Etikettarkiv: normer

Nyhetsbrev november 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under november.

Artiklar

Nu nazisympatisör, då SD:s toppnamn i Stockholm – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur nära nazismen SD står

Vem är ”normal”? – artikel av David Ehle om att stå utanför normen och dess konsekvenser

What about Rasbiologiska institutet? – artikel av Jan Kjellin om det tomma motargumentet om Rasbiologiska institutet

Omkring synen på och hos judar – artikel av David Ehle om attityder kring judar i EU

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken? – artikel av David Ehle om faktorer och icke-faktorer vid brottslighet

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred – artikel av Thabo ‘Muso som bemöter Shachars godkännande av att använda N-ordet

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2) – gästartikel av Emir Selimi som bemöter Shachars godkännande av att använda Z-ordet

I fokus

SD:s parallella universum – Sverigebilden – krönika av David Ehle om SD:s skräckpropaganda till valfilm

SD-politiker: Muslimer är inte människor – artikel av Jan Kjellin om hur en SD-politiker uttrycker sin syn på muslimer

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter – artikel av David Ehle om Folkhälsomyndighetens arbete kring minoriteters hälsostatus

Korta motargument

Våga anmäla #näthat! – korta av David Ehle om vikten av att anmäla när du utsätts för, eller bevittnar, näthat

Är din hjärna rasist? – korta av Klara Ljungberg om undermedvetna tankemönster

”Svenskars” syn på muslimer – korta av David Ehle om majoritetsbefolkningens attityd gentemot muslimer

SD slår rekord – korta av Johan Löfström om SD:s tomma stolar ute i landets kommunfullmäktige

Krönikor

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!” – krönika av Torbjörn Jerlerup om individnivå kontra gruppnivå vad gäller rasism

Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig? – krönika av David Ehle om konsekvent anti- och ickerasism

Förtryckarens narrativ – krönika av Jan Kjellin om vem som har tolkningsföreträde när det kommer till vad som är rasism

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Fröet till diktaturen

Denna krönika är tidigare publicerad på Robsahm.se

”Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.”

I efterspelet till Anna Kinberg Batras utspel om att den svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar” så har jag fått några frågor.

En viktig fråga som jag vill ta på djupaste allvar är följande:

Finns det ändå inte sånt som är typiskt svenskt värderingsmässigt?

Jodå.

Vad forskningen säger om svenska värderingar

Forskningen är relativt entydig. Både internationella studier och historiska data visar att det finns värderingar som är typiska för Sverige.

Det är inget konstigt med det.

Här finns bl a att vi i Sverige värderar jämlikhet och solidaritet mycket högt. Detta är värderingar med djupa historiska rötter i Sverige. Feodalismen var aldrig stark i vårt land och i jämförelse med många andra länder i Europa hade vi en ovanligt fri bondeklass.

Den svenska kulturen är därutöver präglad av ett mycket litet avstånd till makten. Detta korta avstånd till makten betyder bl a att svenskar förväntar sig att makt skall fördelas jämlikt, men också att det är en självklarhet att de högst upp ska vara som folk är mest. (Jag minns för egen del hur stor förvåning det väckte bland utrikes födda att Sveriges kung tankade sin egen bil.)

Samtidigt är svensk kultur starkt individualistisk – vilket här betyder att individer inte förväntas agera som medlemmar av livslånga grupper, klaner eller släkter.

Sverige präglas av världens lägsta värden för maskulinitet

Vårt land kännetecknas också av ”världens lägsta värden för maskulinitet”. Denna mycket särpräglade dimension av svensk kultur, den låga maskuliniteten, gör samtidigt Sverige till det som forskarna kallar ”världens mest feminina land”.

Enligt forskningen värderas därutöver konkurrens, ambition och materialism (i betydelsen mycket prylar) i Sverige mycket lågt, medan relationer och livskvalitet värderas mycket högt.

När det gäller religion är den svenska kulturen en av världens minst religiösa. I en jämförelse mellan andelen ateister, ligger Sverige mycket högt med ca 85 % icke troende. Samtidigt präglas Sverige av ett protestantiskt/ lutherskt kulturreligiöst arv. Detta arv har i flera studier visat sig påverka samtida värderingar, bl a i synen på konkurrens och det som har kallats den protestantiska arbetsetiken.

Den svenska kulturen är också enligt forskningen starkt universalistisk. Universalism är den grad till vilken en individ anser att jämlik behandling bör gälla även utanför den egna gruppen. Detta bredare moraliska universum skapar också ett mer inkluderande samhälle. Sverige tillhör de mest inkluderande, något som forskarna anser har sin grund i ett särskilt starkt jämlikhetstänkande.

Denna universalism påverkar också miljömedvetenheten och en hög värdering av miljön präglar dagens svenska kultur djupt.

Svenskar är världens minst nationalistiska folk

När det gäller nationalism så visar en lång rad studier av olika länder att svenskar är världens minst nationalistiska folk. Den typiskt svenska självuppfattningen präglas av kulturell självkritik och anti-nationalism.

Detta är alltså forskningsresultat som hämtats bl a ur World Values SurveyGlobal Gender Gap report och Pew Research Center – där framför allt synen på kvinnors roll i samhället uppvisar intressanta geografiska och politiska skillnader – men också ur andra enskilda forskningsrapporter som tar upp mer specifika frågeställningar.

Vad anser svenska folket?

Detta är alltså vad forskningen säger om svenska värderingar. Men vad säger folk som bor i Sverige? Vad anser svenskar vara ”typiskt svenska värderingar”?

I augusti 2016 ställde Ipsos frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” Resultatet är mycket intressant. Det mest typiska är nämligen att de människor som bor i Sverige inte kan ange vad en typiskt svensk värdering skulle vara. Det överlägset vanligaste svaret från knappt 40 procent är faktiskt att man inte vet eller är osäker.

Bland dem som ändå ger ett förslag, så finns det ett svar som är vanligare än alla andra. 19 procent anser att svenska värderingar handlar om jämlikhet eller allas lika värde. Men den generella slutsatsen är helt enkelt att uttrycket ”svenska värderingar” betyder olika saker för olika människor. Svaren spretar åt olika håll och inget område eller ämne nämns av fler än var femte person. 

Här finns också en tydlig skillnad mellan personer som anger sig stödja ett visst parti. Personer som röstar på Liberalerna förknippar oftare svenska värderingar med jämlikhet/allas lika värde (30 procent), medan personer som röstar på Sverigedemokraterna oftare förknippar svenska värderingar med ”att följa svenska normer, traditioner, regler och kultur” (29 procent).

Det märkliga med detta svar är ju att det inte anger vilka dessa svenska normer, traditioner, regler och kultur skulle vara. Det konkreta är höljt i dunkel – mer än att det handlar om att lyda. Vilka reglerna är anges inte – men de ska följas!

Slutsatser

Okej. Detta är grundläggande fakta. Dags att summera.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  1. Generella mönster. Alla sammanställningar av svenska värderingar är beskrivningar av ett generellt mönster och jämförelser med andra länder. Oftast anges det i procent. Det handlar om att 44 procent i ett land tycker si och bara 3 procent tycker samma sak i ett annat land. Exempel: I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent.
  2. Inte unika för Sverige. I den beskrivning av svensk kultur som forskningen ger så finns det ingenstans en hänvisning till att någon av dessa enskilda värderingar skulle vara unikt svensk. Det finns i själva verket inte en enda värdering som enbart finns i vårt land. Den värdering som ibland har framförts som unikt svensk är allemansrätten. Men den återfinns även i bl a Finland och Island.
  3. Förändras över tid. Dessutom är värderingar något som förändras över tid och som påverkas av lagstiftning och kulturella förändringar. Före 1979 var exempelvis en typiskt svensk värdering att föräldrar hade rätt, kanske till och med en skyldighet, att aga sina barn för att uppfostra dem. En typiskt svensk värdering idag är att det är fel att slå sina barn. Inget är skrivet i sten sedan urminnes tider. Det existerar ingen ”nationell essens” som ger upphov till värderingar. Själva tanken är absurd och faller sönder när den ska preciseras.
  4. Inte alla svenskar. Ingen värdering omfattas heller av 100% av någon befolkning någonstans. Det handlar alltid om gradskillnader och procent av befolkningen. Givetvis finns det även i Sverige människor som inte delar dessa ”typiskt svenska” värderingar. Exempelvis kan vi se att Sverigedemokrater inte delar den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.
  5. En paradox? Ett typisk svenskt särdrag tycks därutöver vara att inte veta vilka de ”svenska värderingarna” är. Det är därför legitimt att fråga sig i vilken utsträckning dessa värderingar existerar, utanför forskningens fågelperspektiv. Forskningen på det här området kan beskrivas som slutsatser utifrån hur människor agerar och vad de tycker i enskilda frågor, inte hur de själva uppfattar vad de tycker. Om man så vill kan man beskriva detta som en paradox – den typiskt svenska antinationalismen medför att svensken inte uppfattar sig själv som bärare av några typiskt svenska värderingar.

Okej.

Nu kommer vi till det som är den egentliga frågan i hela den samtida debatten kring ”svenska värderingar”. Denna fråga är en helt annan än den om vad forskningen säger och vad människor i Sverige tror om sig själva.

Hur ska staten förhålla sig?

Denna avgörande fråga är: Hur ska staten förhålla sig till allt detta? Ska staten, så som Kinberg Batra vill, införa ”ett krav på att följa svenska värderingar”? Min omedelbara följdfråga är: Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? De delar ju inte den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.

För mig är det helt uppenbart att människor har värderingar. Människors värderingar är något som forskarna kan beskriva och kategorisera. Det är också möjligt att göra geografiska och kulturella indelningar av hur vanliga vissa värderingar är på olika håll. Men i slutänden är det alltid enskilda individer som har värderingar.

Värderingar varierar mellan individer och mellan grupper – också inom ett land som Sverige. Och det är naturligtvis absurt att staten skulle gå in och kodifiera dessa värderingar utifrån någon sorts majoritet och avkräva alla medborgare att följa dem.

Anna Kinberg Batra skriver ”Vi vill införa integrationsplikt, med krav på att följa svenska värderingar, delta i samhällsorientering och lära sig svenska.” Och hon talar om att människor ska utbildas i ”svenska värderingar”. Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? Ska de också utbildas i den typiskt svenska antinationalistiska värderingen?

Anna Kinberg Batras partikamrat Gunnar Hökmark visade på ett förtjänstfullt sätt redan förra året hur denna idé i själva verket utgör ett hot mot rättsstatens principer.

Han skrev bl a: ”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.” Det är viktigt att poängtera att hans ord inte har någonting med partipolitik att göra. Följande korta utdrag ur Hökmarks text borde alla kunna orka ta till sig. Och jag skulle vilja säga – lära sig utantill. För det är på denna grundläggande uppfattning som vårt samhälle vilar:

 

Detta är oerhört centralt. Och det är också därför som Anna Kinberg Batras förslag är så besinningslös dumt.

Att det finns värderingar som forskarna kan konstatera är vanligare här än någon annanstans ger inget som helst stöd för idén att staten ska gå in och organisera dessa värderingar.

Att behöva förklara detta för en moderat finner jag oerhört märkligt. Just rättsstaten har annars varit ett honnörsord bland moderater. Men Gunnar Hökmark ger ändå ett visst hopp även för detta parti.

Problemet med Kinberg Batras svammel om svenska värderingar är alltså inte att det skulle vara svårt att sätta ihop en lista – även om det är det.

Inte heller är problemet att de listor som SD faktiskt har gjort är ett töntigt uppradande av sådant som att titta på Kalle Ankas jul, lämna tillbaka en lånad femkrona, stå i kö och inte vilja sitta bredvid någon på bussen. Jovisst, dessa listor är töntiga och ska bemötas som sådana.

Men detta handlar alltså inte om att vi borde göra någon sorts bättre lista över svenska värderingar – att så att säga ”reclaima” begreppet ”svenska värderingar.

Det grundläggande problemet är tvåfaldigt. Det ena är att uttrycket ”svenska värderingar” aldrig kan vara en benämning på EN uppsättning värderingar.

Det enda vi kan prata om är värderingar som mer eller mindre vanliga bland människor som bor i Sverige. Och då inser man snabbt att dessa värderingar kan vara inbördes motsägande.

Fröet till diktaturen

Men det andra och betydligt allvarligare är just det som Hökmark pekar på. Den rättsstat som vi alla ska vara oerhört måna om, vårda och förbättra, bygger nämligen på en grundläggande princip. Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Den enda gräns som finns är de handlingar som är förbjudna i lagarna.

Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Och jag vill verkligen poängtera att det spår som Anna Kinberg Batra är inne på är djupt oroväckande:

Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska, och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.

För vad ska detta krav bestå i som går utöver att följa svensk lag? Hur ska detta ”krav” formuleras? Var ska det appliceras? Vem ska formulera dessa ”svenska värderingar”? Och vem ska sköta kontrollen? Hade detta kommit från SD hade jag inte blivit förvånad. För detta är i linje med deras allmänt antidemokratiska politik. Men Moderaterna visar med detta envisa fasthållande av denna idé att man inte bara närmar sig SD för att söka parlamentariskt stöd. Man kopierar även SD:s politiska innehåll. Och det är därför den här frågan är av så avgörande betydelse. Oerhört mycket viktigare än AKB:s omsvängning i januari gentemot SD.

Det staten ska göra, det vår lagstiftande församling riksdagen ska göra när det gäller ”svenska värderingar”, är just att stifta lagar och se till att de följs.

I övrigt ska staten hålla tassarna borta.

Det är här som rättsstaten kommer in. Vi har rätt att ha värderingar som går på tvärs mot det typiskt svenska. Exempelvis att vara nationalist. 

Vithetsstudier

Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.

I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.

Vithet som perspektiv

Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.

Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.

Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert  mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.

Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.

hand-984170_960_720Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.

Tankegången om människor som vita

När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.

Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.

Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.

Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.

När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.

Loke: Aldrig mera rädd

Til alla er som förstår att det med normalitet bara sitter i er egen hjärna. Er som accepterar, lyssnar och känner in. Till er som inte stöter bort det ni inte förstår utan förstår att ni inte förstår det, och anpassar er efter det. Lokes: Aldrig mera rädd: ”För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är, Och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal”.
Jag flydde som en fågel över gatorna en natt
med käften full av blod och av saliv.
Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt
förödmjukad, förnedrad, för mitt liv.Natten fylldes utav våld och vansinniga skrik
från de som jagade mig med stora tunga steg.
”Bättre fly än illa fäkta” skrek min tanke i panik
medans mitt hjärta repeterade ordet feg.

Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart
men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:
Att ”om du flyr på detta sätt så är det inte mer än rätt
att det är dem som sätter villkoren inatt”

Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut
för allt jag såg var vrede, våld och blod.
Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till slut
så stanna jag i steget där jag stod.

På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.
De kom emot mig som en störtvåg som en storm.
Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom
bar de alla sotsvart blick och uniform.

Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund
hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.
De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting
men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.

Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.
Allt ni finner obehagligt, onormalt.
Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest
och infektera erat samhälle totalt.
Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.
För er är jag från Uzbekistan.
Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.
Er ryska maffia och eran taliban.

Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.
Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.
Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.
Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.

Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.
StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.
Perverterad satanist. Beväpnad djurrättsaktivist
och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.

Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.
Jag är hemlös och packad och hög.
Rastafari och vegan könsopererad lesbian.
Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.

Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men…

Jag är inte rädd…

Ni kan nog gissa hur det slutade, jag hade ingen chans
det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.
Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans
och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.

Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog
eller att de stampa på det lilla som blev kvar.
Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log
som en sol och som den segrare jag var.

Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra
själva stadens puls och djupa andetag.
Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.
Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga…

Jag är inte rädd…