Det fanns en tid då den europeiska och den transatlantiska slavhandeln betraktades som fullt normal. En tid då den nedlåtande synen på och omänskliga behandlingen av de företrädesvis mörkhyade slavarna inte nämnvärt höjde omgivningens ögonbryn.
Långt senare, trots att slavhandeln sedan lång tid tillbaka fördömts som barbarisk, rörde sig fortfarande de före detta handelsvarorna i den vita periferin som tjänstefolk, fattiglappar och/eller kriminella element. Och liksom slavhandeln före det, var det få som höjde på ögonbrynen i reflektion över att det kunde ligga något orimligt i detta.
Så här i efterhand är det förstås lätt att se att dåtidens “normal” i dessa avseenden innebar ett våldsamt förtryck och hänsynslös diskriminering med utgångspunkt i nattsvart rasism, även om det över tid också går att skönja en pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Men det är också lätt att – samtidigt som man förfasas över de vittnesmål som överlevt tidens tand – börja relativisera över dåtidens övergrepp med just påpekandet att “på den tiden ansågs det normalt”.
Den irländske historikern Liam Hogan menar att detta förtryckarens narrativ – denna moraliska relativism – genom att utgå från den traditionella fiktionen om vit överhöghet; bevarad genom olika former av lagstiftning och konkretiserad av i princip hela det vita medborgarskapet (“white citizenry”), upprätthåller en fortsatt normalisering av de övergrepp som begicks inom ramarna för t ex slavhandeln, även om syftet i de flesta fall ändå är det motsatta.
På samma sätt kan vi nuförtiden se försök att ta avstånd från vissa skildringar/uttryck i äldre litteratur (tänk t ex “Pippi Långstrump” och Jan Lööf men även betydligt yngre “Lilla Hjärtat”) samtidigt som man söker bevara sagda uttryck just för att “på den tiden ansågs det normalt”. Men det går sällan att både ha kakan och äta den.
En slags centrism
Hogan menar att problemet är att vi anlagt ett ensidigt perspektiv. En slags centrism, skulle vi kunna säga. Ingenstans i “på den tiden ansågs det normalt” ryms nämligen den förtrycktes egna upplevelser.
“For them, this was never “normal” or “standard” but hell on earth which many resisted, in many ways, whenever possible. There are circa 400 documented cases of slave revolts on slave vessels, we know that some slaves committed suicide, a significant number ran away, others organised and revolted on plantations, others killed their Masters or Overseers.” -Liam Hogan
Förvisso kan man tycka det är en milsvid skillnad mellan verkliga, en gång livs levande slavar och fiktiva n****kungar i en barnbok. Men även kapten Långstrump och hans kurrekurredutter, liksom Jan Lööfs etnicitetskarikatyrer eller Lilla Hjärtat i egen hög person har motsvarigheter i verkliga livet. De är inte påhitt sprungna ur ett kreativt vakuum i respektive författares hjärna.
Efraim Långstrump och hans kurrekurredutter är en i bästa fall naivt etnocentrisk skildring av den vita kolonialismen i Afrika och Söderhavet. Jan Lööfs bilder, oavsett hur bra de är (jag älskar hans bildspråk och böcker), är även de naivt etnocentriska i sina karikerande skildringar av Den Andre. Och Lilla Hjärtat…
Javisst ja, Stina Wirséns lilla oavsiktliga pickaninny/blackface som vi alla vet inte var menad så, men som ändå blev ett uttryck för just det. Där har vi kanske det mest tydliga och tragiska exemplet på innebörden i det jag och Liam Hogan försöker säga. Att försvaret av de här uttrycken för moralisk relativism inte kan förstås som bara ett försvar för rätten att rita hursomhelst eller skriva vadsomhelst, utan också samtidigt blir ett förbud mot att reagera på även oavsiktliga paralleller till det som “på den tiden ansågs normalt”. Alltså i princip ett förbud mot att reagera på när vita beskriver icke-vita i potentiellt nedlåtande termer utifrån det minst sagt svajiga argumentet att en gång var det okej att göra/säga/rita så.
För det var det som hände. De som mot förmodan upprördes av att Pippis pappa kallas “n****kung”, av Lööf:s bilder eller av Lilla Hjärtat anklagades för historierevisionism, censuriver och en av egenintresse snöflingetunn lättkränkthet. Det var ju okej när böckerna var nya (med undantag för “Lilla Hjärtat”, som utgör en slags temporal anomali i sammanhanget), så då måste det – av hänsyn till… Det kulturhistoriska arvet? – vara okej även nu, om än inte särskilt “politiskt korrekt”.
Ingen, eller i alla fall mycket få, anlade ett perspektiv där den upprörde faktiskt kunde vara upprörd på riktigt och till och med ha goda skäl för det.
Åsiktskorridoren?
Samtidigt är det viktigt att påpeka att detta skrivs i en tid då denna moraliska relativism trots allt uppmärksammas och ifrågasätts av en allt större del av den allmänna opinionen. Det är där vi befinner oss i denna, som jag beskriver den ovan, pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Det är inte längre fritt fram att skriva eller säga vad som helst.
Visst minskar spelrummet. Visst kan det beskrivas som en slags åsiktskorridor. Men även den typen av invändningar är beskrivningar ur ett strikt “vitt” perspektiv. För det minskade spelrum vi talar om då utgörs av vithetsprivilegiet, som ju minskar till förmån för ett ökat spelrum för icke-vita för att på sikt jämka storlekarna så att vi alla för första gången sedan världen blev större än Europa kan närma oss något som kan kallas likvärdighet.
“(T)his temptation to excuse the crimes of the past with historical sympathy is the unconscious perpetuation of the arrogance of the oppressor, that serves to diminish the voices of slavery’s millions of victims”, skriver Liam Hogan i slutet av sin text. Jag nickar instämmande och lägger till:
Åsiktskorridoren drabbar endast den som strävar efter att upprätthålla förtryckarens narrativ.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 