Etikettarkiv: traditioner

Myt: Ramadan flyttar på nationaldagsfirande

Alternativa media och islamofober gör en poäng just nu av beslutet att flyta nationaldagsfirandet i Jerusalem till maj, med hänsyn till muslimernas ramadan.

Att högtider firas på andra dagar än högtidsdagen är inget ovanligt. Varken nationellt eller internationellt. De flesta julfiranden i skolor brukar inte hållas den 24 december till exempel. Inte heller brukar luciatågen i skolorna ske den 13e om den 13e är en helg.

Att ambassader, företag och organisationer flyttar firanden är inget ovanligt heller. Tvärtom. Om vi pratar diplomatiska relationer mellan länder är det ÄNNU viktigare att respektera lokala händelser och sedvänjor. Alltså är det regel och inte undantag att högtider flyttas.

USA har t ex flyttat nationella högtidsdagar regelbundet i alla länder de kommer till om de kolliderar med nationella firanden på plats. 2015 flyttade man på 4th of July-firandet en månad, precis som Sverige gör i Jerusalem, pga ramadan.

Då det är ramadan håller inga ambassader brakfester. De skjuter man på eller så håller man låg profil och gör en mottagning utan mat och dricka. Eller så håller man nattliga firanden.

Om 4th of July infaller på en helg är det regel att lokala amerikanska ambassader flyttar firandet till en vardag. Detta sker delvis för att få dit dignitärer från värdlandet, men även med tanke på amerikanerna i landet. Tanken är att amerikanerna ska få ha ledigt på 4th of July, precis som i hemlandet. (Se ett exempel från 2013 här!)

Amerikanska och svenska ambassader stänger när det är eid-firande i muslimska länder. Arabiska länders ambassader stänger när det är julfirande i USA och Sverige. Julen definieras diplomatiskt sett som en officiell högtid i Iranska ambassader i kristna länder. Saudiarabien stänger sina ambassader då det är jul.

För några år sedan firade brittiska ambassaden i USA dagen då brittiska armen brände Washington D.C. år 1814. Ja, det kanske var mindre bra diplomatiskt sett, men datumet för firandet är intressant. Den 25e augusti. Varför denna dagen? Jo, för att den 24e var en söndag. Ambassaden var stängd.

Att ens komma på tanken att göra en sak av att ambassader flyttar dagar för firande är bisarrt. Det finns bara en enda anledning till att man gör en sak av detta nu: det är muslimer inblandade. Man gjorde samma i USA redan 2015. USA flyttade sitt nationaldagsfirande och islamofoberna skrek högt.

För att man ens ska kunna reagera på detta måste man vara djupt okunnig om hur det är att driva företag eller ambassad i andra länder. Är det ett tecken på avkristningen och islamiseringen av Sverige att vi inte firar juli skolorna den 24e december?

Nya brott?

I en artikel i GP skriver Thomas Gür om ”nya brott” som förekommer i samhället. Dessa brott är enligt Gür hedersförtryck, hedersvåld, våld mot räddningspersonal, klanbaserad kriminalitet, gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor utförda av pojkar eller unga män. Gür anser att dessa brott är resultat av den ”omfattande invandringen” under de senaste åren och är ”artfrämmande för vårt samhälle”. Han menar på att Sverige genom invandringen ”fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.”

En annan aspekt som förekommer i Gürs artikel är synen på traditioner. Gür menar att män och kvinnor i Sverige genom tiderna haft möjligheten att välja sina partners och uttrycka kärlek. Om det skriver Gür att ”generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar”.

4813515048_e588b27923_bSlutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?

2010 skrev historikern Lena Lennerhed om att SD:s partiledare Jimmie Åkesson var okunnig. Åkesson ansåg att våldtäkter var ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället” innan ”massinvandringen”. Lennerhed pekade på att även gruppvåldtäkter förekommit tidigare i historien på platser som Sverige utgör idag. Och att synen på våldtäkter är något som har förändrats med tiden. Under såväl 1600-, 1700- som 1800-talet sågs våldtäkt främst som ett brott mot samhällsordningen och kvinnans närmaste manliga släktingar som målsägande. Med andra ord handlade den äldre brottsligheten just om heder.

Hedersrelaterat våld var alltså en del av utvecklingen som ägde rum i Sverige (vars territorium, förvaltning, befolkningsstruktur förändrats hela tiden). Till exempel så var dueller män emellan vanliga 1600- och 1700-talsfenomen. Under 1800-talet förekom det att unga kvinnor begick självmord i samband med oönskade graviditeter. Hederskulturen i 1800-talets Sverige utvecklades med tiden. Den förändrades i riktning mot större rörelsefrihet och självbestämmande för kvinnan men samtidigt innebar normer baserade på stränga hedersuppfattningar.

Hederssynen rörande sexualitet levde kvar till första början av 1900-talet vilket visas i det samtida talesättet ”En fattig flicka har bara sin heder”. Just talesätt, folklore och samtida traditioner är inte i sig tillräckliga som ”bevis” för att beskriva hela verkligheten och ofta inte ens för att beskriva den generella verkligheten. Nationalromantiker, folklivsforskare och andra intellektuella gick runt på landsbygden i Europa under 1800-talet och samlade in information om människors beteende. Till exempel så skrev den serbiske filologen Vuk Karadzic i boken ”Crven ban”, ett samtida slangord för ”kuk”, om erotiska folkvisor. Det bevisar dock inte i sig att 1800-talets människor i västra Balkan var sexuellt frigjorda och likvärdiga.

När det kommer till klanbaserad brottslighet och våld mot blåljuspersonal är det mer komplext. Att en del individer som sedan 1970-talet flyttade till Sverige kom från samhällen med klanen och familjen som central enhet stämmer. Dock var även Norden för hundratals år sedan präglat av klanmentalitet. Klanmentalitet är något för staten och samhället att motverka och förändra men ingenting som enbart kan skyllas på invandringen. Globalt sett så finns olika organisationsformer hos människor och samhällen som förändras med tiden.

Inte heller är organiserat våld mot uniformerad personal något nytt i historien. Till exempel under tidiga 1900-talet förekom ofta organiserade attacker mot militärpersonal, främst mot officerare. Attackerna var utförda av arbetare som tillhörde mer extrema grupperingar inspirerade av extremare tolkningar av socialismen. ”Militärer” sågs som symbolen för förtrycket och som arbetarklassens fiender. När ”skotten i Ådalen” ägde rum 1931 och fem strejkande och demonstrerande arbetare sköts till döds så var Sverige politiskt ett mycket splittrat land.

I tider som upplevs som svåra, problematiska och krisaktiga finns tendensen hos människan att söka efter ett bättre förflutet, ha nostalgiska känslor och olika föreställningar om att det var bättre förr. Problemet är att nostalgi och syn på det förflutna ofta handlar om myter och romantiseringar som går emot fakta och historisk beskrivning av verkligheten.

pexels-photo-117504Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism Eric Hobsbawm menade i början av 90-talet på att det förekommer att traditioner ”uppfinns” för att fyllas på med myter och knytas till en påhittad kulturell kontinuitet.

Sverige är idag ett traditionellt samhälle eftersom samhället är rikt på traditioner och mångfaldigt eftersom det finns mängder av olika traditioner. Det svenska samhället är ett tryggt samhälle trots sina problem. En viktig politisk tradition är att kontinuerligt ändra synen på brottslighet genom ny kunskap och genom att använda nya åtgärder.

Det stämmer att det förekommer vissa typer av brott, utförda av både inrikes och utrikes födda individer, som inte har förekommit i högre utsträckning före 1990-talet. Att dessa brott är helt nya och att det var bättre förr i tiden stämmer däremot inte. Vill man ta kampen mot rasism och för brottsoffer är det därför viktigt att inte forma myter som att brottstyper är nya eller ”importerade”. Det är just kunskap om det förflutna som också behövs för att veta hur samhället ska hantera nutiden.

Referenser 

EJ. Hobsbawm/T. Ranger. The Invention of Tradition (Cambridge, Cambridge University Press,1992) s.263-308

Gustavsson, Bengt och Lyth, Einar. Försvar i Örebro län – 1900-talet (Del 3). (Kumla, Stiftelsen Nerikes regementen, 1993)

GP. ”Nya brott i Sverige”. Publiceringsdatum: 2017-04-18. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: http://www.gp.se/ledare/g%C3%BCr-nya-brott-i-sverige-1.4233102

Johansson, Kenneth. Hedersmord: tusenår av hederkulturer. Publicerat: 2005-01-01. Nedladdat: 2017-05-05. Webbplats: http://portal.research.lu.se/ws/files/5759590/3615571.pdf

SVT. ”Jimmie Åkesson okunnig i svensk historia”. Publiceringsdatum: 2010-04-14. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: https://www.svt.se/opinion/jimmie-akesson-okunnig-om-svensk-historia

”Ta avstånd från islam/det judiska”

Del fyra i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.
Ofta påstår sverigedemokrater och islamofober att de inte har nåt emot muslimer, bara de inte följer islam. Följer man svenska seder och bruk är man ok, påstås det. Men frågar man dem visar det sig att de därmed menar att muslimerna måste förkasta allt som är muslimskt för att passa in, som de ser det.
skarmklipp
”Man beter sig svenskt, annars fan ta en!” Och svenskt är givetvis alltid samma sak som betraktaren anser det vara.
Jag läste denna insändare från Svenska Dagbladet 2/9 1933 idag. En Furugårdsnazist bemötte SvD:s kritik av nazisterna för dess antisemitism. Gissa hur? Jo, på samma sätt. Nej, nazisterna hatade inte alla judar, endast de som följde den ”judiska andan”, skrev nazisten John Åstrand. Bara de rättade sig efter ”svenska seder och bruk” var de ”godkända” judar.

skarmklipp

Det argumentet om judarna dyker faktiskt upp lite varstans i nazipressen på 30-talet och var lika luddigt då som nu. Ytterst brukade det utmynna i fördomsfulla påståenden som ”bara judarna slutar våldta barn är de ok”.

Jag hade en ingift släkting till min flickvän som var av den gamla stammen. Jag har ofta undrat hur hans partibok såg ut på 40-talet. Första gången jag besökte familjen med min flickvän då vi var ihop kom han fram till mig när jag diskade och grymtade att riktiga män inte diskar. Sen plötsligt, vid kaffebordet, sa han att judarna var skumma. ”Bara de där jäkla judarna slutar bete sig så judiskt vore de ok”. Sen när jag diskade kaffeservisen också efter maten mumlade han nåt om att Hitler nog hade rätt i vissa saker.
Låter skrattretande? Måhända, men argumentet lever kvar bland antisemiter än idag. Och dessutom fylls sociala media av sån här dynga dagligen riktat mot muslimerna. Det som sker när vi kräver att en muslim ska ta av sig slöjan för att vara godkänd här i Sverige är inget annat än samma sak som nazisten John Åstrand krävde i SvD 1933… och den gamle gubben jag kände krävde vid kaffebordet.

Vithetsstudier

Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.

I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.

Vithet som perspektiv

Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.

Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.

Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert  mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.

Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.

hand-984170_960_720Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.

Tankegången om människor som vita

När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.

Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.

Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.

Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.

När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford

Begreppen värderingar och värdegrund har debatterats en del sista året i sociala medier. Vad betyder detta med ”gemensamma spelregler” i samhället och i Sverige och ner på mikronivå i företag och kommuner?

De som framhåller betydelsen av svenska värderingar ogillar ofta begreppet värdegrund medan de som gillar begreppet värdegrund av någon outgrundlig (!) anledning ofta påstår att det inte finns svenska värderingar. Det är lite lustigt eftersom begreppen löper in i varandra. Värdegrunden är att man bestämmer vilka värderingar som ska ligga till grund för verksamheten i ett företag, en kommun… eller i hela Sverige eller EU.

Ordet värdegrund är illa omtyckt av många. Ett gammalt citat från Axxess 2014 visar hur en del ser på ordet värdegrund.

”Värdegrund är ett smurford. Det kan betyda vad som helst – och därigenom förtrycka vem som helst. Ingen lyssnar ju på den med felaktig värdegrund.”

I samband med debatten om Sverigedemokraternas möte på Grand Hotell har begreppet ifrågasatts mer än någonsin. Oftast i hånande ordalag. Det antyds dessutom att om man anger att man har en viss värdegrund (t ex att respektera andra religioner) så måste man diskriminera dem med en annan värdegrund. Som detta jag saxat från ett par trådar på Facebook:

”Om sjukhusens värdegrund är mot rasism, och man säger att de anställda ska jobba i en rasistfri miljö, betyder väl det att man kan vägra ge vård åt de man anser är rasister.”

Överallt

Värdegrunder finns överallt. Samhället rör sig i en riktning. Företag, kommuner, institutioner och föreningar har också riktningar för deras verksamhet. Värdegrunden är, med Nationalencyklopedins ord: ”de grundläggande värderingar som formar” gruppens eller individens ”normer och handlingar”.

Företag arbetar mycket med värdegrunder. Fast de använder ofta andra begrepp för det. Det är marknadsanalyser, det är målbilder, det är management, coachning och begrepp som att ”arbeta mot gemensamt mål” och ”skapa varumärken med innehåll”. Att leda ett företag betyder att man gärna vill ha motiverade medarbetare som rör sig en gemensam riktning.

Värdegrunder har traditionellt sett formats uppifrån. Men i vår demokratiska tid blir ofta värdegrunden ett resultat av samarbete mellan folk, underifrån.

Att en grupp anser sig ha gemensamma spelregler, eller en värdegrund, betyder inte att alla måste tycka lika. Jag arbetar i hemtjänsten i en kommun i södra Sverige. Där har vi värdegrunder som till exempel säger att vi lämnar partipolitik och religion utanför arbetsplatsen. Det betyder inte att man är förbjuden att visa att man är sosse eller moderat eller jude, bara att vi lämnar diskussionerna om det utanför arbetsplatsen. Om man ber eller googlar på Moderaternas hemsida får man göra det, men alla behöver inte engageras i det.

Och lagarna betyder inte att vi diskriminerar IS-medlemmar, gamla nazister eller judehataren Ahmed Rami om de behöver hjälp. Det ingår nämligen i vår värdegrund att vi som undersköterskor ska ge lika hjälp till alla, till och med till IS-medlemmen och den judehatande nazisten.

Ett aktivt värdegrundsarbete kan hjälpa oss att agera snabbare och effektivare då något sker. Men de är inte perfekta. Det finns många exempel på att både rasism, sexism och homofobi kan visa upp sitt fula tryne, trots en på pappret bra värdegrund.

En svensk värdegrund?

Det ironiska är att samma personer som hånar begreppet värdegrund ofta älskar begreppet ”svenska värderingar”. Egentligen är det samma sak.

Många sverigedemokrater är missnöjda med att värdegrundsdebatten missgynnar dem. Att hotell ”kan tillåtas” vägra låta sverigedemokrater att hålla konferens där. Men att så sker beror på att sverigedemokraternas värderingar är ganska osvenska. Än så länge är det en del av de svenska värderingarna att respektera folk med en annan religion, till exempel, islam. Och svenskar är generellt sett positiva till flyktingar.  Det återspeglas därför i värdegrunderna ute i samhället.

Personligen tror jag att vi vinner mycket på att föra debatterna om svenska värderingar och värdegrunder närmare varandra. Det är inte farligt med gemensamma spelregler och debatt om hur vi hanterar olika värderingar och åsikter, i Sverige, kommuner eller företag eller i vilken grupp som helst.

Ja även Nazityskland hade en värdegrund, och den var inte speciellt humanistisk. Men nej, begreppet är inget smurford. Även diktaturer pratar ofta om frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, men det gör inte orden till innehållslösa.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Det s.k. "muslimska hotet"

Gästinlägg av Hanna-Karin Grensman

Gång efter annan hör jag personer kläcka ur sig saker i stil med att våra svenska traditioner hotas av de farliga muslimerna. Främst tycks den svenska skolavslutningen vara i fara då man, hör och häpna, inte får fira skolavslutning i kyrkan, ja inte ens sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Detta beror uppenbart på muslimerna som med list och förslagenhet kan köra rätt över oss veka svenskar som är så rädda för att vara rasister att vi struntar i vår egen kultur för att vara muslimerna till lags.

Blue n' Yellow
*Kicki* / Foter.com / CC BY-NC-ND

Men vänta här nu lite: Den svenska skolan ska vara ickekonfessionell. Riksdagen har fattat beslutet, det står i skollagen och i alla läroplaner. Detta är en del i strävan efter att separera kyrkan från staten. Det innebär att det inte få finnas religiösa inslag i skolmiljön. Inga skolavslutningar i kyrkor, inga gudstjänster, inga religiösa sånger. Punkt.

Låt mig klargöra att jag är så icke religiös man kan bli och jag uppskattar verkligen ”Den blomstertid…” – förmodligen för att jag sjöng den i skolan när jag var liten. Detta gör dock inte sången mindre religiös. Det är en kristen sång. Därmed kan vi inte längre sjunga den i skolan. Personligen uppelver jag sången som oproblematisk, men för andra kan det vara lika svårt som det vore för mig att bli döpt i katolska kyrkan eller kyssa Buddhas fötter.

En annan aspekt som de upprörda verkar glömma är att det faktiskt finns barn som inte får vara med på skolavslutningen just på grund av det religiösa inslaget. Och då menar jag blonda och blåögda barn. Barn vars föräldrar är religiösa men inte kristna i enlighet med svenska kyrkan, barn till ateister och agnostiker. Precis som vissa, men inte alla, muslimska barn hindras delta av sina föräldrar.

Vi kan tycka att detta är rätt eller fel (vill dock påminna här om att riksdagen är framröstad av oss, svenska folket) – men det är knappast några onda muslimer som står bakom. Så, den som vill vara upprörd över detta kan lämpligen lägga skulden där den hör hemma och rösta på ett annat parti nästa gång även om jag svårligen tror att vi-måste-fira-skolavslutning-i-kyrkan-fanatiker på riktigt vill återgå till en statskyrka. Men vem vet – husförhören kanske lockar?

"Importerade traditioner"

Mozhgan Jalali och Torbjörn Jerlerup publicerar en debattartikel i GT idag, julafton 2012.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll nyligen ett tal om jultraditioner där han hävdade att dessa är hotade från olika grupper i samhället. Närmare bestämt olika grupper invandrare i Sverige.

imagesEnligt SD håller alla våra gamla traditioner på att förstöras av inflytandet från andra kulturer. Det är lite ironiskt att de påstår detta, eftersom nästan alla de julseder, som de anser vara ”hotade” av det utländska i dag, är sådana som faktiskt härrör från andra länder. Båda Lucia och den klädda julgranen dök upp under 1700-talet, importerad från Tyskland. Julgranen blev allmän under 1800-talets slut. Jultomten är för övrigt en blandning av den lilla ”svenska” gråklädda gårds­tomten och den rödklädde St. Nikolaus (med turkiskt ursprung). Adventsljus, adventskalender, adventsstjärnor och advents­stakar dök upp under 1900-talet, också de med tyskt ursprung, medan Kalle Anka som bekant kommer från USA.

De traditioner vi har i dag är inte de samma som traditionerna för hundra år sedan, och de i sin tur ser inte likadana ut som för tvåhundra år sedan. Kultur och traditioner är under ständiga förändringar och så har det alltid varit, i alla tider. Kulturer förändras när människorna utvecklas och inget utvecklar oss människor så mycket som mötet med det nya och annorlunda.

Men varje gång någon sed förändrats har konservativa krafter stått likt Sverige­demokraterna i dag, och försökt hejda utvecklingen. Lucia, som anses så självklart svensk i dag att till och med Jimmie Åkesson försvarar seden, ansågs vara en främmande barbarisk katolsk sed. Tomten sågs som ett påfund från utlandet (förr delade julbocken ut presenterna). Ja, självaste Kalle Anka ansågs länge vara osvensk…

Tänk bara så kontroversiellt det var när man ville introducera stearinljus i kyrkorna! Det sågs också som katolskt. I dag kan vi inte tänka oss en kyrka utan ljusbärare, ett altare utan stearinljus och december utan en ljusbärande Lucia.

Att SVT nyligen sände ett lucia­firande från Uppsala domkyrka med en kille som kom in och rappade var mycket passande för det mångkulturella Sverige vi lever i, i nutid. Sverige förändras. Så har det alltid varit och så kommer det att vara, oavsett om man vill eller inte. SD vill värna om svenska traditioner. Men vi tvekar starkt om SD själv känner till dessas värderingar och hur de uppstått. Svenska traditioner har skapats genom möten med det utländska. Därmed är SD, som vill hindra detta möte med det utländska, nog något av det mest osvenska man kan hitta i Sverige i dag.

MOZHGAN JALALI Moderat samhällsdebattör   TORBJÖRN JERLERUP Liberal debattör och medgrundare till Motargument.se

I pepparkaksdebattens kölvatten

I samband med debatten om pepparkaksgubbarna och Lucia blossade debatten om vårt rasistiska förflutna upp igen. Dvs frågan om vad vi ska göra med det i vår kultur som har en rasistisk bakgrund. Frågan är inte enkel. ALLT i vår kultur har använts rasistiskt och nästan ALLT skapats homofobiskt, funkofobiskt, sexistiskt eller rasistiskt. Det blir inget kvar.

Så vad gör vi? Gör vi som Mao ville i Kina, bränner vi alla historieböcker och river alla gamla byggnader för att slippa ”skiten”?

Att balansera mellan historia, nutid och framtid är inte lätt. Inte heller att balansera mellan traditioner och nyskapande. Det vet du om du tittar på dig själv. Att ignorera det förflutna i ditt liv, oavsett vad det är, är inte sunt. Inte heller att okritiskt bygga ett liv utan att granska vad man varit med om i livet. När man ser tillbaka på sitt eget liv får man ibland se på saker som inte var helt ok och ge det man var med om en ny mening. Vi kan nämligen inte förändra det förflutna men vi kan ändra vår syn på det förflutna och välja vad vi lyfter fram.

Har man haft vidriga julaftnar som barn betyder det inte att man behöver rata julen, man kan lyfta fram ljusglimtarna och omdefiniera historien för att bygga en bättre framtid.

Lite så får vi göra med vår historia.

Men allt är inte rasism. Pepparkakevisan är utan tvivel lite konstig. Men det är de flesta visorna som sjungs om Lucia, om ni tänker efter. Och även om pepparkaksgubbarna inte kan associeras till något rasistiskt i sig har, förståeligt nog, många invandrarbarn och adoptivbarn tröttnat på att jämt och ständigt vara pepparkaksgubbar. Det är inte konstigt att folk med invandrarbakgrund, eller adoptivbarn, ifrågasätter seden med pepparkaksgubbar om de alltid blev de som valdes ut som pepparkaksgubbar av läraren eller lärarinnan på skolan.

Det är sunt att ifrågasätta kulturen. Sen behöver man inte gå så långt som att ”göra en Mao”. Istället för att förstöra saker som använts olämpligt i historien kan vi omdefiniera det. Lyfta fram andra delar av sedvanan.

Pepparkaksgubbar

Apropå det här med tre pepparkaksgubbarna från pepparkakeland. Ja, det ska givetvis vara tre ”afrikaner” eller ”araber”.

Bakgrunden till pepparkaksvisan är att den uppstod i Elisabeth II:s Storbritannien. Där brukade adel och hovfolk göra små karikatyrer av de ”mörkare” motståndarna i Spanien genom att göra små pepparkaksgubbar av dem. Någonstans på vägen förändrades myten och blev faktiskt ihopkopplad med myten om de tre vise männen. Därav de tre pepparkaksgubbarna i visan. De tre vise männen är ingen rasistisk stereotyp. De är förebilder i kristen tradition.

Vi komma, vi komma från Pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre,
korinter till ögon och hattarna på sne’.

Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland,
till julen, till julen vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från vår pepparkakegris.

Det är inte rasistiskt på samma sätt som bilderna från ABC boken jag lagt in här. Men det är en stereotyp, om än en positiv sådan.

Vi ska verkligen inte börja lägga ner traditioner som t.ex. den med Lucia. Den är värd att bevara. Men lärare och andra måste bli lite mer självmedvetna om vad de gör. Det är inte ok att bara blonda kvinnor får vara lucior och att de rödhåriga tjejerna blir nån sorts tomtar längst bak, som det var på min tid i skolan. Eller att klassens mörkhyade blir pepparkaksgubbar, bara ”för att så ska det vara”.

Precis som med vår egen historia kan vi inte fly från den. Vi kan välja att glömma och ignorera den men då gör vi oss en otjänst. Jag tror på en sund balans med att man behåller seder… men med förnuft!