Det återkommer ständigt. Påståenden om att Sverige är ett av de värsta länderna i världen när det gäller våldtäkter. De som sprider detta nonsens är vanligtvis helt okunniga om enkel statistik, men de delar sin agenda med somliga som borde veta bättre. Nästa gång du ser en hänvisning till att Sverige är värst i världen när det gäller våldtäkter så kan du hänvisa till detta. Och ställa frågan – du vet väl att vi I Sverige har ett bättre och mer noggrant sätt att räkna brott?
Man kan nämligen räkna brott på olika sätt.
I Sverige räknar vi sedan 1975 varje enskild händelse. I de flesta andra länder samlas flera likartade händelser till ett brott om det exempelvis är samma förövare och samma brottsoffer. Det gör att det verkar som om det begås fler brott i Sverige jämfört med andra länder.
Ett exempel: En kvinna anmäler att hon blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen. Det handlar alltså om likartade händelser med samma gärningsman och samma brottsoffer.
I många länder räknas detta som ett (1) brott. Men enligt de svenska reglerna för redovisning av antal brott redovisas det som flera – varje händelse räknas som ett (1) brott.
Polisanmälningar om brott kan alltså räknas på litet olika sätt. Och detta blir särskilt tydligt när fler händelser eller en händelse med flera gärningsmän eller offer polisanmäls.
Det är lätt att inse att dessa tekniska detaljer får stora konsekvenser för jämförelser mellan länder. Det svenska sättet att räkna medför helt enkelt att antalet brott blir betydligt större – rent statistiskt teoretiskt. I praktiken blir det därför omöjligt att jämföra brottsnivåer mellan Sverige och länder med andra sätt att koda brott
På EU-nivå finns ingen reglering som berör statistiken över anmälda brott och därför kan vi inte jämföra brottsnivåer ens mellan länder inom EU. Naturligtvis borde en samordnad EU-reglering införas av hur man räknar brott inom kriminalstatistiken.
Men till dess kan vi fortsätta vara stolta över svensk statistik – och tala om för struntpratarna att de pratar strunt.
Här är en länk som är bra att ha koll på om man vill lära sig mer kring detta.
Redan för tio år sedan påpekade BRÅ:s dåvarande generaldirektör Jan Andersson att:
”Inom den etablerade forskningen om brottsnivåer och brottsutveckling är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska nivåerna av våldsbrott som våldtäkt mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott. Skillnaderna mellan ländernas rättssystem och system för att skapa statistik över polisanmälda brott är nämligen inte bara stora – de är mycket stora.” (Källa: Brottsförebyggande rådet)
I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.
Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.
Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?
”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.
”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.
Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.
Hur ser statistiken ut?
I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.
2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.
Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.
Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt
Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.
Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).
Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.
Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt
Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.
Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. Några iögonfallande exempel gällande just våldtäkt inom äktenskap är Indien, där mannen har rätt att våldta sin fru förutsatt att hon är över 15. I Bahamas är åldern satt till 14 och i Singapore ska frun vara över 13 för att det ska vara lagligt att våldta henne. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.
Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.
Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.
Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.
Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.
Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.
Detta är en uppdaterad version av en tidigare publicerad artikel på Motargument: In memoriam
• 31 juli 1983: En 20-årig nazist med ett hakkors tatuerat på huvudet mördar en 35-årig man i Eskilstuna. 20-åringen döms senare till rättspsykiatrisk vård.
• 9 november 1983: En man mördas i sitt hem i Stockholm. Ett hakkors ristas in på hans kropp. Två män, en av dem medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP), döms senare till fängelse respektive sluten psykiatrisk vård.
• 29 november 1985: En 62-årig man mördas i sitt hem av en 20-årig nazist som vid tiden var medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP). Mördaren trodde att den mördade var homosexuell, och döms senare till rättspsykiatrisk vård. 2004 döms han för ytterligare ett mord.
• 15 januari 1986: En vapenfixerad 28-årig nazist skjuter ihjäl en 23-årig kvinna och skadar hennes pojkvän i Göteborg. Mannen döms senare till rättspsykiatrisk vård.
• 20 juni 1986: En 21-årig man misshandlas till döds av ett gäng skinnskallar vid Nickstabadet utanför Stockholm. En av männen i gänget är Klas Lund, som senare blev ledare för SMR/NMR.
• 20 januari 1990: En 23-årig marockansk turist misshandlas till döds av ett ungdomsgäng som uttryckt främlingsfientliga åsikter. En 18-åring döms senare till ett års fängelse.
• 12 augusti 1990: En man knivhuggs till döds efter att ha följt efter två skinnskallar som hade hotat folk utanför gayklubben Touch i Göteborg. Mördaren, en 18-årig man, gick sedan med i Nationalsocialistisk Front (NSF).
• 15 juli 1991: En assyrisk flykting misshandlas till döds av tre nazister i Uddevalla. Två döms senare till tre års fängelse, den tredje till två och ett halvt år.
• 8 november 1991: Högerextremisten och rasisten John Ausonius skjuter en student i bakhuvudet på Körsbärsvägen nära KTH i Stockholm. Han döms senare för ett mord och för 10 mordförsök.
• 14 augusti 1992: Två nazister, 20 och 21 år, överfaller och misshandlar en man i Linköping till döds. De döms senare till tre respektive fyra års fängelse för grovt vållande till annans död.
• 30 april 1993: En 28-årig man från Härnösand misshandlas till döds av skinheads, efter att han hade klagat på att det spelats för hög musik. Två 20-åringar och en 18-åring döms senare till fängelse i tre år och två år, samt sex månader för den tredje.
• 1 september 1994: En 59-årig lärare huggs ihjäl i sitt hem med 26 knivhugg. En 28-årig man med lång bakgrund inom nazistkretsar döms senare till sex års fängelse.
• 11 mars 1995: En 29-årig man i Västerås mördas av en 19-årig man med koppling till nazistiska Riksfronten. Mördaren trodde att den mördade var homosexuell. 19-åringen döms senare till åtta års fängelse.
• 13 april 1995: En 17-åring knivmördas vid Folkets park i Avesta. Tingsrätten döms senare ett 15-årigt skinhead till fängelse i 2 år sex månader; hovrätten mildrade straffet till vård inom socialtjänsten.
• 29 april 1995: En 28-åring skjuts till döds av två rasister vid sjön Nedre Valsan i Borlänge. Två åtalade frikändes för mordet, men dömdes för bl a olaga vapeninnehav.
• 7 juni 1995: En 60-årig homosexuell man dödas efter att blivit svårt misshandlad vid Nya Allén i Göteborg. Han som dömdes är samma person som dömdes för mordet i anslutning till gayklubben Touch 1990. Har sedan förra domen blivit medlem i Nationalsocialistisk Front (NSF).
• Den 25 juni 1995: En 27-åring skjuts till döds i Skelleftehamn, Skellefteå. Mördaren är ett f d skinhead och döms senare till livstid, ska överklagas.
• 16 augusti 1995: Antirasisten John Hron, 14, misshandlas svårt av fyra tonåringar vid Kode utanför Kungälv. Gänget slänger sedan John i vattnet där han drunknar. Två av tonåringarna döms senare till fem respektive sex års fängelse.
• 9 september 1995: Ett 16-årigt skinhead hugger ihjäl en flykting i Klippan. 16-åringen döms för grovt vållande till annans död.
• 23 juli 1997: En man från Algeriet mördas i Göteborg av två män som sade sig vara nazister och satanister. De trodde att mannen var homosexuell.
• 28 maj 1999: Poliserna Olov Borén och Robert Karlström skjuts till döds av tre nazistiska bankrånare – Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson som var med i VAM (Vitt Ariskt Motstånd). Alla tre döms senare till livstids fängelse.
• 12 november 1999: Fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg, 41, skjuts till döds i Sätra utanför Stockholm av tre nazister i 20-årsåldern. De döms senare i tingsrätten till fängelse, två av dem till 11 år.
• 1 januari 2000: En 19-åring med invandrarbakgrund knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döms senare till åtta års fängelse för dråp.
• 9 april 2000: En man dödas med sex knivhugg utanför en restaurang i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet i nazistkretsar, döms senare till rättspsykiatrisk vård.
• 19 maj 2003: En 32-årig man, med bakgrund i skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. En 71-årig man avlider och sju personer skadas.
• 13 juni 2003: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter en 66-årig man med invandrarbakgrund till döds i Malmö. Mangs kommer döms 2012 till livstids fängelse för detta, ett ytterligare mord 2009 och 10 mordförsök.
• 2 februari 2004: En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska Rikspartiet (NRP) döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.
• 28 februari 2004: En 38-årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en f d vän i Växjö. Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.
• 15 januari 2005: En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen eftersom gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.
• 17 juni 2007: En 55-årig man i Upplands-Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk Front (NSF), döms senare till ungdomstjänst.
• 27 mars 2008: En 32-årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms senare till livstids fängelse.
• 17 maj 2008: En 19-årig man från Lidköping mördas på en fest. Hans 19-årige f d vän döms senare till sju års fängelse för mord. Både offret och gärningsmannen var kända som aktiva rasister.
• 10 oktober 2009: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter ihjäl en 20-årig kvinna på Västra Skrävlinge kyrkoväg i Malmö. Mangs döms 2012 till livstids fängelse för mordet, ett annat mord 2003 och för 10 mordförsök.
• 22 september 2012: En 22-årig man attackeras av tre SMR/NMR-aktivister i Vallentuna. Han avlider nio dagar senare. En person döms senare till ungdomsvård, en frikänns och en tredje är på flykt, och är fortfarande misstänkt.
• 22 oktober 2015: Anton Lundin-Pettersson, 21 år, går till attack med stickvapen mot flera personer på skolan Kronan i Trollhättan. Två av de angripna samt gärningsmannen avlider genast, och ett tredje offer avlider av sina skador 4 december på sjukhus.
• 23 april 2016: En boende på ett LSS-boende i centrala Göteborg mördar en 30-årig granne med en mängd knivhugg. Den mördade var mörkhyad. Gärningsmannen har uttryckt främlingsfientliga åsikter.
• 4 juni 2016: En 33-årig man, aktiv i högerextrema Soldiers of Odin, döms för bland annat mord, misshandel och narkotikabrott till livstids fängelse. Han överföll och misshandlade brutalt en kvinna han var bekant med, i hennes hem. Kvinnan avlider senare av skadorna.
• 18 juni 2016: En 62-årig transsexuell person mördas. 6 av de 11 åtalade deltog i NMR:s 1 maj-demonstration i Borlänge 2016. Tre av männen döms senare till mellan 12 och 17 års fängelse för mordet.
The Clowns Of War Arguing In Hell, muralmålning av José Clemente Orozco (Guadalajara, Mexiko 1944)
Det så kallade bombdådet i Göteborg är ett exempel på en nyligen inträffad attack som kunde ha fått ödesdigra konsekvenser. I november 2016 smällde en kraftig bomb utanför vänsterlokalen Syndikalistiskt forum. I januari 2017 briserade ytterligare en bombexplosion vid en flyktingförläggning i Frölunda. En man skadas mycket allvarligt, med splitterskador och båda benen avsprängda av det dådet. Senare i januari 2017 finner man en tredje bomb invid ett mellanboende för nyanlända flyktingar på Lilleby camping i Torslanda. Bomben var skarp och tidsinställd, men har av oförklarlig anledning inte exploderat. Denna bomb får betraktas som ett till synes misslyckat dåd. Alla tre bomber har bedömts kunna döda, och dåden kan komma att rubriceras om till en utredning om terrorbrott.
Två män (tidigare tre, men en har släppts) sitter fortsatt häktade för bombattentaten i Göteborg. De häktade har alla kopplingar till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). De marscherade så sent som i november i en stor demonstration arrangerad av NMR i Stockholm.
Huruvida dessa 38 mord alla är högerextremt politiskt motiverade vill vi på Motargument låta vara osagt. Däremot är det ställt utom allt rimligt tvivel att alla mördarna och de häktade misstänkta för bombattentaten i Göteborg är människor som är, eller har varit, aktiva i våldsbejakande nationalistiska rörelser. I de flesta fallen går det med enkelhet att finna homofobiska, rasistiska och nazistiska motiv. I något fall rör det sig om mord på politiska meningsmotståndare och antirasister.
Vi på Motargument vill poängtera att vi ser lika allvarligt på all extremism, oavsett om den är politiskt eller religiöst motiverad. All extremism är av ondo, och när den antar en våldsbejakande form blir den som allra farligast. Som konsekventa antirasister, demokrater och humanister gör vi klokt i att fördöma all extremism.
Denna artikel är tänkt att fungera som inspiration och att förhoppningsvis ge tips på hur man kan, och bör, agera i situationer då man bevittnar pågående brott, såväl IRL som på nätet. När som helst kan det utföras en kriminell handling i vårt samhälle. Denna manual är således inte specifikt kopplad till antirasism.
En rättegång har inletts i Sverige där de misstänkta gärningsmännen direktsänt video av misstänkt sexualbrott på sociala medier. Polis i flera andra länder undersöker liknande handlingar. Direktsändningarna har haft åskådare – som inte gjort tillräckligt för att försöka stoppa övergreppen.
I alla tider har olika brott utförts på offentliga platser, där det har funnits vittnen – som ignorerat eller som inte gjort tillräckligt för att avbryta. Det är ofta otillräckligt att bara försöka ringa 112 och gå därifrån – det är otillräckligt att ta ett foto eller video av något misstänkt och lämna platsen.
”närvaron av andra vittnen minskar chansen att en individ försöker göra något åt en risksituation.”
Psykologerna Bibb Latané och John Darly var troligen de första som identifierade ”passiva likgiltiga förbipasserande vittnen”, de kallade företeelsen för: ”Bystander Apathy Effect”.
Beskrivningarna inkluderar bland annat: ”ett vittne som ser en misstänkt handling får lägre ambition att agera (som t ex att larma eller avbryta handlingen) – om hen upptäckt flera andra vittnen.”
Ursprunget till deras forskning var ett uppmärksammat fall – överfallsvåldtäkt och mord på Kitty Genovese, år 1964 i New York – där det fanns vittnen, men ingen gjorde tillräckligt för att stoppa brottet.
I nutid måste vi tyvärr vänja oss vid nya företeelser, där potentiellt sett vem som helst kan bli vittne till brott – på internet. Vi bör alla bli mer uppmärksamma, vaksamma, ha mer civilkurage. Det går även att träna vår förmåga att undvika likgiltigheten, tystnaden, apatin. Ingen av oss vet när det tillfälle dyker upp då vi eventuellt skulle kunna förhindra eller stoppa ett brott eller hjälpa ett brottsoffer komma undan.
Förbered dig
Motargument har gått igenom många forskningsartiklar och ”goda råd” för att sammanställa en lagom kort, enkel lista med några få av alla olika förslag till lösningar och övningsmoment som finns:
1. Aldrig avhumanisera eller distansera oss från någon person som är skadad eller i en utsatt situation – glöm aldrig bort att de är en person som har ett namn, familj osv.
2. Öva på förståelsen för att hotade, utsatta, skadade personer förtjänar hjälp, på samma sätt som du själv vill ha hjälp om du skadas eller är i en utsatt situation.
3. Öka kännedomen om hur man kan hjälpa andra på säkra sätt. Det ökar chansen att en upptäcker skadade och viljan att hjälpa. Till exempel kan du observera hur bl.a. hemtjänst, räddningstjänst och ambulanssjukvårdare hjälper äldre och sjuka personer. Människor är mer benägna att utföra hjärt- och lungräddning på en främling om vi har tränat på det och observerat andra göra det. Gå en HLR-kurs eller L-ABC-kurs.
4. Du kan gå en självförsvarskurs som kan ge dig ökade insikter och övningar som du skulle kunna träna på tillsammans med vänner. Att uppleva hur du känner dig då du övar skulle kunna bli nyttigt då du observerar någon i en verklig incident.
5. Öva på olika sätt att larma och varna om brott, utan att du ska riskera din egen hälsa och helst utan att behöva använda våld eller vapen. Se ett förslag på en tänkbar civilkurage-övning i faktarutan nedanför bilden. Informera och bjud in familj, vänner och grannar att träna tillsammans med dig.
Praktiska råd
Övningsexempel:
Låtsas att du är ensam och observerar ett misstänkt brott.
a) Öva på att ropa högt. Använd magen och lungorna så du kan ta i kraftigt. (förvarna alla i närheten om att du bara tränar)
b) Peka med en arm tydligt, rakt fram mot situationen. Vifta med stora gester – gör dig mer synlig, stå på ljus plats.
c) Se dig omkring om det finns andra förbipasserande som du kan söka ögonkontakt med, vifta för att aktivera.
d) Minst en person måste ringa 112! Se till att någon får kontakt med larmcentralen och stannar kvar på platsen.
Om ditt larmande märks tydligt ökar chansen att några andra förbipasserande hjälper till. Ju fler vittnen som brottslingen kan upptäcka desto tidigare kan den komma att avbryta och fly.
Var alltid försiktig. Gå inte för nära misstänkt incident. Låtsas aldrig som att du är beväpnad. Riskera inte din egen hälsa i onödan. Det är aldrig lätt att bedöma vad som är rimligt avstånd, så var försiktig. Är ni flera som observerar incidenten, försök att samordna er och dirigera varann till att stå på ungefär likadant avstånd, som t ex en halvcirkel. Minns tumregeln att undvika våld. Gör absolut inte mer än vad nöden kräver. Försök bara avbryta pågående incidenten. Försök få gärningspersonen att sluta eller fly – eller rädda den utsatta ur situationen.
Observerar du något misstänkt som sänds på internet, skriv flera olika korta meddelanden så snabbt du kan, som t ex: ”Stopp!”, ”Sluta!” eller ”Varför gör du/ni så?”. Försök beskriv att du kan se vad som pågår och uppmärksamma några vuxna på att det kanske sker något brottsligt. Försök hitta någon som kan göra säkerhetskopia av materialet – så att eventuellt bevismaterial inte försvinner. (Men sprid det inte vidare till någon annan än polisen)
Skriv ner anteckningar av vad du observerat så snabbt som möjligt, helst inom 30 minuter, till exempel i mobiltelefonen. Försök förmå andra vittnen att också skriva ner sina observationer. Människors minne är inte så perfekt som vi kanske tror och polis är måna om att få in så oförvanskade vittnesuppgifter så fort som möjligt. Stanna på platsen till polis kommer och informera dem om att du varit vittne till ett misstänkt brott och gjort anteckningar om det.
Om det skulle visa sig att du dragit förutfattade slutsatser, visar det sig vara något annat än ett brott – be om ursäkt och förklara att du trodde fel. Känn inte som att du har ”gjort bort dig”, det kan vara en av faktorerna som gör att man i lägre grad vågar agera.
Till slut det kanske viktigaste av allt med civilkurage och att motverka passivitet:
Du kan hjälpa många genom att sprida denna text och även andra artiklar på Motargument.se till alla dina vänner för att ni tillsammans ska kunna diskutera frågor som civilkurage, passivitet och öva på att motarbeta ”bystander effect”.
Fördjupa er gärna i många andra tips och vetenskapliga artiklar på sakfrågor som ni tycker är intressanta.
Brottsförebyggande rådet har publicerat sin helt färska Nationella Trygghetsundersökning 2016 (NTU, publicerad januari 2017). Den undersökta utsattheten för brott, upplevda trygghetskänslan och otryggheten gäller kalenderåret före frågetillfället, alltså avser uppgifterna företeelser som skedde år 2015.
13,3 procent av alla personer som besvarat denna NTU har uppgett att de under år 2015 utsattes för brott, vilket är ungefär samma nivå som år 2005.
De vanligaste brottstyperna mot enskild person är hot (5%) och trakasserier (4,7%), minst vanliga är personrån (0,9%) och allvarlig misshandel (0,4%).
Anmälningsbenägenheten för brott mot enskild uppges vara ungefär 26%. Högst är anmälningsbenägenheten för allvarlig misshandel (61%) och lägst för sexualbrott (9%).
Hot
Utsatthet för hot är vanligast i åldrarna 20-34 år, och vanligare bland kvinnor än bland män.
Procentandelen som uppgett i NTU att de utsatts för hot under 2015 var 5%. Nära tre av tio utsatta uppger att de misstänker att hotet hade någon form av samband med deras yrkesutövande.
Trakasserier
Personer som uppger att de utsatts för trakasserier har ökat från en nivå år 2010 på 3,5% upp till 4,7% år 2015. Allvarlighetsgraden har också undersökts för de trakasserierna, 15% av de utsatta uppger att det var mycket skrämmande, 35% benämner trakasserierna som ganska skrämmande. Mer än hälften av alla utsatta har uppgett att det antingen är en helt obekant gärningsperson, eller att de inte kan veta om det var en bekant, närstående eller helt obekant person.
Utsatthet för misshandel är vanligast förekommande för personer som är i åldern 20-24 år och vanligare för män.
Utsatthet för sexualbrott är vanligast förekommande i åldrarna 20-24 år, och betydligt vanligare för kvinnor.
Bedrägerier
Andelen personer som utsatts för bedrägeri har ökat från 2006-2007, då det var ca 2,4-2,5% till 3,5% år 2015.
Procentandelen för bedrägerier mot enskild person som uppges vara polisanmälda har ökat kraftigt på bara ett enda år, upp till 49%. (från en tidigare stabil nivå runt 40% anmälningsbenägenhet åren 2005-2014, se figur 3.2 på sidan 37)
46% av bedrägerierna mot enskild person uppges ha gått tillväga över internet. 41% av fallen handlar om kreditkortsbedrägerier av olika slag. I 63% av alla bedrägerifallen så rör det sig om att ha blivit lurad på mellan 500 och 9 999 kronor. (bedrägeribrott kan vara en kombination av kreditkorts- och nät-bedrägeri-brott, och således finnas i statistiken för de båda ovan nämnda kategorierna)
Motargument kommenterar: Fler antal invånare är i högre grad mer och mer aktiva på internet för varje år som går, och både trakasserier och kreditkortsbedrägerier är ett internationellt, globalt ökande online-fenomen som inte har några geografiska begränsningar. Sådana saker kan vara delförklaringar bakom orsaken till att fler antal personer i Sverige uppger att de utsatts för sådana brott som bedrägeri och trakasserier, hot från okända.
Utsatthet för egendomsbrott mot hushåll har minskat sedan 2006, då det var totalt 12,6%, till 9,5%, år 2015.
Det vanligaste egendomsbrottet mot hushåll är cykelstöld, vilket drabbade 6,3% av hushållen i undersökningen under 2015.
Utsatthet för brott mot enskild person redovisas i procentandel utsatta personer, och egendomsbrott mot hushåll i procentandel utsatta hushåll. Utsattheten för brott mot företag, institutioner, organisationer och myndigheter är ej med i BRÅ:s NTU. Det förekommer stort antal kända bedrägerier och bedrägeriförsök mot bl a företag, och det återfinns i polisens statistik.
Angående tillförlitligheten, representativiteten och jämförbarheten i dessa siffror så fördjupa er i pdf:n från BRÅ, i kapitlet Metod, (s. 21 – 24)
Just det. Afrofobi är hatet baserat på hudfärg. Så är det inte med muslimhatet, Rashid Musa. Trots detta framställer du det som om afrofobi och muslimhat vore en och samma sak. I din kamp mot islamofobi så påstår du år efter år att muslimer är svarta, eller “rasifierade” och förövarna vita människor.
Som om muslimer med vit hudfärg inte existerar. Som om muslimhatare med ursprung från Mellanöstern eller Sydamerika inte existerar.
Om man ska tro på dig, Rashid Musa, så finns jag inte.
För att jag är vit och muslim.
Och trots att jag är muslim, så finns inte mitt lidande av muslimhatet eftersom jag är vit. Ironiskt nog, med tanke på att du var cirka tio år gammal och lekte i alla dessa roliga och fina lekparker i Sverige när jag fick möta muslimhatet som var välutrustat med stridsvagnar. Vita europeiska ungdomar och medelålders män passerade bredvid mig, på väg mot döden, just för att de var muslimer. Det var så som utrotningsplanen i Bosnien såg ut. De hade helt enkelt inte rätt att existera.
Det finns cirka 60 000-80 000 av de människorna i Sverige som vittnar om historien om det här folkmordet.
Av någon anledning så verkar de inte finnas för dig och inte heller deras lidande, eftersom de har en annan hudfärg än dig själv.
Det mesta som du skriver om i artikeln har du rätt i, när du pekar ut problem med diskriminering, hatbrott, klyftor och näthat.
Många kan hålla med dig om att regeringens plan i arbete mot rasism är tandlös. Men nästa gång du skriver att du vill ha synliga åtgärder mot rasism, så hoppas jag att du kommer med egna synliga förslag till åtgärder eller åtgärder som du själv har dragit i gång.
En sak i din text stör mig; något som du återkommer till gång på gång, år efter år.
Det är meningen där du skriver att ”muslimska kvinnor hotas när de utsätts för psykiska, fysiska och verbala angrepp av vita förövare”. Du har ständigt denna “rasliga” blick, i vilken förövaren är vit och offret och muslimen är icke vit.
När du slår ihop islamofobi och afrofobi som ett och samma problem, så krockar definitionerna med varandra. Det skapar motsättningar och förvirring. Det försvårar och vilseleder kampen mot såväl afrofobi som islamofobi.
Foto: Fatima Ahmad
Fatima Ahmad är min Facebook-vän. Hon är en vit svensk kvinna som hittade sin andlighet inom islam.
Hennes huvud bankades i marken och stora rödblåa märken fanns kvar länge i hennes vita ansiktet på grund av hennes slöja. Något som hon berättade om i Expressen.
Jag följde upp enorma trakasserier i hennes vardag. Allt från hundbajs som kastades ner i hennes brevlåda, till hotbrev. Ett par tusen svenskar som har konverterat till islam kan berätta om liknande historier. De kallades för “förrädare” mitt på gatan, och utsattes för sina familjers och sin omgivnings systematiska psykiska och fysiska trakasserier på grund av att de hade valt islam som sin religion.
Det är hatet som inte har något med hudfärg att göra.
Därför kan det aldrig slås ihop med afrofobi.
Därför kan islamofobi inte exkludera vita offer och ensidigt utpeka vita som förövare.
Ta det till dig en gång för alla. Från och med nu!
”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.”
Även om man håller med dig i grunden, så ser man i dina ord återigen din mentala spärr, eftersom du återigen förklarar att muslimer generellt är svarta eller mörkhyade i konfrontation med vita människor (igen generellt), som enligt dig har en ”eurocentrisk lins”.
Någonstans mellan raderna så försvinner återigen cirka 20-25 miljoner muslimer som härstammar från Europa. Vita människor som har islam som sin religion i drygt 700 år. Därtill skall läggas vita som i nutid konverterar till islam.
Muslimer i Ryssland, Ukraina, Kosovo, Albanien, Tjetjenien och över hela Balkanhalvön genomled massakrer, tortyr och annan förföljelse för det de är – men de är vita och inte ens viktiga för dig att tänka på, när du talar om den globala islamofobi som enbart handlar om människor med din egen ”rastillhörighet”(den rasbiologiska begreppet du använde i Expressens artikel).
I din lilla värld är muslimer svarta eller ”rasifierade” och icke-muslimer är vita islamofober.
Det är så som din “kamp” mot rasism ser ut, trots att du ibland även pekar ut polariseringarna i samhället.
Malcolm X, din förebild, skrev i ett brev från sin Hajj (pilgrimsfärd till Mekka), 1964,:
”Under de senaste elva dagarna här i den muslimska världen har jag ätit från samma tallrik, druckit från samma glas och sovit under samma filt, medans jag har bett till samma Gud, med andra muslimer, vars ögon var de blåaste av blåa, vars hår var det blondaste av blont och vars hudfärg var det vitaste av vitt. Och i ord och handlingar hos de vita muslimerna, kände jag samma äkta känsla som jag kände hos svarta afrikanska muslimer från Nigeria, Sudan och Ghana.”
Hur blev Malcolm X din förebild då? Enligt det han talade om eller bara för att han både hade en muslimsk och en afrikansk bakgrund som du själv har?
Det verkar som att du inte ser eller erkänner den variation av muslimer som han själv berättade om. Inte heller har du agerat för en enig muslimsk kamp mot islamofobi i en organisation som kallas för ”svenska muslimer”.
Tycker du inte att du bagatelliserar andra muslimers lidande och islamofobi?
Vad ska jag säga till muslimhatarna som säger till mig att jag inte är ”en riktig muslim” för att jag är vit?
Du och andra ledare i alla dessa SUM-BUM-BANG-BUM-DUM-organisationer, som både klumpar ihop och samtidigt delar upp det så kallade ”muslimska civilsamhället”, drar ju snarlika slutsatser!
Jag ser även det här som en virtuell kamp för min rätt att existera.
Muslimhatare förnekar mig… och enligt dig så finns jag inte.
Tänk inte bokstavligen på om att det handlar om mig, personligen, utan om tiotals miljoner andra muslimer på den här lilla kontinenten.
Förstå gärna att du kan kämpa för dina rättigheter utan att på något sätt bidra till skada för andras…
Jag ser dig som ett barn som leker med tändstickor och bensin mitt i skogen, i en tid då vi behöver retoriska brandsläckare och definitivt inte retoriska pyromaner.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.
Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).
Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv. Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.
Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.
Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.
I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).
Sverigedemokraterna påstår att kriminalpolitiken har gått åt fel håll de senaste decennierna. De menar att offret har hamnat i skymundan och gått från huvudrollsinnehavare till statist. Fokus har flyttats från brottsoffren och brottslingens vård och rehabilitering numera är det enda viktiga. Det stämmer inte.
När Sverigedemokraterna på sin hemsida skriver att ”Det brottsbekämpande arbetet har de senaste decennierna varit eftersatt och inte särskilt framgångsrikt”…finns det all anledning att höja på ögonbrynen. Menar de att inget har gjorts eller att inget har hänt överhuvudtaget? För det har det verkligen gjort.
”Gärningsmannen stjäl showen”
Viktimologi, dvs. läran om (brotts)offer, är sedan 1970-talet en etablerad gren inom kriminologin, och intresset för brottsofferfrågor fortsätter att öka. Under 1900-talets första hälft var offret, även kallad målsägande, den som behövde se till att åtal väcktes, samt blev tvungen att föra sin egen talan och driva sin sak (Nilsson, B. Brottsoffer, s. 26, ISBN 91-89140-27-3).
Idag ser situationen helt annorlunda ut. Fler brott faller under allmänt, och inte enskilt, åtal. Det är samhället och inte offret som ser till att rättvisan har sin gång, och straffen har skärpts ordentligt under de senaste decennierna. Brottsofferjouren (BOJ.se) har skrivit en utmärkt och lättläst text om utvecklingen de senaste 30 åren, något som jag dock vill tillägga är att de inte nämner den nya graden ”synnerligen grovt” som ytterligare höjer straffvärdet gällande misshandel.
”Samhället bryr sig inte om brottsoffren”
Brottsoffrens roll har aldrig varit starkare än idag, oavsett vad Sverigedemokraterna påstår. Brottsoffermyndigheten (BrOM), som inrättades 1994, med syftet att ”främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen” är unik. Det finns ingen motsvarande myndighet i världen. Många länder har statlig brottsskadeersättning, men ofta inte lika välutvecklad.
Sedan 1988 kan offret få ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar. De fungerar som en advokat (och är oftast det), och tar tillvara offrets intressen. Detta är helt kostnadsfritt för offret, staten betalar målsägandebiträdets lön. Lagen om målsägandebiträden var en milstolpe när den kom, och något som vi ska vara mycket stolta över.
Polisen är — när en anmälan upprättas — skyldig att fråga om du behöver brottsofferstöd och om du vill ansöka om kontaktförbud. Möjligheten att få kontaktförbud har utökats, och beroende av hotbilden finns fyra olika varianter. Offret har möjlighet att få bo kvar i sin egen bostad om kontaktförbudet gäller en hushållsmedlem. Olaga förföljelse (mer känt som stalking) är en brottsrubricering som är relativt ny. Tidigare klassades stalking ofta som ofredande, men olaga förföljelse är ett grövre brott med högre straffvärde.
”Öga för öga?”
Att utsättas för brott är ett trauma som sätter spår, det vet jag av egen erfarenhet och jag skrev om det i en krönika. Blir man dessutom inte trodd, tagen på allvar och/eller illa behandlad skapar det ytterligare ett trauma, det som kallas för sekundär viktimisering. Det är av yttersta vikt att alla delar i rättsprocessen arbetar för att ”skadereduceringen” ska fungera så bra som möjligt. Då har vi kommit en bit på vägen.
Men hur får ett brottsoffer upprättelse? Sverigedemokraterna skriver i sitt kriminalpolitiska program att de är anhängare av den absoluta straffrätten, samt nämner tre av dess principer. Vad de inte skriver är att den även inkluderar bl.a. vedergällningsteorin, där straffet inte har något syfte att rehabilitera. Det handlar bara om att tillfoga brottslingen lidande för ett begånget brott. Öga för öga, tand för tand.
Straffet ska stå i proportion till det begångna brottet, men hur högt ska straffet vara för att ett offer ska kunna känna sig nöjt med det? Sverigedemokraterna skriver om skärpta straff, men hur stränga ska de vara? Jag upplever att Sverigedemokraterna vill att vi ska låta känslorna ta över. Och att vi ska känna att ett brottsoffer inte kan få upprättelse på något annat sätt än ett mycket hårt straff för gärningspersonen.
”Det laglydiga offret”
Sverigedemokraterna utger sig för att ‘värna om brottsoffren och de laglydiga medborgarna’. Men vilka är dessa? Vem blir ett brottsoffer? Och finns det offer som är lite ‘finare’ än andra? Det finns ett otal risk- och skyddsfaktorer som vi måste ta med i beräkningen, för det här är mycket komplicerade problem.
De laglydiga medborgarna, som Sverigedemokraterna säger sig värna om, är de som kan klassas som ”idealiska” offer. Den norska kriminologen Nils Christie har ställt upp sex kriterier för det idealiska offret:
Offret är svagt
Offret är involverat i en respektabel aktivitet
Offret är på väg till eller från en plats som han eller hon inte kan förebrås för
Gärningsmannen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer
Gärningsmannen är okänd för offret, utan relation till offret
Offret har tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”
En majoritet av brotten begås av en liten del av befolkningen. De som är (eller kommer att bli) brottsoffer utgör av de en liten del av befolkningen. Enligt en studie från BRÅ utsattes ca 5 % av befolkningen för ungefär hälften av alla brott. Och har någon utsatts för ett brott ökar risken att det sker igen, s.k. upprepad utsatthet. Det är i regel inte slumpen som styr, även om man gärna vill tro det.
En riskgrupp är invandrare. Utländska medborgare har en högre risk att utsättas för våldsbrott. Andra generationens invandrare, med en eller båda föräldrarna födda utomlands, har en överrisk för att utsättas för våld. Naturaliserade medborgare — de som sökt och fått svenskt medborgarskap — har också en viss överrisk för att bli offer för våld eller hot om våld. För personer som har behållit sitt utländska medborgarskap (bosatta i Sverige) finns ingen skillnad jämfört med dem som har svenska föräldrar (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 330, ISBN 978-91-27-13244-3).
”Ger man sig in i leken…”
Människor som inte är laglydiga medborgare löper en högre risk att utsättas för brott. Värnar Sverigedemokraterna om t.ex. den prostituerade kvinnan som blivit våldtagen? Hells Angels-medlemmen som skjutits när en narkotikaaffär gått snett? Den misshandlade narkomanen? Killen som ‘kaxar sig på fyllan’ och blir slagen i ansiktet? Eller gäller parollen ”den som ger sig in i leken, får leken tåla”? Det verkar som att SD:s partiprogram anser att det bara är vissa ‘idealiska’ brottsoffer som förtjänar hjälp, stöd och upprättelse. Om så är fallet uppstår en prekär situation, där en rättighet förvandlas till ett privilegium.
Brottsoffren har en roll som räknas idag, trots att Sverigedemokraterna påstår det motsatta. Som jag nämnt ovan så fortsätter intresset att växa. En ökad allmän debatt kring brottsofferfrågor, en minskad tolerans mot brottslighet och en högre anmälningsbenägenhet har hjälpt till att lyfta fram offrets rättigheter och behov. Det var inte bättre förr.
Dessa personer är några av de som har mördats eller misshandlats till döds av nazister/rasister/högerextremister under de senaste decennierna i Sverige:
– 35-årig man huggs ihjäl av 20-årig nazist, Eskilstuna, 31 juli 1983.
– Åke Nord, Stockholm, 8 november 1983. En av de två som döms var medlem i Nordiska Rikspartiet.
– Ludwig Buchwald, Göteborg, 29 oktober 1985. Den som döms var medlem i Nordiska Rikspartiet.
– Ronny Landin, Nynäshamn, 20 juni 1986.
– El Moustafa Ennadja, turist mördas i Lund, 20 januari 1990.
– Kent Antonsson, Göteborg, 12 augusti 1990. Den som döms för mordet, kommer straffas även 1995.
– Hayan Altrn, Uddevalla, juli 1991. Tre nazister döms.
– Jimmy Ranjbar, Stockholm, 8 november 1991.
– Tommy Månsson, Linköping, 14 augusti 1992. Två nazister döms.
– Mikael Hogg, Nödinge, 30 april 1993. Tre nazister döms.
– Anders Gustafsson, Stockholm, 1 januari 1995.
– Peter Karlsson, Västerås, 11 mars 1995.
– Lars Hellberg, Avesta, 13 april 1995.
– Tony Boija, Borlänge, 29 april 1995.
– Sven-Peter Pettersson, Malmö, 3 juni 1995.
– Per Skogsberg, Göteborg, 7 juni 1995. Den som döms för brottet dömdes även 1990.
– Lars Enmark, Skellefteå, 25 juni 1995.
– John Hron, Kungälv, 16 augusti 1995. Två av de fyra som misshandlade honom döms.
– Gerard Gbeyo, Klippan, 9 september 1995.
– en man från Algeriet mördas av två som säger sig vara nazister och satanister, Göteborg, 23 juli 1997.
– Björn Söderberg, Stockholm, 12 oktober 1999. Tre nazister döms.
– Salih Uzel, Skogås, 31 december 1999. En nazist döms till fängelse.
– En man dödas med knivhugg, Norrköping, 9 april 2000. En nazist döms.
– Lennart Landin dödas och 7 skadas, Åkeshov, 19 maj 2003.
– Kooros Effatian, Malmö, 13 juni 2003.
– Firas Al-Shariah, Malmö, 28 juli 2003.
– 46-åring dödas, Göteborg, 2 februari 2004. En nazist som dömdes för mord 1995 döms för detta mord.
– En man dödas med knivhugg, Växjö, 28 februari 2004. En nazist döms.
– 15-åring misshandlas till döds, Stockholm, 15 januari 2005.
– 55-åring misshandlas till döds, Upplands Väsby, 17 juni 2007. Två med koppling till Nationalsocialistisk Front döms.
– Kvinna och hennes dotter huggs till döds, Surahammar, 27 mars 2008. En nazist döms.
– 19-åring mördas, Lidköping, 17 maj 2008. Både gärningsman och offer var kända rasister på orten.
– Trez West Persson, Malmö, 10 oktober 2009.
– Joakim Karlsson, Vallentuna, 22 september 2012.
– 3 dödas och en skadas av svärdshugg på en skola, Trollhättan, 22 oktober 2015.
Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.
— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”
Myt:”Det dödliga våldet ökar.”
Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.
Påstående:”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”
Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.
Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).
Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.
Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).
— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”
Myten:”De gör upp i den undre världen.”
Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.
När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.
Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).
Myt:”Vem som helst kan drabbas av mord.”
Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.
— ”Du blir mördad på gatan av en främling”
Myt:”Fler och fler dör av gatuvåld.”
Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.
— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”
Myt:”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”
Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.
I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.
Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”
Motargument 