Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!
Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.
Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”
Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?
Det ”terrorfria Ungern”
Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.
Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:
Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.
”Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.
För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Denna artikel är tänkt att fungera som inspiration och att förhoppningsvis ge tips på hur man kan, och bör, agera i situationer då man bevittnar pågående brott, såväl IRL som på nätet. När som helst kan det utföras en kriminell handling i vårt samhälle. Denna manual är således inte specifikt kopplad till antirasism.
En rättegång har inletts i Sverige där de misstänkta gärningsmännen direktsänt video av misstänkt sexualbrott på sociala medier. Polis i flera andra länder undersöker liknande handlingar. Direktsändningarna har haft åskådare – som inte gjort tillräckligt för att försöka stoppa övergreppen.
I alla tider har olika brott utförts på offentliga platser, där det har funnits vittnen – som ignorerat eller som inte gjort tillräckligt för att avbryta. Det är ofta otillräckligt att bara försöka ringa 112 och gå därifrån – det är otillräckligt att ta ett foto eller video av något misstänkt och lämna platsen.
”närvaron av andra vittnen minskar chansen att en individ försöker göra något åt en risksituation.”
Psykologerna Bibb Latané och John Darly var troligen de första som identifierade ”passiva likgiltiga förbipasserande vittnen”, de kallade företeelsen för: ”Bystander Apathy Effect”.
Beskrivningarna inkluderar bland annat: ”ett vittne som ser en misstänkt handling får lägre ambition att agera (som t ex att larma eller avbryta handlingen) – om hen upptäckt flera andra vittnen.”
Ursprunget till deras forskning var ett uppmärksammat fall – överfallsvåldtäkt och mord på Kitty Genovese, år 1964 i New York – där det fanns vittnen, men ingen gjorde tillräckligt för att stoppa brottet.
I nutid måste vi tyvärr vänja oss vid nya företeelser, där potentiellt sett vem som helst kan bli vittne till brott – på internet. Vi bör alla bli mer uppmärksamma, vaksamma, ha mer civilkurage. Det går även att träna vår förmåga att undvika likgiltigheten, tystnaden, apatin. Ingen av oss vet när det tillfälle dyker upp då vi eventuellt skulle kunna förhindra eller stoppa ett brott eller hjälpa ett brottsoffer komma undan.
Förbered dig
Motargument har gått igenom många forskningsartiklar och ”goda råd” för att sammanställa en lagom kort, enkel lista med några få av alla olika förslag till lösningar och övningsmoment som finns:
1. Aldrig avhumanisera eller distansera oss från någon person som är skadad eller i en utsatt situation – glöm aldrig bort att de är en person som har ett namn, familj osv.
2. Öva på förståelsen för att hotade, utsatta, skadade personer förtjänar hjälp, på samma sätt som du själv vill ha hjälp om du skadas eller är i en utsatt situation.
3. Öka kännedomen om hur man kan hjälpa andra på säkra sätt. Det ökar chansen att en upptäcker skadade och viljan att hjälpa. Till exempel kan du observera hur bl.a. hemtjänst, räddningstjänst och ambulanssjukvårdare hjälper äldre och sjuka personer. Människor är mer benägna att utföra hjärt- och lungräddning på en främling om vi har tränat på det och observerat andra göra det. Gå en HLR-kurs eller L-ABC-kurs.
4. Du kan gå en självförsvarskurs som kan ge dig ökade insikter och övningar som du skulle kunna träna på tillsammans med vänner. Att uppleva hur du känner dig då du övar skulle kunna bli nyttigt då du observerar någon i en verklig incident.
5. Öva på olika sätt att larma och varna om brott, utan att du ska riskera din egen hälsa och helst utan att behöva använda våld eller vapen. Se ett förslag på en tänkbar civilkurage-övning i faktarutan nedanför bilden. Informera och bjud in familj, vänner och grannar att träna tillsammans med dig.
Praktiska råd
Övningsexempel:
Låtsas att du är ensam och observerar ett misstänkt brott.
a) Öva på att ropa högt. Använd magen och lungorna så du kan ta i kraftigt. (förvarna alla i närheten om att du bara tränar)
b) Peka med en arm tydligt, rakt fram mot situationen. Vifta med stora gester – gör dig mer synlig, stå på ljus plats.
c) Se dig omkring om det finns andra förbipasserande som du kan söka ögonkontakt med, vifta för att aktivera.
d) Minst en person måste ringa 112! Se till att någon får kontakt med larmcentralen och stannar kvar på platsen.
Om ditt larmande märks tydligt ökar chansen att några andra förbipasserande hjälper till. Ju fler vittnen som brottslingen kan upptäcka desto tidigare kan den komma att avbryta och fly.
Var alltid försiktig. Gå inte för nära misstänkt incident. Låtsas aldrig som att du är beväpnad. Riskera inte din egen hälsa i onödan. Det är aldrig lätt att bedöma vad som är rimligt avstånd, så var försiktig. Är ni flera som observerar incidenten, försök att samordna er och dirigera varann till att stå på ungefär likadant avstånd, som t ex en halvcirkel. Minns tumregeln att undvika våld. Gör absolut inte mer än vad nöden kräver. Försök bara avbryta pågående incidenten. Försök få gärningspersonen att sluta eller fly – eller rädda den utsatta ur situationen.
Observerar du något misstänkt som sänds på internet, skriv flera olika korta meddelanden så snabbt du kan, som t ex: ”Stopp!”, ”Sluta!” eller ”Varför gör du/ni så?”. Försök beskriv att du kan se vad som pågår och uppmärksamma några vuxna på att det kanske sker något brottsligt. Försök hitta någon som kan göra säkerhetskopia av materialet – så att eventuellt bevismaterial inte försvinner. (Men sprid det inte vidare till någon annan än polisen)
Skriv ner anteckningar av vad du observerat så snabbt som möjligt, helst inom 30 minuter, till exempel i mobiltelefonen. Försök förmå andra vittnen att också skriva ner sina observationer. Människors minne är inte så perfekt som vi kanske tror och polis är måna om att få in så oförvanskade vittnesuppgifter så fort som möjligt. Stanna på platsen till polis kommer och informera dem om att du varit vittne till ett misstänkt brott och gjort anteckningar om det.
Om det skulle visa sig att du dragit förutfattade slutsatser, visar det sig vara något annat än ett brott – be om ursäkt och förklara att du trodde fel. Känn inte som att du har ”gjort bort dig”, det kan vara en av faktorerna som gör att man i lägre grad vågar agera.
Till slut det kanske viktigaste av allt med civilkurage och att motverka passivitet:
Du kan hjälpa många genom att sprida denna text och även andra artiklar på Motargument.se till alla dina vänner för att ni tillsammans ska kunna diskutera frågor som civilkurage, passivitet och öva på att motarbeta ”bystander effect”.
Fördjupa er gärna i många andra tips och vetenskapliga artiklar på sakfrågor som ni tycker är intressanta.
Just det. Afrofobi är hatet baserat på hudfärg. Så är det inte med muslimhatet, Rashid Musa. Trots detta framställer du det som om afrofobi och muslimhat vore en och samma sak. I din kamp mot islamofobi så påstår du år efter år att muslimer är svarta, eller “rasifierade” och förövarna vita människor.
Som om muslimer med vit hudfärg inte existerar. Som om muslimhatare med ursprung från Mellanöstern eller Sydamerika inte existerar.
Om man ska tro på dig, Rashid Musa, så finns jag inte.
För att jag är vit och muslim.
Och trots att jag är muslim, så finns inte mitt lidande av muslimhatet eftersom jag är vit. Ironiskt nog, med tanke på att du var cirka tio år gammal och lekte i alla dessa roliga och fina lekparker i Sverige när jag fick möta muslimhatet som var välutrustat med stridsvagnar. Vita europeiska ungdomar och medelålders män passerade bredvid mig, på väg mot döden, just för att de var muslimer. Det var så som utrotningsplanen i Bosnien såg ut. De hade helt enkelt inte rätt att existera.
Det finns cirka 60 000-80 000 av de människorna i Sverige som vittnar om historien om det här folkmordet.
Av någon anledning så verkar de inte finnas för dig och inte heller deras lidande, eftersom de har en annan hudfärg än dig själv.
Det mesta som du skriver om i artikeln har du rätt i, när du pekar ut problem med diskriminering, hatbrott, klyftor och näthat.
Många kan hålla med dig om att regeringens plan i arbete mot rasism är tandlös. Men nästa gång du skriver att du vill ha synliga åtgärder mot rasism, så hoppas jag att du kommer med egna synliga förslag till åtgärder eller åtgärder som du själv har dragit i gång.
En sak i din text stör mig; något som du återkommer till gång på gång, år efter år.
Det är meningen där du skriver att ”muslimska kvinnor hotas när de utsätts för psykiska, fysiska och verbala angrepp av vita förövare”. Du har ständigt denna “rasliga” blick, i vilken förövaren är vit och offret och muslimen är icke vit.
När du slår ihop islamofobi och afrofobi som ett och samma problem, så krockar definitionerna med varandra. Det skapar motsättningar och förvirring. Det försvårar och vilseleder kampen mot såväl afrofobi som islamofobi.
Foto: Fatima Ahmad
Fatima Ahmad är min Facebook-vän. Hon är en vit svensk kvinna som hittade sin andlighet inom islam.
Hennes huvud bankades i marken och stora rödblåa märken fanns kvar länge i hennes vita ansiktet på grund av hennes slöja. Något som hon berättade om i Expressen.
Jag följde upp enorma trakasserier i hennes vardag. Allt från hundbajs som kastades ner i hennes brevlåda, till hotbrev. Ett par tusen svenskar som har konverterat till islam kan berätta om liknande historier. De kallades för “förrädare” mitt på gatan, och utsattes för sina familjers och sin omgivnings systematiska psykiska och fysiska trakasserier på grund av att de hade valt islam som sin religion.
Det är hatet som inte har något med hudfärg att göra.
Därför kan det aldrig slås ihop med afrofobi.
Därför kan islamofobi inte exkludera vita offer och ensidigt utpeka vita som förövare.
Ta det till dig en gång för alla. Från och med nu!
”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.”
Även om man håller med dig i grunden, så ser man i dina ord återigen din mentala spärr, eftersom du återigen förklarar att muslimer generellt är svarta eller mörkhyade i konfrontation med vita människor (igen generellt), som enligt dig har en ”eurocentrisk lins”.
Någonstans mellan raderna så försvinner återigen cirka 20-25 miljoner muslimer som härstammar från Europa. Vita människor som har islam som sin religion i drygt 700 år. Därtill skall läggas vita som i nutid konverterar till islam.
Muslimer i Ryssland, Ukraina, Kosovo, Albanien, Tjetjenien och över hela Balkanhalvön genomled massakrer, tortyr och annan förföljelse för det de är – men de är vita och inte ens viktiga för dig att tänka på, när du talar om den globala islamofobi som enbart handlar om människor med din egen ”rastillhörighet”(den rasbiologiska begreppet du använde i Expressens artikel).
I din lilla värld är muslimer svarta eller ”rasifierade” och icke-muslimer är vita islamofober.
Det är så som din “kamp” mot rasism ser ut, trots att du ibland även pekar ut polariseringarna i samhället.
Malcolm X, din förebild, skrev i ett brev från sin Hajj (pilgrimsfärd till Mekka), 1964,:
”Under de senaste elva dagarna här i den muslimska världen har jag ätit från samma tallrik, druckit från samma glas och sovit under samma filt, medans jag har bett till samma Gud, med andra muslimer, vars ögon var de blåaste av blåa, vars hår var det blondaste av blont och vars hudfärg var det vitaste av vitt. Och i ord och handlingar hos de vita muslimerna, kände jag samma äkta känsla som jag kände hos svarta afrikanska muslimer från Nigeria, Sudan och Ghana.”
Hur blev Malcolm X din förebild då? Enligt det han talade om eller bara för att han både hade en muslimsk och en afrikansk bakgrund som du själv har?
Det verkar som att du inte ser eller erkänner den variation av muslimer som han själv berättade om. Inte heller har du agerat för en enig muslimsk kamp mot islamofobi i en organisation som kallas för ”svenska muslimer”.
Tycker du inte att du bagatelliserar andra muslimers lidande och islamofobi?
Vad ska jag säga till muslimhatarna som säger till mig att jag inte är ”en riktig muslim” för att jag är vit?
Du och andra ledare i alla dessa SUM-BUM-BANG-BUM-DUM-organisationer, som både klumpar ihop och samtidigt delar upp det så kallade ”muslimska civilsamhället”, drar ju snarlika slutsatser!
Jag ser även det här som en virtuell kamp för min rätt att existera.
Muslimhatare förnekar mig… och enligt dig så finns jag inte.
Tänk inte bokstavligen på om att det handlar om mig, personligen, utan om tiotals miljoner andra muslimer på den här lilla kontinenten.
Förstå gärna att du kan kämpa för dina rättigheter utan att på något sätt bidra till skada för andras…
Jag ser dig som ett barn som leker med tändstickor och bensin mitt i skogen, i en tid då vi behöver retoriska brandsläckare och definitivt inte retoriska pyromaner.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.
Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).
Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv. Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.
Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.
Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.
I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.
Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.
I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.
Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.
En del av det europeiska kulturarvet
Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.
Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.
Slaveri i Afrika
Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.
Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.
Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.
Slaveri och europeisk kolonialism
Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.
Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.
Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.
Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.
Slaveriets rasism
Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.
Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas. Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.
Sveriges inflytande
Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.
Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.
Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv
I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.
Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.
Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.
År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.
Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.
Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.
Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.
Vi får aldrig tystna.
Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.
Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.
När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).
Hatbrott kan ge straffskärpning
En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).
Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).
Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).
Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)
Konklusion
Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;
Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.
Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).
Källor:
Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15
Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.
Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.
Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.
De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.
Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.
2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.
Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.
Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.
På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:
Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation
Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.
Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.
Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.
Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.
Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.
Hatbrott brukar betecknas som bias crime i USA och Kanada vilket betyder fördomsbrott. Hatbrott är en samlingsbeteckning på olika brott, och det kan röra sig om allt från klotter till mord (Borell 2012). Kriminologen Eva Tiby är den som introducerade begreppet hatbrott i Sverige genom sin avhandling. I Sverige väljer man att redovisa de hatbrott som har motiven: afrofobiska, antiromska, antisemitiska, islamofobiska, kristofobiska, andra antireligiösa, homofobiska, bifobiska, heterofobiska samt transfobiska (BRÅ, 2014). Alltså, hatbrott består av två delar – dels brottet, dels motivet.
Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry (2001) en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Eva Tiby är inne på samma spår och menar att hatbrott kan ses som särskilt skadliga, eftersom individen attackeras på grund av sin identitet. Men brottet är även skadlig för samhället eftersom det finns en risk för att olika grupper i samhället kommer strida mot varandra (Tiby 1999:10,13).
Dock kommer motivet rasistiska/främlingsfientliga hatbrott att belysas mest, bland annat på grund av att det är de vanligaste typen av hatbrott som sker i Sverige. Vilken typ av brott är då vanligast när det kommer till hatbrott? Den vanligaste typen av brott är olaga hot/ ofredande (BRÅ 2014).
Varje dag begås hatbrott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och mörkertalet är därför stort. Det finns många olika faktorer för varför man inte anmäler hatbrott. Det kan bero på bland annat att man inte definierar händelsen som hatbrott, eller att man känner skam eller rädsla. Det kan vara svårt att veta vad ett hatbrott är men min ambition är att det ska bli tydligt med vad ett hatbrott är och att man således väljer att anmäla framför att inte anmäla.
Tryckta källor:
Borell, Klas, 2012, Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt. SST skriftserie 1, Stockholm.
Perry, Barbara, Shahid Alvi, 2006, We are all vulnerable’: The in terrorem effects of hate crimes. International Review of Victimology 2012 18:57.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.
Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.
Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?
Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.
I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.
Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen
Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.
Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.
I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.
I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.
Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?
Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.
Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.
Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.
Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.
Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.
Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.
För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.
Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.
När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.
Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.
Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas
Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.
Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.
Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.
Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.
Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.
När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.
Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.
När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.
Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.
Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.
Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.
Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.
Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.
Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.
Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.
Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.
Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”
Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.
Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.
De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.
Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.
När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.
För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.
Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.
Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.
Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.
Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.
*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.
Referenslista:
Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv
Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik
Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv
Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv
Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet
Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology
Vi ser ett nytt Sverige, med våldsamheter som vi inte är vana vid. Detta är självfallet skrämmande och det är lätt att falla in i kören av skrämda röster. Vi har sett hur asylboenden blivit nedbrända och det kan knappast ha undgått något att en person har begått fruktansvärda dåd på en skola i Trollhättan.
Innan jag börjar så vill jag sända mina kondoleanser till alla som på ett eller annat sätt (direkt eller indirekt) blivit offer för dåden – där de i Trollhättan får extra tankar då jag också har skolan som arbetsplats.
Gärningsmannen i Trollhättan har identifierats som Anders Lundin-Pettersson (ALP), 21 år gammal. Jag kommer att göra en jämförelse med andra händelser som diskuterats, en jämförelse är inte att jämställa – något som är viktigt att poängtera. Det jag kommer jämföra är inte heller händelserna i sig utan diskussionen som förts kring dessa händelser.
Vem har skulden?
Det dåd som ALP utfört har kastat ljus på politiker och politiska partier. När det gäller skuld så vilar det mellan SD som ska ligga bakom det hela eftersom de öppnat upp fönstret till en normaliserad rasism eller så är det regeringen och de etablerade partierna som bär ansvar på grund av den invandringspolitik som förts ”de senaste 40 åren”.
Den som väljer att skylla på SD fullt ut missar att hatbrott skett långt innan SD fanns. De för en rasistiskt politik men det politiska partiet kan inte stå till svars för brott som enskilda människor gör. Då skulle vi behöva fråga oss vad Anders Eklund har för politisk tillhörighet etc.
Jag skyller inte detta på SD, jag skyller detta på ett bristande vuxenansvar och för lite resurser för att kunna fånga upp barn/ungdomar som mår så uppenbart dåligt att de är kapabla till dylika dåd. Till detta har vi en bristande psykvård och för lössläppta regler gällande hot och kränkningar på nätet och IRL (självklart gällande både rasister och människor med ”annan etnisk bakgrund” som kränker/hotar/våldför sig).
Den retorik som SD har öppnat upp för spelar in på många ställen, kanske att det kan vara det som ligger bakom bränder på asylboenden – det är dock en lång sträcka mellan att kritisera samhället och att sätta tändstickan till plånet.
Den som väljer att skylla på etablissemanget och se deras agerande som en legitim anledning till dåden, skulle då behöva ställa sig bakom Husbykravallerna (jag gjorde inte det), bakom AFA:s härjningar och alla de uppror som skett i orättvisans namn. Varför då…?
Alla som arbetar med människor kan relatera stora delar av destruktivt/våldsamt beteende till faktorer i personens närhet. Blivit mobbad, är fattig, har känslan av maktlöshet eller att bli utnyttjad i, och av, samhället. Det går att förstå vad som ligger bakom fruktansvärda handlingar men handlingen ges inte legitimitet av omständigheterna.
Låt mig förtydliga.
När det gällde Husby så var det få människor som tyckte att det var förståeligt att dessa människor genomförde irrationella handlingar – med all rätt. Liksom vi inte tolererar våld i förorterna (det sker men samhället tolererar det inte) eller för diskussionen på denna nivå och med detta mediala utrymme. ALP:s agerande försvaras inte av så många vettiga människor, däremot är det många vettiga människor som härrör detta till Sveriges förfall. Alltså att skylla dådet på omständigheter som ökad invandring. Att detta missnöje är godtagbar förklaring och att det är där insatserna ska sättas in. Alltså att rätta till invandringen (genom att strypa den).
Hur kommer det sig att det inte var lika många som diskuterade segregation och glastak under Husbykravallerna?
För att motarbeta terrorn måste vi hitta rätt fokus
Fruktansvärda handlingar kan inte legitimeras genom samhällsstrukturer. De kan förklaras och diskuteras men om vi ser terrordåd som utförs och använder den rädslan som uppstår för att genomföra de förändringar som terroristen/terroristerna vill ha så har ju de vunnit. Om det var en extrem islamist som utfört dåden så tror jag knappast att det hade talats om avsaknaden av sharia-lagar som en giltig förklaring till dåden… På samma sätt kan inte fokus flyttas till migration utan istället behöver fokus ligga på hur vi kan motarbeta de mörka krafter som verkar bli vardag i vårt land.
Tills dess så behöver ordningsmakten göra sitt jobb. Media behöver göra sitt jobb (t ex jämförandet med IKEA-morden där hatbrott också var en viktig del i det hela då GM ska ha menat att han ville döda människor som såg svenska ut). Vi behöver få ordning på våra prioriteringar gällande fritidsgårdar, socialen och vuxna i skolan och samhället. Vi behöver bryta den cementerade segregation som återfinns i förorter som Tensta, Rosengård, Bergsjön eller var det nu kan vara. Vi behöver ha en jämnare fördelningspolitik och vi behöver sluta med att ställa de mest utsatta grupperna mot varandra.
Men vi kan inte börja diskutera huruvida vi ska gå terrorister till mötes eller inte. Vi kan inte skapa förståelse för deras handlingar. Inte utan att kliva in på väldigt grumliga vatten – oavsett om det är rasism, nazism, extrem islamism, extrem sionism eller vad det nu kan vara.
Motargument 