Alla inlägg av Ida Dzanovic

Obotlig optimist som älskar människors variation och värdesätter frihet och kärlek i högsta grad.

Skärpning IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige)!

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har under flera år i rad riktat kritik mot IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige), mest p.g.a. inbjudna föreläsare som har uppträtt med ett kroniskt judehat.

Alla dessa uppenbara antisemitiska konspirationer kritiserades av en rad opinionsbildare: Vänster som höger, politiker och journalister.

Hur många gånger som helst har vi undrat: ”Kommer det någon gång någonsin att ta slut?”

Trots upprepade kritikvågor så fortsätter vi att se ett och samma scenario:IFIS bjuder in en föreläsare – SKMA upptäcker grov antisemitism i föreläsarens CV – sedan börjar kritiken att darra och eka – och på slutet kommer en IFIS-företrädare och ber om ursäkt.

Det känns som en ond cirkel. En repris som alla har tröttnat på.

Men vad är det som pågår?

Varför händer det och varför upprepas det?

Sluta bjuda in föreläsare från etablerade politiska partier i Mellanöstern och Nordafrika tills vidare

Enda sättet att bryta den här onda cirkeln är att IFIS slutar att bjuda in föreläsare från de etablerade politiska partierna i länder i Mellanöstern och Nordafrika. Anledningen till det är många, bl a faktumet att det idag är svårt att finna etablerade partier (i betydelsen tillåtna av det politiska etablissemanget) i någon av  dessa länder som är fritt från judehat, kvinnoförtryck eller homofobi.

Inget etablerat politiskt parti är utan religiös inblandning och påverkan.

Alla etablerade partier i dessa länder använder några valfria delar av islam att grunda sin politiska ideologi på. Det saknas fortfarande en inspirationskälla för att skapa samhällssystem utanför religiösa grunder.

När IFIS bjuder in en föreläsare från länder i Mellanöstern eller Nordafrika så är det ofta en auktoritet inom något av dessa religiös-politiska partier i vilka man fortfarande vinner massor av poänger genom frågor om hur en kvinna ska vara och inte vara för att duga, och hur man ska hantera ”judefrågan”.Med tanke på den låga graden av yttrandefrihet som utmärker de flesta av dessa länder, så är det enbart tillåtet att propagera för religion i den färg och form som lönar sig i diktaturen. Därför är det helt omöjligt att en etablerad och accepterad föreläsare uppnår sina framgångar utan att bli erkänd och belönad av diktaturen där han (eller hon) är verksam. Kravet är ofta tydligt när de flesta föreläsare och imamer har i uppdrag att stärka diktaturen i landet genom den islamformen som diktaturen har lagt in som giltig.

Den dagen Mellanösterns och Nordafrikas regimer tillåter kunniga och väl utbildade föreläsare att fritt tala om islam som uppmanar till kunskap och respekt mellan människor, då är det dags för alla arabiska årstider och inte bara våren.

Islamistiska diktaturer och deras egna idéer

Dagens diktaturer i alla dessa länder har, tvärtom, sågat bort kunskaper och levererar istället ständigt propaganda för sina egna idéer. Hatet mot någon annan etnisk eller religiös grupp blev liksom ett utrymme, en soptipp, att tömma ut sin vrede på. Stora och starka män som kan vända upp och ned på samhället känner mindre förtryck av systemet så länge de har möjlighet att förtrycka kvinnor: egna fruar, systrar och mammor.

Det är ofta från den här typen av miljöer som IFIS bjuder in föreläsare.

Kastar man blickar på t ex på Saudiarabien, kan man se flera olika samhällssystem i ett och samma land; monarki, slaveri, feodalism, en diktatorisk regim och kapitalism. I andra länder i området ser man andra kombinationer av samhällssystem som på olika sätt rättfärdigas med hänvisning till islam.

Man använder islam som grundsten för alla dessa kombinationer för samhällssystem även om det krockar totalt och skapar en absurd obalans.

Naturligtvis är det svårt — nästan omöjligt — att boka in en av regimen accepterad föreläsare från en sådan miljö, utan att det dyker upp problem med föreläsarens uttalande om kvinnor, judar eller homosexuella.

Det är nästan omöjligt att en föreläsare, som accepteras av regimen, åker till Sverige med syfte att tala om religion, andlighet och gudstro, utan att ta upp politiska frågor som är aktuella i hans land eller hur hans favoritparti (som han själv röstar på) ser på religionen.

Därför är det omöjligt för bröderna i IFIS att både bjuda in etablerade föreläsare från Mellanöstern eller Nordafrika, och samtidigt undgå kritikstormar som får konsekvenser för alla muslimer i Sverige.

Nästan alla dessa föreläsare är i regimens/diktaturens tjänst, med uppdrag att tala om islam som formats av något judehatiskt och kvinnofientligt politiskt parti. IFIS styrelse är säkert mer medvetna om det än jag.

Därför blir man, som muslim, gång på gång ledsen och besviken över att se en banad väg för föreläsare som enbart kan skada och förringa muslimer i Sverige, samtidigt som IFIS styrelse vägrar att se andra alternativ.

Fortfarande så förstår jag inte:  Varför måste de boka sådana föreläsare, vilkas livsstil totalt krockar med livet som svenska muslimer lever här och nu?

Detta är två olika dimensioner.

Islam ser ut på olika sätt

Religion är anpassningsbar. Hur en religion ska se ut beror på landets system, livsstil, mentalitet, historia, geografiska läge m.m. Vi vet mycket väl att islam i Afghanistan inte är densamma som islam i Turkiet, och att varken turkisk eller afghansk islam kan jämföras med islam i Bosnien. Islam i Saudiarabien och i Indonesien är två olika världar.

Detsamma gäller Sverige.

Islam i Sverige kommer förr eller senare att formas efter det svenska systemet, efter våra livsrutiner, sättet att leva och tänka. Allt annat vore helt surrealistiskt.

Så vad är det man föreställer sig att islamistiska föreläsare från diktaturer kan lära muslimer i Sverige? Deras syn på islam står i total kontrast med tanken på att muslimer i Sverige och muslimer i Mellanöstern lever i två olika dimensioner, med olika vanor, rutiner, plikter och livstempo.Därför är det en motsägelse i sig att IFIS överhuvudtaget bjuder in etablerade föreläsare från diktaturer och islamistiska regimer, samtidigt som de bedyrar att organisationen vill bygga upp ett svenskt islam för svenska muslimer.

Det är inte bara SKMA:s kritik gällande judehat som är relevant i det hela. HBTQ-personer har också riktat sin kritik mot IFIS, liksom även feministiska organisationer har gjort.

De flesta muslimer, liksom jag själv, troende eller kulturella, vill inte ens se IFIS som representativa för dem.

Det är omöjligt att vi alla har fel i vår kritik.

På slutet måste jag säga att det finns en rad fantastiska föreläsare i Sverige och runt om i världen som IFIS hela tiden missar och hoppar över, och istället går direkt till regimskurkarnas auktoritära imamer och talare, som naturligtvis framstår som UFO:n i varje demokratiskt samhälle.

Helt spontant så undrar man …

Vad är det för islam som IFIS vill kalla för ”svensk islam” med hjälp av regimskurkarnas teorier?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SKMA: Bra att Islamiska förbundet avbokar antisemitisk talare, men inbjudningarna följer ett oroande mönster

Amineh – Vänsterpartiets TNT

Så fort Amineh Kakabaveh petades från vallistan förklarade hon rakt ut att hon tror det berodde på att partiet inte vill kämpa mot hedersvåld. Det är inte första gången som Kakabaveh och hennes försvarare visar oförmåga att förstå att allt som önskas är en retorik som inte ska offra andra människors rättigheter för frågan om hedersvåld.

Är det mycket begärt av en riksdagspolitiker?

Låt oss säga att Kakabavehs delning av den nazistiska propagandavideon är hundra år gammal skåpmat, trots att skandalen inträffade bara för ett år sedan. Den är färsk – men låt oss sätta punkt för det här: Hon gjorde ett misstag. Hon sa att det var ett misstag. Hon bad om ursäkt.

Tyst nu allihop som kritiserar Amineh Kakabaveh!
Ingen har levt livet i en blomkruka. Fatta. Det var ett misstag.

Men problemet är inte att Kakabaveh har begått ett misstag, utan hur hon valde att handskas med misstaget. En ansvarsfull människa med en riktig ånger på grund av sitt misstag brukar göra sitt bästa för att aldrig upprepa misstaget.

Men så stiligt och elegant blir det inte i Amineh Kakabavehs hantering av misstag.

Kakabaveh fortsatte efter skandalen gällande den nazistiska propagandavideon att springa runt i en rad medier, klädd i offerklänning, för att berätta för allmänheten att hennes kritiker var islamister, folk från olika klaner, kulturrelativister eller förnekare av hedersvåldet.

Hon påstod att hennes parti är stalinistiskt. Att hennes partikollegor är mer eller mindre maktbesatta.

Hennes Facebook-sida fortsatte att fungera som klotterplank för muslimhatiska kommentarer, dygnet runt, likt ett ”7-eleven”, utan att modereras under månader.

Är det så som Kakabaveh borde visa sig efter delningen av den nazistiska propagandavideon för att stärka sin ursäkt och få oss att glömma bort hela nazistscenariot?

Medvetet så tryckte hon in oriktiga uppgifter i sina intervjuer, vilket talar tydligt om en egocentrisk ovilja att ta ansvar för sina handlingar:

”Den antirasistiska tidningen Expo gjorde en stor nyhet av hennes Facebook-delning. Men trots att Amineh tagit bort filmklippet, förklarat vad som gått fel och bett om ursäkt, blev reaktionerna enorma.” FOKUS / den 15:e december 2016 då Kakabaveh blev ”Årets svensk”

Det stämmer inte. Inte alls. Amineh har inte erkänt sitt fel på direkten. Hon lade över ansvaret på ”en vän” som påstås ha delat den nazistiska propagandafilmen. Först senare erkände hon att ingen annan har gjort det utom hon själv.

Även då hon meddelades att detta är fejkad nazistisk propaganda så skrev hon på sin Facebook-sida:

”Jag tog bort klippet inte p g a att innehållet eftersom det stämmer och denna verklighet råder i många av landets förorter”.

”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk Stat och utropad Kalifat snart i flera förorter”.

Kakabaveh var så förtjust i den nazistiska videon, liksom i total förblindelse, att hon hade svårt att erkänna för sig själv att det var fejk:

”En enda person som säger något vettigt och bra, är flicka som kallas för ”den oskulda” kolla blickarna från männen på henne. Titta också somaliska killar som blev generade när de hör vad islamiska mannen säger! Sahlins uppdrag borde vara kartläggning av dessa föreningar och samfund som hjärntvättar ungdomar som faktiskt kommer inte lära sig annat än att kriga för jihad!”

Det fick skandalen att hålla sig höggradig. För hon gjorde inget avståndstagande från innehållet i den nazistiska videon, utan bekräftelse, även efter hon blivit medveten om att det var nazistisk propaganda.

Ett år senare så har hon målat upp en helt annan bild i FOKUS, där hon framstår som ansvarsfull med snabba och effektiva åtgärder, medan hennes kritiker (i det här fallet Expo), har gjort en elefant av en liten fluga.

Ett år efter nazistpropaganda-skandalen så har man sällan sett något liknande:

En riksdagspolitiker förlöjligar sitt eget parti och påstår sig samtidigt vilja stanna kvar i partiet.

Jag upplever Amineh Kakabaveh som en politisk olycka:

Hon blinkar till vänster och svänger till höger.

Inte ens sina egna motioner och förslag har en kör av liberaler försvarat på så sätt som de har försvarat Aminehs hedersvåldsfråga i Vänsterpartiet.

Från Vänsterpartiets riksdagsplats, som sin plattform, har Kakabaveh under längre tid skrikit högt om hur hennes partikamrater enligt henne är okunniga, fega och korrupta. Det är förmodligen därför som liberaler definierade henne som ”en stark röst”. Så stark att det darrar i öronen samtidigt som alla kritiker runt om kring henne blir anklagade för att vilja ”tysta ned” henne.

T o m hela riksdagen beskrevs av Kakabaveh på ett sätt som vi alla är vana vid att se på NMR:s hemsida, där nazisterna talar om ”landsförrädare”:

” Vad händer om du inte blir nominerad till en riksdagsplats vid kongressen om ett år?

– Vänsterpartiet behöver mig mer än jag behöver dem. Vill de inte ha mig, så tackar jag för mig. Då slipper de riksdagens enda uttalade marxist. Och förresten, vad gäller riksdagen, har jag aldrig förut mött så mycket dubbelspel, härskartekniker, osynliggöranden, maktspel och karriärism någonstans tidigare, trots att jag har levt i diktaturer. Rena stalinismen.” FOKUS den 15:e december 2016.

Att en riksdagspolitiker uttalar sig på så sätt, utan belägg eller anmälan, utan initiativ för utredning, är det svårt för någon partistyrelse att svälja gång på gång, när Kakabaveh uppträder i medier.

Sveriges riksdag är värre än en diktatur, säger ”Årets svensk”.

Men islamofobi då?

”I stället för att skydda mig har några i mitt parti försökt utnyttja det som inträffat för att – utan att kunna ge ett enda belägg – sprida bilden av mig som rasist, fascist och islamofob.”

Så citeras Amineh i tidningen FOKUS den 15:e december 2016.

Kakabaveh tycker själv att hon anklagats helt utan någon som helst anledning och belägg.

Men just i samma intervju så poppade muslimhatet och föraktet upp – igen:

”Varför ska V kämpa mot vinster i välfärden men inte mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform och lär ut vidskepelse i stället för vetenskap, trots att vi lever i ett sekulärt land?

En gång till:

”…mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform…”

Vilka religiösa skolor klär ut flickor i ”politisk uniform”?

Hur ser den ”politiska uniformen” ut, Amineh Kakabaveh?

Naturligtvis så anser Amineh Kakabaveh att:

A.) Slöja är ”en islamistisk uniform” vilket vi fick höra av Sara Mohammad (GAPF)
B.) Att slöjan skulle vara som en SS-uniform, vilket vi fått höra av Devin Rexvid.

Båda åsikter finns i Kakabavehs nära kretsar ”i kampen mot hedersvåld”.

Någonstans här kan vi gärna ta upp den kända Martin Strid-skalan om mänsklighet inom varje muslim, då muslimsk religiös klädsel utmålas som politisk uniform.

När muslimer retoriskt kläs i ”en politisk uniform” så slutar de automatiskt bli vanliga civila.

Muslimer blev soldater i ständig tjänst som kopplas till ett politiskt mål.

”En hemlig agenda” känd från Eurabia?

I så fall är muslimer inte vanliga civila utan generellt soldater.

Och mot soldater måste man slåss.

Inte retoriskt, i alla fall.

Avhumanisering av muslimer har i Kakabavehs nära kretsar pågått under lång tid nu. De kan inte ta upp frågan om hedersvåld utan att sprida hat mot muslimer.

Det är där någonstans som problemet bara upprepas.

Amineh Kakabaveh har för länge sedan förklarat att hijaben generellt är synonym för kvinnoförtryck och att beslöjade kvinnor kan bara sprida islamofobi. Hon ställde sig mot antirasister som gav sitt stöd till kvinnornas rättighet att bära hijaben. (se skärmdumpen nedan, tack).

Men Amineh är som en magiker som viftar med hedersvåld-kortet i ena handen och kastar med andra handen det glittrande muslimhatet till publiken. Applåd!

Nu aktualiseras Martin Strids evolutionsfråga igen:

Är muslimer människor? Somalier? Afrosvenskar? Invandrare?
Var tog människans lika värde vägen, om man väljer att ha en rad minoriteter i landet som offer för hedersvåldsfrågan?
Är hedersoffer mer värda och de andra värdelösa? Varför är det svårt att jobba för bådas rättigheter?

Svaret är att många struntar fullständigt i hedersvåldsfrågan men hyllar den enbart för att man fick utrymme att sprida muslimhat. Precis som friheten att skrika ut ”Död åt Mohammed! Död åt islam!” …en kommentar som Kakabaveh ”gillade” på Facebook.

Liberaler har sagt att Vänsterpartiet behöver Kakabaveh och utan att ens gå in i debatten har Vänsterpartiet accepterat order. Bra.
Vänsterpartiet övertygades av högerkören att de behöver ”en stark röst” som kan fortsätta eka och darra, splittra och anklaga Vänsterpartiet för ”tystnad”, ”okunskap” och ”vägran” gällande hedersvåldsfrågan.

Samma parti som har lagt in den här motionen i riksdagen gällande våld mot kvinnor där hedersvåldsfrågan ingår. Alla andra riksdagspartier har skrivit på den här motionen.
Så… i en populistisk epok gäller det bara att skrika högt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer läsning:

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

V-motion om mäns våld mot kvinnor – Amineh lyser med sin frånvaro

Afrofobi och muslimhat är två olika saker, Rashid Musa! 

Just det. Afrofobi är hatet baserat på hudfärg. Så är det inte med muslimhatet, Rashid Musa. Trots detta framställer du det som om afrofobi och muslimhat vore en och samma sak. I din kamp mot islamofobi så påstår du år efter år att muslimer är svarta, eller “rasifierade” och förövarna vita människor.

Som om muslimer med vit hudfärg inte existerar. Som om muslimhatare med ursprung från Mellanöstern eller Sydamerika inte existerar. 

Om man ska tro på dig, Rashid Musa, så finns jag inte.

För att jag är vit och muslim.

Och trots att jag är muslim, så finns inte mitt lidande av muslimhatet eftersom jag är vit. Ironiskt nog, med tanke på att du var cirka tio år gammal och lekte i alla dessa roliga och fina lekparker i Sverige när jag fick möta muslimhatet som var välutrustat med stridsvagnar. Vita europeiska ungdomar och medelålders män passerade bredvid mig, på väg mot döden, just för att de var muslimer. Det var så som utrotningsplanen i Bosnien såg ut. De hade helt enkelt inte rätt att existera. 

Det finns cirka 60 000-80 000 av de människorna i Sverige som vittnar om historien om det här folkmordet. 

Av någon anledning så verkar de inte finnas för dig och inte heller deras lidande, eftersom de har en annan hudfärg än dig själv.

Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992
Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992

Rashid Musa, du har skrivit en debattartikel igen. 

Det mesta som du skriver om i artikeln har du rätt i, när du pekar ut problem med diskriminering, hatbrott, klyftor och näthat.

Många kan hålla med dig om att regeringens plan i arbete mot rasism är tandlös. Men nästa gång du skriver att du vill ha synliga åtgärder mot rasism, så hoppas jag att du kommer med egna synliga förslag till åtgärder eller åtgärder som du själv har dragit i gång. 

En sak i din text stör mig; något som du återkommer till gång på gång, år efter år. 

Det är meningen där du skriver att ”muslimska kvinnor hotas när de utsätts för psykiska, fysiska och verbala angrepp av vita förövare”. Du har ständigt denna “rasliga” blick, i vilken förövaren är vit och offret och muslimen är icke vit. 

När du slår ihop islamofobi och afrofobi som ett och samma problem, så krockar definitionerna med varandra. Det skapar motsättningar och förvirring. Det försvårar och vilseleder kampen mot såväl afrofobi som islamofobi. 

15181255_10153947993391479_6217916728877632808_n
Foto: Fatima Ahmad

Fatima Ahmad är min Facebook-vän. Hon är en vit svensk kvinna som hittade sin andlighet inom islam. 

Hennes huvud bankades i marken och stora rödblåa märken fanns kvar länge i hennes vita ansiktet på grund av hennes slöja. Något som hon berättade om i Expressen.

Jag följde upp enorma trakasserier i hennes vardag. Allt från hundbajs som kastades ner i hennes brevlåda, till hotbrev. Ett par tusen svenskar som har konverterat till islam kan berätta om liknande historier. De kallades för “förrädare” mitt på gatan, och utsattes för sina familjers och sin omgivnings systematiska psykiska och fysiska trakasserier på grund av att de hade valt islam som sin religion.

Det är hatet som inte har något med hudfärg att göra.

Därför kan det aldrig slås ihop med afrofobi.

Därför kan islamofobi inte exkludera vita offer och ensidigt utpeka vita som förövare.

Ta det till dig en gång för alla. Från och med nu!

Jag läste nyligen en annan sak du skrev i Dagens Arena 2014. 

”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.” 

Även om man håller med dig i grunden, så ser man i dina ord återigen din mentala spärr, eftersom du återigen förklarar att muslimer generellt är svarta eller mörkhyade i konfrontation med vita människor (igen generellt), som enligt dig har en ”eurocentrisk lins”.

Någonstans mellan raderna så försvinner återigen cirka 20-25 miljoner muslimer som härstammar från Europa. Vita människor som har islam som sin religion i drygt 700 år. Därtill skall läggas vita som i nutid konverterar till islam.

Muslimer i Ryssland, Ukraina, Kosovo, Albanien, Tjetjenien och över hela Balkanhalvön genomled massakrer, tortyr och annan förföljelse för det de är – men de är vita och inte ens viktiga för dig att tänka på, när du talar om den globala islamofobi som enbart handlar om människor med din egen ”rastillhörighet” (den rasbiologiska begreppet du använde i Expressens artikel). 

I din lilla värld är muslimer svarta eller ”rasifierade” och icke-muslimer är vita islamofober.

Det är så som din “kamp” mot rasism ser ut, trots att du ibland även pekar ut polariseringarna i samhället. 

Malcolm X, din förebild, skrev i ett brev från sin Hajj (pilgrimsfärd till Mekka), 1964,:

”Under de senaste elva dagarna här i den muslimska världen har jag ätit från samma tallrik, druckit från samma glas och sovit under samma filt, medans jag har bett till samma Gud, med andra muslimer, vars ögon var de blåaste av blåa, vars hår var det blondaste av blont och vars hudfärg var det vitaste av vitt. Och i ord och handlingar hos de vita muslimerna, kände jag samma äkta känsla som jag kände hos svarta afrikanska muslimer från Nigeria, Sudan och Ghana.”

Hur blev Malcolm X din förebild då? Enligt det han talade om eller bara för att han både hade en muslimsk och en afrikansk bakgrund som du själv har?

Det verkar som att du inte ser eller erkänner den variation av muslimer som han själv berättade om. Inte heller har du agerat för en enig muslimsk kamp mot islamofobi i en organisation som kallas för ”svenska muslimer”.

Tycker du inte att du bagatelliserar andra muslimers lidande och islamofobi?

Vad ska jag säga till muslimhatarna som säger till mig att jag inte är ”en riktig muslim” för att jag är vit?

Du och andra ledare i alla dessa SUM-BUM-BANG-BUM-DUM-organisationer, som både klumpar ihop och samtidigt delar upp det så kallade ”muslimska civilsamhället”, drar ju snarlika slutsatser

Jag ser även det här som en virtuell kamp för min rätt att existera.

Muslimhatare förnekar mig… och enligt dig så finns jag inte.

Tänk inte bokstavligen på om att det handlar om mig, personligen, utan om tiotals miljoner andra muslimer på den här lilla kontinenten.

Förstå gärna att du kan kämpa för dina rättigheter utan att på något sätt bidra till skada för andras…

Jag ser dig som ett barn som leker med tändstickor och bensin mitt i skogen, i en tid då vi behöver retoriska brandsläckare och definitivt inte retoriska pyromaner.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Den blåa gravkammaren

De behöver inget annat utom fastmark under fötterna.

Många själar har redan nått havsbotten och stannat kvar i en evighets sökande efter marken att stå på.

Där någonstans, bland barnkroppar som vågorna tar till stränder, letar vi efter vår medmänsklighet som kunde ha räddat åtminstone en av dem.

En  som hade samma kläder och liknande skor som våra egna barn.

En som var lika busig, lekfull och nyfiken som pojken nere på gården.

En som kunde sitta i samma klassrum och med nyfikenhet lyssna om dinosaurierna.

En som vi kunde se springandes på rutschkanor på ett lekland.

Alla är livlösa kroppar som vågorna tar till stranden, som för att fråga oss om var vår medmänsklighet tog vägen.

I sitt inre gömmer den blåa gravkammaren människornas vilja att bli en av oss, att nå marken som vi står på, att få en ny chans att börja om.

Var ska man annars ta vägen?

Vänta kvar tills kroppen blir sönderslagen i bitar av bomber som aldrig slutar falla?

Att svälta ihjäl i ruinerna… Eller att ta chansen och åka över den stora djupa blåa gravkammaren?

Du kommer aldrig att kyssa fastmarken du står på, oavsett hur patriotisk du vill hävda att du är.

Men de människorna… De skulle göra det.

Det hela handlar om att nå fastmark.

Marken som vi trampar på dagligen, med arroganta och högmodiga steg.

Marken som vi är herrar på.

Marken som vi tror att enbart vi själva har rätt till att lämna våra fotspår på.

Kommer vi verkligen att ha det bättre genom att byta TV-kanal och titta på ”Farmen” istället, medan alla dessa livlösa människor på stranden ligger i sin eviga tystnad med en enda fråga till oss:

”Var tog vår medmänsklighet vägen?”

Är det verkligen livet utan medmänsklighet som vi väljer?

Fastmark.

Det hela handlar om att nå fastmark, att bli med oss, att utvecklas tillsammans och att få en ny chans.

Var ödmjuk och snäll mot varje sten du trampar på.

Du är inte de stenarnas herre!

Att födas i Europa är inget val vi gjorde.

Ta dina steg med ödmjukhet… Även vår mark kan rämna och skaka under fötterna.

Det är möjligt, åtminstone med tanke på Antarktis som smälter.

Kanske du och jag en dag blir tvungna att simma över oceanen för att nå fastmark.

Om inte vi, kanske våra barn… Eller barnbarn.

Vem kan garantera oss att det aldrig kommer att ske?

Våra riksdagspolitiker som idag har beslutat att vi ska leva utan medmänsklighet?

Även dem kan du se då i en gummibåt mot flera meter höga havsvågor.

Skrik inte då om mänskliga rättigheter och din självklara rätt till att existera!

/Ida Dzanovic

Ett folkmord är ingen politisk lekstuga!

Det finns partier i riksdagen som menar att vi borde rösta FÖR mänskliga rättigheter. Sverigedemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet uttrycker det i en och samma kör.

Precis som om vi i Sverige hittills har levt utan den viktigaste demokratiska grunden. Ovan nämnda partier vill erkänna folkmord på kristna i Mellanöstern och få landets medborgare att tro att partiernas omröstning i den här frågan har någon betydelse.
Naturligtvis så är det många som inte vet och inte förstår att våra politiker och riksdagspartier inte har någonting med saken att göra.

Det är enbart Haagtribunalen och internationella domstolar som definierar och identifierar en händelse som ett folkmord. Med en långvarig utredning som grund. Sverige har skrivit på internationella konventioner för mänskliga rättigheter och med detta, automatiskt erkännande av ett folkmord som internationella domstolar har fattat beslutet om.

nazareno
Den arabiska bokstaven ”N”

Långt efter att kristna i Mellanöstern fick sina hus markerade med ”N”, som i ”nasaré” – ”de första kristna”, så identifierade internationella domstolar det som ett pågående folkmord.

Om självklarheter borde man inte diskutera.

Jag ser det hela som en populistisk trend, okunskap eller brist på respekt mot offer då man vill plocka upp poäng bland okunniga och förvirrade.

/Ida Dzanovic

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

”Död åt Moses! Död åt judendomen!”

Hur låter det här?
Skrämmande?
Hatfullt?

Visst så låter det som Egyptens farao, men naturligtvis så är det ingen av oss som skulle undra om detta är hat mot judar eller inte, om det är hot mot en minoritetsgrupp i Sverige eller inte, eller om det är uttryck för motstånd till religionsfrihet eller inte.

Namnlös
Amineh Kakabavehs Facebook-sida 160430.

Men i skärmdumpen ovan står det annat på persiska:

”Död åt Mohammed! Död åt islam!”

Och det är Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som ”gillar” kommentaren på sin Facebook-sida. Inlägget finns kvar, och återfinns här. Kommentaren skrevs som stöd då den här politikern tog på sig offerkoftan efter att hon spridit ett fejkat nazistiskt videoklipp med antisomalisk propaganda. På Expo har man skrivit om hur Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt saknar förtroende för Amineh Kakabaveh.

Senast jag hörde orden ”Död åt islam” var på 1990-talet, och då i serbnationalistiska sånger inför Balkankriget.

Det var inte islam som dödades då.
Det var inte islam som kastades i massgravar.
Det var inte islam som sattes i koncentrationsläger.
Det var människor som du och jag, just för att de var muslimer.

Nu är det inte serbnationalister som darrar berusade på torg, utan vänner till en politiker i vår riksdag som ”gillar” den här aggressionen.

En politiker som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, människors lika värde… och religionsfrihet som en viktig del av vår demokrati.
Jag undrar hur Amineh Kakabaveh försöker framstå som ”kämpe” för muslimska kvinnors rättigheter, samtidigt som hon hatar deras religion i så hög grad? Hur går det ihop?

Det berömda frikortet ”jag-är-själv-muslim” används av Amineh Kakabaveh.  Som om det skulle ge henne något slags licens med stämpeln ”jag-kan-sprida-hatet-mot-den-här-gruppen”. Ett sådant beteende med liknande debatterror har vi sett redan, med tanke på förintelseförnekare med judisk bakgrund, som t ex Lasse Wilhelmsson.

Att Amineh Kakabaveh står upp mot patriarkatet och mot hedersförtryck är något som de flesta av oss kan stödja.

Men att kämpa mot kvinnohatet samtidigt som man sprider hatet mot en annan, är som att äta och borsta tänderna samtidigt. Det är just det som Amineh Kakabaveh gör, och i så fall är det viktigt att Vänsterpartiet fokuserar på hennes munhygien i debatten.

Det hela handlar om Amineh Kakabavehs spridning av en fejkad nazistisk propagandafilm som hon, när hon ifrågasattes, tog bort för sitt eget bästa.

13292842_10153693415132333_112506733_n
Amineh Kakabavehs numera raderade Facebook-inlägg från 160426.

Det handlar också om att hon samtidigt fortsatte att stödja de graverande åsikter som framfördes i videoklippet.

13292827_10153491395036479_893855228_n
Amineh Kakabaveh raderade även detta Facebook-inlägg.

Förklaringarna varierade hela tiden: ”argumentet” liknar TV4:s program ”Vem vill bli miljonär” då hon använde en livlina och påstod att ”en vän hade lagt upp videon” på hennes Facebook-sida. Kritiken avfärdar hon som en arrangerad ”mobbningskampanj” utförd av partikamraterna.

Hon definierade somaliesvenskar, som har uttryckt sin oro genom kritiken i debatten, hållit demonstrationer och möten med flera organisationer, som ”onda krafter” som vill ”tysta ner” en viktig röst i kampen mot kvinnoförtryck.

Här har vi Amineh Kakabavehs nästa rasistiska angrepp; svensksomalierna försvarar inte sina rättigheter som Amineh Kakabaveh har kränkt.

Hon utmålar den här minoriteten även som motståndare till kvinnorättigheter när de står upp mot rasism.

Hennes “ursäkt” innehåller inte den minsta promille av trovärdighet.

Vi på Motargument har uppmärksammat Amineh Kakabavehs propaganda mot flyktingar och invandrare redan 2015.

Vilka åtgärder kommer man att vidta inom Vänsterpartiet, då man har en politiker som stödjer hat mot somalier, muslimer och invandrare?

/Ida Dzanovic

Islamism från nära håll

En del debattörer hävdar att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke-existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Muslimer som kämpar, och som ställer sig emot extremism, förnekas och ogiltigförklaras ständigt i sin kamp av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många figurer i landet som har byggt en karriär på en skrika-högst-kamp, utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder, från muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”, eller  – ”MUSLIMER!”.

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som har givit dem ett enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har positionerat sig som självutnämnda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten har skadats av populister för att de lyckats vilseleda folkmassorna till samma avgrund av okunskap som de själva befinner sig vid. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de har fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i en rävsax mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissas varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltigförklara islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

Länka gärna till denna artikelserie (sökord: ”islamism” här på Motargument) varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”.

Islamisternas judehat

Paradoxalt nog, medan vi firar kärlekens dag är det så mycket hat som springer runt, hatet som skriker, ljuger, anklagar, trakasserar, misshandlar …och hatet som dödar! Det är så tydligt att en jude framför synagogan eller kosherbutiken är en måltavla.

Inte så konstigt att upptrappningen av hatet kom i så hög grad från islamisternas sida då varje islamistiskt parti eller extrem militär organisation har två saker gemensamt:

* Hatet mot judar
* Kalifatet som mål

Oavsett om det är Hizb ut-Tahrir, Muslimska Bröderskapet, IS, Boko Haram, Hamas, Al-Qaida… Det är de två ovan nämnda punkterna som de har gemensamt, och de visar det på olika sätt och i olika grader.

Enligt alla dessa islamist-laddade organisationer är det *judar* (generellt) som man måste slå ned från ”makten”, för att själv kunna styra. De ovan nämnda punkterna är två pusselbitar som nästan går ihop: för att kunna få kalifatet så måste man försvaga *judar* som *är i makt*. Det är där någonstans som man ser hinder. Mer eller mindre, i svagare eller starkare nyanser, så ser det ut i olika islamistiska grupper.

Och allt ställs i en paranoid misstanke: en människa som jobbar på ett bibliotek, på banken, är chef på ett företag eller är ägare av en fin villa, misstänks automatiskt så fort man får veta att personen har judisk bakgrund. Det är en ”agenda”, ett medvetet mål att ”ta över” och ”förslava andra”.

Den här synen har normaliserats så mycket att den kan bli mycket trovärdig i ögonen på någon som inte har någon aning om antisemitistisk historia. Islamistiska organisationer och partier har tagit alla antisemitiska myter på största allvar – ”med bevis”. Och beviset är just den jude som jobbar på ett bibliotek, på ett bankkontor, är företagschef eller villaägare.

Förintelse-monumentet i Berlin
Förintelse-monumentet i Berlin

Jag är redo, och skulle inte bli ett dugg förvånad om samma hatstruktur skapas mot mitt lilla folk. Eller… den är redan skapad. Vi är ju ett folk på bara 5 miljoner på Balkan och ca 10 miljoner utanför. Som flyktingar efter kriget så har bosnijaker visat sig i olika länder som arbetsamma, välutbildade, ambitiösa och pålitliga. Man finns i många banker, myndigheter, partier och konstgallerier. Detta beror på det samhällssystem man levde i, livsstil, sätt att leva, tänka OCH (lyssna noggrant nu) — den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.

Bosnijaker har i sin historia utsatts för en rad folkmord och idag känner man till det senaste under Balkankriget på 1990-talet, en kedja av koncentrationsläger, massvåldtäkter och Srebrenica. Ett exempel är 1943 då ca 150.000 bokstavligen *slaktades*, alltså dödades mest med kniv, yxa och såg, brändes upp levande, hängdes upp eller kastades i floden Drina – bara för att de var muslimer.

För att rättfärdiga folkmord efter folkmord på den här lilla gruppen på Balkan, så har man ständigt anklagats för sina framgångar: Att man skapade många framgångsrika privata företag, byggde upp många restauranger och villor, hade ett OS 1984 i Sarajevo, betydde att bosnijaker hade en agenda för att ”ta över”. De var ”hotet” mot den ”serbiska rasen” med ”många barn”.

Men, snälla, låt mig gå tillbaka en gång till, och snälla, tääääänk på det här när det gäller judar som folk:

”…den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.”

Tänk bara vad som händer med en folkgrupp som i flera tusen år är i asyl, fördrivning, fångenskap och utsätts för systematiska utrotningar. Det sista: *systematiska utrotningar* – pluralformen. Det handlar inte enbart om Förintelsen. Det har varit en rad utrotningar under historien, och Förintelsen är den värsta i den mänskliga historien.

Vad gör man när man bär med sig allt detta? Jo, man kämpar för att överleva, genom lärdom av enorma smärtsamma erfarenheter.

I denna kamp ingår det att man sätter enorma krav på sig själv och att man lär sig satsa på sina talanger, förmågor för att uppnå bra resultat i karriären för att kunna överleva. Det är en instinkt då man ständigt är en hatmåltavla. Naturligtvis så gäller det inte generellt men i det mesta så väcker man upp en liknande reflex helt instinktivt.

Islamisternas judehat har just den här färgen – att anklaga judar generellt för framgångar och möjligheter, att misstänkliggöra detta, istället för att lära sig något, åtminstone 10% av det här folkets historia.

Muslimer i sina församlingar måste göra sitt bästa för att lägga in en skyddsmur mot liknande myter och propagandan mot ett helt folk, propaganda som levereras i församlingar via aggressiva föreläsare, s k ”islamiska böcker” skrivna av de som tjänar islamistiska partiers ideologier. Viktigt.

Jag beklagar dagens situation och utsatthet.

Håll ut, vänner. Ge aldrig upp, oavsett vilka ni är och vilken bakgrund ni har.

/Ida Dzanovic

Bästa Mona Sahlin!

Bästa Mona Sahlin!

Jag läste om förslaget från en centerpartist om att rehabilitera jihadister som stridit för Islamiska Staten, ett förslag som du stödjer.

Det har varit en livlig debatt i Sverige efter detta. Många påstår att du vill belöna våldsbejakande jihadister med jobb och psykologisk hjälp när de kommer hem från kriget på Islamiska Statens sida i Syrien.

Jag vet att det inte är så enkelt. Du är samordnare mot våldsbejakande extremism. I ditt uppdrag ingår att ta reda på hur man får ungdomar att vända sig från radikal islamism. Dessutom diskuterar ni mycket hur man kan stödja avhoppare som inte accepterar Islamiska Statens hat och våld.

Det är bra. EXIT, som arbetar mot nazismen, gör redan idag ett underbart arbete för att stötta avhoppare som vill lämna den extremistiska miljön och ideologin bakom sig. Men jag tycker att du och regeringen varit för otydliga om detta. Kunde ni inte klart och tydligt från början visat att ni inte tänker ge ett öre till extremister som förblir extremister?

Utifall att det råder oklarheter kring detta, kommer här mina tankar om det livsfarliga att stötta extremister som inte lämnar extremismen bakom sig.

De människor som åker till krigsdrabbade länder för att kriga i IS namn gör inte detta beroende på brist på arbete eller på brist på möjligheter för att kunna föra ett normalt liv i Sverige. De gör det inte heller för religionens skull.

De lider nämligen av en ideologisk förblindelse, vilket ger bränsle till att hoppa upp på ett spår ockuperat av extremismens och destruktivismens grova handlingar.

För att kunna döda barn och våldta kvinnor, eller för att kunna förmå sig att sätta upp människors huvud på staket, så krävs det att man först dödar allt mänskligt inom sig själv. Vi ser varelserna i mänskliga kroppar, fast de har  ingen ångest över sina grova illgärningar. En del av dem reser fram och tillbaka till kriget, trots att de har tillgång till all info om vad IS är. Envist. Nästan maniskt.

Fanatism botar man inte utifrån, fanatikerna måste visa en vilja att bota sig själva för att man ska kunna hjälpa dem.

Hade det varit så enkPegidaelt att rehabilitera liknande typer av människor, så skulle vi kunna rehabilitera Ratko Mladic, eller Radovan Karadzic, som sitter i fängelse i Haag för brott mot mänskliga rättigheter. Efter att nämnda herrar har utfört planer på ett folkmord så kunde de ändå sitta i rättssalen med ett leende och håna överlevande som ställt upp som vittne.

Hade det varit så enkelt så skulle vi ha kunnat rehabilitera Adolf Eichmann som, innan han skulle avrättas, skrev i sitt sista brev att han skulle ligga i graven och skratta över hur många judar han har dödat. Eller betänk bara hur man skulle ha kunnat rehabilitera Heinrich Himmler.

Har det hjälpt med någon godhet mot Jackie Arklöv? Han begick en rad krigsförbrytelser i Bosnien under Balkankriget på 1990-talet. Han pekades ut av många vittnen och satt i fängelse i ett år. Han plockades upp av hemlandet Sveriges goda vilja, fick runt 30.000 kronor i skadestånd, för att ha misshandlats i bosniskt fängelse, och blev sedan satt på fri fot. Det var då han rånade banken och dödade två poliser i Malexander.

Godhetens behandling har misslyckats när det kommer till krigsförbrytare.

De som begår grova brott mot mänskliga rättigheter rehabiliteras i princip aldrig. Därför finns det internationella lagar och regler om mänskliga rättigheter som borde avgöra hantering av dessa människor. Vi måste ha en flexibel domstol där vi effektivt kan gå igenom juridiska processer rörande krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter utifrån internationell lag. Det borde vara ett brott att kriga i en internationellt terrorstämplad organisation, eller i en extremt militant grupp som svenska nazister gör när de dödar civila i Ukraina.

Att frånta människor som hängt med terrororganisationen IS sitt svenska medborgarskap är ett uselt förslag, framlagt av KD, men också av Fp. Vi har ingen rätt att producera statslösa personer för att de har begått krigsbrott. Man blir inte av med problemet om man fråntar dessa individer sitt medborgarskap, eftersom de ändå kan ta sig till andra länder och t o m smugglas in och fortsätta att begå terrorbrott. Det är då vi gör oss själva indirekt skyldiga till en eventuell terrorattack i ett annat land som begåtts av de personer som vi gjort statslösa.

Fanatiker kan man aldrig hota, skrämma eller förmå att bli bättre genom godhet.

Men vi kan hålla dörren öppen för dem om de väljer att hoppa av. Om de visar sig vara skilda från de verkliga fanatikerna.

Vilka kan räddas, och hur?

Extremism är ett helvete med olika grader, och liksom allt annat ont finns det chanser att hantera detta på ett tidigt stadium då individen hjärntvättas av extrema föreläsare som uppmanar till våld. De som kan få en andra chans är personer som själva söker hjälp för att dra sig ur liknande kretsar.

'Freedom_go_to_hell'Jag vet inte hur många unga män jag har talat med då det gäller jihadism, men jag vet att det är rätt många. Både de som aldrig skulle åka till ett krigsområde, och de som började bli mobbade av egen församling p g a sin destruktiva syn på religion. Varje enskild mobbad börjar isolera sig och avskärma sig från sin omgivning.

Bästa Mona Sahlin, med hopp om att någon med god vilja skulle hjälpa min son från det onda, så talade jag med unga män som knappt hade någon kontakt med omgivningen, eller med verkligheten runt omkring sig. De kan man konfrontera genom att använda samma religion mot de själva: bevis som tydligt vittnar om att de är på fel väg. Det är oproblematiskt, men det kräver tid.

Det fungerar ungefär som kvinnojouren jag är engagerad i. Man drar inte en förtryckt kvinna från hennes hem för att rädda henne, utan berättar för henne om vilka möjligheter hon har tills hon själv når en nivå som krävs för att kunna ta steget ut.

Man talar om religion som uppmanar till kunskap, forskning, religion som uppenbarades med första meningen ”Läs, för Guds skull!” Samma religion som förbjuder självmord, våld mot civila, vandalisering av naturen. Man talar, bevisar och utmanar de som tycker tvärtom till dialog.

Därför hoppas jag att ni inte funderar på stöd- och åtgärdsprogram för återvändande radikala jihadister från Syrien, utom om de vill hoppa av.

EXIT, som rehabliterar nazister, och KRIS, som rehabiliterar kriminella, har alla samma sak att berätta: att utan en vilja att lämna den kriminella miljön blir det bara pannkaka om man försöker hjälpa dem. Psykologer kan vittna om att psykologihjälp till personer som egentligen inte vill ta emot hjälpen inte fungerar bra, och kan slå slint bakut. Man måste först visa en vilja att hjälpa sig själv.

Och givetvis ingår det att ta ett eventuellt straff i Kriminalvården om det behövs. Att medge brott och ta sitt straff är en viktig del av en persons avhopp från extremism.

Bästa Mona Sahlin, det finns mycket att göra.

Ibland känns det som att människans livslängd inte räcker till. Så pessimistisk kan man känna sig, men god energi finns det alltid möjlighet att hämta kraft ifrån, den aldrig nedslagna majoriteten som vill och kan leva i fred och vill göra allt det bästa för samhället.

Det var på tiden att politikerna började jobba med den här frågan, man visar dessutom vilja för dialog och samarbete från olika sidor, något som också syns genom ditt engagmang.

Jag vore glad om du tog dig tid att läsa mitt brev.

Tack Mona Sahlin och lycka till på alla dina vägar!

Vänligen,

Ida Dzanovic

Dags att ex-flyktingar tar debatten om invandring i Sverige

En krönika av Ida Dzanovic

Det känns som att det är dags att en före detta flykting tar upp frågan om invandrare och gör detta på heder och samvete. En flykting som en gång begav sig upp till Norden.

”Flyktingfrågan”. Ni vet den där frågan som ”medier mörklägger”. Frågan som ”politikerna tystade ned” och den fråga som ”enbart SD vågar ta upp” enligt Sverigedemokraterna själva. Det är ohederligt att enbart klandra Sverigedemokraternas trångsynthet och rasism för dagens situation. Både vänster och höger har under lång tid banat en väg för SD till riksdagen och stärkt främlingsfientlighet med sin fega och alldeles ensidiga retoriken då det gäller just invandringspolitiken.By NuclearVacuum [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) or GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html)], via Wikimedia Commons

Socialdemokraterna har glömt bort Olof Palmes kända citat:

Sverige behöver invandrare lika mycket som invandrare behöver Sverige.

Långt efter att Palme uttalade sina bevingade ord förvandlades invandrarfrågan till en enkelspårig gata där enbart de nyanlända behöver Sverige. Förvandlingen skedde genom att det ständigt började talas om invandrare som tar och Sverige som bara ger. Nyanserna i debatten har i stort sett varit försvunna under de senaste femton till tjugo åren.

Det senaste exemplet på flyktingfrågans bristande nyanser kunde vi se när vår före detta statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanade folk att de skulle ”öppna sina hjärtan”. Denna vädjan förstärktes av dåvarande integrationsminister Erik Ullenhags fråga till sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson; ”Har du inte hjärta, Jimmie?”

Debatten handlade ständigt om ”godhet” och ”solidaritet” som kostar pengar. Något som sverigedemokraterna tolkade som självdestruktiv välvilja och därmed ren dumhet.

Det är lätt, inte minst som före detta flykting att bli oerhört trött på en sådan enkelspårighet i debatten.

Ensidighet i debatten

Och just den här ensidigheten användes av rädda, hatfulla, fördomsfulla och okunniga människor. Skamligt nog användes de av ytlig välvilja felriktade argumenten för flyktingar, till att gestalta de tuffa människor som lyckades fly från livshotande situationer, till stackars hjälplösa människor som inte vet, inte kan något och som ständigt måste hjälpas med svenska skattepengar.

Men nu är det dags att vända om och se andra sidan av myntet och inse att ett ömsesidigt behov existerar även tre decennier efter Olof Palme.

När jag år 1992 hamnade i en flyktingförläggning några kilometer in i skogen, nära den lilla staden Bollnäs i Norrland, kunde vi redan då märka att de mellan 700-1.000 av oss flyktingar som bodde i staden hade satt fart på hela området och skapat en ny arbetsmarknad.

Många läkare och tandläkare fick nya patienter. Många advokater och jurister fick nya klienter. Många fick jobb som språklärare. Många blev anställda inom Migrationsverkets och kommunens administration som handläggare. Gamla hus, bungalow och baracker som t.o.m. var i planer att saneras bort fick nya boende. Bostadsägarna fick tjäna sina pengar istället för att gå i konkurs. Även idag så ser man andra kommuner som går med vinst.

Kort sagt: Invandring är en betydelsefull bransch för Sverige.

Sverige har genom historien kämpat för att bli ett land till vilket många människor invandrar. Under merparten av de senaste tvåhundra åren av Sveriges historia var utvandringen så pass hög att det sågs som ett allvarligt ekonomiskt problem av den svenska statsmakten.

Även idag har Sverige relativt många som uppnått pensionsåldern, kombinerat med allt färre unga, varav många migrerar till andra länder för att studera och jobba.

Vi lever i ett av Europas största länder som under de senaste trettio åren enbart hade åtta miljoner invånare.

Italien är 4-5 gånger mindre men där bor ca sextio miljoner människor, dvs. Cirka nio gånger fler människor än i Sverige. Slovenien är ett land nästan lika stor som Gotland. Medans Gotland bara har 40.000-50.000 invånare, finns i Slovenien och på en något nästan samma yta, cirka två miljoner människor. Tyskland är ca 2-3 gånger mindre än Sverige men där bor ca åttio miljoner människor.

Listan som avspeglar hur glesbefolkade vi är blir lång om vi ska jämföra Sverige med andra europeiska länder.

Om vi skulle ta mått på Sveriges längd och räkna upp längden från Malmö, så ser vi ett land som sträcker sig över ett avstånd som motsvarar avståndet mellan Malmö ner till Sicilien i Medelhavet.

Minst 10 europeiska länder får plats inom Sveriges yta. Ett stort, gigantiskt land är vårt älskade Sverige, och idag med en siffra på enbart nio miljoner invånare, en siffra som äntligen har förändrats i geografiböckerna efter 30 år.

Sverige som attraktivt land

Vi kämpar fortfarande för att bli ett attraktivt land att bo i för så många fler som vill flytta hit. Sanningen är att vi aldrig kan bli ett attraktivt land om vi har så lite folk i ett gigantiskt land där man bor tätt bara runt om tre stora städer (Malmö, Göteborg och Stockholm).

Tidigare Volvochefen Per Gyllenhammar har en gång sagt att vi behöver ha en befolkning på tjugo miljoner för en bra arbetsmarknad och utveckling som kan gå i samma nivå med andra europeiska länder.

Men 20 miljoner är en enorm siffra och enbart sverigedemokraterna talar om miljoner och t.o.m. miljarder människor som ”kan flytta in”. Detta trots att ingen av våra regeringar och politiker skulle ställa upp på en liknande gigantisk invandringsvåg till landet.

Vilken Hollywoodstjärna bestämmer sig för att bosätta sig just i Sverige? Våra svenska Hollywoodstjärnor flyttar däremot ofta till USA. Världskända företag placerar inte sina huvudkontor här och de svenska internationella företagen flyttar allt mer sina huvudkontor till andra länder.

Under senare år kommer dessutom allt färre gäststudenter från andra länder hit. De väljer ofta andra länder, såsom Frankrike, Storbritannien, Italien eller Tyskland.

Vi har bara ett val om vi skall ha en tillräckligt stor befolkning av arbetande människor: Att ta emot de som måste komma bort någonstans, från kriget och elände.

Fler människor sätter i gång byggbranschen och bara ett bostadshus öppnar en rad dörrar för arkitekter, designer, ingenjörer, byggarbetare, administratörer, lastbilsförare, målare, tapetserare, elektriker och rörmokare. Spontant så flyttar småföretagare in i nya områden som byggs upp för att sälja sina varor eller att erbjuda sina tjänster.

Det är så som Sverige kan växa, utvecklas och bli ett mer attraktivt land.

När man promenerar genom Drottninggatan i Stockholm, så ser man till vänster och höger en rad småföretag som skapades av forna flyktingar och som nu är svenska medborgare. Kaféer, krogar, restauranger, klädaffärer, skoaffärer, blombutiker, städfirmor, transportföretag.

Jimmie Åkesson har själv sagt att småföretaget är Sveriges framtid: ”Det är där som jobben finns!” sade han. Men tänk bara om de människorna aldrig har kommit till Sverige? Kan du blunda en stund och föreställa dig Stockholms huvudgata utan alla dessa företag?

Varje 5-e person med invandrarbakgrund är idag småföretagare.

Läs gärna även här, tack!

Tänk på det varje gång då du hör talas om ”massinvandring” där de nya människorna som kommer hit beskrivs på ett sätt som får dem att påminna om termiter som vill äta upp vårt land.

”Invandringsinvasion” är också ett känt ord som används av s.k. ”Sverigevänner” som enbart genom skräcken vill plocka upp röster av okunniga och fördomsfulla människor.

Rekommenderar varmt följande artikel:

Sverige kan inte ta emot alla flyktingar

Ida Dzanovic / ex-flykting nummer 441, år 1992, bland ca 80 000 som togs in i Sverige under kriget i det Forna Jugoslavien. 50 000 fick stanna. Under 1990-talet tog Tyskland emot en kvarts miljon från Forna Jugoslavien.