Etikettarkiv: Brottsoffer

BRÅ:s NTU 2016 – brottsutsatthet (del 1)

Brottsförebyggande rådet har publicerat sin helt färska Nationella Trygghetsundersökning 2016 (NTU, publicerad januari 2017). Den undersökta utsattheten för brott, upplevda trygghetskänslan och otryggheten gäller kalenderåret före frågetillfället, alltså avser uppgifterna företeelser som skedde år 2015.

13,3 procent av alla personer som besvarat denna NTU har uppgett att de under år 2015 utsattes för brott, vilket är ungefär samma nivå som år 2005.

De vanligaste brottstyperna mot enskild person är hot (5%) och trakasserier (4,7%), minst vanliga är personrån (0,9%) och allvarlig misshandel (0,4%).

Anmälningsbenägenheten för brott mot enskild uppges vara ungefär 26%. Högst är anmälningsbenägenheten för allvarlig misshandel (61%) och lägst för sexualbrott (9%).

Hot

Utsatthet för hot är vanligast i åldrarna 20-34 år, och vanligare bland kvinnor än bland män.

Procentandelen som uppgett i NTU att de utsatts för hot under 2015 var 5%. Nära tre av tio utsatta uppger att de misstänker att hotet hade någon form av samband med deras yrkesutövande.

Trakasserier

Personer som uppger att de utsatts för trakasserier har ökat från en nivå år 2010 på 3,5% upp till 4,7% år 2015. Allvarlighetsgraden har också undersökts för de trakasserierna, 15% av de utsatta uppger att det var mycket skrämmande, 35% benämner trakasserierna som ganska skrämmande. Mer än hälften av alla utsatta har uppgett att det antingen är en helt obekant gärningsperson, eller att de inte kan veta om det var en bekant, närstående eller helt obekant person.

Utsatthet för misshandel är vanligast förekommande för personer som är i åldern 20-24 år och vanligare för män.

Utsatthet för sexualbrott är vanligast förekommande i åldrarna 20-24 år, och betydligt vanligare för kvinnor.

Bedrägerier

Andelen personer som utsatts för bedrägeri har ökat från 2006-2007, då det var ca 2,4-2,5% till 3,5% år 2015.

Procentandelen för bedrägerier mot enskild person som uppges vara polisanmälda har ökat kraftigt på bara ett enda år, upp till 49%. (från en tidigare stabil nivå runt 40% anmälningsbenägenhet åren 2005-2014, se figur 3.2 på sidan 37)

46% av bedrägerierna mot enskild person uppges ha gått tillväga över internet. 41% av fallen handlar om kreditkortsbedrägerier av olika slag. I 63% av alla bedrägerifallen så rör det sig om att ha blivit lurad på mellan 500 och 9 999 kronor. (bedrägeribrott kan vara en kombination av kreditkorts- och nät-bedrägeri-brott, och således finnas i statistiken för de båda ovan nämnda kategorierna)

Motargument kommenterar: Fler antal invånare är i högre grad mer och mer aktiva på internet för varje år som går, och både trakasserier och kreditkortsbedrägerier är ett internationellt, globalt ökande online-fenomen som inte har några geografiska begränsningar. Sådana saker kan vara delförklaringar bakom orsaken till att fler antal personer i Sverige uppger att de utsatts för sådana brott som bedrägeri och trakasserier, hot från okända.

Utsatthet för egendomsbrott mot hushåll har minskat sedan 2006, då det var totalt 12,6%, till 9,5%, år 2015.

Det vanligaste egendomsbrottet mot hushåll är cykelstöld, vilket drabbade 6,3% av hushållen i undersökningen under 2015.

Utsatthet för brott mot enskild person redovisas i procentandel utsatta personer, och egendomsbrott mot hushåll i procentandel utsatta hushåll.
Utsattheten för brott mot företag, institutioner, organisationer och myndigheter är ej med i BRÅ:s NTU. Det förekommer stort antal kända bedrägerier och bedrägeriförsök mot bl a företag, och det återfinns i polisens statistik.

Angående tillförlitligheten, representativiteten och jämförbarheten i dessa siffror så fördjupa er i pdf:n från BRÅ, i kapitlet Metod, (s. 21 – 24)

Källa: BRÅ:s Nationella Trygghetsundersökning 2016

Afrofobi och muslimhat är två olika saker, Rashid Musa! 

Just det. Afrofobi är hatet baserat på hudfärg. Så är det inte med muslimhatet, Rashid Musa. Trots detta framställer du det som om afrofobi och muslimhat vore en och samma sak. I din kamp mot islamofobi så påstår du år efter år att muslimer är svarta, eller “rasifierade” och förövarna vita människor.

Som om muslimer med vit hudfärg inte existerar. Som om muslimhatare med ursprung från Mellanöstern eller Sydamerika inte existerar. 

Om man ska tro på dig, Rashid Musa, så finns jag inte.

För att jag är vit och muslim.

Och trots att jag är muslim, så finns inte mitt lidande av muslimhatet eftersom jag är vit. Ironiskt nog, med tanke på att du var cirka tio år gammal och lekte i alla dessa roliga och fina lekparker i Sverige när jag fick möta muslimhatet som var välutrustat med stridsvagnar. Vita europeiska ungdomar och medelålders män passerade bredvid mig, på väg mot döden, just för att de var muslimer. Det var så som utrotningsplanen i Bosnien såg ut. De hade helt enkelt inte rätt att existera. 

Det finns cirka 60 000-80 000 av de människorna i Sverige som vittnar om historien om det här folkmordet. 

Av någon anledning så verkar de inte finnas för dig och inte heller deras lidande, eftersom de har en annan hudfärg än dig själv.

Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992
Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992

Rashid Musa, du har skrivit en debattartikel igen. 

Det mesta som du skriver om i artikeln har du rätt i, när du pekar ut problem med diskriminering, hatbrott, klyftor och näthat.

Många kan hålla med dig om att regeringens plan i arbete mot rasism är tandlös. Men nästa gång du skriver att du vill ha synliga åtgärder mot rasism, så hoppas jag att du kommer med egna synliga förslag till åtgärder eller åtgärder som du själv har dragit i gång. 

En sak i din text stör mig; något som du återkommer till gång på gång, år efter år. 

Det är meningen där du skriver att ”muslimska kvinnor hotas när de utsätts för psykiska, fysiska och verbala angrepp av vita förövare”. Du har ständigt denna “rasliga” blick, i vilken förövaren är vit och offret och muslimen är icke vit. 

När du slår ihop islamofobi och afrofobi som ett och samma problem, så krockar definitionerna med varandra. Det skapar motsättningar och förvirring. Det försvårar och vilseleder kampen mot såväl afrofobi som islamofobi. 

15181255_10153947993391479_6217916728877632808_n
Foto: Fatima Ahmad

Fatima Ahmad är min Facebook-vän. Hon är en vit svensk kvinna som hittade sin andlighet inom islam. 

Hennes huvud bankades i marken och stora rödblåa märken fanns kvar länge i hennes vita ansiktet på grund av hennes slöja. Något som hon berättade om i Expressen.

Jag följde upp enorma trakasserier i hennes vardag. Allt från hundbajs som kastades ner i hennes brevlåda, till hotbrev. Ett par tusen svenskar som har konverterat till islam kan berätta om liknande historier. De kallades för “förrädare” mitt på gatan, och utsattes för sina familjers och sin omgivnings systematiska psykiska och fysiska trakasserier på grund av att de hade valt islam som sin religion.

Det är hatet som inte har något med hudfärg att göra.

Därför kan det aldrig slås ihop med afrofobi.

Därför kan islamofobi inte exkludera vita offer och ensidigt utpeka vita som förövare.

Ta det till dig en gång för alla. Från och med nu!

Jag läste nyligen en annan sak du skrev i Dagens Arena 2014. 

”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.” 

Även om man håller med dig i grunden, så ser man i dina ord återigen din mentala spärr, eftersom du återigen förklarar att muslimer generellt är svarta eller mörkhyade i konfrontation med vita människor (igen generellt), som enligt dig har en ”eurocentrisk lins”.

Någonstans mellan raderna så försvinner återigen cirka 20-25 miljoner muslimer som härstammar från Europa. Vita människor som har islam som sin religion i drygt 700 år. Därtill skall läggas vita som i nutid konverterar till islam.

Muslimer i Ryssland, Ukraina, Kosovo, Albanien, Tjetjenien och över hela Balkanhalvön genomled massakrer, tortyr och annan förföljelse för det de är – men de är vita och inte ens viktiga för dig att tänka på, när du talar om den globala islamofobi som enbart handlar om människor med din egen ”rastillhörighet” (den rasbiologiska begreppet du använde i Expressens artikel). 

I din lilla värld är muslimer svarta eller ”rasifierade” och icke-muslimer är vita islamofober.

Det är så som din “kamp” mot rasism ser ut, trots att du ibland även pekar ut polariseringarna i samhället. 

Malcolm X, din förebild, skrev i ett brev från sin Hajj (pilgrimsfärd till Mekka), 1964,:

”Under de senaste elva dagarna här i den muslimska världen har jag ätit från samma tallrik, druckit från samma glas och sovit under samma filt, medans jag har bett till samma Gud, med andra muslimer, vars ögon var de blåaste av blåa, vars hår var det blondaste av blont och vars hudfärg var det vitaste av vitt. Och i ord och handlingar hos de vita muslimerna, kände jag samma äkta känsla som jag kände hos svarta afrikanska muslimer från Nigeria, Sudan och Ghana.”

Hur blev Malcolm X din förebild då? Enligt det han talade om eller bara för att han både hade en muslimsk och en afrikansk bakgrund som du själv har?

Det verkar som att du inte ser eller erkänner den variation av muslimer som han själv berättade om. Inte heller har du agerat för en enig muslimsk kamp mot islamofobi i en organisation som kallas för ”svenska muslimer”.

Tycker du inte att du bagatelliserar andra muslimers lidande och islamofobi?

Vad ska jag säga till muslimhatarna som säger till mig att jag inte är ”en riktig muslim” för att jag är vit?

Du och andra ledare i alla dessa SUM-BUM-BANG-BUM-DUM-organisationer, som både klumpar ihop och samtidigt delar upp det så kallade ”muslimska civilsamhället”, drar ju snarlika slutsatser

Jag ser även det här som en virtuell kamp för min rätt att existera.

Muslimhatare förnekar mig… och enligt dig så finns jag inte.

Tänk inte bokstavligen på om att det handlar om mig, personligen, utan om tiotals miljoner andra muslimer på den här lilla kontinenten.

Förstå gärna att du kan kämpa för dina rättigheter utan att på något sätt bidra till skada för andras…

Jag ser dig som ett barn som leker med tändstickor och bensin mitt i skogen, i en tid då vi behöver retoriska brandsläckare och definitivt inte retoriska pyromaner.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Hatbrott – hur mår den utsatta?

Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).

Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv.  Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.

Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens  beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.

Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd  förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.

I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).

 

SD och brottsoffren

Sverigedemokraterna påstår att kriminalpolitiken har gått åt fel håll de senaste decennierna. De menar att offret har hamnat i skymundan och gått från huvudrollsinnehavare till statist. Fokus har flyttats från brottsoffren och brottslingens vård och rehabilitering numera är det enda viktiga. Det stämmer inte.

När Sverigedemokraterna på sin hemsida skriver att ”Det brottsbekämpande arbetet har de senaste decennierna varit eftersatt och inte särskilt framgångsrikt”…finns det all anledning att höja på ögonbrynen. Menar de att inget har gjorts eller att inget har hänt överhuvudtaget? För det har det verkligen gjort.

”Gärningsmannen stjäl showen”

Viktimologi, dvs. läran om (brotts)offer, är sedan 1970-talet en etablerad gren inom kriminologin, och intresset för brottsofferfrågor fortsätter att öka. Under 1900-talets första hälft var offret, även kallad målsägande, den som behövde se till att åtal väcktes, samt blev tvungen att föra sin egen talan och driva sin sak (Nilsson, B. Brottsoffer, s. 26, ISBN 91-89140-27-3).

Idag ser situationen helt annorlunda ut. Fler brott faller under allmänt, och inte enskilt, åtal. Det är samhället och inte offret som ser till att rättvisan har sin gång, och straffen har skärpts ordentligt under de senaste decennierna. Brottsofferjouren (BOJ.se) har skrivit en utmärkt och lättläst text om utvecklingen de senaste 30 åren, något som jag dock vill tillägga är att de inte nämner den nya graden  ”synnerligen grovt” som ytterligare höjer straffvärdet gällande misshandel.

2010 Art Contest Winning Poster”Samhället bryr sig inte om brottsoffren”

Brottsoffrens roll har aldrig varit starkare än idag, oavsett vad Sverigedemokraterna påstår. Brottsoffermyndigheten (BrOM), som inrättades 1994, med syftet att ”främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen” är unik. Det finns ingen motsvarande myndighet i världen. Många länder har statlig brottsskadeersättning, men ofta inte lika välutvecklad.

Sedan 1988 kan offret få ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar. De fungerar som en advokat (och är oftast det), och tar tillvara offrets intressen. Detta är helt kostnadsfritt för offret, staten betalar målsägandebiträdets lön. Lagen om målsägandebiträden var en milstolpe när den kom, och något som vi ska vara mycket stolta över.

Polisen är — när en anmälan upprättas — skyldig att fråga om du behöver brottsofferstöd och om du vill ansöka om kontaktförbud. Möjligheten att få kontaktförbud har utökats, och beroende av hotbilden finns fyra olika varianter. Offret har möjlighet att få bo kvar i sin egen bostad om kontaktförbudet gäller en hushållsmedlem. Olaga förföljelse (mer känt som stalking) är en brottsrubricering som är relativt ny. Tidigare klassades stalking ofta som ofredande, men olaga förföljelse är ett grövre brott med högre straffvärde.

Getting tough on domestic abuse in Norwich”Öga för öga?”

Att utsättas för brott är ett trauma som sätter spår, det vet jag av egen erfarenhet och jag skrev om det i en krönika. Blir man dessutom inte trodd, tagen på allvar och/eller illa behandlad skapar det ytterligare ett trauma, det som kallas för sekundär viktimisering. Det är av yttersta vikt att alla delar i rättsprocessen arbetar för att ”skadereduceringen” ska fungera så bra som möjligt. Då har vi kommit en bit på vägen.

Men hur får ett brottsoffer upprättelse? Sverigedemokraterna skriver i sitt kriminalpolitiska program att de är anhängare av den absoluta straffrätten, samt nämner tre av dess principer. Vad de inte skriver är att den även inkluderar bl.a. vedergällningsteorin, där straffet inte har något syfte att rehabilitera. Det handlar bara om att tillfoga brottslingen lidande för ett begånget brott. Öga för öga, tand för tand.

Straffet ska stå i proportion till det begångna brottet, men hur högt ska straffet vara för att ett offer ska kunna känna sig nöjt med det? Sverigedemokraterna skriver om skärpta straff, men hur stränga ska de vara? Jag upplever att Sverigedemokraterna vill att vi ska låta känslorna ta över. Och att vi ska känna att ett brottsoffer inte kan få upprättelse på något annat sätt än ett mycket hårt straff för gärningspersonen.

”Det laglydiga offret”

Sverigedemokraterna utger sig för att ‘värna om brottsoffren och de laglydiga medborgarna’. Men vilka är dessa? Vem blir ett brottsoffer? Och finns det offer som är lite ‘finare’ än andra? Det finns ett otal risk- och skyddsfaktorer som vi måste ta med i beräkningen, för det här är mycket komplicerade problem.

De laglydiga medborgarna, som Sverigedemokraterna säger sig värna om, är de som kan klassas som ”idealiska” offer. Den norska kriminologen Nils Christie har ställt upp sex kriterier för det idealiska offret:

  1. Offret är svagt
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet
  3. Offret är på väg till eller från en plats som han eller hon inte kan förebrås för
  4. Gärningsmannen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer
  5. Gärningsmannen är okänd för offret, utan relation till offret
  6. Offret har tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

En majoritet av brotten begås av en liten del av befolkningen. De som är (eller kommer att bli) brottsoffer utgör av de en liten del av befolkningen. Enligt en studie från BRÅ utsattes ca 5 % av befolkningen för ungefär hälften av alla brott. Och har någon utsatts för ett brott ökar risken att det sker igen, s.k. upprepad utsatthet. Det är i regel inte slumpen som styr, även om man gärna vill tro det.

En riskgrupp är invandrare. Utländska medborgare har en högre risk att utsättas för våldsbrott. Andra generationens invandrare, med en eller båda föräldrarna födda utomlands, har en överrisk för att utsättas för våld. Naturaliserade medborgare — de som sökt och fått svenskt medborgarskap — har också en viss överrisk för att bli offer för våld eller hot om våld. För personer som har behållit sitt utländska medborgarskap (bosatta i Sverige) finns ingen skillnad jämfört med dem som har svenska föräldrar (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 330, ISBN 978-91-27-13244-3).

/a-day-in-the-life-of-a-cr-prostitute-isabella/15851”Ger man sig in i leken…”

Människor som inte är laglydiga medborgare löper en högre risk att utsättas för brott. Värnar Sverigedemokraterna om t.ex. den prostituerade kvinnan som blivit våldtagen? Hells Angels-medlemmen som skjutits när en narkotikaaffär gått snett? Den misshandlade narkomanen? Killen som ‘kaxar sig på fyllan’ och blir slagen i ansiktet? Eller gäller parollen ”den som ger sig in i leken, får leken tåla”? Det verkar som att SD:s partiprogram anser att det bara är vissa ‘idealiska’ brottsoffer som förtjänar hjälp, stöd och upprättelse. Om så är fallet uppstår en prekär situation, där en rättighet förvandlas till ett privilegium.

Brottsoffren har en roll som räknas idag, trots att Sverigedemokraterna påstår det motsatta. Som jag nämnt ovan så fortsätter intresset att växa. En ökad allmän debatt kring brottsofferfrågor, en minskad tolerans mot brottslighet och en högre anmälningsbenägenhet har hjälpt till att lyfta fram offrets rättigheter och behov. Det var inte bättre förr.

Louise H. — kriminologstuderande

In memoriam

Dessa personer är några av de som har mördats eller misshandlats till döds av nazister/rasister/högerextremister under de senaste decennierna i Sverige:

Because I love you...........(EXPLORE)
– 35-årig man huggs ihjäl av 20-årig nazist, Eskilstuna, 31 juli 1983.

– Åke Nord, Stockholm, 8 november 1983. En av de två som döms var medlem i Nordiska Rikspartiet.

– Ludwig Buchwald, Göteborg, 29 oktober 1985. Den som döms var medlem i Nordiska Rikspartiet.

– Ronny Landin, Nynäshamn, 20 juni 1986.

– El Moustafa Ennadja, turist mördas i Lund, 20 januari 1990.

– Kent Antonsson, Göteborg, 12 augusti 1990. Den som döms för mordet, kommer straffas även 1995.

– Hayan Altrn, Uddevalla, juli 1991. Tre nazister döms.

– Jimmy Ranjbar, Stockholm, 8 november 1991.

– Tommy Månsson, Linköping, 14 augusti 1992. Två nazister döms.

– Mikael Hogg, Nödinge, 30 april 1993. Tre nazister döms.

– Anders Gustafsson, Stockholm, 1 januari 1995.

– Peter Karlsson, Västerås, 11 mars 1995.

– Lars Hellberg, Avesta, 13 april 1995.

– Tony Boija, Borlänge, 29 april 1995.

– Sven-Peter Pettersson, Malmö, 3 juni 1995.

– Per Skogsberg, Göteborg, 7 juni 1995. Den som döms för brottet dömdes även 1990.

– Lars Enmark, Skellefteå, 25 juni 1995.

– John Hron, Kungälv, 16 augusti 1995. Två av de fyra som misshandlade honom döms.

– Gerard Gbeyo, Klippan, 9 september 1995.

– en man från Algeriet mördas av två som säger sig vara nazister och satanister, Göteborg, 23 juli 1997.

– Björn Söderberg, Stockholm, 12 oktober 1999. Tre nazister döms.

– Salih Uzel, Skogås, 31 december 1999. En nazist döms till fängelse.

– En man dödas med knivhugg, Norrköping, 9 april 2000. En nazist döms.

– Lennart Landin dödas och 7 skadas, Åkeshov, 19 maj 2003.

– Kooros Effatian, Malmö, 13 juni 2003.

– Firas Al-Shariah, Malmö, 28 juli 2003.

– 46-åring dödas, Göteborg, 2 februari 2004. En nazist som dömdes för mord 1995 döms för detta mord.

– En man dödas med knivhugg, Växjö, 28 februari 2004. En nazist döms.

– 15-åring misshandlas till döds, Stockholm, 15 januari 2005.

– 55-åring misshandlas till döds, Upplands Väsby, 17 juni 2007. Två med koppling till Nationalsocialistisk Front döms.

– Kvinna och hennes dotter huggs till döds, Surahammar, 27 mars 2008. En nazist döms.

– 19-åring mördas, Lidköping, 17 maj 2008. Både gärningsman och offer var kända rasister på orten.

– Trez West Persson, Malmö, 10 oktober 2009.

– Joakim Karlsson, Vallentuna, 22 september 2012.

– 3 dödas och en skadas av svärdshugg på en skola, Trollhättan, 22 oktober 2015.

Myter om mord

Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.

— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”

Myt: ”Det dödliga våldet ökar.”

Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.

Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”

Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.

Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).

Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.

Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).

— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”

Myten: ”De gör upp i den undre världen.”

Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.

När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.

Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).

Myt: ”Vem som helst kan drabbas av mord.” 

Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.

— ”Du blir mördad på gatan av en främling”

Myt: ”Fler och fler dör av gatuvåld.”

Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.

— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”

Myt: ”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”

Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.

I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.

Myt: ”Du sitter och hittar på allt det här!”

Sanning: Om du som läsare missat det, är merparten av ovanstående information hämtad från artikeln Nio myter om mord som publicerades i tidningen Svensk Polis (nummer 2, februari 2013). Den är skriven av Mikael Rying, en av Sveriges främsta experter på dödligt våld. Övriga källor är bl.a. BRÅ, Svensk Polis och nordisk kriminalstatistik från Kriminologiska institutionen i Stockholm.

Kriminologstuderande Louise H.

SD och pedofilerna

När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.

106/365: not for climbingOm du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.

Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.

Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?

Rättsväsendet

Old Sparky
NixBC / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.

Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.

Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.

Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.

SD och rättssäkerheten

Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.

Jelly baby lynch mob
eyesore9 / Foter / CC BY-NC-ND

Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.

Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.

Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.

Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.

Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.