Etikettarkiv: homosexualitet

Otillåtna avslag när HBTQI-personer söker asyl

Asylrättsjuristen Aino Gröndahl har granskat över 2 000 enskilda fall under åren 2012-2020, där personer har ansökt om asyl i Sverige med hänvisning till deras status som HBTQI-personer.

Det finns en utbredd rättsosäkerhet i dessa asylärenden; till exempel så bedöms helt identiska berättelser från samma land i många fall helt olika. En del får asyl, andra inte. Principen om enhetlighet och förutsägbarhet finns inte.

I sin bedömning har migrationsmyndigheterna ställt ett antal krav för att personen ska ha en chans att beviljas asyl. De ska anses vara trovärdiga när det bland annat kommer till att ha genomgått en inre process för att komma fram till sin sexuella läggning, könsidentitet och/eller uttryck. Hen ska kunna reflektera över sina känslor kring bland annat skam i hemlandet. Om det anses att personen har tagit för stora risker så kan ansökan avslås, då det bygger på en bild av att HBTQI-personer inte är benägna att ta risker. Det är sedan flera år förbjudet – femton enligt svensk lag, tio enligt internationell – att kräva att en HBTQI-person ska dölja att hen är HBTQI i ursprungslandet; trots detta så ställs diskretion som ett krav på många asylsökande.

Detta utgår från att alla HBTQI-personer har universellt gemensamma erfarenheter som ska bedömas, trots att de individuella förutsättningarna samt att förutsättningarna i ursprungsländerna kan se mycket olika ut. Om dessa erfarenheter inte kan beskrivs på ett sätt som anses vara trovärdigt, får den asylsökande oftast avslag och utvisas. Detta bygger mycket på hur bra de enskilda individerna kan uttrycka sig, att de förstår vad som efterfrågas och att de är villiga att prata om allt. Aspekter som PTSD, rädsla och nervositet tas inte med i beräkningen. Transpersoner och olika könsuttryck bedöms som sexuella läggningar eller identitetsdrag, och kan leda till att människor utvisas på felaktiga grunder till länder där de riskerar tortyr och dödsstraff. Sent framförda HBTQI-skäl i en redan påbörjad asylansökan avslås i 91% av fallen, då de inte ses som trovärdiga eftersom de har kommit in senare under asylprocessen. Detta strider mot bland annat UNHCR:s riktlinjer, EU-rätten och Migrationsverkets eget rättsliga ställningstagande.

Sexuellt umgänge mellan två män är idag olagligt i 70 länder världen över, medan det är olagligt med mellan två kvinnor i 44 av dessa länder. I elva länder är dödsstraff för homosexualitet ett möjligt straff. 32 länder har även lagar som begränsar i vilken omfattning HBTQI-personer öppet kan diskutera sin identitet, medan det i drygt 40 länder finns begränsningar när det kommer till hur ideella organisationer som rör HBTQI kan arbeta.


Källa:

QX: Hbtqi-asylsökande nekas asyl med otillåtna avslag

SVT: Homosexualitet brott mot lagen i 70 länder

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.


FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.


HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella


Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

Jimmie Åkessons första måltavla under tiden i SDU var homosexuella

Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna försöker ofta utmåla sig som de homosexuellas vänner. Men år 2000, när Åkesson blev ny ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU), var det första han gjorde att dra igång en kampanj mot homosexuellas rättigheter.


Med anledning av att Jonas Gardell skrivit ett öppet brev till Jimmie Åkesson behöver vi en bakgrundsbild av vilken syn SD och Jimmie Åkesson har haft genom åren. Gardells brev står att läsa här.

Åkesson blev ordförande i SDU vid en tid när han studerade i Lund. Där hade han byggt en studentförening, NDU, som i samarbete med gamla nazister återupplivade demonstrationerna för att minnas Karl XII.

År 2000 blev han ordförande för SDU. Via SD-arkivet kan vi se vad han och parhästen Mattias Karlsson ansåg vara prio ett att kampanja mot. Och det var de homosexuella. SDU kampanjade mot homoadoptioner och tanken på att heterosexualitet och homosexualitet var jämställda läggningar.

Här kommer en kort sammanfattning av två artiklar ur SDU:s tidning precis efter valet av Åkesson.

Homoadoptioner o jämställande av homo- och heteroläggningar beskrevs av Karlsson år 2000 nov/dec som ”Abnormt”, ”idioti”, ”förvriden ideologi”, ”vansinnesteorier”, ”psykiskt skadligt”, ”osunt”, ”något som försvagar det rådande samhällssystemet och kulturen”, och bara de som vill riva ner samhällets normer och göra alla människor abnorma kan vara för det, skrev de, dvs ”liberala marxister”, ”lögnare”, ”gaylobbyn” och ”riksfjollor”.

Och allt detta sagt i bara två korta artiklar i publikationen Demokraten. http://www.sdarkivet.com/publikationer.php

Och homosexuella är givetvis sämre föräldrar än alla andra, ansåg Karlsson.

Om ni undrar varför Pride från starten 1998 bad SD dra åt helvete, är detta anledningen.

Här är två intressanta utdrag ur Demokraten dec 2000.

1.

(…)

2.

Demokrati betyder inte att majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten

Eftersom nazister, rasister och andra galningar kan komma till makten genom demokrati är det en del som drar slutsatsen att demokrati är värdelöst och ”en myt”. Demokratin skyddar inte minoriteterna menar de. Men det är fel. Demokrati är det enda riktigt verksamma skyddet för minoriteter som finns. Demokrati utan minoritetsskydd är inte demokrati.


Det är inte konstigt att det finns en del som oroar sig. Sverigedemokrater och nazister och andra vill ofta använda demokratin för att förtrycka minoriteter. Hur skyddar vi minoriteters rättigheter i en tid när demokrati mer och mer jämställs med majoritetens rätt?

Det tydligaste exemplet är den nya brasilianska presidenten Jair Bolsonaro som upprepade gånger sagt att han anser att demokrati är att minoriteten måste böja sig för majoriteten.

“Beyond Brazil above all, since we are a Christian country, God above everyone! It is not this story, this little story of secular state. It is a Christian state, and if a minority is against it, then move! Let’s make a Brazil for the majorities. Minorities have to bow to the majorities! The law must exist to defend the majorities. Minorities must fit in or simply disappear!” (Källa)

På ytan kan det verka demokratiskt att en vald majoritet godtyckligt tar bort minoriteters rättigheter. ”De är ju valda, de är ju i en majoritet”… Men så enkelt är det inte. I begreppet demokrati ingår idén om att minoriteten måste skyddas. Det finns ett egenintresse för demokratin att att ha en pluralitet av åsikter så att val kan genomföras, så att inte bara en grupp styr hela tiden. Demokrati utan en idé om att minoritetens rätt måste skyddas är totalitär demokrati och ett steg från diktaturen.

Uttryckt på annat sätt är Alliansen beroende av Socialdemokraterna och Socialdemokraterna av Alliansen och bådadera är beroende av att Piratpartiet med sina 0,3% av rösterna finns. Ingen vet vem som kommer att styra imorgon.

Exempel på detta

Demokratins pionjärer varnade för idén att att ”minoriteten måste böja sig för majoriteten”. De kallade det ”majoritetens tyranni” och försökte ofta komma på sätt att skydda minoriteten.

Den brittiska liberalen John Stuart Mill myntade begreppet ”majoritetens tyranni” och formulerade sin så kallade ”harm principle” i ett försök att skydda minoriteten. Den principen går i korthet ut på att staten bara ska ha rätt att ingripa om något som någon, några eller något gör SKADAR andra människor.

 “The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede [obstruct] their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, ormental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.” (Källa)

I USA diskuterade grundningsfäderna, t ex Alexander Hamilton och Thomas Jefferson, detta mycket också. Hur skulle man garantera minoritetens skydd mot majoriteten? Därför byggde de in principer om maktdelning i systemet och formulerade grundlagar.

I Sverige pratade de tidiga liberalerna runt Sven Adolf Hedin mycket om minoriteters rättigheter. Ett bra exempel på hur de arbetade var att de 1896 lät socialdemokraten Hjalmar Branting väljas in i riksdagen på en liberal lista, så att Socialdemokraterna skulle kunna höras i debatten.

Hjalmar Branting själv funderade också en hel del kring detta. Speciellt tydligt ser man hur han tänkte i sina skrifter och tal mot de s k ”hädelselagarna”. Att även om en majoritet av landets befolkning är kristen ska medborgaren ha rätt att skämta om religion, håna religion och uttrycka ateistiska åsikter.

Men de tidiga Socialdemokraterna bekymrade sig inte så mycket om minoriteternas rättigheter, annat låg i fokus för deras arbete. Det var först på 30-talet som demokratiarbetet hos de svenska Socialdemokraterna kom att handla om minoriteters rättigheter. Det var efter att de såg hur Hitler tog makten i Nazityskland i allmänna val och krossade minoriteterna, som judarna, men även  Socialdemokraterna.

Ett exempel på detta Alf Ahlberg, som numera är nästan helt bortglömd.

I sin bok ”Tankelivets frigörelse” från 1946 skriver han att demokratin och tankefriheten är i fara. Detta på grund av att en liten elit av ”experter” uppbådar ”folkmassor” och ”massopinioner” genom diktatur eller genom allmänna val för att genomdriva sina program. Dessa program ses som den ”enda vägen” och pluralism är förbjuden. Som folkbildare och folkhögskolepionjär ansåg Ahlberg att man bara kunde motverka dessa tendenser på sikt genom folkbildning och samtal. vi får inte se våra politiska motståndare som FIENDER. Demokrati är inte en meningskamp utan ett samtal. I en meningskamp handlar allt utbyta av ideer om att VINNA. I samtal handlar det om att lära av varandra. Men inte alla skulle delta i samtalet. De som vill utesluta åsikter, som demagoger och ordvrängare, bör inte bjudas in… Demokratin bör vara ett samtal mellan personer och grupper som ser samtalandets och dialogens egenvärde.

Skydda minoriteten genom att kväsa minoriteten?

Demokrati handlar inte bara om att majoriteten ska styra utan även om skyddet för minoriteten. Detta eftersom demokrati förutsätter en pluralism av ideer och åsikter, som strävar åt olika håll. Idag är det en åsikt som styr, imorgon kanske en annan, och därför har inte majoriteten någon rätt att kväsa minoriteten. Minoriteten måste foga sig i vad majoriteten bestämmer, så länge majoriteten inte beslutar sådant som förtrycker minoriteten.

Det är en central fråga i den demokratiska idédebatten, men idén om skyddet för minoriteter innehåller en paradox. Den som Alf Ahlberg formulerade som att de som inte tolererar att samtal förs på lika villkor mellan personer inte ska bjudas in till samtalen. Ska anhängare av IS, nazism eller kommunism förbjudas delta i debatten idag i demokratins namn? Är inte de också en minoritet? Kan bara minoriteters rätt skyddas genom att vissa minoriteter kväses? Ska nazistiska rörelser, som NMR, förbjudas i namn av att skydda demokratin?

Det är en intressant fråga och nåt vi borde diskutera mer och djupare. Bör vi tolerera de intoleranta som vill förtrycka oss andra? Var går i så fall gränsen för vad samhället inte ska tolerera?

Se till exempel frågan om religion. En stat ska inte styras religiöst eller av en religion, det anser nog de flesta svenskar. Men betyder detta att religiösa inte ska tillåtas påverka stat och styre med sina religiösa idéer? Vad gör vi med om muslimska eller kristna rörelser som kallar sig demokratiska men vill förtrycka homosexuella, vill delta i de demokratiska samtalen? Hur hanterar vi dem? Kan man bara skydda minoriteten genom att exkludera en annan minoritet? När bör vi agera och hur?

En annan fråga är vad vi gör med Mills princip om att skada och förtrycka andra, då nazister anser att judendom per definition skadar och förtrycker, och en hel del religiösa att homosexualitet skadar och förtrycker. Har de rätt att försöka förbjuda detta med hänvisning till samma resonemang många andra har när de vill förbjuda nazism och NMR?

Se där, svåra frågor!

Hur som helst handlar demokrati inte bara om att skapa majoriteter och frågan om vad majoriteterna bestämmer, utan även om var gränserna går för deras beslutsfattande. Folkväldet har gränser. EN majoritet har inte rätt att förtrycka en minoritet. Demokrati handlar lika mycket om skydd för minoriteter som det handlar om majoriteters rätt att bestämma!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Pride måste vara öppet för så många som möjligt


En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?


Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Har alla rätt till kärlek?

Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?

1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.

Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.

1864 lagstiftades det om kvinnors homosexualitet. Vid denna tid kunde såväl män som kvinnor dömas till straffarbete. Fram till 1869 talades det inte om homosexualitet, utan ”onaturlig otukt” eller ”sodomi”.

1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.

Den svenska normaliseringsprocessen – steget före

1995 var året då homosexuella fick laglig rätt att ingå partnerskap i Sverige. 2003 fick samkönade laglig rätt att adoptera. Lagen kom inte att omsättas förrän 2016 då det första gayparet blev godkända för utlandsadoption. 2005 var året då lesbiska fick laglig rätt till assisterad befruktning. 2005 blev sexuell läggning och kön skäl för att söka asyl. 2006 kom lagen om att förbjuda diskriminering pga sexuell läggning och kön i skolan. 2009 fick samkönade laglig rätt att ingå äktenskap.

Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.

Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt

I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:

  • Iran
  • Saudiarabien
  • Jemen
  • Sudan
  • Nigeria (12 provinser)
  • Somalia (södra delen av landet)
  • Irak (delar)
  • Syrien (delar)

I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.

I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.

Samkönade äktenskap är lagligt i 23 länder i världen. Senast ut med att legalisera samkönade äktenskap var Tyskland (30 juni 2017). Registrerat partnerskap är tillåtet i 27 länder i världen. Samkönad adoption är lagligt i 26 länder.

Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:

Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?

Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.

Imam: ”Grisar är homosexuella och äter sina barn”

Imamen Rizwan Ahmad Afzal på Mahmoodmoskén i Malmö förklarade för en tid sedan för en femteklass från Bulltoftaskolan anledningen till att muslimer inte äter fläskkött.

Grisar är, enligt imamen, homosexuella och äter sina kultingar. Uttalandet har uppfattats såväl homofobt som fördomsfullt och kränkande. Konsekvensen av imamens uttalande har blivit att skolan inte kommer att planera in fler studiebesök på berörd moské, då värdegrunden inte stämmer överens med skolans.

Utöver det homofoba uttalandet pratade imamen om könsroller och att Gud straffar den som inte ber fem gånger om dagen. En av eleverna, en muslimsk flicka, tog illa vid sig och menade att islam är en bra sak och att de flesta muslimer inte har sådana regler. Flickan berättar att imamen hade blivit arg och sagt att ”det ska vara så”.

Imamen på Mahmoodmoskén bekräftar uppgifterna. Han har uttalat sig om homosexuella grisar, men att det inte var planerat utan att det kom spontant då han fick frågan om varför muslimer inte äter fläskkött. Imamen har erbjudit sig att komma till skolan och be om ursäkt utifall att barnen mår dåligt mot bakgrund av uttalandet. Erbjudandet ger en obehaglig eftersmak eftersom imamen vidhåller sin ståndpunkt att grisar är homosexuella och äter sina kultingar.

För Sydsvenskan utvecklar han sitt resonemang genom att påtala att vad vi äter påverkar såväl vår moral som våra kroppar. När imamen konfronteras med frågan om huruvida man blir homosexuell av att äta fläskkött svarar han svävande:

”Så kan det vara. Men jag vet inte exakt, jag har inte läst om detta”.

Skolan har gjort studiebesök i en annan moské, i Svenska kyrkan och i en synagoga. Eleverna har funnit studiebesöken lärorika och intressanta. Efter besöket på Mahmoodmoskén fick eleverna möjlighet att ventilera vad som hade sagts. Bulltoftaskolans rektor Maria Germundsson tycker att:

”Det blev bra diskussioner. Så något gott kom kanske ut av det. Men nej, det kändes för provocerande för att vara okej”.

Eftersom Ahmadiyyarörelsen och Mahmoodmoskén har en annan tolkning av islam än Islamic Center i Malmö så finns inget samröre mellan Mahmoodmoskén och Islamic Center. Något som utmärker ahmadiyyarörelsens tolkning, förutom att man likt de flesta muslimer tror att Mohammed är Guds sändebud, är tron på att den utlovade mahdin redan har kommit. Man hävdar att man praktiserar ”sann” islam, men uppfattas av vissa som en sekt.

Markeringen som Bulltoftaskolan gör mot Mahmoodmoskén är välkommen och visar att skolans värdegrund innefattar HBTQ-personers rättigheter. Uttalandet om homosexuella grisar kan tyckas löjeväckande, men det är viktigt att inte vifta bort det, eftersom homofobin hos religiösa aktörer är farlig och ska tas på största allvar. Alla människor ska ha rätt till sin sexualitet och sin sexuella identitet.

Homofobi och religion går inte sällan hand i hand. Att hysa homofoba åsikter är inget som kan tillskrivas alla muslimer eller något som är unikt för islam. Synen på homosexualitet hos religiösa fundamentalister är mångbottnad: trångsynthet, fördomsfullhet och okunskap är faktorer som spelar roll i människors människosyn. Vi är skyldiga att reagera och agera på alla former av intolerans och människohat. När vi är tysta ger vi vårt samtycke till hatet.

Källa:

Skolans ilska efter besöket i moskén

Skola ställer in moskébesök efter uttalande om ”homosexuella grisar” inför femteklass

Lästips:

Efter uttalandet om homosexuella grisar: Gaytenoren och imamen möttes i moskén

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

Vi har tidigare på Motargument redovisat de olika riksdagspartiernas ståndpunkt i HBTQ-frågor. Ett parti, Sverigedemokraterna, vill förbjuda homoadoption, även kallat samkönad adoption, och insemination för lesbiska par.

Idag är det möjligt för samkönade par att få sin rätt till adoption prövad. Det är också möjligt för lesbiska par att inseminera. SD:s ståndpunkt i frågan är orubblig. Homosexuella ska, genom en lagändring, förvägras möjligheten att bli föräldrar.

Jag har tidigare på Motargument knäckt myten om att barn behöver en mamma och en pappa. Forskning och expertis understryker det många av oss visste och andra av oss anade:

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Trots detta väljer SD att hålla fast vid att homosexuella par inte ska ges möjlighet att bli föräldrar. Jag har kontaktat Sverigedemokraterna för att höra deras motivering till denna ståndpunkt, som tydligt strider mot all forskning och expertis på området.

Svaret som Sverigedemokraternas informationsassistent har är följande:

Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla och vill naturligtvis arbeta för ett fullgott samhällsstöd till alla samlevnadsformer där barn finns med i bilden.
Sverigedemokraternas uppfattning är att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.
Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter.

Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.
I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till. har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.

Med vänlig hälsning

Informationsassistent Sverigedemokraterna

Med tanke på att de två sista meningarna är en identisk upprepning samt innehåller en felaktig punktuering, kan det tänkas att detta svar är skapat av en dålig klippochklistra-ansvarig på Sverigedemokraternas informationsavdelning. (Av hänsyn till informationsassistenten har jag valt att utelämna namnet på denne)

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.

I sammanhanget kan nämnas att SD gärna utger sig för att vara ett parti som värnar om alla människors rättigheter. Beroende på partiets ståndpunkt i HBTQ-frågor är SD inte välkomna i Stockholm Pride. Att man väljer att ha ett eget Pride-tåg, Pride Järva, ger mot bakgrund av partiets åsikter en bitter eftersmak.

Frågan om föräldraskap är inte en fråga man kan leka med. Det är för många av oss livets viktigaste händelse. Då kan det vara på sin plats att kräva en bättre motivering än ”vi tycker så och därför är det så”. Men det kanske är för mycket begärt.

KD har 151127 ändrat ståndpunkt i frågan om homoadoptioner. Även samkönade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar.

Fotnot: Alla riksdagspartier, utom SD, vill behålla nuvarande lagstiftning angående homoadoption, även kallat samkönad adoption, och inseminering för lesbiska par.

Lästips:

HBTQ – en bortglömd valfråga?

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Argumentation och argumentationsfel: Del 1

Argumentation och argumentationsfel: Del 2

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Det finns en utbredd föreställning om att barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa närvarande under sin uppväxt. Det brukar heta att ”barn behöver en mamma och en pappa” eller att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Det finns också de som har varit av en annan uppfattning vad gäller könsuppsättningen i ett föräldrapar.

Det största problemet i denna föreställning är att vi utgår ifrån oss själva. Det är vi vuxna som tror oss veta vad som är bra för barnen. Vad som ingår i detta är lite oklart, men det brukar handla om att barnet ska utveckla ett bra beteende, få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga. Ytterligare exempel (mina spekulationer) på vad som skulle kunna påverkas av föräldrars könstillhörighet är sociala koder, könsidentitet, människosyn samt synen på kvinnor respektive män. Är dessa företeelser avhängigt könen på föräldrarna? Eller beror det på andra faktorer?

Vad barnen tycker verkar vara sekundärt. Vi vuxna har bestämt oss för att barn helst ska ha en förälder av vardera kön. Är det uttryck för homofobi? Är det uttryck för heteronormativitet? Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Är detta ett uttryck om att ”det naturliga” är att vi ska ha en förälder av vardera könet?

Det är nu det blir kontroversiellt. Det jag kommer att redogöra för härnäst i denna mytknäckare kommer att uppfattas som en bomb för vissa, en liten överraskning för andra och en självklarhet för en del.

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Amerikanska forskare vid University of Colorado Denver har gått igenom 19 000 studier och artiklar i ämnet. Den banbrytande forskningen leddes av docent Jimi Adams, docent vid nyss nämnda universitet. Adams medskribent till studien, Ryan Light, sociologiprofessor vid University of Oregon, konstaterar att detta är den mest omfattande analysen som gjorts i ämnet. Forskarna har funnit fakta som styrker att det inte spelar någon roll vilken könstillhörighet föräldrarna har.

Materialet som forskarna har studerat sträcker sig ända tillbaks till 1977, och sedan millennieskiftet råder konsensus i frågan: barns utveckling påverkas inte av huruvida föräldrarna är samkönade eller heterosexuella.

Jag hoppas att detta kan komma att innebära att vi slutar använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling.

Mina svar på frågorna jag ställde i början:

  • Är det uttryck för homofobi? Ibland.
  • Är det uttryck för heteronormativitet? Absolut.
  • Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Most definitely.
  • Är det uttryck för vår föreställning om att ”det naturliga” är att ha en förälder av varje kön? Ja!

Kommer detta ”avslöjande” att påverka riksdagspartiers ståndpunkt i frågor som rör homoadoption/samkönad adoption (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta) och insemination för lesbiska par (Sverigedemokraterna motsätter sig detta)? Jag har berört detta inför valet 2014. Förevändningen dessa partier har i frågan är att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Kommer vi att få se en förändring hos dessa två konservativa partier? Om inte har jag svårt att se något annat än att de har homofobiska, eller heteronormativa, föreställningar.

De officiella dokument som säger att ”varje barn har rätt till sin mamma och pappa” bör med den här nya forskningen som stöd ändras till ”varje barn har rätt till sina föräldrar”.

Det enda negativa med samkönade föräldrar är själva föreställningen om att det är fel, och den föreställningen bottnar i våra fördomar, vår homofobi och vår heteronormativitet. Barn med samkönade föräldrar kan bli stigmatiserade och mobbade. Detta har sitt ursprung i vuxnas fördomar och i vilken påverkan vi har på våra barn. Våra fördomar och vår intolerans har en tendens att, ibland, överföras till våra barn. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte fortsätter.

Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.

Barn behöver föräldrar. Punkt.

* Kristdemokraterna har sedan 161127 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption
* Sverigedemokraterna har på Landsdagarna i november 2019 beslutat även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption

Källor:

Föräldrars kön utan betydelse

New study about children of same-sex couples: Researcher says no evidence they are negatively impacted

Lästips:

Äntligen kan vi få barn från Brasilien