Etikettarkiv: Afrika

I fokus, Myter

Bali, Breitbart och båtflyktingarna

Moderaternas Hanif Bali citerar Daily Mail och indirekt Breitbart i ett påstående om att endast tre procent av båtflyktingarna skulle vara flyktingar.

Om vi alldeles bortser från det uppenbart olämpliga i spridandet av alt-right-media är det även fel i konklusionen. Och siffrorna kommer inte från UNHCR, annat än delvis.

Här är den ursprungliga artikeln från UNHCR. Dock finns bara en del av de siffror artikeln tar upp i den, och varken Daily Mail eller Breitbart redovisar var de hittat sina data.

Men redan i Daily Mails artikel finner vi information som visar att Bali har fel i sin konklusion:

”Of the 91,902 who applied for asylum, 54,252 had their requests rejected unconditionally. Another 18,979 were given ‘humanitarian protection’ status and 12,873 were given ‘subsidiary protection’.”

De som nekades var alltså enligt Breitbart som anges som källa 54 252 av 91 902, dvs 58 %, vilket ligger ungefär i nivå med vår avslagsfrekvens i Sverige.

Av de återstående var resten alltså flyktingar, skyddsbehövande (subsidiary protection) och vad vi skulle kalla ”särskilt ömmande”.

Så hur kom Breitbart fram till tre procent? Man räknade tydligen även dem som avvek utan att söka asyl som ”inte flyktingar” trots att de aldrig utretts, och man räknade skyddsbehövande, dvs de som flyr från krig och inte personlig förföljelse, som ”icke flyktingar”, vilket rent juridiskt är korrekt men vilseledande.

Syftet med artikeln verkar egentligen vara att visa att eftersom hälften av alla båtflyktingar som tar sig till Italien aldrig söker asyl där befinner de sig inom landets gränser som papperslösa. Ändå vet vi att många av dem tar sig vidare till andra länder, såsom Tyskland och Norden.

Vad gäller Breitbarts siffror har vi letat på EUs Asylum Statistics-sida, och vi hittade antalet asylsökande och antalet som beviljats asyl, och kan konstatera att medan siffrorna för dem som beviljades asyl 2016 i stort verkar stämma med Breitbarts uppgifter ser vi inte var man hittat siffrorna för antalet asylsökande, för antalet var lägre för 2015 och högre för 2016.

Men det är självklart märklig matematik att jämföra antalet personer som anländer ett visst år med antalet som beviljas asyl samma år, som om man får beskedet i samma ögonblick man kliver av båten.

Att många söker sig till Europa utan att ha asylskäl för att komma ur fattigdom är dock korrekt. Men de är inte 97 procent av alla som söker asyl. Syftet med att sprida den sortens påståenden är kanske att få det att framstå som om asylsökande från i huvudsak Afrika inte har i Europa att göra. Det är i så fall en obehaglig slutsats.

På Motargument tycker vi att folkvalda bör hitta andra källor för sina påståenden än Breitbart. Annars kan det gå så här:

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Artiklar

”Antivitismen” – Del 4 – rasism mot icke-svarta i Afrika

Motargument fortsätter att granska ideologin om den så kallade ”Antivitismen”. För en enklare förklaring av ideologin hänvisas till tidigare artiklar i serien.

Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt skulle försöka göra sina befolkningar mer etniskt homogena.

Motargument har  i artikeln ”Antivitismen Del 3 – Invandring och rasism i Japan”,  granskat Japans invandringspolitik och invandringslagstiftning. Detta eftersom just Japan anväds av ”antivitist”-ideologerna i ett försök att påvisa att landet har ett kompakt motstånd mot invandring och som dessutom inte kritiseras för denna påstådda invandringspolitik.

Motargument visade att påståendena var grundlösa. Men hur förhåller det sig med invandringspolitiken i afrikanska länder? ”Antivitismen Del 2” visade hur Angola och Mocambique villigt mottagit ett relativt stort antal invandrare från Portugal under de senaste åren.

Rasistiska och xenofoba motsättningar mellan olika folk i Afrika, är precis som samma företeelser i Europa väldokumenterat, men det ligger utanför ämnet för denna artikel. Finns exempel som påvisar anklagelser om rasism gentemot ”vita” människor och andra etniska grupper i Afrika som har ett utomafrikanskt ursprung? Och om svaret är ”ja”, har en sådan rasism fördömts internationellt eller nationellt? Något som ”antivitist”-ideologerna hävdar inte är fallet.

För att få en bättre bild av läget väljer vi att studera Zimbabwe, Sydafrika och Uganda.

Zimbabwe

Mugabe
Al Jazeera English / Foter.com / CC BY-

Zimbabwes inrikespolitik har under de senaste tjugo åren präglats av att ett stort antal vita jordbrukare fått sin mark tvångskonfiskerad. I samband med den processen har även ett antal vita lantbrukare dödats av polis och andra grupper kopplade till den zimbabwiska regeringen. Det skall också nämnas att många zimbabwier som är oppositionella gentemot Zimbabwes regering misshandlats och dödats, alternativt flytt landet.

Exakt vad konfiskeringen av land från vita beror på och om det kan anses vara ”rättfärdigt” är en komplicerad fråga och ligger utanför ramen för denna artikel. Det är samtidigt värt att notera att Zimbabwe tidigare gick under namnet Rhodesia och styrdes av en vit minoritetsregim som utövade strukturell rasism mot svarta.

Det väsentliga i sammanhanget är att Zimbabwes president Robert Mugabe anklagats för rasism av bl.a. Dr John Sentamu, ärkebiskopen  av York i Storbritannien. Ärkebiskopen är själv en svart man och invandrad från Uganda.

Sentamu uttalade till brittiska medier år 2007:

”Mugabe är den värsta sortens rasistiska diktator”

Sentamu menade vidare att Mugabe angriper vita på grund av deras rikedomar, och genomfört en ”Orwellisk vision”, där de tidigare förtryckta tagit på sig rollen som förtryckare och glänser i sina diktatoriska förmågor.

Sentamu fortsatte sin kritik genom att hävda att Storbritannien måste komma ifrån sitt ”koloniala  samvetsskuld när det kommer till Zimbabwe”, samt att ”tiden för enbart afrikanska lösningar är över”

Sentamus uttalanden citeras och uppskattades även på Stormfronts hemsida, som är en relativt välkänd högerextremistisk hemsida under parollen ”White Pride – World Wide”. En hemsida som ”Antivitist”-ideologerna svårligen lär kunna klassa som ”antivit”.

Säkert är att Zimbabwe är ett land som kritiserats internationellt för rasism av människor med olika etniciteter och extremt olika politiska åsikter. Från brittisk-ugandiska ärkebiskopar till nazistiska högerextremister.

Sydafrika

Viva Julius Malema, Viva!
Vark1 / Foter.com / CC BY-SA

 

Det sydafrikanska regeringspartiet ANC:s ungdomsorganisation leddes tidigare av Julius Malema, men avsattes senare av ANC. Malema hade bland annat uttryckt sitt stöd för Robert Mugabe och offentligt sjungit den i Sydafrika förbjudna sången ”Skjut Boern” (Boer betyder = bonde på Afrikaans och är ett namn för ätlingar till huvudsakligen franska hugenotter som invandrade till Sydafrika under tidigare sekler).

Anklagelser om rasism gentemot Malema  har även framförts av Russel Loubser, professor i ekonomi vid University of Witwatersrand i Sydafrika.

Malema dömdes sedermera av en sydafrikansk domstol för hets mot folkgrupp på grund av sitt sjungande men fortsatte att sjunga sången ”Skjut Boern” även efter domen fallit.

Anklagelser Om rasism framförts med emfas gentemot svarta politiker i Sydafrika. Anklagelser som utreds och som inte resulterat i statligt sanktionerade repressalier mot de som anklagar. Anklagelser och som prövas av ANC, tillika Sydafrikas största och mäktigaste politiska parti som styr landet. Anklagelser som även resulterat i straffansvar utdömt av sydafrikanska domstolar.

Uganda

Idi Amin
a-birdie / Foter.com / CC BY-NC

I Uganda har man under lång tid haft etniska motsättningar mellan främst svarta ugandier och etniska indier. Även här är orsakerna komplicerade och mångfacetterade och anklagelser om rasism och diskriminering mellan grupperna är ömsesidiga. De ligger utanför ramen för artikeln.

Den viktiga frågan i sammanhanget är om den politik som olika ugandiska regeringar fört gentemot den indiska befolkningen, likväl som attityder hos svarta uganider gentemot indier, lett till större nationell och internationell kritik för att vara rasistisk.

En artikel och ett TV-reportage om återvändandet av uganider av indiskt ursprung till Uganda, sänt i den världsomspännande TV-kanalen ”Al-Jazeera” visar hur Ugandas indiska befolkning fördrevs under 70-talet på order av landets dåvarande militärdiktator Idi Amin. Samma ugandier med indiskt ursprung och deras ättlingar som på uppmuntran av Ugandas nuvarande president återvänder till landet.

Reportaget anger även att en ”djuprotad rasism gentemot asiakter fortfarande existerar i landet”.

Det får därmed även förstås att rasismen existerat under den period då ugandierna med indiskt ursprung fördrevs från Uganda.

Det skulle kunna göras fler exempel som visar att ”Antivitismen”-ideologerna har fel, men de som presenterats ovan lär tydligt visa att även svarta människor och regeringar i länder med svart majoritetsbefolkning i Afrika anklagas för rasism gentemot icke-svarta.

”Antivitist”-ideologerna uttalar ständigt sitt slagord ”Antirasist är bara ett kodord för Antivit”.

Vi på Motargument vill istället hävda att ”antivit” bara är ett kodord för omfattande lögner.