Etikettarkiv: judendom

Artiklar

Pogromer

Då och då dyker det upp besynnerliga påståenden om att judiska personer skulle höra till en privilegierad grupp. Detta förekommer bland annat i lögnaktiga konspirationsteorier och från personer som försöker förneka och förringa Förintelsen, och annan rasism emot judar.

Pogromer och andra rasistiskt motiverade brott som massakrer, lynchningar och så vidare emot judar:

  • År 167 före vår moderna tideräkning var sabbatsfirande förbjudet. Innehav av judisk litteratur kunde bestraffas med avrättning.
  • År 38 i Alexandria, Egypten, attackerades judar och många torterades, mördades och fick sina hem förstörda.
  • År 117-138 i romerska imperiet var religionsstudier av Torah förbjudet och alla som ansågs höra till judendomen straffbeskattades.
  • År 627 mördades 400-900 judiska män i Banu Qurayza, Jerusalem.
  • År 1011 förföljdes och trakasserades judar i Córdoba, Spanien. 
  • År 1033 blev ungefär upp till 6 000 judar mördade i Fez, Marocko.
  • År 1066 skedde en massaker i Granada, Spanien, där fler än 1 500 familjer mördades.
Under de ”heliga korstågens” tid
  • År 1095-1291 förföljdes judiska familjer i England, Tyskland, Frankrike och bevis för detta finns i många olika källor från denna tid.
  • År 1096 förstördes flera judiska samhällen helt i Rhenlandet.
  • År 1146 skedde massakrer emot judar i Rhenland, Köln osv.
  • År 1251 skedde attacker i Amiens och Bourges, Frankrike.
  • År 1276 sker ytterligare en massaker i staden Fez, i Marocko.
  • År 1290 tvångsutvisades alla judar från England.
  • År 1320 attackerades judar i Frankrike och i Aragón, Spanien.
  • Kring år 1348-1350 blev hundratals judiska samhällen helt förstörda i Europa på grund av att människor anklagade judarna för digerdöden, ”svarta döden”, pesten. Bland alla hemska exempel så brändes ungefär 900 levande personer till döds av en folkmobb i Strasbourg.
  • År 1396 utvisades ungefär 100 000 judar från Frankrike.
  • År 1421 utvisades några tusental från Österrike.
  • År 1465 sker ytterligare ännu en massaker i staden Fez, Marocko.
  • År 1677-80 drevs många judar ut från Jemens städer i ”Mawza-exilen”.
Modernare tid
  • År 1819 skedde ”Hep-hep-upploppen” med lynchmobbar i många städer i Tyskland, bland annat Darmstadt, Frankfurt, Köln, Bremen, Hamburg.
  • År 1828 blev judar massakerade i Bagdad, Irak.
  • År 1839 lynchades ungefär 40 personer i staden Mashhad, Iran.
  • År 1840 skedde ”Damaskus-affären” i nutida Syrien.
  • År 1844 Kairo, Egypten.
  • År 1847 Jerusalem.
  • År 1867 skedde ett massmord i staden Barfurush, Iran.
  • År 1881-1884 skedde en lång våg av många våldsamma upplopp i flera städer i Ryssland, bland annat i Warzawa, Kiev, Odessa.
  • År 1903-1906 skedde återkommande våldsamma upplopp och lynchningar av flera tusen i många städer i Ryssland.
  • År 1919 skedde våldsamma upplopp i Buenos Aires, Argentina.
  • 1920-21 skedde våldsamma upplopp i Palestina, som sedan fick följder i flera upplopp och lynchningar år 1929.
  • 1941 mördades ungefär 200-400 judar, och upp till 900 hem blev plundade och förstörda i Bagdad, Irak i Farhud-pogromen
Förintelsen – Holocaust cirka 1940 – 1945

Rekommendation för fördjupning i mer läsning för att visa att Sverige ej varit förskonat från folkmobbar eller upplopp:

Raskravallerna i Jönköping, emot resande, år 1948.

Förföljelse av judendomen och judiska personer

Pogromer förklarade (på engelska)

Krönikor

Hur kan man kritisera religion utan att bli kallad rasist?

Många gånger har man hört röster om att man inte kan kritisera religion i Sverige utan att bli anklagad för att vara rasist, men stämmer det eller beror det helt enkelt på hur man väljer att presentera sin så kallade kritik. Det talas ofta om att den som vill debattera religion blir censurerade om de blir emotsagda. Det är då viktigt att hålla två saker i huvudet, a) censur kan enbart utföras av staten mot en person, och b) att bli emotsagd är själva själen i att debattera.

Kritik är en viktig del av ett demokratiskt samhälle och debatterna går ofta varma, men tyvärr finns det alltför många som inte vet skillnad mellan saklig kritik och exempelvis hets mot folkgrupp (HMF).

För att kunna debattera och kritisera religion är det därför viktigt att du som debattör undviker argumentationsfel och att man tänker på att det är religion du debatterar samt att du är medveten och ödmjuk inför att det finns människor som vet mer än du i olika delar av ämnet. Allt ska kunna debatteras och bli kritiserat, men att bli emotsagd är det som själva debatterandet går ut på. Eller som en person en gång sade, om du bemöts av ett argument som inte motsvarar vad du själv tänkt, så kan du tänka att, ”aha, så man kan alltså se på saken på det viset också.” Är du så pass ödmjuk i ditt debatterande så kommer du att känna dig mer tillfreds med ditt liv och det kommer också att hålla ditt blodtryck lågt och fint.

Att kritisera en religion är alltså fullt möjligt, men gör dig inte till en sanningens riddare rustad med alla svar på komplexa frågor. Känner du dig osäker på en fråga i ämnet, ställ då en öppen och inlyssnande fråga så kommer du att få svar som förklarar hur det ligger till inom just den frågan. Tänk också på att oavsett vilken religion du önskar kritisera så finns det miljoner följare av denna religion och i många fall lika många svar på frågan.

En annan sak att tänka på när man kritiserar oavsett vad det kan handla om är att ställa sig frågan är det en person eller en företeelse som jag håller på att kritisera. Om vi tar ett ämne som länge varit uppe för debatt så är det islam. Du kan aldrig börja en mening i en debatt med att alla muslimer är si eller så, däremot bör detta argument föras fram liknande islam är si eller så. Dock är det viktigt att tänka på att det finns många grenar inom islam som kan skilja sig drastiskt åt. Detsamma kan sägas om kristendomen och även judendomen. Var även beredd på att du kommer att få mothugg även här, var därför ödmjuk inför att det kan finnas människor som vet bättre än du. Det går heller inte att gripa ett kort stycke ur en sura (avsnitt i koranen) och säga att titta här så här står det i koranen. Ofta behöver man läsa flera stycken både före och efter det text avsnitt som du vill debattera/kritisera. För att fullständigt förstå en religiös text behöver du dels läsa hela boken flera gånger och dels behöver du förstå kontexten under vilken den religiösa texten en gång skrevs.

Många menar att koranens begrepp ”kuffar” syftar till alla med en religion annan än islam, vilket givetvis är fel och att koranen därför uppmanar till att döda kristna och judar. Med ”kuffar” menar man dyrkan av flera gudar eller avgudadyrkan med andra ord en som inte tror på samma gud som de gör. Inom teologin så har vi tre stora religioner som sorteras under abrahamitiska religioner (judendomen, kristendomen och islam). Dessa tre religioner menar att de samtliga är söner och döttrar av Abraham samt att de alla tre ber till samma gud. Vidare så ingår Jesus i den islamiska tron som en äkta profet och är högt älskad av muslimer.

Vänder vi blicken mot bibeln ser vi även där ord som ”Du ska inga andra gudar hava utom mig” gud bestraffade även de som börjat med avguda dyrkan av en gyllene kalv samt dränkte hela jorden i syndafloden bara för att rädda två av varje art som han såg som trogna hans bud.

Det går med andra ord visst att kritisera religioner och även islam utan att bli kallad rasist. Det är bara viktigt att tänka sig för om det är en person eller en företeelse som man kritiserar samt att kritiken inte ringaktar religionen på ett sådant sätt att utövaren känner att kritiken egentligen är riktad mot hen som person.

Vill du läsa mer om fallgropar inom debatteknik så har jag en artikel som behandlar de flesta och mest vanligt förekommande i en tidigare artikel som du hittar här.

Artiklar

Antisemitism i Malmö-skolor

I februari publicerades rapporten Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap – En rapport som undersöker antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös skolor. Rapporten är skriven av Miriam Katzin som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö.

I rapporten lyfter Katzin judiska barns utsatthet i Malmös skolor. Hon sätter fingret på en betydande problematik som bekräftats i annan religions-och utbildningsvetenskaplig forskning – nämligen att religion tenderar att porträtteras som något förlegat och avvikande i relation till den ateistiska eller protestantiska normen. Beskrivningen av den troende baseras ofta på stereotypa föreställningar och polariserande exempel. Katzin lyfter hur det främst förmedlas två judiska berättelser i skolan; en om ortodox judendom som eleverna möter i religionsundervisningen, och en kopplad till Förintelsen. Detta gör det svårt för det judiska att ses som en del av den svenska självbilden, och förstärker föreställningen judendom som något avvikande.

Rapporten visar att fenomenet inte är unikt för judendomen utan att arbetet med de nationella minoriteterna på många skolor är underutvecklat. Katzin beskriver att bristande arbete med de nationella minoriteterna innebär en missad chans att ge eleverna fler berättelser av vad det innebär att höra till någon av minoriteterna än de stereotypa bilderna som förmedlas både i skolan och i samhället i stort.

Studien visar vidare hur lärare i Malmös skolor upplever det svårt att ta upp frågor om antisemitism men även andra frågor som kan upplevas känsliga eller konfliktfyllda. Katzin efterlyser bland annat kompetensutveckling kring hur lärare kan arbeta med Israel/Palestina-frågan på sätt för att motarbeta antisemitism, men också ökad kunskap kring konspirationsteorier i allmänhet och i synnerhet varför antisemitiska konspirationsteorier fått så starkt fäste.

Den svåra situationen för Malmös judar har länge diskuterats och beskrivs som en antisemitism med tydliga kopplingar till konflikter i Mellanöstern. Antisemitismen är dock närvarande i hela landet och hatet kommer från olika håll. Ungdomar jag har mött vid skolbesök i Göteborgs kranskommuner vittnar om hur de valt att dölja sin judiska identitet för att ducka hat och hot från extremhögern som historiskt vuxit sig starka i områdena. Precis som DN:s ledarredaktion konstaterade i mars; ”Vi har vetat. Ändå fortsätter det. Antisemitismen i Malmö, liksom i landet i stort, kommer från flera håll. Den frodas hos nazistgrupper som NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare.”

Låt oss hoppas att initiativet från Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö ger ringar på vattnet. Skolpersonal behöver stöd, strukturer och verktyg för att hantera dessa svåra frågor i skolan. Det kan omöjligt bäras fram av enskilda eldsjälar utan måste genomsyra hela verksamheten och all skolans personal.

Myter

Myt: ”Var Muhammed pedofil”?

Var profeten Muhammed pedofil? Källorna varierar om vilken ålder Muhammeds fru Aisha hade när hon gifte sig med profeten. var hon 6,7 eller var hon i yngre tonåren? Svaret kan verka  vara ett entydigt ja, eftersom alla källor anger en ålder på bruden på under 15. Men verkligheten är mer komplex än så. Profeten Muhammed var en statsledare och bland statsledare var det inte ovanligt att bruden var barn vid giftemålet.

För någon vecka sen kom en dom i Europadomstolen om kvinnan från Österrike som kallade profeten Muhammed för pedofil. Den domen har debatterats en hel del den sista tiden.

Domen kan absolut kritiseras. Det känns konstigt att en domstol ska fastställa vilka religiösa källor som är ”sanna”. Dessutom måste det vara tillåtet att kunna kalla religiösa personer för hårda, fula ord, vare sig det gäller Muhammed, Jesus, Maria eller Gud fader själv.

Men det är inte vad jag ska prata om här, utan myten om Aisha och Muhammed.

Det var nämligen inte ovanligt med barnäktenskap. Inte ens i kristendomen. Gud fader hade sex med jungfru Maria då hon var 12, 13 eller 14 (åldern varierar). Maria hade då varit gift med den mycket äldre snickaren Josef ganska länge.

Gratianus, vars arbeten på 1100-talet påverkade lagen i alla kristna länder, angav puberteten som ”lämplig” giftasålder, dvs 12-14 år. Men han menade också att det var lämpligt att få brudens medgivande till bröllopet i de fall de var äldre än sju år.

Bättre eller sämre?

Barnäktenskap är vidrigt. Men det är inte bättre någon annanstans på jorden. Och värst var det bland kungar och rika människor av börd.

Profeten Muhammed var både rik och statsledare runt 620 då han gifte sig med Aisha, vid en tid då statsmän ofta gifte sig ungt.

Äktenskap var inte bara en relation utan även en affärsöverenskommelse, och diplomati.

Denna sed är givetvis barbarisk.

Men innan man gör en stor sak av detta bör man sätta in det i sitt historiska sammanhang. Då bör man fråga sig om Muhammeds, och tidiga islams, syn på kvinnor och barn innebar en förändring till det bättre eller sämre historiskt sett.

Om man gör det råder inga som helst tvivel. Det tidiga islam införde idéer om arvsrätt för kvinnor och män, om att man alltid skulle fråga efter kvinnans medgivande vid giftemål, om att män skulle hjälpa till i hemmet, och stoppade lokala barbariska seder med brudröveri och liknande.

Bland kungar och herrefolk

Isabella av Valois var sju år när hon gifte sig 1386 med den engelska kungen Richard 2, som var 30 år vid giftemålet. Syftet med äktenskapet var att avsluta kriget mellan England och Frankrike.

År 1200 gifte sig den engelska kungen John med Isabella av Angouleme. Hon var 12 (eller 14) vid giftemålet.

Var man redan kung föredrog man att gifta sig med en könsmogen flicka, för man ville få ett barn snabbt. Därför skedde de flesta äktenskap med en sittande kung med flickor som var 12 till 18 år gamla. Undantaget var om månggifte var tillåtet. Men det var inte ovanligt att prinsar och prinsessor giftes bort vid ung ålder. Giftemål var inte en fråga om kärlek, det var diplomati, man knöt samman två länder eller ätter.

Sveriges första kvinnliga drottning var drottning Margareta Valdemarsdotter (1353-1412) som förlovades med Håkan Magnusson vid 5 års ålder och gifte sig med honom när hon var 10 år. Och prinsessan Ingeborg var 10 då hon gifte sig med den danska barnkungen Erik Menved 1296.

Den franska drottningen Marie Antoinette förlovades vid 13 års ålder 1769 och gifte sig vid 14 års ålder. Samma åldrar gäller för Elisabeth av Österrike som gifte sig vid 13 och förlovade sig med den dansk-svenske kungen Kristian II vid 14 års ålder.

Gustav III blev kung 1771 men förlovades redan som litet barn med Sofia Magdalena av Danmark. Båda var fem år vid förlovningen. Det var tänkt att de skulle gift sig vid 16 års ålder men av diplomatiska skäl dröjde det till 1769.

Bysantinsk historia är full av barnäktenskap. Prinsessan Simonida var fem år då hon 1299 gifte sig med den serbiske kungen Milutin.

Etc, etc. Jag skulle kunna skriva en lång lista på exempel från hela världen.

Hade de samlag?

Över hela världen har man av hävd skilt mellan giftasålder och ålder för samlag (äktenskapets fullbordande). Samlagen skedde då bruden nått puberteten. Vilket historiskt sett varit då hon var mellan 11 och 14 år.

Undantag finns säkert. Förr i tiden sågs inte äktenskapet som fullbordat förrän samlaget var fullbordat.

Det fanns till och med tjänstemän, och kvinnor, runt kungarna och kejsarna som hade som uppgift att kontrollera lakanet efter giftemålet. Fanns det sperma och/eller blod ansågs giftemålet fullbordat och juridiskt sett lagligt.

Därför var det bråttom att få till ett samlag, efter att parterna gift sig och var bruden ung och kungen eller prinsen gammal skedde samlaget så snart bruden fått mens. Det var en viktig statshandling som inte kunde vänta.

Vem vinner på mytbildningen?

”Profeten Muhammed var pedofil” och ”islam är en pedofilireligion”. Detta hör man allt oftare från nationalister av olika slag. Samhällsnytt hade en artikel av Mohammed Omar om det i veckan. Även personer som inte tillhör Sverigedemokraterna gör en stor sak av det. Den moderata riksdagsmannen Hanif Bali är en av dem.

Frågan är varför man ens pratar om detta. Beror det på okunskap eller rasism?

Att fokusera på att ”Muhammed var pedofil” med enda meningen att smutskasta islam och kränka muslimer är lika rasistiskt som då nazisterna på 1930-talet påstod samma saker om judarna, med hänvisning till olika ledare i Gamla Testamentet. ”Judendomen är en pedofilreligion”, hette det då. Idag heter det att islam är det.

Att peka ut profeten Muhammed och kalla honom pedofil är att bortse från tidsandan, och från historiska realiteter. Även våra gamla kristna förebilder, Gud fader själv och en lång  europeiska kristna kungar gifte sig med barn. Det var vidrigt. Men det gör varken kristendomen eller islam till en ondskefull pedofilireligion.

Men var Gud fader och profeten Muhammed och Richard II pedofiler? Ja, sett med vår tids glasögon var de det!

Läs även:
Del ett av denna artikelserie om kvinnors rättigheter i tidiga islam på Motargument.

Debatt

Sara Mohammad kopplar hedersvåld och islam

Artikel av David Ehle och Alexandra Grönvall

Sara Mohammad kopplar i en debattartikel i Aftonbladet hedersvåld och islam. Det är felaktigt att koppla hedersnormer och religion. Problemet är att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och  – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.

Riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) grundades 2001  och arbetar mot hedersvåld och hedersförtryck. Sara Mohammad är en av grundarna. Hon har en historia av att själv vara utsatt för hedersvåld av sin familj, som hon lämnade då hon var 17. Mohammad lever under skyddad identitet. Sara Mohammad är en av grundarna.

Mohammad är en av många röster i debatten med bakgrund i muslimska länder som ger sig själva mandat att använda islamofobisk retorik eftersom de själva har varit utsatta för ”islams ondska”. Av naturliga skäl ligger Mohammads fokus på hedersnormer, som kan ta sig uttryck i förtryck, våld och i värsta fall mord.

Mohammad är en opinionsbildare som delar folket i två delar; de som anser att hon gör ett bra arbete i kampen mot hedersförtryck och de som anser att hon använder fel metoder i kampen mot hedersförtryck – metoder som riskerar att det förebyggande arbetet mot hedersförtryck och hedersvåld misslyckas.
Denna artikel syftar till att förklara det senare.

Mohammad ”kritiserar” islam för hedersvåldet

I en debattartikel i Aftonbladet 28 november 2018 med rubriken ”Sara Mohammad: Vi måste få kritisera islam för hedersvåldet” begår Mohammad återigen misstaget att kollektivt skuldbelägga islam och dess följare. I ett generaliserande svep svartmålar och stigmatiserar hon hela världens muslimska befolkning (1,8 miljarder människor 2015). Vi saxar några stycken ur artikeln:

”Hur kan det komma sig att det sekulära samhälle vi lever i, känner ett behov av att skydda specifikt islam från kritik och granskning? Vad är det som skyddar islam från kritik mer än alla andra religioner på grund av kvinnokränkande texter i ”heliga” skrifter?

Sveriges missriktade ängslan för att bidra till stigmatisering börjar bli riktigt tröttsam, liksom påståendet om att hedersvåld är samma sak som mäns våld mot kvinnor.”

Det Sara Mohammed skjuter in sig på i slutet av artikeln, och kopplar till islam och islamism, är specifikt hedersvåldet – inte hederskultur och hedersförtryck i stort:

”Signaler om kopplingarna mellan islamistiska dogmer och hedersvåld har blivit fler, mycket på grund av samhällets sömniga uppsyn som knappt registrerar slöjor på små barn, moralpoliser eller könsseparata lektioner. Allt i syftet att begränsa kvinnor och flickors frihet genom förtryck, tvång och övervakning.”

Vi har tidigare på Motargument redovisat att hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld är en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster. Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare.
Ändå finns det människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron.

Nationell kartläggning av hedersförtryck

Mohammads koppling mellan islam och hedersvåld motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018.
Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer:

  • Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet (hit räknas individer som upplever tvång att vara oskuld tills man gifter sig och/eller inte fritt får välja partner)
  • Våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt sanktionerat våld (hit räknas individer som har utsatts för våld av familjen/släkten för att de anses ha skämt ut familjen/släkten, agerat på ett vis som kan skada deras rykte, familjen vill kontrollera dem, eller för att andra personer i bostadsområdet förväntar sig att familjen/släkten ska utsätta dem för våld, eller individer som utsatt andra för våld av samma skäl)

Är någon religion särskilt starkt kopplad till våldsnormen?

I Stockholm är våldsnormen allra starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (ca 50% av fallen), följt av kristen tro (32-36%), och därefter muslimsk tro (13-16%). Totalt 7% av niondeklassare i Stockholm lever med våldsnormen.

Även i Göteborg är våldsnormen starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (25-44%), följt av kristen och muslimsk tro (29-33%). Totalt 8% av niondeklassare i Göteborg lever med våldsnormen.

I Malmö är bilden lite annorlunda. Där är våldsnormen starkast kopplad till muslimsk tro (38%), följt av kristen tro (25%) och därefter till familjer utan uttalad tro (13%). 9% av niondeklassare i Malmö lever med våldsnormen.
(se tabellerna nedan)

Göteborg

Tabell 7c Göteborg

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” 2017-2018). Länken går till rapporten för Göteborg, del III.

Stockholm

Tabell 7c Stockholm

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” (2017-2018). Länken går till rapporten för Stockholm, del III.

Malmö

Tabell 7c Malmö rubrikrad

Tabell 7c Malmö siffror

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” (2017-2018). Länken går till rapporten för Malmö, del III.

Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.

Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan:

I Stockholm är oskuldsnormen i 56-71% av fallen kopplad till muslimsk tro och i 21-37% av fallen kopplad till kristen tro. 10% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.

I Göteborg är oskuldsnormen i 74-84% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 11-16% av fallen till kristen tro. 13% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.

I Malmö är oskuldsnormen i 63-70% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 15-22% till kristen tro. 20% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.

Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.

Är graden av religiositet kopplad till våldsnormen?

Rapporten visar att graden av religiositet är tydligt kopplad till oskuldsnormen:
Så många som ca 80% av dem som lever med oskuldsnormen uppger att deras föräldrar är mycket religiösa, och ca 70% att de själva är mycket religiösa.

Däremot finns inte samma koppling för våldsnormen:

Bara ungefär 30% av dem som lever med våldsnormen uppger att deras föräldrar eller de själva är mycket religiösa.

Lever unga med våldsnormen också med oskuldsnormen?

Forskarna som gjort rapporten konstaterar att det finns viss överlapp mellan dem som lever med oskuldsnormen och dem som lever med våldsnormen. Däremot överraskades de av att överlappen är mycket mindre än de väntat sig.

Mellan 14% och 25% av dem som lever med våldsnormen lever också med oskuldsnormen. Det verkar faktiskt röra sig om två olika grupper.

Det här är viktigt för att rikta det förebyggande arbetet. Om man ensidigt fokuserar förebyggande åtgärder på unga och familjer som lever med religiöst motiverad oskuldsnorm, riskerar man att missa större delen av dem som löper risk att utsättas för hedersvåld.

Sara Mohammeds fokus på islam är kontraproduktivt

Därför kan Sara Mohammeds fokus på islam och islamism visserligen nå stora delar av de grupper som utsätts för allvarligt hedersförtryck i form av t ex tvångsäktenskap, oskuldskontroll eller att inte få ha en pojkvän/flickvän.

Men risken är mycket stor att samtidigt missa större delen av de grupper som är i farozonen för att utsättas för hedersvåld.

Sara Mohammad och hennes GAPF har under de senaste åren internt (Se mailet ovan) och utåt profilerat sig som de som arbetar mot islamskt hedersvåld. Och de blandar friskt mellan riktigt hedersförtryck och islamska religiösa seder och bruk.

Vi på Motargument är av åsikten att all form av hedersförtryck ska bekämpas. Vi anser att det görs ett bra arbete i Sverige och internationellt, men att det kan och ska göras mycket bättre. För alla flickors, pojkars, kvinnors och mäns skull. För alla utsatta HBTQ-personers skull, och för alla funktionsvarierades skull.

Att opinionsbildare som Sara Mohammad polariserar och kollektivt skuldbelägger islam och muslimer hjälper inte detta arbete. Det stjälper.

I en enda mening påpekar hon att hedersvåld och förtryck sker i alla religioner, men det drunknar i resten av artikeln som helt behandlar hedersvåld som relaterat islam och muslimer. Att Mohammads uppfattning motsägs av fakta kommer tyvärr inte att förändra opinionen.

Hedersvåld är inte avhängigt religion.

Lästips:

Om varför jag varnar för Sara Mohammad och GAPF

Hederskultur används som politiskt slagträ i debatten

Myt: Politikerna och hedersvåldet

Fotot på Sara Mohammad är skapat av Anders Henrikson

 

Artiklar

SD är ett rasistiskt parti – 2. Historia

För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism redogjorde vi för vad rasism är och hur vi menar att det är relevant att kalla SD för ett rasistiskt parti. Nu är det dags att titta närmare på deras historia.

Sverigedemokraterna – bruna rötter och sköra blad

2018 fyller Sverigedemokraterna 30 år. Många försök har gjorts till uppfräschning av både retorik och utseende sedan partiets födelse. Nolltolerans mot rasism har införts och den brinnande facklan i blågult har bytts ut mot en blåsippa. Motargument har djupdykt i den bruna mylla av rasism och fascism där dagens SD sög upp sin första näring.

Anders Klarström, med bakgrund i det öppet nazistiska och Hitlerbeundrande Nordiska Rikspartiet (NRP) blev formellt partiets första partiledare 1989. Partiets officiella födelsedag hade dock föregåtts av flertalet formella möten och spontana sammankomster. Per Svensson, journalist och författare beskriver bredden av fascism i sin nya bok ”Vasakärven och Järnröret”:

”De bruna fläckarna på Sverigedemokraternas rotsystem är många. Rottrådarna löper både in i 1970- och 1980-talens rasistiska skinheadsmiljöer och ner i den djupa förkrigsmyllan.”

Överlevande nazister från andra världskriget slog sig samman med yngre representanter från den nyare extremhögern, så som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och lade grunden till det som skulle komma att bli Sverigedemokraterna.

En av de mer framträdande profilerna i detta skede var Gustav Ekström, han utsågs till revisor när partiets första lokalförening bildades i Malmö. Ekström som vid tidpunkten var 81 år gammal var tidigare SS-korpral och hade jobbat direkt i Högkvarteret under ledning av SS-chefen Heinrich Himmler. Han var en av de uppemot 270 frivilliga SS-svenskar under andra världskriget och har i intervjuer förklarat att engagemanget syftade till att ”bekämpa världsjudendomen”.

Vid samma möte var Gösta Bergquist en annan av nyckelpersonerna. Bergquist tillhörde under 40-talet nazistpartiet Lindholmarna, därefter fortsatte han i andra nazistiska grupperingar.

Året efter mötet i Malmö närvarade Bergquist vid ett hemligt SS-möte i Tyskland tillsammans med andra svenska nynazister och Hitlerfans. Vid mötet klargjorde han att han blivit föreningskonsult åt det nyfödda Sverigedemokraternas lokalavdelning i Malmö. Hans främsta uppdrag var då att söka ekonomiska medel från staten och ordna fram möteslokaler. Bergquist har bland annat i ETC:s granskning beskrivits som:

”Den siste nazisten i Sverige som vågade gå omkring i Stockholm i nazistuniform. Den 1 maj 1945, när Hitler tagit livet av sig och världen chockats av bilderna från nazisternas utrotningsläger, stod han som 17-åring på Stureplan och sålde nazisttidningen ¨Den Svenske Folksocialisten.”

Fyra år senare bildades ungdomsförbundet SDU med nazisten Robert Vesterlund i täten. Han lämnade enligt Per Svensson partiet några år senare och blev en centralgestalt i den nynazistiska subkulturen. Vid denna tidpunkt var det fortfarande vanligt med Hitlerhälsningar och bruna nazistuniformer på partiets sammankomster.

Det var i detta parti som Jimmie Åkesson valde att bli medlem, han har själv hävdat att det var partiets EU-motstånd som lockade och att partiet vid denna tidpunkt vilade på en helt annan ideologisk grund än det gjort några år tidigare. Enligt Aftonbladets granskning var Tina Hallgren Bengtsson en av de första partikollegorna som Åkesson kom i kontakt med och enligt egen utsago ska hon ha lämnat över det första informationsmaterialet till Åkesson. Året därpå ledde hon ett nazistmöte i skånska Höör, iklädd nazistuniform med brun skjorta med koppel och svart slips.

Listan på kopplingar till både övervintrad nazism och nyfödd högerextremism kan göras lång, så kan även listan på försök till uppfräschning av den ruffa fasaden. Till sådana initiativ hör bland annat uniformsförbud på möten och nolltolerans mot rasism. Faktum kvarstår dock att det var i en sammanslagning av högerextrema rörelser som Sverigedemokraterna växte fram, och trots försök till ny fasad letar sig de bruna rötterna fram mellan blåsippans skira blad.

SD är ett rasistiskt parti.

I nästa del av artikelserien kommer vi att redogöra för SD:s rasism i principprogrammet.

Källor:

ETC: Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna

VK: SD bildades av nazister

Aftonbladet: Sanning 2 – SD 1995

Fokus: Fadersmordet

GP Kultur: Per Svensson – Vasakärven och järnröret

Expressen: Här är SD:s mörka bakgrund i nazism

Expressen: Här bildar nazisterna partiet SD i Malmö

Expo: Bevara Sverige svenskt (BSS)

Expo: Vitt ariskt motstånd (VAM)

Expo: Nordiska rikspartiet (NRP)

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Artiklar

Halalturism och kosherturism

Är begreppen halal- och kosherturism populistisk rasistpropaganda? Nej, det är turism anpassad för människor som bekänner sig till islam och judendomen. Kontroversiellt? Egentligen inte. Motargument förklarar varför.

För några dagar sedan när jag svepte igenom nyhetsflödet stötte jag på en artikel på Nyheter idag. Rubriken var ”Danmark lågt rankat inom halalturism – Sverige toppar listan i Norden”. Då Nyheter idag är en högerpopulistisk och ”invandringskritisk” nyhetssida var min första reaktion att detta var ett uttryck anammat av alternativ media i syfte att misskreditera muslimer. Retoriken kändes obekväm. Är detta ett uttryck för den s k ”islamiseringen”?

Vidare i texten dyker ordet ”muslimvänlig turism” upp. Jag läser att i Nederländerna kan man via en mobilapp hitta närmsta moské och i Tyskland och Schweiz finns hotell med såväl koran som kompass så att gästen vet åt vilket håll Mekka ligger när man ska be.

Jag uppmärksammas på att Danmark är klart sämst rankat av de nordiska länderna i något som kallas ”2018’s Global Muslim Travel Index”. Möjliga orsaker tros vara att Danmark har förbud* mot halalslakt (detta stämmer inte) och att man nyligen lagstiftat om förbud mot burka på allmän plats.

Mitt källkritiska öga har vid detta laget börjat inse att det som vid en första anblick förefaller vara populistisk propagandaretorik faktiskt skulle kunna vara vedertagen retorik.

Jag klickar mig vidare till thelocal.dk, som är källan till artikeln i Nyheter idag. Det visar sig att Nyheter idag-artikeln är en sammanfattande ”write-off” på en artikel i The Local (vilken också länkas i artikeln). Jag googlar vidare för att få bilda mig en mer objektiv bild. Det visar sig att halalturism och muslimvänlig turism är ‘up and coming’, som det satsas en hel del på i världen över i syfte att locka turister. De som ligger i topp på listan över muslimvänlig turism är länder med övervägande muslimsk befolkning: Malaysia, Indonesien, Förenade Arabemiraten, Turkiet och Saudiarabien.

Jag bestämmer mig för att forska vidare för att se huruvida detta är något exklusivt just för att behaga muslimska turister i jakt på halalslaktat, koraner och kompasser.

Det är det inte. Jag stöter snabbt på begreppet ”kosherturism”. Det visar sig att det finns något som också benämns ”judevänlig turism”, vilket innefattar kosherslaktad mat och korta avstånd till synagogor. Haredi är en ultraortodox gren av judendomen och för människor som följer denna gren finns en underkategori av kosherturism: ”harediturism”, med tillägg som separata badtider för män och kvinnor på stränder och i pooler, samt att hotellen har möjlighet att plocka undan TV-apparater och stänga av Internet.

Hur ser mina egna tankar ut kring detta? Är det uttryck för särbehandling av människor på gott eller ont? På många håll i världen finns en uttalat ”kristen norm”, vilket gör att man som kristen inte behöver göra uppoffringar när man turistar. Jag vill påstå att denna form av turism är ”människovänlig”, eftersom den skapar förutsättningar för människor, oavsett religion, att resa och uppleva andra delar av världen än just det som är den egna vardagen. Så min personliga uppfattning är att människovänlig turism är på gott.

Fotnot: Detta är ett exempel på hur viktigt det är att vara källkritisk när man tar in information. Det påvisar hur nödvändigt det är att använda sig av flera källor innan man avgör vad som är riktigt.

* Danmark har inte förbud mot halalslakt. Det är ett sakfel i The Local-artikeln baserat på ett uttalande av Mehmet Taran, direktör på Borealis Destination Management. Samma sakfel hittar vi i Nyheter idags artikel. Danmark har samma regler som Sverige, dvs att djuret ska vara bedövat före det slaktas. Däremot är det svårt att hitta affärer och restauranger som saluför halalslaktat kött.

Artiklar

Fotboll och rasism: från ”judejävel” 1933 till ”muslimjävel” 2018

 

Rasism är ett problem inom fotbollen. Det visar hatet mot svenske fotbollsspelaren Jimmy Durmaz efter matchen i lördags. Det finns många likheter mellan hatet mot muslimer och judar i fotbollen idag och hatet mot judar i 1930-talets Nazityskland.

Tyskland vann över Sverige i fotbolls-VM. Efter matchen fylls sociala medier av hat mot muslimer i allmänhet och Jimmy Durmaz i synnerhet. Han gör ett misstag i matchen och möts av hat och hot.

”Dö!”

”Äckliga blatte!”

”Jävla taliban”

”Muslimjävel!”

”Vi kastar ut er snart, Sd 2018”

”Muslimapa!”

Att skriva ”jävla sopa” om en fotbollsspelare är en sak. Att kalla hen ”muslimapa” eller ”äcklig blatte” är nåt annat, nämligen hat och rasism.

Jag har skrivit mycket om likheter mellan antisemitism och islam- och muslimhat. Att sprida hat mot fotbollsspelare är en av likheterna.

Nu är Durmaz kristen. Men det spelar mindre roll. Hatet han möter är islamofobiskt. Det antas att han måste vara muslim.

Durmaz har utländsk bakgrund. Det räcker för att hatet ska spridas. På 1930-talet spreds liknande hat mot judar. Den gången var det nazisterna som stod bakom hatet.

Nazisterna förföljde judar även inom sportvärlden. ”Arianiseringen”, dvs undanträngandet av judar och andra grupper från samhället, skedde även inom sporten.

Så även inom fotbollen. Det vardagliga hatet mot judiska fotbollsspelare växte i takt med nazisternas valframgångar. Att vara ”jude” på planen var lika med att spela som en sopa. Eller ännu värre: vara ett hot mot tysk fotboll.

Det fanns fotbollsklubbar med många judar i, eller som drevs av judar. Dessa kallade nazisterna för ”judeklubbar”.

Några av dessa hatade judeklubbar var Bayern München, Austria Wien, Eintracht Frankfurt och FSV Frankfurt.

Bayern München vann sitt första tyska mästerskap 1932. Om man studerar nazipressen från det året ser man mycket hat mot dem. Deras ordförande var juden Kurt Landauer, deras ungdomstränare juden Otto Beer och tränaren juden Richard ”Dombi” Kohn. Dessa tvingades lämna klubben under arianiseringen 1933.

Förintelsen hade en förhistoria. Och en del av förintelsens förhistoria var det hat man kastade mot judiska fotbollsspelare.

Som Jenö Konrad i klubben FC Nürnberg som drevs bort av hat och hot 1932-33. ”Juden Konrad”…

Hatet mot judar inom fotbollen lever kvar, antisemitism är ännu ett problem. Men hatet mot muslimer, som vi sett sen matchen i lördags, är besläktat med hatet mot judar. Och stoppas inte det kan det få samma konsekvenser som då.

PS

 

Artiklar

Sions vises protokoll, lögnen som blev de antisemitiska konspirationsteoriernas ABC

 

Samtida och dåtida antisemitiska konspirationsteorier får sitt bränsle i Sions vises protokoll. Protokollet är en lögn och en förfalskning och en sammanfattning av gamla myter om judar och judendom.

Protocols of the Elders of Zion – the lie that would not die

Vad är Sions vises protokoll?

Protokollen är en propagandistisk skrift skapad i slutet av 1800-talets Ryssland. Skriften hävdas ha utfärdats under 24 hemliga möten där visa judar närvarade och smidde planer om hur man skulle ta över och kontrollera världen. Trots att protokollen gång på gång avslöjats som förfalskning så fortsätter man att översätta, trycka och publicera skriften över hela världen. Idag används protokollen av bl a Hamas och förintelseförnekare, samt konspirationsteoretiker.

1921 presenterade Times klara bevis för att protokollen var ett klumpigt plagiat av en text som presenterades i en fransk politisk satir – Maurice Jolys ”Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu” (1864) – där ordet ”judar” aldrig ens nämndes. Andra undersökningar ger belägg för att även en preussisk roman – Hermann Goedsches ”Biarritz” (1868) – fungerat som inspiration till protokollen.

För att vara pedagogisk väljer jag att punkta upp det viktigaste i protokollen:

  • Kristendomen ska utrotas
  • Påven och kyrkan ska förgöras
  • Icke-judar ska förslavas
  • Judar ska ta över globala institutioner
  • Penningmarknaden ska ersättas med stora kreditinstitut
  • Priserna på industriella värden bestäms av ”regeringen”
  • Judar ska ta kontroll över media och litteratur
  • En beskrivning av hur världen ska kontrolleras av judar
  • En beskrivning av den universella Staten
  • Judar beskylls för katastrofer som kristna monarkiers fall, franska revolutionen och tillkomsten av liberala och borgerliga idéer

Reproduktion av den symboliska ormen i konspirationen om Sion, en illustration utgiven i en fransk utgåva av Sions vises protokoll (ca 1920).

Bildspråket som illustrerar myterna

Protokollen innehåller en hel del metaforer som illustrerar konspirationen. Exempel på en metafor är den ”osynliga handen” som flyttar pjäser på ett schackbräde. Konspiratörerna framställs som spindlar som spinner sina nät, giftiga ormar och vargar som är beredda att sluka kristna får. I de sista protokollen beskrivs det framtida judiska kungadömet i kristna termer: kungörandet av ankomsten av ”den judiska konungen” som kommer att bli ”den riktiga påven av universum” och ”patriarken i en internationell kyrka – Antikrist?”.

I skriften kan man inte utläsa var, när och hur mötena har hållits, vem som hållit i dem och inte heller vem som höll i pennan eller vem protokollen är avsedda för. Det finns olika versioner av var och hur protokollen hittades: i Sions ”kansli” (förmodat liggandes i Frankrike), av en kvinna som kände en av topparna i Frimurarna (som associeras med judiska konspirationer) och i vissa utgåvor av skriften utpekas sionistledaren Theodor Herzl ha presenterat protokollen vid den första sionistkongressen i Basel 1897.

Palestinska Hamas grundningsdokument upprepar samma teser men pekar ut både judarna direkt och sionisterna:

”De har stått bakom de franska och kommunistiska revolutionerna och bakom de flesta revolutioner vi hör talas om här eller där…. De stod också bakom andra världskriget där de skaffade sig väldiga fördelar från handel med krigsmateriel och förberedde etablerandet av sin stat. De inspirerade tillkomsten av Förenta Nationerna och säkerhetsrådet för att ersätta Nationernas förbund i syfte att styra världen genom sina ombud.

Inget krig har brutit ut någonstans utan deras fingeravtryck på det.”

Nazisterna använder protokollets konspirationsteorier än idag

Adolf Hitler nämner Sions vises protokoll i Mein Kampf och nazisterna använder sig av antisemitiska konspirationsteorier som tar sitt avstamp i Sions vises protokoll:

  • Judarna konspirerar för att styra världen och styr redan stora delar av den
  • Konspirationen är hemlig och styrs av hemliga organ
  • Judarna styr Europa direkt, men också indirekt, genom medlöpare
  • Parallellt med att de styr och vill ”judifiera” världen enligt deras synsätt, pågår ett sexuellt krig för att blanda det europeiska blodet med judiskt blod
  • Den europeiska kulturen infiltreras med judisk kultur och judifieras
  • Demografiskt är tillväxten av antalet judar ett problem, då judarna vill ersätta den inhemska befolkningen med så många judar som möjligt
  • Judendomen är ingen religion, utan ett politiskt system, en politisk konspiration

Lästips:

Sions vises protokoll är onekligen intressant läsning, och skriften finns att läsa här.

Artiklar om Sions vises protokoll på Motargument

United States Holocaust Memorial Museum: Protocols of the Elders of Zion

Bilders Makt: Sions vises protokoll – ett antisemitiskt falsarium

My Jewish Learning: Protocols of the Elders of Zion – the lie that would not die

Recensioner

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”

Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.

Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung.