Etikettarkiv: kulturarv

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter

År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).

Sverige har fem erkända nationella minoriteter

De fem nationella minoriteterna i Sverige är:

Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.

Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.

En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.

Syftet med den nya minoritetspolitiken var:

  • att ge skydd för de nationella minoriteterna
  • att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
  • att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande

Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.

I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.

I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.

Kriterier för att erkännas som nationell minoritet

Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:

  1. Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
  2. Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
  3. Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
  4. Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.

Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:

Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.

Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt

I rapporten, kallad ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, framförs förslag på hur man ska arbeta med att förbättra hälsoutvecklingen hos de fem nationella minoriteterna.

På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.

Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.

Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna

Rapporten berättar att hälsosituationen för minoritetsgrupperna är olika, även i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:

Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.

Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.

Slutrapporten från Folkhälsomyndigheten, ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, publicerades den 20 november 2017.


2014 års rapport och åtgärdsförslag

I rapporten 2014, ”Samråd med Sveriges nationella minoriteter” föreslogs bl a följande åtgärder i syfte att främja hälsoutvecklingen hos de nationella minoriteterna:

Romer:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
  • Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.

Judar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
  • Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.

 Samer:

  • Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
  • Bilda ett samrådsforum.

Sverigefinnar:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
  • Ha särskilt fokus på barn och unga.

Tornedalingar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
  • Utveckla ett förslag till en pilotstudie.

2017 års rapport och åtgärdsförslag

I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:

Romer:

  • Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
  • Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
  • Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.

Judar:

  • Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
  • Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
  • Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.

Samer:

  • Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
  • Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
  • Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
  • Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
  • Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
  • Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
  • Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
  • Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
  • Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
  • Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
  • Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
  • Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.

Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.


För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.

För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.

Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:

Om nationella minoriteter

www.minoritet.se

Institutet för språk och folkminnen

Om nationella minoriteter hos Regeringskansliet

Diskrimineringsombudsmannen (DO)

Sametinget

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratar högst och oftast om det svenska kulturarvet. För många framstår detta som relativt harmlöst – varför skulle det vara problematiskt med folkdans i förorterna eller skapandet av en kulturarvsfond?  Det finns dock skäl att vidare belysa Sverigedemokraternas kultur- och kulturarvspolitik och att skärskåda de ideologiska fundament på vilka den vilar. Kulturarvspolitik är just politik och måste sättas i en kontext och ses mot det specifika partiets ideologiska grundvalar (det är till exempel ingen slump att Socialdemokraterna vill prioritera det industriella kulturarvet).

Ett bra exempel på sådan aktsamhet är sprungen ur den akademiska profession som kanske tydligast berörs av kulturarvspolitiken; arkeologin. I sin artikel ’A Spectre is haunting Swedish archaeology – the spectre of politics’ (2011) uppmanar Anders Gustafsson och Håkan Karlsson de yrkesutövare som berörs av kulturarvspolitiken att inte okritiskt välkomna Sverigedemokraternas löften om höjda anslag. De gör det för att de ser den ideologiskt drivna motivationen bakom Sverigedemokraternas vurm för kulturarvspolitiken och vilka konsekvenser ett naivt välkomnande från Sveriges kulturarvsarbetare kan få. Denna vaksamhet är viktig och något som det behövs mer av.

Kultur är det nya ”ras”

Sverigedemokraternas beskrivning av sin politik följer en gemensam utveckling hos många nationalistiska partier där fokus skiftat från en betoning av ras och etnicitet till kultur. Sverigedemokraterna medger till och med, enligt devisen att det är bättre att förekomma än att förekommas, att den nationella kulturen förändras över tid. Något som är okej bara förändringen skedde för längesedan. Det är en halvmesyr till analytisk eftergift som endast visar på att inte ens SD kan blunda helt inför att forskningen kring samhällen och kulturer utvecklats sedan Johann Gottfried Herders dagar.

Skrapar man lite på ytan blottläggs det faktum att hudfärg, hårfärg och efternamn alltjämt är av avgörande betydelse för huruvida en person ses som en del av folket och ’folkgemenskapen’. Detta blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot annat än bara de mest välpolerade policydokumenten. Det är ett parti vars nuvarande ledare i början av sin politiska bana förmedlade slagord som ’Sverige åt svenskarna!’ och där andra absoluta förgrundsfigurer bland annat hävdat att judar och samer inte är svenskar. I Sverigedemokraternas idévärld förblir ett kategoriserande baserat på etnicitet till syvende och sist det som avgör om din svenskhet och lojalitet mot nationen ständigt kommer ifrågasättas eller inte. Kulturarvspolitiken är en förlängning av denna ideologiska kärna.

Blod och jord

Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Kort sagt representerar kultur- och kulturarvspolitiken ännu ett område där SD söker definiera vilka som ingår i den svenska nationen och vilka som är en del av den mytomspunna ’folkgemenskapen’. Det är en typ av blod-och-jord-tänkande som av SD ses som nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla samman. Det är viktigt att opponera sig mot dessa tankefigurer.

Arno Breker, ”Die Partei”

Det är fullt möjligt att fascineras av de umbäranden människor i Sverige har fått utstå genom århundraden (och att vilja bevara spåren av detta) utan att se gemensamma anor till 1600-talets bondesverige som en förutsättning för att kunna samexistera år 2017. Ett löjligt exempel skulle säkert många invända, och det är precis det som är poängen. Varje försök att konkretisera den palett av begrepp som Sverigedemokraterna använder sig av i relation till det svenska kulturarvet mynnar ut i absurda exempel. Var ska gränserna dras och hur ska en konkret och stringent politik kunna formuleras med idéer om en historiskt grundad ’folkgemenskap’ som utgångspunkt?

Blir en person några procent mer svensk för varje årtionde bakåt i tiden denne haft släkt boendes inom Sveriges gränser? Kanske ska andelen familjemedlemmar som utövar folkdans eller regelbundet besöker slottsruiner påverka hur svensk en person anses vara. Absurt var ordet.

Att vilja bevara medeltida kyrkor eller att levandegöra gamla seder är inte i sig problematiskt. Det går att intressera sig för det svenska kulturarvet utan att godta påståendet att nationen är en av naturen given, nästan mytisk, gemenskap som är en absolut förutsättning för att människor ska kunna samexistera och frodas.

Det svenska kulturarvet bör diskuteras och debatteras men på riksdagsnivå bör intresset för svensk historia ha passerat pojkrumsstadiet. Att problematisera och analysera är inte samma sak som att förneka att landet Sverige har en historia, inte heller är det att synonymt med att bestrida tanken om att det finns ett arv från det förflutna som av en mängd olika anledningar kan vara värt att bevara.

Men varje försök till analys av det som uppfattas som svenskt uppfattas av SD och dess anhängare som ett förnekande av detsamma. Det är inget annat än intellektuell lathet, ett reflexmässigt sätt att slippa konkretisera och sätta sina idéer om nationen och ’folket’ på prov.

I den bästa av världar representerar Sverigedemokraternas syn på kulturarvet en teoretisk och politisk återvändsgränd, men det mesta tyder på att det är mycket värre än så.

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

 

Myt: Kusingifte

I Sverige är kusingifte tillåtet. Det finns ingen lag mot det i Sverige. Äktenskap och sexuellt umgänge mellan personer som är i direkt upp- eller nedstigande led besläktade med varandra är förbjudet i lag. Sexuellt umgänge mellan halvsyskon är däremot inte förbjudet och halvsyskon kan efter tillståndsansökning hos Länsstyrelsen få ingå äktenskap. Svensk rätt är alltså tämligen tillåtande på det här området.

MYT:

Kusingifte leder alltid till inavel

I andra länder, som har en lite annan tradition än Sverige, har ordet kusin en betydligt vidare innebörd.

Waldburg Ahnentafel
Anonymous / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Tänk till exempel på en man som har fyra fruar, och har barn med samtliga av dessa fyra fruar. Då är de barnen halvsyskon. Om samtliga av dessa barn växer upp och i framtiden skaffar barn med respektive make/makar, då får dessa kusiner stor variation vad gäller genuppsättning. Ganska stor skillnad jämfört med den snäva svenska innebörden av ordet kusin.

I vissa kulturer och språk så ingår i begreppet kusin ibland även mer avlägsna släktingar, som i Sverige kallas för syssling, tremänning, brylling, fyrmänning osv.

Läs även Motarguments artikel om inavel.

Granskning — Svenskfientlig litteratur – Del 1

Sverigedemokraterna vill införa en svensk kulturkanon. En sökning i Svenska Akademiens Ordlista ger en omfattande och varierad beskrivning av ordets betydelse. Ordet är av latinskt ursprung. En av ordets mest allmänbeskrivande definitioner är ”förebild” och ”förteckning”.

Katolska kyrkan upprättade en ”Kanon” bestående av de som ”kanoniserats”, det vill säga helgonförklarats av Påven. Nationalencyklopedin definierar ordet ”kanon” som ”texter eller dokument som kan anses normerande”.

En grov översättning av sverigedemokraternas definition av ”svensk kulturell kanon” kan vara en förteckning över kulturella verk såsom litteratur, konst, filmer och andra viktiga kulturella skapelser med anknytning till Sverige.

Kunskap om svensk kultur är viktig för oss som bor i Sverige oavsett vilka vi är och vilket ursprung vi har. Om kunskapen och förståelsen för den skall spridas utifrån ett sverigedemokratiskt perspektiv, är det rimligt att anta att ingen svenskfientlig kultur sprids. Urvalet till en svensk kulturkanon måste göras med svenskfientligheten i beaktande. En av flera återkommande definitioner av svenskfientlighet är att nedvärdera den svenska nationen och svensk kultur.

Om en svensk kulturell kanon skall upprättas, är det rimligt att urvalet till en sådan kanon inte består av kulturella verk som nedvärderar den svenska nationen, kulturen och etablerade svenska kulturinstitutioner.

Låt oss därför granska den klassiska svenska litteraturen. En klassisk svensk kultur som per definition kan tänkas ingå i en framtida svensk kulturkanon. Gömmer sig svenskfientligheten där? Jag befarar att så är fallet.

Den nedlåtande kritiken av svenska kulturella beteenden, traditioner och institutioner går som en röd tråd i böckerna. Böcker som för övrigt utgör standardverk i litteraturvetenskap på högstadiet och gymnasiet.

De svenskfientliga ”Utvandrarna”


Karl-Oskar och Kristina på youtube

Karl-Oskar och Kristina diskuterar i videoklippet hur de skall ge mat åt sina allt fler barn. Hur många svenskar tål Sverige?

Först ut är presentationen av den svenskfientliga realistiska serien ”Utvandrarna”. Den skrevs av författaren Vilhelm Moberg och författades delvis utomlands. Bokserien blev tidigt en bästsäljande klassiker som bevarats, filmatiserats och hyllats av alla de sverigefiender som uppskattar en realistisk beskrivning av Sverige och svenskar i USA under mitten och slutet av 1800-talet.

Samtidigt som en sann företrädare för Sverige, tillika svensk riksdagsman för Bondeförbundet (Centerpartiets föregångare) år 1951 hävdade att Moberg skulle fängslas för följande formuleringar i boken ”Utvandrarna”:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?

En riksdagsman för Högerpartiet brände boken ”Utvandrarna”.

Småländska riksdagsmän leder ”utvandrareprotest”, SDS 1951-02-15 (Sydsvenska Dagladet).

Litteratur som visar hur kyrkans representanter köper sex av prostituerade. Svenskfientligt måhända?

Böckerna i kronologisk ordning är 1. ”Utvandrarna” 2. ”Invandrarna” 3. Nybyggarna och 4. ”Sista brevet till Sverige”.

Utvandrarna kretsar kring en småländsk familj under 1840-talet och framåt i det stora landskapet Småland. Så småningom bestämmer de tillsammans med några drängar, en väckelsepredikant, en man som inte står ut med sin fru och en ökänd lokal prostituerad att utvandra till USA. Vi återkommer till det.

Boken är starkt Sverigekritisk – rent av sverigefientlig

Boken ”Utvandrarna” inleds med en beskrivning av hur många och vilka slags människor som bodde i den sockenförsamling som utvandrarna utvandrade ifrån. Beskrivningen visar hur Svenska Kyrkans dåvarande folkbokföring och redogörelse av invånare och deras privatliv uppvisar en detaljrikedom som skulle göra Nordkoreas säkerhetstjänst avundsjuk. Allt bevarat i svenska kyrkoböcker fram tills denna dag.

Utvandrare i Göteborg 1905
Utvandrare i Göteborg 1905

Den beskriver vilka som av kyrkan ansågs föra ett omoraliskt leverne, vilka brott personerna begått, vilken social ställning och ursprung varje enskild individ har.

Men boken inleds tidigt med en ljuspunkt. Ett hopp i det beskrivna mörkret. Riksdagen har nyligen genomfört ändrad lagstiftning som gör att man inte längre behöver få tillstånd av självaste Sveriges Konung för att resa ut ur Sverige.

Detta vid en tid då flera andra politiska reformer ändrar det svenska samhället. Förslavandet av köpta bortrövade afrikaner vid S:t Bartholomey i Västindien upphör (1847). Judar får laglig rätt att bo var de vill i hela Sverige (1860). För att nämna några exempel.

Man får lämna Sverige direkt om man så vill. Och det ville många i Småland och på andra håll i Sverige. Varför ville de lämna Sverige? Utvandrarna beskriver fler skäl än antalet huvudpersoner i boken som vill lämna Sverige.

Karl-Oskar – huvudfigur och svenskfientlig

Den mest framträdande personen i boken heter Karl-Oskar. Hans föräldrar ”brottas med stenen” som uttrycket heter i boken och på gammaldags småländska. Med det menas att bönderna ägnar stor tid att flytta bort massvis av stenbumlingar från istiden som förstör plogar och hindrar effektiv sådd av jorden. Stenbrottningen förstör bönders ryggar och Karl-Oskars pappa får en stembumbling över sitt ena ben som krossas och invalidiserar honom för evigt.

Karl-Oskar tar över gården och fortsätter brottas med stenen. Trots att han tidigt blir en skicklig bonde blir skördarna allt sämre. Han träffar sin hustru Kristina och de får allt fler barn som svälter på grund av missväxt. Allt fler barn springer ut på vägarna för att tigga mat när ”tarmarna river i magen av hunger”. När Karl-Oskars lilla dotter stillar sin hunger genom att äta barkbröd, barken sväller i magen, magsäcken spricker och hon dör en långsam, plågsam död bestämmer Karl-Oskar sig.

Karl-Oskar har blivit svenskfientlig. Karl-Oskar skall göra som så många andra svenskar. Han skall utvandra till USA, eller ”Amerika” som det populärt kallades. Han säger till andra i sin by att han inte längre vill vara svensk. Han vill bli ”amerikanare”.

Nästa del i granskningsserien om svenskfientlig litteratur fortsätter här på Motargument.se inom några dagar.

/ Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Sverigedemokraterna, kulturarv och utveckling

Sverigedemokraterna är ett parti man kan säga har gått i barndom. Partiet har 25 år på nacken, men dess åsikter och beteende ger vid handen en ungefärlig ålder på runt 4 år. Deras syn på bland annat kulturarvet är rentav naiv.

Den här fanatiska tron på att det gemensamma, svenska kulturarvet ska ta det svenska folket framåt i tiden är fullkomligen barock. Sverigedemokraterna är ett konservativt, bakåtsträvande parti som vill kontrollera den svenske individen och se till att denne följer ett bestämt mönster som passar Sd’s syn på hur Sverige borde se ut. Tyvärr överensstämmer inte detta med verkligheten, och kommer aldrig att göra igen. Sverige ingår nämligen i världen, och världen har utvecklats i en rasande fart de senaste 150 – 200 åren.

Sverigedemokraterna har en oerhört romantiserad bild av det svenska femtiotalet med kärnfamilj, hemmafruar och arbetande män, som inte har någon reell anknytning. Det skulle nämligen bli alldeles för dyrt. En kärnfamilj på fyra personer där endast en vuxen arbetar – denne vuxne skulle behöva ha en väldigt hög lön för att kunna försörja sin familj. Det är tyvärr inte alla förunnat, vilket skulle innebära att staten ändå måste bistå med stora summor i bidrag på ett eller annat sätt. Det skulle inte heller bli lika mycket pengar i rullning, eftersom nämnda kärnfamiljer inte skulle ha råd att handla lika mycket. Alltså skulle vi få ett nytt, väldigt tydligt klassamhälle, staten skulle  inte heller få in lika mycket skatter, och därav blir också staten fattig. På det stora hela kan vi alltså sammanfatta detta som en oerhört dålig idé.

Det slående med Sd är att deras idévärld består av en väldigt homogen grupp av svenskar. Deras plan verkar vara ett toppstyrt Sverige där staten styr i princip alla individers valmöjligheter. Den fria viljan och det fria valet försvinner, och vi kommer alla att behöva göra precis det staten (läs; Sd) vill att vi ska göra. Vi ska alla vara likadana och vara sammanhållna med strypkoppel.

Andra saker som Sd har glömt, eller kanske till och med ignorerar är att ett kulturarv är under ständig utveckling och förändring. Visst finns många saker i kulturarvet kvar, såsom historiska byggnader och andra historiska minnesplatser, men till exempel språket med dialekter, uttal och stavning förändras genom åren. Nya ord kommer till och försvinner. Religionen i sig förändras kanske inte så mycket, men vår inställning till den samt dess roll i samhället förändras. Vi har inte samma syn eller behov av religion idag som vi hade för tvåhundra år sedan. Till och med synen på historien förändras, beroende på hur man tittar på den.

Det som är fantastiskt med det är att det inte har ett dugg med invandringen eller dess eventuella kostnader (som för övrigt inte riktigt kan ses som kostnader, eftersom pengarna rör sig i systemet med moms, skatter, inkomster till handlare och så vidare) att göra. Språket utvecklas och förändras oavsett om det finns invandrare i närheten eller ej. Religionen och dess status i samhället har inte särskilt mycket, om något alls, med invandringen att göra. Våra historiska byggnader och andra minnesplatser kommer att stå kvar, oavsett om landet översvämmas av invandrare eller ej. När det gäller förändring av stadsmiljöer så har det inte ett dugg med invandring att göra, utan snarare att en stads politiker vill förnya stadsbilden med modern arkitektur, och således rivs äldre bebyggelse ner för att ge plats åt det nya.

Och det är snarare där partier som Sverigedemokraterna skulle kunna göra nytta. Genom att se till att Sverige behåller kulturmiljöer, att se till att hålla dessa i skick så att vi, det svenska folket med både infödda och nya svenskar kan minnas vår historia. Det finns länder som är betydligt bättre på det än Sverige. Titta bara på Italien med all sin kultur och all sin konst. Där behåller man antika byggnader och bygger upp städer omkring dessa i stället för att riva. Tänk om Sverige kunde göra något liknande. Turismen skulle öka, både internt och externt. Mer pengar skulle börja rulla, fler skatter skulle komma in, och vi skulle kunna värna om vår välfärd på ett bättre sätt.

Om Sd skulle anta en sådan inställning i stället för att bete sig som ouppfostrade småglin när det gäller invandring, så tror jag att Sverige skulle må betydligt bättre.

Foto: Photodropper plugin för WordPress.

%d bloggare gillar detta: