget som helst ansvar för det beslut SAS har fattat. Därför kan det inte vara såsom Uvell och andra debattörer på Twitter nu påstår, det vill säga att ”allt kring SAS endast var ett PR-upplägg” från muslimska aktivister, som om kontroversen gällde något annat än SAS nya policy.

Vad gäller anklagelserna i sig så är de så långsökta och ogrundade att de knappt förtjänar någon kommentar. Dock kan det i korthet sägas att eftersom SAS tidigare inte offentliggjort sin ställning i frågan, och med tanke på att detta uppkommit först efter EU-domen, så är det rimligt att anta att SAS tidigare inte har nekat någon anställning med hänvisning till sin s k neutralitetspolicy, och kan därför knappast sägas ha tillämpat någon sådan. I vart fall har detta inte varit känt för allmänheten. Att Alhassani då skulle ha känt till att SAS skulle ha ”vänt i frågan” och på så sätt kunnat konspirera emot företagsjätten har varken Uvell eller någon annan lyckats påvisa.

I fokus

Indirekt diskriminering av SAS efter bristfällig EU-dom

För ett par veckor sedan slog EU-domstolen fast att privata företag har rätt att förbjuda religiösa attribut på arbetsplatser, även om det innebär att vissa grupper missgynnas. Denna rätt villkoras, enligt domen, främst av två saker, nämligen att förbudet vilar på en s k ”neutralitetsprincip” och därför gäller alla former av religiösa symboler, samt att det begränsas till att gälla anställda som kommer i kontakt med externa aktörer, såsom företags-och privatkunder. Inskränkningen i religionsfriheten rättfärdigar domstolen med att hänvisa till det ”legitima syfte” som rätten till näringsfrihet utgör (art. 16 i EU-stadgan).

I veckan blev det känt att flygbolaget SAS har nekat en kvinna anställning p g a att hon bär slöja. Till stöd för sitt beslut hänvisade företaget till EU-domstolens avgörande.

Med anledning av detta tänkte jag här kortfattat redogöra för en analys av domen som jag skrev strax efter dess avkunnande, och som finns att läsa i sin helhet på EJIL: Talk! – Blog of the European Journal of International Law.

Kort kan sägas att EU-domstolen försummat sin skyldighet att skydda de grundläggande fri- och rättigheter som stipulerats i EU-stadgan.

I artikel 52, första paragrafen, står följande:

Varje begränsning i utövningen av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga skall vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

När domstolen ska avgöra huruvida företaget i målet hade rätt att neka en (återigen) slöjbärande kvinna anställning, blandar man samman saker och ting.

Det första villkoret är att begränsningen skall vara föreskriven i lag. Här hänvisar man till näringsfriheten i artikel 16. Men när man sedan skall pröva om begränsningen (dvs inskränkningen i religionsfriheten) är proportionerlig och nödvändig för syftet att upprätthålla det legitima syftet som skall vara föreskrivet i lag, så gör man inte detta. Man tar överhuvudtaget inte upp varför en inskränkning av religionsfriheten är nödvändig och proportionerlig för att upprätthålla det legitima syftet som är föreskrivet i lag, dvs näringsfriheten. Istället för man i sammanhanget in begreppet ”neutralitetspolicy”, utan att redogöra för hur detta hänger ihop med näringsfriheten.

Trots att neutralitetsprincipen alltså inte finns föreskriven i lag, anser domstolen att den ”måste anses som berättigad”, och därmed utgör legitim grund för att inskränka religionsfriheten.

Utan förankring i varken konvention eller praxis väljer domstolen därefter att pröva huruvida förbudet (inskränkningen i den lagstiftade religionsfriheten) är nödvändigt och proportionerligt för att upprätthålla neutralitetspolicyn (som alltså inte är föreskriven i lag, såsom EU-stadgan kräver).

Och värre blir det.

European_Court_of_Justice_-_Luxembourg_(1674586821)
EU-domstolen i Luxemburg.

Domstolen hänvisar till ett enda prejudikat i Europadomstolen för att påvisa sambandet mellan neutralitetsprincipen och näringsfriheten. Men just den paragraf som EU-domstolen hänvisar till (Eweida and Others v. United Kingdom §94) strider mot EU-domstolens antagande att ett företags neutralitetspolicy ”måste anses som berättigad”. Istället ansåg Europadomstolen att det inte var bevisat i det aktuella målet att bärandet av religiösa symboler hade haft en negativ påverkan på affärsverksamheten som sådan, och dömde därför till den klagandes fördel.

Till sist är det värt att notera följande i artikel 53 i EU-stadgan:

Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i unionsrätten, internationell rätt och de internationella konventioner i vilka unionen, gemenskapen eller samtliga medlemsstaterna är parter, särskilt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt i medlemsstaternas författningar.

Alla EU:s medlemmar har ratificerat Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (International Covenant on Civil and Political Rights). FN:s människorättskommitté (ej att förväxla med FN:s människorättsråd) är tillsatt för att tolka och övervaka efterlevnaden av konventionen, vars 18:e artikel beskriver religionsfriheten, och villkoren för hur den kan begränsas i enlighet med internationell rätt:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter (18:3)

I människorättskommitténs allmänna kommentar (General Comment 22) står följande att läsa:

The Committee observes that paragraph 3 of article 18 is to be strictly interpreted: restrictions are not allowed on grounds not specified there…

Detta betyder alltså att de begränsningar av religionsfriheten som kan komma på fråga är endast de som beskrivs under artikel 18:3, och att detta skall tolkas strikt. Hur EU-domstolen kom fram till att neutralitetsprincipen utgör en ”grundläggande rättighet” utan varken praxis eller konvention att luta sig mot är ett mysterium, eftersom man inte angav några som helst motiv för sin slutsats. Det talar inte direkt för en strikt tolkning.

Om Sverige nu inte erbjuder individer det rättsskydd som konventionen begär, kan det vara värt för utsatta att få sina fall prövade i Europadomstolen, alternativt att klaga till FN:s människorättskommitté.

Krönikor

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein!

I GP (22/10) bereds Ann Heberlein återigen utrymme att ondgöra sig över vad hon verkar uppfatta som svenska muslimers krav på särrättigheter.  Heberlein är denna gång upprörd över att Noha Berhan, som spelar basket på elitnivå, anser sig ha rätt att ge uttryck för sin tro genom att bära slöja under matchtid, vilket står i strid med svenska basketbollförbundets gällande regelverk.

Ann_Heberlein_2011Med bisarra hänvisningar, dels till det internationella basketbollförbundets (FIBA) stadgar, dels till den sekulära tradition som finns i Sverige, fastställer Heberlein att ”ingen diskriminerar Berhan på grund av hennes religiösa övertygelse”. Problemet är lättlöst, menar hon. Om Berhan, istället för att propsa på ”speciella förmåner”, bara kunde ta av sig slöjan vore saken ur världen.. Ett ytligare, mer ideologiskt drivet resonemang av en lektor i etik på ett av Sveriges mest ansedda universitet får man leta efter.

Vad Heberlein bortser från är det faktum att religionsfrihet, inklusive sedvanligt bärande av religiösa symboler, inte utgör någon speciell förmån, utan är erkänd som en grundläggande mänsklig rättighet.

Sverige har förbundit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och är således förpliktigad under folkrätten att respektera denna. Artikel 18 i konventionen handlar om religionsfrihet. Dess tredje paragraf beskriver de undantag som anses kunna utgöra legitima skäl för en begränsning av religionsfriheten:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

FN:s människorättskommitté har ansvar att övervaka och rapportera hur konventionen efterföljs. Kommittén skriver även s k General Comments, vilka ska fungera som vägledande dokument för stater. I fjärde paragrafen av General Comment No. 22 förklarar kommittén att religionsfriheten även innefattar sedvanligt bärande av huvudbonader, t ex huvudduk. I åttonde paragrafen av samma kommentar pekar man på den strikta tolkningen av de undantag som gäller och att begränsningarna endast får ske i den utsträckning som det legitima syftet kräver. Man skriver även att begränsningarna inte får införas på ett sätt som är diskriminerande.

Även om FIBA:s förbud gäller alla former av huvudbonader (bortsett från svettband) är det uppenbart att det slår mot personer som väljer att uttrycka sin trosuppfattning genom att exempelvis bära kippa, slöja eller turban.  Denna oproportionerliga effekt brukar i människorättssammanhang anses vara en form av indirekt diskriminering, och således ett brott mot konventionen.

FIBA:s motivering till förbudet är att skydda spelarnas egen säkerhet. Möjligtvis kan det med denna hänvisning bli aktuellt med vissa tydligt riktade förbud. Om traditionell huvudduk skulle utgöra en reell säkerhetsrisk kan detta enkelt åtgärdas genom krav på slöjor med särskild säkerhetsanordning som gör att slöjan släpper vid tryck.

Men ett totalförbud som utesluter personer som väljer att uttrycka sin tro genom att bära sedvanlig huvudbonad är inte förenligt med det strikta krav som gäller för undantag från religionsfriheten, dvs att sådana endast får göras i den utsträckning det är nödvändigt.

Det är en märklig företeelse när en etiklektor som skriver i en av Sveriges största tidningar hänvisar till en diskriminerande regel för att motbevisa diskriminering.

Istället för att upphöja FIBA och dess stadga som någon sorts moralisk auktoritet kanske Heberlein bör fundera kring hur människorättsorganisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch ser på saken och varför. Sverige är mycket riktigt i all väsentlighet ett sekulärt land. Men det är inte detta som står på spel med dagens politiska klimat.

Det som står på spel är snarare huruvida Sverige ska vara ett liberalt land som respekterar mänskliga rättigheter och folkrätten, eller om ”vi” ska anamma Heberleins och likasinnades resonemang med innebörden att vi gradvis utesluter en religiös minoritet från allmänna ytor och därmed segregerar och skapar konfliktytor mellan olika grupper i samhället.

/Robin Bankel

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Krönikor

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott