Etikettarkiv: Tyskland

Myter

SD:s parallella universum – När kriget kom till Norge

För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.

I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.

”I enlighet med FN:s flyktingkonvention så utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd i det första säkra land som kan nås. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad asyl-shopping). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Oavsett aktuell omvärldssituation är det av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)

Påståendet om att flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.

Av artikel 1, punkt 2 i flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.

Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.

I tredje till femte stycket i preamblen (förordet) till flyktingkonventionen (markering i fetstil gjorda av mig) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:

”i betraktande av att beviljandet av asyl kan medföra en utomordentligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av hithörande problem, vilkas internationella räckvidd och natur erkänts av Förenta Nationerna, därför icke kan uppnås utan internationellt samarbete, under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater, samt efter tagen kännedom om att Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar erhållit i uppdrag att övervaka tillämpningen av de internationella konventioner, som bereda flyktingarna skydd, och i insikt om att en effektiv samordning av de åtgärder, som vidtagas för att lösa flyktingsproblemet, kommer att vara avhängig av staternas samarbete med Höge Kommissarien” (Källa: Human Rights

Dublinförordningen reglerar asylsystemet

I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.

Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: Migrationsverket)

I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: Mänskliga rättigheter)

Du har rätt att söka asyl varhelst du vill

På Migrationsverkets hemsida läser vi följande vad gäller Sverige:

”Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.” (Källa: Migrationsverket)

I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.

I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.

I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.

Vem vet förresten när kriget kommer till Norge?

Källor:

Riksdagen: ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990)

Migrationsverket: Dublinförordningen

Human Rights: Flyktingkonvention angående flyktingars rättsliga ställning

Mänskliga rättigheter: Europakonventionen (protokoll nr 4)

Myter

Myterna om svensk flyktingpolitik och ”J”-passen på 30-talet

SD-kopplade lögnfabriken, Socialdemokraterna och sanningen, skriver om Socialdemokraterna bl a på 30-talet. Man gör en stor poäng av de s k ”J”-passen, närmare bestämt det som skedde när Sverige och Schweiz fick Tyskland att stämpla ett ”J” i judiska pass, för att förhindra att de kom in i länderna. Vad skedde egentligen? Och har Sverigedemokraterna någon anledning att slå mynt av den historien?

Hur västvärlden hanterade de judiska flyktingarna på 30-talet är ingen snygg historia. I praktiken alla länder införde begränsningar för att förhindra en ”massinvandring” av judar. Så även Sverige. Alla internationella konferenser om hur man skulle lösa ”problemet” med de flyende judarna slutade i katastrof, som Evian konferensen. Hitler ”erbjöd” sig till och med att förvisa alla judar men omvärlden ville inte ta emot dem.

Och i Sverige som i alla andra länder var den politiska enigheten stor, från höger till vänster.

Av alla demokratiska antinazistiska rörelser var Socialdemokraterna och arbetarrörelsen  de som mest aktivt mobiliserade mot nazismen, i hela Europa. Men den verbala striden mot nazismen följdes inte av en villighet att ta emot nazisternas offer, som judar och romer.

Det är om det som denna artikel handlar. Nej, INGET av de politiska partierna betedde sig snyggt. Inte heller Socialdemokraterna. Göran Persson bad om ursäkt för detta 2005.

Men de som minst ska brösta sig i denna fråga är SD eftersom de idag använder exakt samma argument mot invandring av flyktingar som alla svenska partier gjorde på 30-talet.

”J”-passen

1936 till 1938 skärptes den svenska flyktingpolitiken. En ny utlänningslag skrevs och tullens befogenheter att avvisa flyktingar skärptes. Bakom den nya utlänningslagen låg en rädsla för att judiska flyktingar skulle söka sig till Sverige från Nazityskland. Det finns många paralleller mellan 30-talets flyktingpolitik och dagens flyktingpolitik. Många av dagens sverigedemokratiska argument för stängda gränser återfinner man i debatten från 30-talet.

Det är ganska känt idag att Sverige och Schweiz fick nazisterna i Tyskland att stämpla ett ”J” i judarnas pass så att man lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen. Men få har undersökt VARFÖR Sverige ville detta och hur det motiverades i debatten.

Svaret är att det motiverades med att myndigheterna var fulla av skräck. Hela 5 000 flyktingar fanns i Sverige. Många av dem var politiska flyktingar men en del var här av andra skäl, till exempel judarna. Med nazisternas politik hotade Sverige att översvämmas av icke-politiska flyktingar, som judar, ansåg man. Därför behövde Sverige reglera flyktingmottagandet.

Var man förföljd jude på 30-talet ansågs man inte ha flyktingskäl, man var ju ”bara” religiöst förföljd. ”Lyxflyktingar” som det hävdades då.

De nya lagarna gällde från 1937. Lagarna föregicks av intensiv debatt i riksdag och media. Det gav ut en Statlig utredning 1936 (1936:53) som man kan läsa också.

Asyllagen och judeproblemet

Den nya asyllagen 1937 klubbades igenom med stor enighet mellan Högern (idag Moderaterna), Bondeförbundet (idag Centerpartiet), Folkpartiet (idag Liberalerna) och Socialdemokraterna.

Syftet med lagen var att stärka skyddet mot ovälkomna flyktingar och reglera mottagandet av politiska flyktingar. I synnerhet Folkpartiet och Socialdemokraterna månade om att politiska flyktingar skulle få fortsatt skydd i Sverige. Men förföljda judar ansågs INTE vara politiska flyktingar.

Dessa ville de flesta stänga ute från Sverige. Så 1937-38 stärktes gränsskyddet, speciellt över Öresund, för att mota bort ovälkomna flyktingar, dvs judarna.

SOU 1936:53 är fascinerande läsning. Det som slog mig mest när jag läste den är hur snävt lagstiftningen definierade vilka som har rätt till asyl. Som flykting med asylrätt definierades bara de som arbetat POLITISKT i ett annat land.

Asylrätten har utvidgats sen dess. Men än idag utvisar man homosexuella, förföljda kristna och ateister för att de inte anses ha asylskäl. Att vara kvinna som hotas av hedersförtryck och förföljelse, på grund av att hon är kvinna, anses inte heller vara ett giltigt asylskäl. Ekonomiskt förtryck och misär är givetvis varken nu eller då sett som giltigt asylskäl.

Om vi kikar på utredningen ser man en tes upprepad gång på gång:

”Den stora omfattning, flyktingproblemet antagit, har aktualiserat begreppen politisk flykting, politiskt brott och asylrätt.” (Källa: SOU 1936:53, s. 54)

Före första världskriget var migrationen liberal och i stort sett fri. De stora flyktingströmmarna, i synnerhet bestående av ryssar och östeuropeiska judar, gjorde att Sverige, liksom de andra europeiska länderna, var tvungna att begränsa invandringen. Många har velat öppna gränserna igen, men den senaste tidens politiska händelser har visat varför det inte går:

”Nu anförda, allmänt kända förhållanden visa med all tydlighet, att de förhoppningar, man en gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte, icke gått i uppfyllelse.” (Källa: SOU 1936:53, s. 8-9)

Vilka är då de händelserna? Jo, naziförföljelsen av judar som lett till en ökning av ”icke önskvärd invandring” av judar.

”I samband med den nationalsocialistiska regimens upprättande i Tyskland och under tiden därefter infördes, såsom bekant, stadganden, som dels stämplade vissa politiska rörelser som illegala, dels ock i hög grad inskränkte den tyskjudiska befolkningens förvärvsmöjligheter inom landet. Följden av denna lagstiftning har blivit en omfattande utvandring från Tyskland. Denna utvandring har förorsakat betydande svårigheter för ett stort antal länder. De spärrar, som överallt rests mot icke önskvärd invandring, ha ej kunnat upprätthållas mot denna emigrantström. Särskilt ha det tyska rikets grannstater nödgats öppna sina gränser för att mottaga ifrågavarande flyktingar. Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. Ett icke ringa antal politiska flyktingar ha sökt sig hit, och även den judiska utvandringsströmmen har vänt sig mot vårt land. (Källa: SOU 1936:53, s. 8. Fetstilen har jag lagt till)

Asylrätten som den tolkas i internationell lag omfattar enbart politiska flyktingar. Inte dessa massor av människor som nu håller på att fly, förklarade man. Att vara förföljd jude gjorde INTE personen till flykting med asylrätt.

I svensk debatt kom dessa flyktingar ofta att beskrivas som ekonomiska migranter. I vissa fall som lyxflyktingar.

Lägg märke till att förutom de judiska flyktingarna ansåg utredningen även att de som flydde från de just då pågående massmorden i kommunistiska Sovjetunionen inte heller hade giltiga asylskäl.

”Enligt standardauktorerna på folkrättens område menas med politisk flykting en person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott.” (Källa: SOU 19536:53, s. 55)

”Det framstår som klart, att den inom folkrätten utbildade definitionen å politisk flykting ej numera är tillräckligt omfattande. I fråga om en del av de ryskfödda personer, vilka sedan länge vistats här i landet, torde det näppeligen kunna antagas, att de i sitt hemland skulle riskera ansvar för politiskt brott. Antalet tyska politiska flyktingar enligt nämnda bestämning lärer visserligen vara stort i och för sig. Men i förhållande till hela mängden av flyktingar är deras antal ringa. Man har skäl att antaga, att av det hundratusental personer, som under de senaste fyra åren lämnat Tyskland, blott en mindre del tillhöra denna grupp (kategori I). Som politiska flyktingar enligt hävdvunnen terminologi lära icke de kunna anses, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskera att bliva intagna i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder (kategori II). Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, betraktas såsom politiska flyktingar (kategori III). Man rör sig alltså här med helt nya flyktingsbegrepp. Detta förhållande har också kommit till uttryck i förenämnda internationella överenskommelser.” (Källa: SOU 1936:53, s. 56. Fetstilen har jag lagt till)

Som ett eko av debatten igår läser man att man inte kan utsträcka asylrätten till judarna (det är de som åsyftas i texten) eftersom vår svenska ekonomi inte skulle klara av det.

”Men det är även tydligt, att asylrätten, vilken utformats för beredande av skydd åt politiska flyktingar, icke kan utan vidare eller i sin fulla utsträckning tillämpas på det hundratusental personer, varav flyktingsströmmen består. Att i ett land för en längre tid mottaga och där genom hjälpåtgärder eller beviljande av arbetstillstånd underhålla ett begränsat antal främlingar är en sak. En annan sak är att på liknande sätt mottaga stora skaror utlänningar, i synnerhet om man genom tillträde till internationella överenskommelser giver utåt bindande verkan åt ett sådant förfarande. En dylik politiks återverkningar ur arbetsmarknads- och immigrationssynpunkt förtjäna för visso att allvarligt begrundas.” (Källa SOU 1936:53, s. 57)

De judar Sverige inte tog in kom i de flesta fall att förintas eller dö i kriget.

Judeproblemet diskuteras i riksdagen

Trycket mot Sverige har varit för hårt. För många flyktingar söker sig hit och risken är stor att ännu fler kommer att söka sig hit. Det håller inte längre. Vår ekonomi klarar det inte. ”Ett uppskov borde gott kunna åstadkommas” i flyktingpolitiken så att trycket mot Sverige minskar. Det var riksdagsmannen Karl Wistrands (Högern) åsikt i debatten om den nya utlänningslagen i Riksdagens första kammare 22 maj 1937.

Debatten rörde sig om de politiska flyktingarna. 1937 skulle man fatta beslut om det som den offentliga utredningen föreslog. En statlig proposition hade lagts fram. Vi ska kika på den strax, den är intressant. Men först debatten.

Debatten är intressant eftersom man diskuterade var gränsen går mellan politisk flykting och icke politisk flykting. Dessutom angav riksdagsmännen sina argument om varför man måste begränsa mängden flyktingar. Argumenten pendlade mellan rasbiologiska skäl (rädslan för främmande folktyper med konstiga kulturer) till ekonomiska skäl. Vi ska kika lite på debatten här.

Vi tar ett exempel, riksdagsman Birger Gezelius (Högern). Han gjorde en stor poäng av att Sverige översvämmats av flyktingar. 5 000 har kommit hit de senaste åren, från Sovjet och Nazityskland främst, sa han.

Ett ensamt land kan inte ta på sig uppgiften att vara en humanitär stormakt, sa han. För övrigt verkar de flesta av flyktingarna vara lyxflyktingar som söker sig hit på grund av vårt välstånd.

Jo, det sa han i riksdagen. Eftersom han pratar om ”internationella regleringar” så vet man att han menade judarna. Att flyende judar sökte sig till Sverige berodde alltså på att de ville ta del av svenskt välstånd.

Känner ni igen argumenten idag?

Sveriges asylpolitik har varit för liberal. Alltså har folk sökt sig hit som egentligen saknar flyktingskäl eller som påstår sig vara politiska flyktingar. Jo, han menar judarna utan att skriva det. Judarna saknade asylskäl och det hände att flyende judar försökte förklara att de var POLITISKT förföljda i landet. Men se nej, den gubben gick Gezelius inte på!

Gezelius vill gå ännu längre och begränsa till och med antalet politiska flyktingar till Sverige. Deras problem (risken att få en kula i huvudet av Hitlers eller Stalins bödlar) borde lösas av Nationernas Förbund och Europa i samarbete.

Vi har inte tid att gå igenom hela debatten. Men vi ska kika på justitieminister Westmans svar.

Westman svarar att han anklagats för att vilja öppna dörren så att hela världens flyktingar kan komma till Sverige, Det stämde inte, påtalade han.

Westman sa att han var flyktingvän. Han ville att Sverige ska fortsätta ta emot ”riktiga” flyktingar. Med det menade han politiskt förföljda, inte alla flyktingar. För att reglera migrationen till Sverige behövde man stärka gränskontrollerna. Det skulle göras genom bilaterala avtal och genom stärkta gränskontroller.

I synnerhet var det viktigt att förstärka skyddet över Öresund. Passfrihet rådde mellan Danmark och Sverige så risken fanns att personer med ”utländskt utseende” tog sig över till Sverige utan lov.
Eftersom Westman skriver om gränsen söderut mot Danmark och Tyskland (färjorna i Trelleborg till exempel) så kan ni ju ana vilka flyktingar Westman tänkte på när han sa att man måste avvisa personer ”vilka ur ingen synpunkt kunna anses böra mottaga i vårt land”.

Så kan man fortsätta. Tidsbrist och resursbrist gör att jag inte kan referera till samhällsdebatten vid denna tid. Men debatten 1936-38 såg ut ungefär som den ser ut idag. Skillnaden är ganska minimal.

En del sa att flyktingkatastrofen var judarnas eget problem och påstod att den judiska kulturen och religionen hotade den svenska kulturen. En del gnällde på judarna som lyxflyktingar. En del sa att ”vi inte har råd”. En del sa att de borde stanna i ”närområdet”, dvs i Nazityskland självt och att Nationernas Förbund borde hjälpa dem ”på plats” ekonomiskt. En del sa ”vi får inte stöta oss med Nazityskland”. En del ville öka flyktingmottagandet av flyende judar och hitta internationella lösningar för att hjälpa fler. Med andra ord, ganska likt dagens debatt.

Debatten var så tuff 1936-1939 att till och med en hel del svenska judar blev rädda för öppna gränser. Om Sverige släppte in för många judar från Tyskland kunde det leda till ökad antisemitism, ansåg de. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Efter kriget försökte en del av de ansvariga svenska politikerna urskulda sig genom att anföra det som bevis (ur Hanssons bok).


Lagen då?

Hur såg då lagen ut?

Det var med hänvisning till 4 kap, paragraf 19 och 20 man avvisade judarna och lät en del politiska flyktingar komma in i landet. ”Om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle”….

Men lägg märke till första punkten om romerna.

En del grupper var värre ute än judarna i svensk asyllagstiftning. Det fanns extremt få i debatten (Skånska Socialdemokraten var ett undantag) som ansåg att romer skulle kunna söka skydd här. Som synes var det prio ett att avvisa dem. Så prioriterat att inte ens riksdagsdebatterna eller Statens Offentliga utredning med ett ord nämner eller ifrågasätter detta.

Så hur var det med detta ”J” i passet. Ja, efter att lagen klubbades igenom stärktes gränskontrollerna, speciellt i Skåne och då i synnerhet över Öresund. Bilaterala kontakter togs, med Nationernas Förbund och med Nazityskland samt Schweiz.

Legitimationstvånget stärktes (en del politiska flyktingar och judar hade tagit sig hit utan ID åren innan) och som ett led i att man stärkte det tvånget bar Schweiz och Sverige Tyskland att stämpla ett ”J” i passet som alla judar hade.

Om passen var stämplade med ett ”J” kunde ju passmyndigheterna i Sverige lättare se vem som var riktig politisk flykting och vem som ”bara” flydde för att denne var jude.

De svenska politiska partierna visade i sin retorik en hel del medkänsla med de förföljda judarna i Nazityskland. Nazismen var hatad bland socialdemokrater och liberaler och de flesta konservativa. Men när det gällde den praktiska solidariteten med de förföljda och hatade var det annorlunda. Då, när det verkligen gällde liv och död, fegade de svenska antinazistiska politikerna ur.

Sen var ju en och annan i debatten smygnazist.

Högerriksdagsmannen Reuterskiöld deltog i debatten och ville begränsa invandringen. Som synes i denna artikel var han inte utan nazisympatier.

Så nej, Socialdemokraterna skötte inte det där med ”J”-stämplade pass fint. Tvärtom. Men alla länder hade blod på sina händer på 30-talet. Varför tror ni att politiska ledare som Olof Palme, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin senare kom att förespråka invandring på 60-talet och 70-talet? Jo, de växte upp väl medvetna om misstagen på 30-talet och var fast beslutna att inte göra om dem!

I fokus

SD ljuger om Socialdemokraterna och nazismen på 30- och 40-talet

Sverigedemokraterna påstår att Socialdemokraterna hjälpte nazisterna att ta över Europa under andra världskriget. Det skriver de i en reklamkampanj inför EU-valet nu. Det är det senaste ledet i en lögnkampanj som går ut på att utmåla Socialdemokraterna på 30- och 40-talet som nazistiskt. Men hur väl överensstämmer detta med fakta?

Låg svensk socialdemokrati bakom nazismen på 30-talet? I Sverigedemokraternas värld var det så. Det har man påstått i en propagandafilm för ett år sedan, ”Ett folk ett parti”. Detta har vi på Motargument tidigare uppmärksammat.

Då var det SD-organet Samtiden som skrev det. Nu är det SD som parti som sprider denna myt i en reklamkampanj. Med parollen ”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”, illustrerat med den flagga som användes i Nazityskland parallellt med naziflaggan åren 1933-1935, tar SD kampanjandet till en helt ny nivå.

Det är speciellt vidrigt om man har tittat på vad Socialdemokraterna i verkligheten sa och gjorde på 30-talet. Från ca 1930 drev partiet, ihop med LO och den demokratiska delen av arbetarrörelsen, en omfattande kampanj mot både kommunism och nazism.

Man hade sett på nära håll hur Socialdemokraterna i Nazityskland attackerades och varnade för att samma kunde ske i Sverige. Så man mobiliserade HELA arbetarrörelsen för att bekämpa nazismen, och kommunismen.

I Tyskland var Socialdemokraterna (SPD), Hitlers huvudfiender. Vid omröstningen i tyska riksdagen 1933 röstade sossarna, som enda parti, mot Hitlers fullmaktslagar. Som straff fängslades eller mördades nästan alla socialdemokratiska riksdagsmän efteråt.

Här nedan kan ni se hur deras valaffisch såg ut 1932.

”Arbetaren i hakkorsets rike” står det överst. Och slutklämmen ”Välj därför Socialdemokraterna, Lista 1”. (SPD valaffisch 1932)

Ett annat exempel på den tyska socialdemokratins valaffischer 1932 är den här nedan. Lägg märke till kommunisten bakom nazisten och den döde soldaten (Socialdemokraterna var mot även krigshets). Men nazisterna var huvudmotståndaren i valet.

”Detta är demokratins fiender. Bort med dem, välj därmed lista 1, Socialdemokraterna”. (SPD valaffisch 1932)

Kvinnorna då? Denna affisch är inte från ett val. Citatet i affischen är från naziledaren Feder om att kvinnor ska vara tjänarinnor och att därför finns ingen kvinna i nazisternas ledarskap.

”Kvinnor, detta blir ert öde i det Tredje Riket…. Kämpa mot nazisterna med Socialdemokraterna.”

I den här ger man en släng åt både bankirer och kommunister genom att kalla dem fascister. Denna här nedan är från valet 1930.

”Fascism, fascism, skydda era demokratiska folkrättigheter, välj Socialdemokraterna, lista 2”. (SPD valaffisch 1930)

Ser detta ut som en rörelse som hjälpte nazisterna och Hitler?

Svensk arbetarrörelse

Partiet i Sverige mobiliserade mot nazismen redan från 20-talet. Men de tyska partikamraternas öden efter 1933 fick partiet att lägga in en högre växel i arbetet. Nu mobiliserades hela arbetarrörelsen.

Intresserade kan läsa Anna-Lena Lodenius bok om den svenska Socialdemokraternas och arbetarrörelsens antinazism, ”Tvåfrontskrig”, som pryds av en av Socialdemokraternas svenska valaffischer från 30-talet. ”Varken Sovjetstjärna eller hakekors”.

Kampanjen drevs med det uttalade målet att varje socialdemokrat skulle bli en agitator för demokrati och mot de två totalitära krafterna. Man drog sig inte för att debattera mot nazisterna överallt. Torsten Nilsson, som senare blev utrikesminister, beskriver bra i sin biografi hur man utmanade nazisterna på debatt, vartän de dök upp i Sverige. Och hur man tog över möten, agiterade, och kartlade nazihotet. (Se exempel på det här.)

Man menade att om nazismen skulle låta sig hållas skulle det bli något mycket grymmare än kommunismen. Då, på 30-talet, hade nazisterna inte börjat massutrota folk ännu, men det hade kommunisterna. Artiklar i socialdemokratiska tidningar varnade för ett kommande massmord på judar redan 1933 och 1934.

Demokrati

Framför allt låg fokus på demokratin. 30-talets kommunister och nazister agiterade mot demokratin framför allt, så arbetarrörelsen fick driva en stenhård polemik för demokrati.

Och nu med facit i hand kan man undra om inte arbetarrörelsens massiva antinazism låg bakom att nazipartier inte fick mer än 2-3% sammanlagt i valen i Sverige.

Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934

Så här beskrev den socialdemokratiska folkbildaren Gunnar Lundberg det vägval Sverige och Europa stod inför i boken Folkstyre eller Fogdevälde (som kan laddas ner här) år 1934.

”Skulle svensk socialdemokrati ha handlat efter tyskt recept skulle den kört iväg de övriga partierna ur riksdagen, avlägsnat kungahus och konservativa ämbetsmän, stoppat in alla kända borgerliga politici i fängelse, samt sedan förklarat, att den hädanefter hade fullmakt att allena bestämma i landet. Det ingår emellertid inte i demokratins tänkande, ja det är överhuvud tänkbart för en civiliserad människa, att man hänsynslöst skall slå ner varje politisk verksamhet, varje rätt till kritik och till inflytande på nationens öde för folkets ena hälft. Det är vad som har skett i Tyskland.

De som prisa den metoden borde betänka, att de faktiskt uppmana den svenska arbetarrörelsen till en hänsynslös terror mot andra element i nationen. Svensk socialdemokrati har för mycket kultur i blodet för att hemfalla åt ett sådant barbari, men dess  motståndare borde då också förstå att uppskatta dess vakthållning omkring civilisation och laglig ordning.

… Liksom bolsjevikema söka,,, nazisterna… att till varje pris inhösta partifördelar genom en måttlös, lögnaktig propaganda ‘bland dem som träffats hårt av världskrisen.

De äkta Moskvakommunistema betyda ju realpolitiskt rakt ingenting i detta land och ha gudskelov aldrig gjort det. Men deras provokationer ha länt den svenska arbetarrörelsen till betydande skada. Precis samma omdöme kan man fälla om nazisterna. De åstadkomma en uppjagad lidelse mot svensk demokrati, vilken tar sig praktiska uttryck i råa, meningslösa provokationer, avsedda att skärpa förbittringen inom nationen under en tid, då det så väl behöves, att ärliga krafter samverka för att förhindra allvarliga skador på svenskt näringsliv och svensk folkstam.”

Skånska Socialdemokraten 7 feb 1934

Partiet motverkade inte bara nazism genom agitation. Politiken riktades in på ekonomiska reformer, speciellt med fokus på att lösa arbetslösheten, för att stoppa nazismens framfart i landet. Per Albin Hansson och socialdemokraternas ledning attackerade nazisterna i vart och varannat tal.

Få vet detta idag, men anledningen till att vi fick arbetarfred och Saltsjöbaden-avtalet 1938 var att arbetarrörelsen och det svenska näringslivet var livrädda för en utveckling liknande den i Sovjet eller Nazityskland. Genom ett fredligt samarbete mellan arbetare och näringslivet skulle man skapa ”arbetarfred” och undvika diktatur.

Med en pistol mot pannan…

Visst gjorde Socialdemokraterna sådant som inte var bra också. Partiet var exempelvis mycket etno-nationalistiskt. Men så var tidsandan vid denna tiden. Alla partier var mer etno-nationalistiska och stödde vidrigheter som rasbiologi på 30-talet.

Socialdemokrater, liberaler och stora delar av den svenska högern hade svaga sidor. Men de arbetade för demokrati och mot kommunism och nazism. Även Sverigedemokraterna hade sina socialkonservativa och nationalistiska föregångare som var aktiva på 30-talet. Men de nationalistiska socialkonservativa krafterna på den tiden gick omkring klädda i brunt eller svart och heilade på gatorna och var MOT demokrati.

Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934

Och ja, det är sant att Sverige, och svensk socialdemokrati betedde sig undfallande under andra världskrigets början. Men i detta skilde sig inte svensk socialdemokrati från alla andra partier i andra länder. Världskriget kom utan att Sverige hade ett försvar. Berättelserna från Skåne den 9 april 1940 är hjärtskärande. Soldater i Höganäs låg i halvgrävda skyttegravar beväpnade med liar och gevär och väntade på nazisterna. I luften flög svenska stridsflygplan, utan bomber och kulsprutor. Vedettbåtarna puttrade ute på Öresund utan ammunition.

Vad människor och länder gör när de har pistoler riktade mot pannan är inte fina saker. Vi hade kanske kunnat göra mer mot nazismen, speciellt efter 1944. Men det fanns inte mycket vi kunde göra.

Att heroiskt kasta landet ut i krig utan att ha ett försvar hade inte hjälpt någon. Nu kunde vi rädda både Danmarks och Norges judar genom vår neutralitet.

Och Socialdemokraterna och arbetarrörelsen fortsatte att vara en stark antinazistisk kraften även under krigsåren även om partiet fick tona ner retoriken pga risken för krig. Det var sossar och fackföreningsaktiva som drev Trots Allt, den öppet antinazistiska och antikommunistiska tidningen.

Skånska Socialdemokraten den 2 februari 1934.

Det intressanta är att se på vad Sverige gjorde innan den 1 september 1939. Och det var både bra och dåliga saker. Vi hade kunnat ta emot fler flyktingar men vi tog inte emot dem. Dagens motståndare mot flyktingmottagning hade sina dåvarande motsvarigheter. ”Judarna är inga riktiga flyktingar” sa man och ansåg att de borde få ”hjälp i närområdet”.

Tyvärr var även Socialdemokraterna mot ett flyktingmottagande.  Vi släppte in få judar. Om ni undrar varför Socialdemokraterna senare på 1900-talet blev ett så flyktingvänligt parti är svaret att man lärde av historien. Man ville inte upprepa 30-talets misstag.

Gissa vad Sverigedemokraternas ”socialkonservativa” och nationalistiska föregångare sa i judefrågan? Tror ni att de nationalistiska socialkonservativa krafterna ville ta emot flyende judar alls i Sverige?

Men trots sina brister måste jag säga att socialdemokraterna och arbetarrörelsen gjorde ett fantastiskt arbete mot nazismen. Ett som så mycket uppretade de nationalistiska krafterna att man inte än idag förlåtit sossarna för vad de gjorde mot dem då.

Sverigedemokraterna ljuger, och de vet om att de ljuger. Socialdemokraterna drev en effektiv kampanj mot nazism och räddade kanske Sverige från fascism och nazism.


*****

Till sist… Ska man bedriva kamp mot nazism behöver man hitta allierade i alla politiska läger. Liberala och konservativa antinazister citerades ofta i arbetarrörelsens tidningar. Här är det Skånska Socialdemokraten den 5 februari 1934 som citerar liberal media om barbariet i nazityskland.

Skånska socialdemokraten 5 februari 1934
Skånska Socialdemokraten 5 februari 1934

Lästips angående SD:s dokumentär om Socialdemokraternas historia:

Motargument: Folkbildande propaganda

I fokus, Krönikor

Orbán kopierar Hitlers Lebensborn

Adolf Hitlers institutioner Lebensborn syftade till att se till att den ariska ”rasen” fortlevde och hölls ”ren”. Även SD (genom bl a Kent Ekeroth) har genom åren uttryckt detta. Idag är det Ungern och premiärminister Viktor Orbán som kopierar Hitlers ”rasprojekt”.

I Ungern talar nu Orbán om att ungerska kvinnor måste föda fler barn. Befolkningsutvecklingen i landet är negativ och eftersom de har stängt gränserna så blir läget akut när kvinnor i Ungern inte föder ”tillräckligt” många barn.

Vi har tidigare på Motargument i artikeln ”Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!” beskrivit vad Orbáns sjupunktsprogram för att bevara den ungerska ”rasen” innefattar.

Dessa idéer har en historia. De dyker upp i alla länder där rasism och främlingsfientlighet gör sig bred. Det är närmast spöklikt hur i detalj Orbáns förslag påminner om politiken i Hitlertyskland.

För snart tio år sedan – den 9 mars 2009 – skrev Kent Ekeroth ett inlägg om detta. Men ursprunget är som sagt Nazityskland – där var den praktiska politiken mycket långt gången. Det kallades Lebensborn…

Foto: Mödra- och barnhemmet på Hurdal Verk. Lebensborn valde ut egendomar med hög standard till sina institutioner. Mödrar fick också ekonomiskt stöd till barnkläder och barnvagnar. Detta kan ha bidragit till den negativa hållningen till krigsbarnen och deras mödrar bland många norrmän. Arkivreferens: Riksarkivet, Lebensborn boks 108, RAFA2182U108_58
Om likheten mellan SD:s och de tyska nazisternas kvinnosyn

Är SD:s ideologi nazistisk? Det är ingen hemlighet att SD är ett parti med ett nazistiskt förflutet – de så omskrivna rötterna. Men hur mycket av detta arv lever kvar öppet idag?

Alltför ofta används ordet “nazist” enbart som ett skällsord, men om vi för ett ögonblick försöker se vad som finns kvar hos SD av den konkreta politik som Hitler och NSDAP förde så finner vi följande:

I en tid när Europas befolkning blir allt äldre och det är fler som dör än som föds, så skulle man rent generellt kunna tycka att det är bra med ett inflöde av människor till våra länder. Förutom den rent humanitära frågan om asyl så är fakta slående – vi behöver helt enkelt fler invandrare.

Så ser inte SD-sekten på saken.

Deras alternativ är enkelt – svenska kvinnor (äkta svenska kvinnor) måste förmås att föda fler barn. (Se Kent Ekeroths resonemang längre ner)

Och det är här vi ser en uppenbar parallell till nazitiden och Hitlers syn på kvinnornas roll i Nazityskland.

Hitler var mycket tydlig med vilken roll kvinnor i Nazityskland skulle ha. De skulle vara goda mödrar som uppfostrade sina barn hemma, medan deras män arbetade. Med ett fåtal undantag – däribland barnmorska – ansåg Hitler att det inte fanns någon anledning för kvinnor att förvärvsarbeta. En kvinnas samhälleliga uppdrag var att föda barn. Många barn.

Den nazityska skolan inpräntade också denna ideologi i tyska flickor från tidigaste år – att gifta sig i unga år med en “riktig tysk” och att sköta man och barn.

I Weimar-Tyskland hade det funnits 100 000 kvinnliga lärare, 3 000 kvinnliga läkare och 13 000 kvinnliga musiker. Inom bara några få månader efter att Hitler gripit makten 1933, fick tusentals kvinnliga läkare, lärare, jurister och tjänstemän sparken. Och i början av andra världskriget, var mycket få tyska kvinnor i heltidsarbete.

Lagstiftad kvinnofientlighet och ekonomiska mutor

Även som hemmafruar och mödrar, kontrollerades kvinnornas liv. Kvinnor fick inte bära smink eller byxor. Det var också förbjudet att färga och permanenta håret och de fick endast ha platta skor – högklackade skor var förbjudna.

En av de tidigaste lagar som Hitler instiftade när han kom till makten 1933, var lagen för främjande av äktenskap. Enligt denna lag skulle alla nygifta par få ett statligt lån på 1 000 Mark, vilket motsvarade nio månaders medelinkomst. 800 000 nygifta tog detta lån.

Återbetalningen styrdes av hur många barn det gifta paret fick. För varje barn drogs 25% av lånesumman av – och vid fyra barn ansågs hela lånet vara återbetalat.

Syftet med lagen var mycket enkel – att uppmuntra nygifta att skaffa så många barn som möjligt. Det fanns också en mer långsiktig och olycksbådande aspekt på detta: så småningom behövde Tyskland alltfler soldater och mödrar; unga pojkar som skulle tränas i att bli soldater och unga flickor som skulle tränas i att bli unga mödrar – till nya soldater.

För att det ”Lebensraum” som Hitler planerade österut skulle vara framgångsrikt, krävdes en kraftigt ökande – tysk – befolkning att fylla utrymmena efter de människor som mördats.

Det allra tydligaste exemplet på denna mycket konkreta plan för de tyska kvinnorna är ändå de utmärkelser som kvinnor med många barn fick. Dessa “Moderkors” delades ut vid en högtidlig ceremoni varje år den 12 augusti – Hitlers mors födelsedag.

Skärmdump från Facebook.

Guldkorset gick till kvinnor som hade fått åtta barn, silverkorset till dem som fött sex barn och brons till varje kvinna med fyra barn.

”Rasmässigt önskvärd folkstam”

En annan sida av detta dyrkande av barnafödande i nationens och rasens tjänst var de institutioner som kallades Lebensborn. SS-ledaren Heinrich Himmler var tydlig med vad som var det slutgiltiga målet – medan miljontals människor mördades för att de inte var ”rasmässigt önskvärda” så skulle Lebensborn-projektet skapa en helt ny och ”rasmässigt önskvärd folkstam”.

”Om vi lyckas framavla denna nordiska ras och utifrån dessa enheter få fram 200 miljoner människor, så kommer världen att tillhöra oss”, skrev Himmler.

Men den stora skalan uppnåddes aldrig. Omkring 20 000 barn föddes inom Lebensborn, eller en tiondels promille av Himmlers stolta mål.

12 000 av dem föddes i Norge där en tredjedel av alla Lebensborn-institutioner fanns.

Ett viktigt motiv var att få ner de stora abortsiffrorna i Tyskland och att förmå unga ogifta kvinnor att hellre föda fram barnet och adoptera bort det. Förutsättningen var givetvis att både den blivande mamman och pappan var rasmässigt godkända, dvs kunde bevisa att de var ”arier” flera generationer tillbaka.

Men Lebensborn fungerade också som en förening för SS-officerare. För att bli medlem av SS måste en man kunna bevisa att han var ”arier” flera generationer tillbaka. I enlighet med Lebensborn-projektets anda uppmanades SS att sätta barn till världen, minst fyra. Det var ett viktigt steg i karriären och det spelade ingen roll om dessa barn föddes inom eller utom äktenskapet. Så länge pappan var SS och ”godkänd” så handlade det bara om att mamman också kunde godkännas för att barnet skulle få ingå i den nya ”herrerasen”.

Lebensborn-institutionerna var välutrustade kombinerade förlossningskliniker och spädbarnshem med en särskild flagga – där flertalet barn adopterades bort.

Läs nu Kent Ekeroths blogginlägg.

Skärmdump från Kent Ekeroths blogg. Kredd: IRM (Inte rasist, men…)

Även Hitlers plan inleddes med det som SD nu kallar “barnbonus”. Och svaret på den inledande frågan torde nu ge sig själv.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips: Viktor Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!

Myter

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

Har Sverige varit mångkulturellt tidigare, eller är det en myt att säga att Sverige alltid varit ett invandrarland och mångkulturellt? Sverige har aldrig varit ett invandrarland är ett påstående man hör ibland i debatten. Men det stämmer inte.

Så här skrev Samhällsnytt i en artikel 19 november 2018.

Sverige har alltid varit ett invandrarland, är ett argument som ibland brukar framhållas. Titta bara på exempelvis alla tyska köpmän och holländska skeppsbyggare som kom hit. För att inte tala om alla valloner som kom på 1600-talet. Sveriges befolkning var på den tiden knappt en miljon och utav det “enorma” antalet på 2500 valloner som under en 50-årsperiod invandrade – alltså i snitt 50 personer per år – återvände cirka 20 procent till sina hemländer.

Det Samhällsnytt missat att göra är att kika på en karta från 1600-talet. Om man gör det ser man att Sverige var mångkulturellt. I det svenska imperiet pratades svenska, finska, tyska, polska, estniska, lettiska, litauiska, ryska, samiska, danska, norska och ingermanländska samt lite polska och frisiska. Och då har jag inte räknat in invandrarna, som valloner, skottar, holländare och engelsmän.

Här nedan ser ni en bild på Sverige på den tiden.

CC BY 3.0

Inom det svenska mångkulturella imperiet var det en ganska livlig migration. Det bildades en finsk församling i Stockholm 1533 som snart hade över tusen medlemmar. Detta i en stad med 10 000 invånare (1600).

I slutet av 1500-talet började finska bönder från Savolax och norra Tavastland flytta till Sverige, i synnerhet Värmland. Man räknar med att 12 000 flyttade under 1500-talet och totalt 40 000 allt i allt. Det svenska imperiet hade då runt 1,2 miljoner invånare.

Sedan medeltiden fanns det tyska församlingar i de största städerna. Tyska kyrkan i Stockholm är välkänd. När Göteborg grundades fick tyskarna en kyrka även där. Den kan ni se nedan. På 1620-talet kom det många tyska flyktingar till Sverige i och med det blodiga 30-åriga kriget i Tyskland. Från och med 1630 till 1815 kom Sverige att kontrollera territorier i Tyskland, med Stralsund som största stad.

Tyska kyrkan i Göteborg. Creative Commons Erkännande-Dela Lika 3.0 Generisk

Tyska var så vanligt i Sverige att landet i praktiken var tvåspråkigt under 1600-talet. Kungafamiljen pratade oftare tyska privat än svenska. Gustav II Adolf lärde sig skriva på tyska innan han lärde sig skriva på svenska.

Studerar man protokoll från riksdagen visar det sig att det ofta pratades tyska. Speciellt i borgar- och adelsståndet. Den 16 oktober 1644 voterade ståndet i frågan om adelns kostnader för rusttjänsten och då lät det så här:

Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden Vermuegen.
Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt Lehnung.
Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.
Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten muss.
Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.
Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.
Class Plantting samma meening.
And. Swensche samma manier.
Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening … (källa)

Sveriges näst största stad från 1629 till 1721 var Riga, i Lettland. Den tredje största var Tallinn i Estland. Migrationen av balter till Sverige var ganska liten. Men det bidrog till att göra Sverige multikulturellt.

I Dorpat (Tartu), beläget i Estland, grundades ett universitet på 1630-talet som  då det grundades var Sveriges andra universitet: Det första grundades i Uppsala på 1470-talet. Sveriges tredje universitet var inte Lund, som det ofta antas, utan Greifswald , beläget i norra Tyskland, som Sverige tog i freden efter 30-åriga kriget 1648 och behöll till 1815. Det var då Sveriges äldsta universitet eftersom det bildades på 1450-talet.

Så man kan visst säga att Sverige alltid varit mångkulturellt.

Fast på ett sätt stämmer det ändå att Sverige var monokulturellt. Vi var ett protestantiskt land, men flerspråkigt och multietniskt.  Katoliker och muslimer var inte tillåtna här, mer än på tillfälligt besök som ambassadörer eller handelsmän t.ex. Än mindre givetvis muslimer. (Läs Tusen år av invandring, Islam i Sverige) 1617 års beslut i Örebro föreskrev dödsstraff för alla svenskar eller svenska undersåtar som blev katoliker (källa) Det började inte luckras upp förrän under frihetsstiden på 1700talet. (källa)

I fokus

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Samhällsnytt väljer  att använda gammal statistik. Den nya statistiken motsäger det som tidningen vill förmedla.

Denna gången ger sig Samhällsnyttredaktionen på integrationen på den tyska arbetsmarknaden.

Samhällsnytt använder sig av källor som är två år gamla. De två år gamla artiklarna ger en annan bild än den vi har idag.

Samhällsnytt har snappat upp en video postad på Twitter.

Skärmdump från Twitter.

Den ena artikeln, från the Express, är snart två år gammal. I den redovisas statistik kring flyktingar och arbete. Så här skriver Samhällsnytt i sin artikel:

”Över en miljon invandrare har släppts in i Tyskland de senaste åren. Enligt the Express hade endast 2,8 procent av dem, 34 000 utav 1,2 miljoner hittat jobb år 2016.”

Förutom att artikeln är föråldrad och innehåller inaktuell statistik använder sig Dagerlind et al av det retoriska knepet ”de senaste åren”, trots att det rör sig om en begränsad period av två år.

Den andra artikeln, från Reuters, är drygt två år gammal. Samhällsnytt skriver i sin ”nyhetsartikel”:

”Även efter tio år i Tyskland har endast 60 procent av invandrarna lyckats hitta ett jobb.”

Siffrorna ”tio år” och ”60 procent” återfinns förvisso i den två år gamla källan, men Samhällsnytt väljer att inte utveckla siffrorna mer. I källan förklaras bakomliggande orsaker till arbetslösheten hos flyktingar: väntande asylbeslut, språk, utbildning och begränsade sociala nätverk.

Av de flyktingar som fortsatt var arbetslösa från det att de kom till landet i januari 2013 fram till 2016 (i enlighet med artikeln som Samhällsnytt använder som källa) ville 3/4 ”självklart” ha ett arbete. Ytterligare 15 % sa att de ”förmodligen” ville ha ett arbete.

Hur ser det då ut idag på den tyska arbetsmarknaden vad gäller integration av flyktingar?

Reuters var en av källorna som Samhällsnytt hänvisade till. I augusti 2018 publicerade Reuters en artikel som säger något helt annat än det som står i artikeln som Samhällsnytt länkade. Vi saxar följande från den ”nya” Reuters-artikeln:

”A growing number of migrants are finding jobs in Germany, according to data released on Tuesday that will give heart to supporters of Chancellor Angela Merkel’s decision to let in hundreds of thousands of war refugees since 2015”.

I artikeln beskriver Detlef Scheele, ordförande för Bundesagentur für Arbeit (tyska Arbetsförmedlingen), att situationen är något bättre än vad som först förutspåddes.

Detta står mot bakgrund av att de allra flesta som kom under flyktingvågen kom på grun av humanitära skäl och inte för att arbeta. Statistik från Bundesagentur für Arbeit visar att under perioden maj 2017-maj 2018, steg antalet arbetande asylsökande (med ursprung i de åtta länder med flest asylsökande) med mer än 100 000.

Av en annan artikel, publicerad i Financial Times i maj 2018, framkommer uppgifter som motsäger det som står skrivet i Samhällsnytts ”nyhetsartikel”. Från FT-artikeln saxar vi följande stycke:

”Germany is making progress towards integrating its large refugee population into the labour market, with new figures showing the group’s unemployment rate has fallen 10 percentage points over the past year, according to a study.

The report by the state-funded Institute for Employment Research (IAB) said refugee unemployment has dropped from 50.5 per cent to 40.5 per cent. One in four refugees is now officially registered as having a job, a significant improvement from the numbers one year ago”.

Även i denna artikel beskrivs att Tyskland, på ett förtjänstfullt sätt, hanterat den ansträngda situation som flyktingvågen 2015/16 medförde.

Vi kan också läsa oss till att det fanns en hel del oroade röster som påpekade att många av de asylsökande inte skulle kunna försörja sig. Andra röster menade att dessa människor skulle kunna avhjälpa Tysklands växande arbetsbristsproblem. Tyskland har en arbetslöshet på 5,1 %, vilket är den lägsta siffran sedan återföreningen 1990.

Frågan om god journalistik är värd att lyftas. Samhällsnytt fångar upp en video postad på Twitter. Som inspiration använder sig tidningen av en ökänd, islamofobisk och rasistisk alternativ nyhetssida (Voice of Europe), och för att belägga sin tes använder sig tidningen av två år gamla källor, med utdaterad statistik och fakta.

Vi vill påminna våra läsare om vikten av att bedriva källkritik. Vi vill samtidigt också påminna Dagerlind et al på Samhällsnytt att bedriva källkritik.

Grävet till denna artikel fann vi i Facebook-gruppen ”Källkritik, fake news och faktagranskning”.

Myter

Myt: Den mystiska naziflaggan på flygplatsen

Att naziflaggan vajar i vinden i förgrunden på det svartvita fotografiet må kännas olustigt, men är inte märkligt. Det är inte heller märkligt att ett Lufthansa-plan är försett med naziflaggan. Anledningen är att naziflaggan var Tysklands nationsflagga åren 1933-1945.

Det finns ett svartvitt fotografi som cirkulerar på sociala medier. Vad är det vi ser på fotografiet? Är det ett bevis för att Sverige var nazistiskt styrt? Är det ett bevis för att Socialdemokraterna stod bakom Hitler? Motargument reder ut sanningen bakom den mytomspunna bilden som skapar såväl förvirring som olustkänslor.

Vi kikar lite närmare på det svartvita fotografiet som används i ett syfte, med en agenda. Vi återkommer till detta om en liten stund.

Det svartvita fotografiet förefaller vara taget för ett ganska bra tag sedan. Det vi kan se är ett flygplan på en landningsbana. Det står människor i närheten av flygplanet. Det står även en samling människor hitom flygplanet. Vi kan fastslå att det är en flygplats. Men vad är det mer vi ser på det svartvita fotografiet? Det första jag ser är inte landningsbanan, människorna eller flygplanet. Det första jag ser är flaggan i förgrunden till höger. Japp, det är en naziflagga. Vi ser även en brittisk och en svensk flagga. Om vi tittar noga syns två naziflaggor på flygplanets akter.

Invigningen av Bromma flygfält 1936. Foto: Okänd

De frågor vi bör ställa oss är:

  • Var är fotografiet taget?
  • När är fotografiet taget?

Dessa två frågor räcker för att slå hål på de konspirationsteorier, myter och alternativa sanningar som florerar på nätet.

Flaggan med svastikan skapar en obehagskänsla i magen, ingen tvekan om det. Inte sällan används det svartvita fotografiet med förevändningen att Sverige var nazistiskt styrt eller att den socialdemokratiska regeringen hade ett samarbete med Hitlers NSDAP. Vän av ordning vill här och nu påminna om SD:s propagandafilm om Socialdemokraternas historia, där partiet framställs som nazistiskt och att man stod bakom Hitler.

Det svartvita fotografiet cirkulerar som sagt på nätet, här i ett flertal exempel från Twitter:

Skärmdumpar från Twitter. Gunilla Gomér (SD) konspirerar. Anders Lindberg är politisk chefredaktör på Aftonbladet och Roger Sahlström är debattör som skrivit och fotograferat för ett flertal alternativa hatsajter. 181015.
Skärmdump från Twitter 181028.
Skärmdump från Twitter 181028. Jan Sjunnesson är debattör och f d redaktör för SD-organet Samtiden.
Skärmdump från Twitter 181028.
Skärmdump från Twitter 181028. Det var Gustav V som invigde Bromma, inte P A Hansson.

Svar på de två frågorna jag ställde tidigare i denna mytknäckare är att fotografiet är taget på invigningen av Bromma flygfält (sedermera Stockholm-Bromma flygplats) och året är 1936. Åren före byggandet hade man alltmer insett att Stockholm behövde en stor, någorlunda central flygplats. Barkarby flygplats låg avlägset och Lindarängens flyghamn kunde inte användas vintertid när landningsbanan var frusen. Bromma flygfält var Europas första med asfaltbanor.

Om invigningen skriver arkitekt Mats T Beckman i en essay om planeringen av flygplatsen:

Flera internationella flygbolag, olika nationers flygvapen och många flygplanstillverkare gästade Bromma med ditflugna flygplan, för att hedra invigningen men också för att delta i de flyguppvisningar och flygtävlingar, som arrangerades med anledning av ILIS. Invigningsdagen regnade det, men dagarna efteråt blev soliga, med mängder av besökare. Flyget var det nya, fantasieggande och hissnande snabba färdmedlet till fjärran mål. Stockholmarna befolkade höjderna runt flygplatsen och njöt av att kunna se fler flygplan på Stockholms himmel än vad man någonsin tidigare skådat. (Källa: Beckman s. 28)

Vid invigningen av det nya flygfältet fanns världens för tiden största landflygplan med, en Junkers G.38. Flygplanet tillhörde tyska Lufthansa.

Åren före andra världskriget hade Sverige goda relationer med Tyska Riket. Fotografiet är alltså taget 1936, tre år före krigets utbrott.

Att naziflaggan vajar i vinden i förgrunden på det svartvita fotografiet må kännas olustigt, men är inte märkligt. Det är inte heller märkligt att ett Lufthansa-plan är försett med den naziflaggan. Anledningen är att naziflaggan var Tysklands nationsflagga åren 1933-1945.

Kuriosa: Planet på fotografiet färdigställdes 1929 och typen var för tiden världens största flygplan. Just detta plan förstördes i en brittisk flygattack mot Atens flygplats 1941.

Läs också min mytknäckare om den mystiska naziflaggan på Ribersborg i Malmö.

Källor:

SvD: Bilden från Brommas invigning gav reaktioner

Wikipedia: Stockholm-Bromma flygplats

Arkitekt Mats T Beckman: Att planera Bromma flygplats

Myter

Myt: Den mystiska naziflaggan i Malmö

Att naziflaggan vajar från balkongen på det svartvita fotografiet må kännas olustigt, men är inte märkligt. Anledningen är att Tyska Rikets konsulat var beläget i huset och att naziflaggan var Tysklands nationsflagga åren 1933-1945.

Ett svartvitt fotografi föreställande ett hus med en vajande naziflagga på balkongen har fått ett eget liv på nätet. Men vad är det egentligen vi ser på fotografiet? Visst är det en naziflagga och visst är det ett fotografi från tiden då foton var svartvita. Låt oss forska lite i vad det faktiskt handlar om.

Det svartvita fotografiet dyker med ojämna mellanrum upp i mitt flöde. Visst ser det skrämmande ut med en naziflagga som vajar i vinden på balkongen till vad som skulle kunna vara ett bostadshus på första parkett med en magnifik utsikt över Öresund i en svunnen tid?

När mitt källkritiska öga – något vi alla måste bli bättre på att använda oss av – för första gången såg fotografiet för ett par år sedan blev jag nyfiken på historian och bakgrunden till fotografiet.

Det svartvita fotografiet är skyddat av upphovsrättslagen, men den som vill kika på det kan göra det här.

När är fotografiet taget? Och vem bodde egentligen i huset?

Ribershus, byggt 1937-1943, närmare bestämt ett bostadskvarter på Ribersborg i Malmö med en praktfull utsikt över Öresund, inhyste Tyska Rikets konsulat. Åren 1942-1945 leddes beskickningen i tur och ordning av Alexander Bogs, Hermann Kirchhoff och Mark Nolda. Den sistnämnde betraktades av den svenska säkerhetstjänsten som en farlig tysk spion. 1933-1945 var naziflaggan Tysklands nationsflagga.

Konsulatet underlättade för de tyska nazisterna att följa den politiska utvecklingen i södra Sverige, om vilken det rapporterades hem.

I samma hus bodde familjen Stalin (sic!). Det är från deras familjealbum dessa foton är tagna. I barnvagnen ligger Bob Stalin (f. 1944). Alltså är detta foto taget samma år, året före andra världskrigets slut.

Ur familjen Stalins fotoalbum (1944). Foto: Privat

Fotografierna utgör en del av vår historia, och de ska alltid sättas i sitt sammanhang för att inte skapa alternativa sanningar.

Fotografierna bör istället fungera som en historiebeskrivning. Flaggan tillhör tyska nazister på Tyska Rikets konsulat . Flaggan är för tiden Tysklands nationsflagga.

Det svartvita fotografiet föreställande en naziflagga på Tyska Rikets konsulat används av en del med en agenda som ett ”bevis” för att det fanns ett samarbete mellan svenska Socialdemokraterna och NSDAP. Vän av ordning vill här och nu påminna om SD:s propagandafilm om Socialdemokraternas historia, där partiet framställs som nazistiskt och att man stod bakom Hitler.

Ett annat exempel på svartvitt fotografi som används i samma syfte är bilden från invigningen på Bromma flygplats 1936, där den svenska flaggan vajar sida vid sida med den brittiska och den nazistiska (dvs Tysklands nationsflagga för tiden).

Kuriosa: 6 juni 1944 (Dagen D, dvs dagen då de västallierade steg i land i Normandie) inramades den tyska naziflaggan av den brittiska, den amerikanska, den norska och den svenska flaggan. Detta tilltag kom att kallas ”Protesten på Ribershus”. Huset inhyste vid tiden även OSS, föregångare till dagens CIA, som bl a hade kontakt med danska motståndsrörelsen. För att se ett foto av detta, klicka här. (Upphovsrättsskyddat).

Kuriosa 2: Utländska (läs tyska) intressen var ivriga i sin infiltration av Malmö. Om detta stod att läsa i det hemliga dokument som den s k C-byrån, en specialavdelning i försvarets underrättelsetjänst, fick tips om i mars 1942. Innehållet avslöjade att det för tiden föregick ”mycket intensiv tysk, underjordisk verksamhet i Malmö”. Dokumentet avslöjade att navet var en pastor, tillika Gestapoagent, i Tyska kyrkan, också belägen på Ribersborg. Verksamheten gick, enligt dokumentet, ut på att systematiskt köpa strategiskt placerade fastigheter i staden. Vaktmästaren på Deutsche Klub, inhyst i ett stort hus på Adelgatan 6 inne i centrum, ska enligt dokumentet  ha varit Gestapoagent. I detta hus ska flera involverade i den tyska, underjordiska verksamheten ha huserat.

Det hemliga dokumentet som C-byrån tog emot 1942. Foto: Privat

Kuriosa 3: Det är ingen slump att Tyska Rikets konsulat var beläget på Tessins väg 1C i Malmö. Huset ligger med en magnifik och strategiskt väl vald utsikt över sundet. Vid denna tid transporterade flyktingsmugglare närmare 8 000 judiska flyktingar över sundet i sina fiskebåtar. Vissa tog betalt, andra inte. Detta var en intensiv operation som skedde under några dagar i oktober 1943, då nazisterna hade beordrat sina mannar i det ockuperade Danmark att skicka danska judar till koncentrationslägret i Theresienstadt utanför Prag. Konsulatets placering gjorde att nazisterna kunde hålla koll på trafiken över Öresund.

För den som är intresserad finns det spionvandringar i Malmö kallade ”Det hemliga Malmö”, som bl a passerar Ribershus. Vandringarna hålls av journalisten Lena Breitner och f d underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Deras hemsida finner du här.

Källor:

Sydsvenskan: Bruna minnen från krigsåren

Expressen: Här fanns Hitlers hemliga nazister i Malmö

Sydsvenskan: Protesten på Ribershus

Sydsvenskan: Spionerna på Ribershus

Artiklar

SD är ett rasistiskt parti – 2. Historia

För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism redogjorde vi för vad rasism är och hur vi menar att det är relevant att kalla SD för ett rasistiskt parti. Nu är det dags att titta närmare på deras historia.

Sverigedemokraterna – bruna rötter och sköra blad

2018 fyller Sverigedemokraterna 30 år. Många försök har gjorts till uppfräschning av både retorik och utseende sedan partiets födelse. Nolltolerans mot rasism har införts och den brinnande facklan i blågult har bytts ut mot en blåsippa. Motargument har djupdykt i den bruna mylla av rasism och fascism där dagens SD sög upp sin första näring.

Anders Klarström, med bakgrund i det öppet nazistiska och Hitlerbeundrande Nordiska Rikspartiet (NRP) blev formellt partiets första partiledare 1989. Partiets officiella födelsedag hade dock föregåtts av flertalet formella möten och spontana sammankomster. Per Svensson, journalist och författare beskriver bredden av fascism i sin nya bok ”Vasakärven och Järnröret”:

”De bruna fläckarna på Sverigedemokraternas rotsystem är många. Rottrådarna löper både in i 1970- och 1980-talens rasistiska skinheadsmiljöer och ner i den djupa förkrigsmyllan.”

Överlevande nazister från andra världskriget slog sig samman med yngre representanter från den nyare extremhögern, så som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och lade grunden till det som skulle komma att bli Sverigedemokraterna.

En av de mer framträdande profilerna i detta skede var Gustav Ekström, han utsågs till revisor när partiets första lokalförening bildades i Malmö. Ekström som vid tidpunkten var 81 år gammal var tidigare SS-korpral och hade jobbat direkt i Högkvarteret under ledning av SS-chefen Heinrich Himmler. Han var en av de uppemot 270 frivilliga SS-svenskar under andra världskriget och har i intervjuer förklarat att engagemanget syftade till att ”bekämpa världsjudendomen”.

Vid samma möte var Gösta Bergquist en annan av nyckelpersonerna. Bergquist tillhörde under 40-talet nazistpartiet Lindholmarna, därefter fortsatte han i andra nazistiska grupperingar.

Året efter mötet i Malmö närvarade Bergquist vid ett hemligt SS-möte i Tyskland tillsammans med andra svenska nynazister och Hitlerfans. Vid mötet klargjorde han att han blivit föreningskonsult åt det nyfödda Sverigedemokraternas lokalavdelning i Malmö. Hans främsta uppdrag var då att söka ekonomiska medel från staten och ordna fram möteslokaler. Bergquist har bland annat i ETC:s granskning beskrivits som:

”Den siste nazisten i Sverige som vågade gå omkring i Stockholm i nazistuniform. Den 1 maj 1945, när Hitler tagit livet av sig och världen chockats av bilderna från nazisternas utrotningsläger, stod han som 17-åring på Stureplan och sålde nazisttidningen ¨Den Svenske Folksocialisten.”

Fyra år senare bildades ungdomsförbundet SDU med nazisten Robert Vesterlund i täten. Han lämnade enligt Per Svensson partiet några år senare och blev en centralgestalt i den nynazistiska subkulturen. Vid denna tidpunkt var det fortfarande vanligt med Hitlerhälsningar och bruna nazistuniformer på partiets sammankomster.

Det var i detta parti som Jimmie Åkesson valde att bli medlem, han har själv hävdat att det var partiets EU-motstånd som lockade och att partiet vid denna tidpunkt vilade på en helt annan ideologisk grund än det gjort några år tidigare. Enligt Aftonbladets granskning var Tina Hallgren Bengtsson en av de första partikollegorna som Åkesson kom i kontakt med och enligt egen utsago ska hon ha lämnat över det första informationsmaterialet till Åkesson. Året därpå ledde hon ett nazistmöte i skånska Höör, iklädd nazistuniform med brun skjorta med koppel och svart slips.

Listan på kopplingar till både övervintrad nazism och nyfödd högerextremism kan göras lång, så kan även listan på försök till uppfräschning av den ruffa fasaden. Till sådana initiativ hör bland annat uniformsförbud på möten och nolltolerans mot rasism. Faktum kvarstår dock att det var i en sammanslagning av högerextrema rörelser som Sverigedemokraterna växte fram, och trots försök till ny fasad letar sig de bruna rötterna fram mellan blåsippans skira blad.

SD är ett rasistiskt parti.

I nästa del av artikelserien kommer vi att redogöra för SD:s rasism i principprogrammet.

Källor:

ETC: Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna

VK: SD bildades av nazister

Aftonbladet: Sanning 2 – SD 1995

Fokus: Fadersmordet

GP Kultur: Per Svensson – Vasakärven och järnröret

Expressen: Här är SD:s mörka bakgrund i nazism

Expressen: Här bildar nazisterna partiet SD i Malmö

Expo: Bevara Sverige svenskt (BSS)

Expo: Vitt ariskt motstånd (VAM)

Expo: Nordiska rikspartiet (NRP)

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

I fokus

Österrikes förbundskansler uttrycker rasism

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz berättar i en intervju med ORF att han anser att varje land ska ha möjlighet att välja hur många, och vilka, flyktingar man ska ta emot. Att särskilja flyktingar mot bakgrund av vilka de är – ursprungsland, etnicitet, religion t ex – är rasism.

Sedan december 2017 är 31-årige Sebastian Kurz, partiledare för kristdemokratiska och konservativa ÖVP, Österrikes förbundskansler. Han har satt avtryck med sin strama syn på migrations- och flyktingpolitik. Det senaste utspelet som gjordes i en intervju i statliga TV-kanalen ORF 2 handlar om att EU-länder ska ha möjligheten att välja hur många, och vilka, flyktingar man vill ta emot.

Österrikes regeringschef väljer sina flyktingar med hjälp av rasism

Han väljer att inte specificera ”vilka” det är han menar. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom att i samma andetag som han väljer att göra skillnad på människor mot bakgrund av religion, etnicitet, ursprung eller kultur så begår han en rasistisk handling.

Intervjun går att se genom att klicka på klippet nedan.

Vidare i intervjun betonar Kurz att han vill välja ut exakt vilka människor som flyr från krigszoner. Han vill också begränsa antalet flyktingar. Han menar att EU hjälper bäst på plats. Det är förvisso så att bistånd till organisationer i krigsutsatta områden och flyktingläger gör otroligt mycket nytta, men salig Hans Rosling var ”spot on” då han menade på att det är ingen diskussion: Vi ska hjälpa här och där.

Rosling använde Libanon som ett exempel där man kan tala om att det är legitimt att tala om att gränsen för vad ett land klarar av är nådd vad gäller flyktingmottagande. Men Sverige, och i detta fall Österrike, samt övriga EU-länder är långt ifrån att ha nått den gränsen.

Det trötta argumentet om ”alla flyktingar är unga män”

Kurz menar att man kan välja bort ”unga män” och istället ta emot familjer. Är det så enkelt? Är det inte så att ”unga män” ofta är de som, av många anledningar, är de som har bäst förutsättningar att fly? Många kommer hit och hoppas på att, på ett någorlunda säkert sätt, få återförenas med sin familj.

Afghanistan brukar användas som ett typexempel på denna könsmässiga obalans. Under åren 2000 till 2017 var nettoinvandringen från Afghanistan till Sverige drygt 40 000 personer.  Av dessa var 64 % män och 36 % kvinnor. En tredjedel kvinnor är utan tvekan en könsmässig obalans. Under samma år var nettoinvandringen från Thailand till Sverige knappt 32 000. Av dessa var 20 % män och 80 % kvinnor. En femtedel män är utan tvekan en könsmässig obalans.

Vidare är den österrikiske förbundskanslern av uppfattningen att han anser att EU-länder har rätt att på eget bevåg avgöra om, eller hur många, flyktingar deras länder ska ta emot. Han anser att det är ”omöjligt att alla som är förföljda kan söka asyl i EU”.

Kurz menar att de flyktingar som tilldelas t ex Polen och Ungern inte kommer att stanna i dessa länder, utan stannar så länge de behöver och sedan tar sig vidare till de länder de vill. I intervjun hör vi följande från Kurz (intervjuad på tyska, men i videon finns en engelsk översättning):

In my opinion every country should have the possibility to decide for themselves how many and what kind of people they want to accept. Maybe Viktor Orban will take fewer and exclusively Christians and maybe other countries will take in more.

”…hur många och vilken sorts människor man vill acceptera”…

Hur minskar trycket på EU då man ”väljer” sina flyktingar?

Kurz ser alltså möjligheten att använda sig av rasism som den enda vägen att lösa den situation som råder i EU. Argumentationen haltar betänkligt. Hur tänker han sig att en rasistisk selektion av människor skulle minska trycket på EU?

Eftersom det inte är särskilt många EU-länder som är sugna på att ta emot fler flyktingar än de gör idag är det svårt att se hur Kurz argumentation håller. Han nämner Luxemburg som ett exempel på ett land som har uttryckt att de kan tänka sig att emot fler flyktingar, men det räcker inte särskilt långt när de flesta länder har stramat åt migrationspolitiken.

Kurz hyser förhoppningar om att Österrike kan vara det land som går i täten och vara ett statuerande exempel som i förlängningen skulle kunna bli rådande ordning i EU. Det var, enligt Kurz, samma visa när Österrike var drivande i att stänga ”Balkanrutten”, då man först var emot att stänga, men sedan enhälligt beslutade att rutten skulle stängas.

I en artikel i The Straits Times kan vi läsa om Kurz tillkännagivande om att de hårdföra inrikesministrarna i Tyskland, Italien och Österrike har ingått en allians mot ‘illegal immigration’. Detta har skapat en hel del turbulens i övriga EU. Kurz tillkännagivande i Berlin,  är en varning gentemot andra ledare, såsom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som försöker ta fram en EU-överenskommelse om samarbete kring hur asylsökare ska fördelas.

Alliansen mot ”illegal immigration”

På Kurz sida står även Tysklands inrikesminister Horst Seehofer, som befinner sig i en öppen migrationsstrid med Merkel, något som äventyrar den tyska koalitionsregeringen. Tidigare i veckan har Seehofer tillsammans med sina högerextrema motsvarigheter i Österrike och Italien, Herbert Kickl och Matteo Salvini, format en allians. Samarbetet länderna emellan syftar till att ta tag i säkerhets- och terrorhot. Det är dock oklart vad samarbetet i praktiken betyder.

Österrike tar den 1 juli i år över EU-presidentskapet från Bulgarien. Kurz välkomnar det ”goda samarbetet som vi vill utveckla mellan Rom, Wien och Berlin”. Kurz utvecklar sitt resonemang:

I think it marks very sensible cooperation that will contribute to reducing illegal migration to Europe, We believe an axis of the willing is needed to fight illegal migration.

Merkel har försökt vara tydlig med att hon inte kommer att acceptera den plan som Seehofer presenterat. Planen innefattar krav på att Tyskland sätter stopp för asylsökare som redan registrerats i annat EU-land. Merkels argument är att hon anser att Tyskland inte ska hänfalla åt att vara ensamma i sådana åtgärder när EU arbetar på en gemensam policy vad gäller migrationen.

Alliansen mellan Seehofer, Kickl och Salvini har redan burit frukt: I måndags vägrade Salvini att ta emot ett räddningsfartyg med hundratals migranter.

Enligt Flyktingkonventionen har alla människor rätt att söka asyl och få sin ansökan prövad oavsett etnicitet, religion, ursprung och kultur. Kurz förslag kan inte bli verklighet så länge inte hela EU frångår Flyktingkonventionen.

Att folkvalda regeringschefer börjar använda rasism i sin politiska gärning illustrerar på ett obehagligt sätt hur kallt delar av det nationalistiska Europa är.

Källor:

Intervju med Sebastian Kurz i ORF 2

The Straits Times: EU ministers form ‘axis’ against illegal migrants