Etikettarkiv: traditioner

Hederskultur används som politiskt slagträ

 


Hederskultur används felaktigt för att kollektivt skuldbelägga människor. Det största felet man begår i debatten är att man ser religion som den viktigaste orsaken till att vi har en värld där hederskultur existerar i alltför stor utsträckning. Men det stämmer inte: de viktigaste faktorerna i hederskultur är tradition, sociala konstruktioner och kultur.


Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster.

Missförstå mig rätt när jag väljer att rubricera denna artikel med att hederskultur är ett politiskt slagträ. Jag är den förste att välkomna debatt kring hur vi ska lösa ett av de största problem vi har i svenska samhället.

Varje liv som tas pga hedersrelaterat våld är ett för mycket. Det finns ett enormt mörkertal, men statistik visar att var tionde mord är ett hedersmord och en tredjedel av mord på kvinnor är hedersmord (siffror från 2016). På alla nivåer ska företeelsen diskuteras och anta en lösningsfokuserad argumentation.

Det jag vänder mig mot är att hederskultur i debatten används som ett argument för att begränsa, eller stoppa, invandringen.

Hederskultur kopplas felaktigt ihop med religion

Många vill koppla ihop begreppet heder med religion, men det är en felaktig ingång i problemet. Ibland används hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, är det inte ett hållbart argument och det är inte heller där vi ska angripa problemet.

Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare.

Det finns människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen strider mot den ”officiella” religionen.

I debatten hörs röster som framför hederskulturen som ett argument för en annan migrations- och invandringspolitik. Dessa röster förenklar företeelsen på ett sätt som inte gagnar vare sig utsatta eller oss som vill se en förändring vad gäller hederskultur i Sverige, och internationellt.

Framför allt flickor drabbas

En grundbult i hederskultur är klan- eller familjebaserade hierarkier som utgångspunkt för vad en medlem av klanen eller familjen inte anses få göra, och hedersnormer är verktyget. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket styrs av kollektivistiska strukturer och är alltid kollektivt sanktionerat, och hederskulturen hyser en övertygelse om skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Hedersrelaterat våld drabbar oftast kvinnor/flickor, medan ungefär 4% av de drabbade är män/pojkar.

En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer, som lever i en föreställning om att homosexualitet är förbjudet, sjukt och syndigt. För klanen är det otänkbart med något annat än en heterosexuell relation. Om familjen får vetskap om att en son eller en dotter är homo-, bi-, transsexuell eller queer kan förtrycket bli våldsammare.

De utsatta kan komma att bli utfrysta eftersom de uppfattas som en stor skam. Unga hbtq-personer är oftast medvetna om att deras sexualitet är förbjuden. Detta medför en skam och skuld över att ha svikit föräldrarna.

Många utsätts för omvändelseförsök, det vill säga att familjen eller klanen försöker omvända dem att bli heterosexuella.

Det kan göras genom att de utsatta tvingas resa till släktens hemland för att träffa en andlig ledare eller för att finna en lämplig partner av motsatt kön. Tvångsäktenskap för hbtq-personer är yttersta formen av omvändelseförsök.

En särskilt utsatt grupp som är sårbar och svårupptäckt är personer med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Sårbarheten hos dessa personer består i att de befinner sig i beroendeställning till familjen eller klanen och svårupptäckt eftersom våldet och förtrycket kan ta sig andra uttryck.

Det kan istället handla om passivt våld: man låter bli att söka LSS-insatser, man avstår från att ge praktiskt stöd eller från att assistera vid toalettbesök, från att gå till skolan eller så kan man se till att den utsatte inte får sin medicin.

Till skillnad från andra äktenskap inom hederskulturen så är det vanligt att funktionsnedsatta ingår vilseledande äktenskap utan att egentligen veta vad det innebär, eller så invaggas de i en föreställning om att de blir ”normala”/”som alla andra” om de gifter sig.

Hedersförtrycket är en direkt konsekvens av att familjen eller klanen inte ska skämmas över levnadsstilen som förs inom gruppen. Därför skapas normer, en mall, för hur man ska leva. Om normerna inte följs, får det konsekvenser. Konsekvenserna spänner över en skala, där hedersmord är det värsta som kan inträffa.

En viktig del av samhällslivet är sociala normer. Vad gäller hederskultur är de sociala normerna strikta. Det kan handla om hur framför allt flickor umgås med andra människor. Det passar sig dåligt att befinna sig i miljöer där flickor kan komma i kontakt med pojkar. Därför finns stränga regler för hur flickor ska förhålla sig i skolan och på fritiden.

Kontroll är nyckelordet, och det är viktigt att man har kontroll över individen. Då invandrarfamiljer flyttar till Sverige, kan det förekomma s k ”statusförlust” (dvs män förlorar status i det jämställda samhället), vilket kompenseras av att män utövar mer kontroll för att inte tappa ansiktet. Jag kan tänka mig att det kan kännas kränkande att acceptera ”statusförlust”, och för att återfå kontroll missbrukas könsrollerna.

Kön, kultur och tradition skapar kollektivism

Könsmakten, vilken kan sägas ingå i patriarkialism, är viktig för att män ska kunna ta kontroll över sexualiteten och levnadsstilen hos kvinnor. Detta går helt i polemik med den jämställdhet som ingår i vår majoritetskultur. Att tappa makten kan kännas frustrerande och kränkande.

Kultur och traditionella mönster är viktiga inslag i hederskultur. I kulturen finns en kollektivism som dikterar levnadsvillkoren för individen. Individens egen vilja ska underordnas kollektivets normer/intressen. Dessa strider mot majoritetskulturens normer, vilket i sin tur skapar segregation.

Kulturkrockar kan ge näring åt hederskulturen. Hederskulturen krockar med såväl kulturen i skolan som den i samhället. Kulturperspektivet skapar en uppdelning i ”vi och dom”. Hedersförtryck kan användas för att bevara det man anser vara ”rätt”, och samtidigt är den ett ställningstagande som pekar ut andra gruppers livsuppfattning/jämställhet som ”fel”.

”Vi har rätt och dom har fel”.

Hederskultur är inte ett ”importerat” problem

Vi ska vara på det klara med att det är farligt att invaggas i föreställningen om att hederskultur enbart skulle vara ett ”importerat” problem. Historiskt sett har Sverige haft tydliga normer, tvång och våld relaterat till uppfattningar om vilken levnadsstil unga människor ska anta.

Att unga kvinnor ”ska” gifta sig med män och att det inte passar sig att man väljer att leva, eller gifta sig, med en människa av samma kön är normer som fortsatt lever kvar i s k ”äktsvenska” familjer.

Att få utomäktenskapliga barn är numera i princip helt accepterat hos majoritetsbefolkningen, men föreställningar om att det är skamligt och syndigt, vilket historiskt sett – och inte särskilt långt bakåt i tiden – har varit snarare lag än norm och fortlever än idag i vissa släkter och familjer. Att den som gifter sig ska vara oskuld är en åsikt som fortsatt existerar.

Hbtq-personer är en minoritet som fortsatt är särskilt utsatt och sårbar, även i svensk kontext. Orsakerna till detta är samma som de orsaker jag nämnde tidigare i denna text.

Mekanismerna som omger föreställningarna om vad som är rätt och fel angående levnadsstil, äktenskap och barn är desamma oavsett vilket land en familj eller släkt har sitt ursprung i. Det är därför på sin plats att ifrågasätta varför normer, våld och förtryck som sker i ”äktsvenska” familjer och släkter inte ska betraktas som hedersnormer, -våld och -förtryck.

Att familjen och släkten anser sig vara domare över den utsattes sexualitet och beteende, mot bakgrund av faktorer som heder, synd och skam är på intet sätt unikt för människor med ursprung i andra länder.

Förr reglerades denna kontroll av staten via lagar och kyrkan, idag upprätthålls dessa normer av enskilda. Dessa normer, förtryck och våld har orsakat många barnamord, självmord pga utomäktenskapliga barn eller ekonomiskt trubbel samt dueller mellan inblandade.

Narrativet föder våldet

Det narrativa perspektivet består i att gruppen skapar mening genom narrativet, dvs man skapar identitet och normer som vidimeras genom faktorer som tradition, kulturella mönster och sociala konstruktioner.

Att gå emot dessa faktorer är inget alternativ. Narrativet får mening utan att kritiskt ifrågasättas. Narrativet föder handlingen, dvs det fysiska och psykiska våldet. Hederskulturen får näring av att man skapar mening baserad på, för oss i majoritetskulturen, irrationella föreställningar. För utövare av hedersförtryck och -våld är dessa föreställningar oantastliga i all sin riktighet.

Vilka är utmaningarna för att eliminera hedersrelaterat våld?

Det finns många hinder för att skapa möjligheter för att eliminera hedersrelaterat våld. Det är först när vi har utjämnat dessa hinder som vi har makt att göra skillnad för alla utsatta världen över. Vilka hinder finns det? (Källa: hbw-awareness.com)

  • Brist på korrekt statistik över hedersrelaterat våld, nationellt och internationellt
  • Brist på förståelse – även hos professionella, polis och i offentliga sektorn
  • Brist på förtroende för staten – beroende på erfarenheter i hemlandet
  • Kulturella hinder för att rapportera brott eller risk för brott – ”familjeangelägenheter är privata”, eller utsatta ser sig inte som offer, utan som skyldiga till brott
  • Mord i hemlandet – utsatta övertalas eller luras att åka till hemlandet där brottet kan utföras utan risk för påföljder
  • Tystnad – inom familjen eller klanen finns inget intresse av att vittna eller anmäla
  • Professionella mördare
  • Unga mördare – minderåriga tvingas att mörda för en mildare påföljd
  • Brist på stöd till icke-statliga organisationer – de mest kunniga och effektiva aktörerna är underfinansierade och underbemannade
  • Kulturrelativism/risk för anklagelse om rasism – det finns en orättvisa i att svika offren mot bakgrund av uppfattningen att kollektiv kultur övervinner individens rätt. Det är inte rasistiskt att motverka brott eller att skydda en utsatt person, däremot kan det vara rasistiskt att låta bli pga den utsattes, eller föräldrars, kultur

För att komma till rätta med hedersrelaterat våld är det grundläggande att vi kommer ihåg att våldet och förtrycket utövas av människor, människor som du och jag. Därför är det nödvändigt att angripa problemet utifrån att hederskultur och -normer är sanningen, och på riktigt är den enda verkligheten för utövarna.

För att lyckas krävs att vi utmanar våra egna fördomar, åsikter och uppfattningar och förhåller oss objektivt. Vi måste vara ödmjuka inför att alla inte hyser samma etik, moral och tankar kring ”rätt och fel”. Förändringstänk är en lång process som kräver tålamod, respekt och tid. Vi är alla människor, och alla människor kan förändra sig. Det är utgångspunkten vi måste inta för att arbetet ska bära frukt. Det hedersrelaterade våldet kommer att besegras. Men det kommer bara att ske med gemensamma krafter.

Lästips:

Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld

Ökat stöd till länsstyrelserna för att förebygga mäns våld mot kvinnor

Länsstyrelsen Östergötland Nationellt arbete mot hedersrelaterat våld: Hedersförtryck.se

Källor:

Thord Eriksson intervjuar socionomen Dilek Baladiz, författare av ”I hederns skugga”

Olivestam, C.E, Thorsén, Etik och människans livsvillkor. Liber AB, Stockholm, 2012.

Thomas Jordan: Göteborgs universitet Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap: Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld 

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK): Hedersrelaterat våld och förtryck

International Resource Centre: Honour Based Violence Awareness Network

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter

År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).

Sverige har fem erkända nationella minoriteter

De fem nationella minoriteterna i Sverige är:

Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.

Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.

En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.

Syftet med den nya minoritetspolitiken var:

  • att ge skydd för de nationella minoriteterna
  • att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
  • att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande

Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.

I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.

I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.

Kriterier för att erkännas som nationell minoritet

Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:

  1. Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
  2. Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
  3. Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
  4. Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.

Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:

Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.

Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt

I rapporten, kallad ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, framförs förslag på hur man ska arbeta med att förbättra hälsoutvecklingen hos de fem nationella minoriteterna.

På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.

Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.

Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna

Rapporten berättar att hälsosituationen för minoritetsgrupperna är olika, även i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:

Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.

Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.

Slutrapporten från Folkhälsomyndigheten, ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, publicerades den 20 november 2017.


2014 års rapport och åtgärdsförslag

I rapporten 2014, ”Samråd med Sveriges nationella minoriteter” föreslogs bl a följande åtgärder i syfte att främja hälsoutvecklingen hos de nationella minoriteterna:

Romer:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
  • Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.

Judar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
  • Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.

 Samer:

  • Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
  • Bilda ett samrådsforum.

Sverigefinnar:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
  • Ha särskilt fokus på barn och unga.

Tornedalingar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
  • Utveckla ett förslag till en pilotstudie.

2017 års rapport och åtgärdsförslag

I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:

Romer:

  • Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
  • Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
  • Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.

Judar:

  • Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
  • Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
  • Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.

Samer:

  • Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
  • Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
  • Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
  • Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
  • Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
  • Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
  • Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
  • Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
  • Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
  • Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
  • Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
  • Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.

Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.


För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.

För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.

Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:

Om nationella minoriteter

www.minoritet.se

Institutet för språk och folkminnen

Om nationella minoriteter hos Regeringskansliet

Diskrimineringsombudsmannen (DO)

Sametinget

Fröet till diktaturen

”Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.”

I efterspelet till Anna Kinberg Batras utspel om att den svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar” så har jag fått några frågor.

En viktig fråga som jag vill ta på djupaste allvar är följande:

Finns det ändå inte sånt som är typiskt svenskt värderingsmässigt?

Jodå.

Vad forskningen säger om svenska värderingar

Forskningen är relativt entydig. Både internationella studier och historiska data visar att det finns värderingar som är typiska för Sverige.

Det är inget konstigt med det.

Här finns bl a att vi i Sverige värderar jämlikhet och solidaritet mycket högt. Detta är värderingar med djupa historiska rötter i Sverige. Feodalismen var aldrig stark i vårt land och i jämförelse med många andra länder i Europa hade vi en ovanligt fri bondeklass.

Den svenska kulturen är därutöver präglad av ett mycket litet avstånd till makten. Detta korta avstånd till makten betyder bl a att svenskar förväntar sig att makt skall fördelas jämlikt, men också att det är en självklarhet att de högst upp ska vara som folk är mest. (Jag minns för egen del hur stor förvåning det väckte bland utrikes födda att Sveriges kung tankade sin egen bil.)

Samtidigt är svensk kultur starkt individualistisk – vilket här betyder att individer inte förväntas agera som medlemmar av livslånga grupper, klaner eller släkter.

Sverige präglas av världens lägsta värden för maskulinitet

Vårt land kännetecknas också av ”världens lägsta värden för maskulinitet”. Denna mycket särpräglade dimension av svensk kultur, den låga maskuliniteten, gör samtidigt Sverige till det som forskarna kallar ”världens mest feminina land”.

Enligt forskningen värderas därutöver konkurrens, ambition och materialism (i betydelsen mycket prylar) i Sverige mycket lågt, medan relationer och livskvalitet värderas mycket högt.

När det gäller religion är den svenska kulturen en av världens minst religiösa. I en jämförelse mellan andelen ateister, ligger Sverige mycket högt med ca 85 % icke troende. Samtidigt präglas Sverige av ett protestantiskt/ lutherskt kulturreligiöst arv. Detta arv har i flera studier visat sig påverka samtida värderingar, bl a i synen på konkurrens och det som har kallats den protestantiska arbetsetiken.

Den svenska kulturen är också enligt forskningen starkt universalistisk. Universalism är den grad till vilken en individ anser att jämlik behandling bör gälla även utanför den egna gruppen. Detta bredare moraliska universum skapar också ett mer inkluderande samhälle. Sverige tillhör de mest inkluderande, något som forskarna anser har sin grund i ett särskilt starkt jämlikhetstänkande.

Denna universalism påverkar också miljömedvetenheten och en hög värdering av miljön präglar dagens svenska kultur djupt.

Svenskar är världens minst nationalistiska folk

När det gäller nationalism så visar en lång rad studier av olika länder att svenskar är världens minst nationalistiska folk. Den typiskt svenska självuppfattningen präglas av kulturell självkritik och anti-nationalism.

Detta är alltså forskningsresultat som hämtats bl a ur World Values SurveyGlobal Gender Gap report och Pew Research Center – där framför allt synen på kvinnors roll i samhället uppvisar intressanta geografiska och politiska skillnader – men också ur andra enskilda forskningsrapporter som tar upp mer specifika frågeställningar.

Vad anser svenska folket?

Detta är alltså vad forskningen säger om svenska värderingar. Men vad säger folk som bor i Sverige? Vad anser svenskar vara ”typiskt svenska värderingar”?

I augusti 2016 ställde Ipsos frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” Resultatet är mycket intressant. Det mest typiska är nämligen att de människor som bor i Sverige inte kan ange vad en typiskt svensk värdering skulle vara. Det överlägset vanligaste svaret från knappt 40 procent är faktiskt att man inte vet eller är osäker.

Bland dem som ändå ger ett förslag, så finns det ett svar som är vanligare än alla andra. 19 procent anser att svenska värderingar handlar om jämlikhet eller allas lika värde. Men den generella slutsatsen är helt enkelt att uttrycket ”svenska värderingar” betyder olika saker för olika människor. Svaren spretar åt olika håll och inget område eller ämne nämns av fler än var femte person. 

Här finns också en tydlig skillnad mellan personer som anger sig stödja ett visst parti. Personer som röstar på Liberalerna förknippar oftare svenska värderingar med jämlikhet/allas lika värde (30 procent), medan personer som röstar på Sverigedemokraterna oftare förknippar svenska värderingar med ”att följa svenska normer, traditioner, regler och kultur” (29 procent).

Det märkliga med detta svar är ju att det inte anger vilka dessa svenska normer, traditioner, regler och kultur skulle vara. Det konkreta är höljt i dunkel – mer än att det handlar om att lyda. Vilka reglerna är anges inte – men de ska följas!

Slutsatser

Okej. Detta är grundläggande fakta. Dags att summera.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  1. Generella mönster. Alla sammanställningar av svenska värderingar är beskrivningar av ett generellt mönster och jämförelser med andra länder. Oftast anges det i procent. Det handlar om att 44 procent i ett land tycker si och bara 3 procent tycker samma sak i ett annat land. Exempel: I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent.
  2. Inte unika för Sverige. I den beskrivning av svensk kultur som forskningen ger så finns det ingenstans en hänvisning till att någon av dessa enskilda värderingar skulle vara unikt svensk. Det finns i själva verket inte en enda värdering som enbart finns i vårt land. Den värdering som ibland har framförts som unikt svensk är allemansrätten. Men den återfinns även i bl a Finland och Island.
  3. Förändras över tid. Dessutom är värderingar något som förändras över tid och som påverkas av lagstiftning och kulturella förändringar. Före 1979 var exempelvis en typiskt svensk värdering att föräldrar hade rätt, kanske till och med en skyldighet, att aga sina barn för att uppfostra dem. En typiskt svensk värdering idag är att det är fel att slå sina barn. Inget är skrivet i sten sedan urminnes tider. Det existerar ingen ”nationell essens” som ger upphov till värderingar. Själva tanken är absurd och faller sönder när den ska preciseras.
  4. Inte alla svenskar. Ingen värdering omfattas heller av 100% av någon befolkning någonstans. Det handlar alltid om gradskillnader och procent av befolkningen. Givetvis finns det även i Sverige människor som inte delar dessa ”typiskt svenska” värderingar. Exempelvis kan vi se att Sverigedemokrater inte delar den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.
  5. En paradox? Ett typisk svenskt särdrag tycks därutöver vara att inte veta vilka de ”svenska värderingarna” är. Det är därför legitimt att fråga sig i vilken utsträckning dessa värderingar existerar, utanför forskningens fågelperspektiv. Forskningen på det här området kan beskrivas som slutsatser utifrån hur människor agerar och vad de tycker i enskilda frågor, inte hur de själva uppfattar vad de tycker. Om man så vill kan man beskriva detta som en paradox – den typiskt svenska antinationalismen medför att svensken inte uppfattar sig själv som bärare av några typiskt svenska värderingar.

Okej.

Nu kommer vi till det som är den egentliga frågan i hela den samtida debatten kring ”svenska värderingar”. Denna fråga är en helt annan än den om vad forskningen säger och vad människor i Sverige tror om sig själva.

Hur ska staten förhålla sig?

Denna avgörande fråga är: Hur ska staten förhålla sig till allt detta? Ska staten, så som Kinberg Batra vill, införa ”ett krav på att följa svenska värderingar”? Min omedelbara följdfråga är: Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? De delar ju inte den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.

För mig är det helt uppenbart att människor har värderingar. Människors värderingar är något som forskarna kan beskriva och kategorisera. Det är också möjligt att göra geografiska och kulturella indelningar av hur vanliga vissa värderingar är på olika håll. Men i slutänden är det alltid enskilda individer som har värderingar.

Värderingar varierar mellan individer och mellan grupper – också inom ett land som Sverige. Och det är naturligtvis absurt att staten skulle gå in och kodifiera dessa värderingar utifrån någon sorts majoritet och avkräva alla medborgare att följa dem.

Anna Kinberg Batra skriver ”Vi vill införa integrationsplikt, med krav på att följa svenska värderingar, delta i samhällsorientering och lära sig svenska.” Och hon talar om att människor ska utbildas i ”svenska värderingar”. Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? Ska de också utbildas i den typiskt svenska antinationalistiska värderingen?

Anna Kinberg Batras partikamrat Gunnar Hökmark visade på ett förtjänstfullt sätt redan förra året hur denna idé i själva verket utgör ett hot mot rättsstatens principer.

Han skrev bl a: ”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.” Det är viktigt att poängtera att hans ord inte har någonting med partipolitik att göra. Följande korta utdrag ur Hökmarks text borde alla kunna orka ta till sig. Och jag skulle vilja säga – lära sig utantill. För det är på denna grundläggande uppfattning som vårt samhälle vilar:

 

Detta är oerhört centralt. Och det är också därför som Anna Kinberg Batras förslag är så besinningslös dumt.

Att det finns värderingar som forskarna kan konstatera är vanligare här än någon annanstans ger inget som helst stöd för idén att staten ska gå in och organisera dessa värderingar.

Att behöva förklara detta för en moderat finner jag oerhört märkligt. Just rättsstaten har annars varit ett honnörsord bland moderater. Men Gunnar Hökmark ger ändå ett visst hopp även för detta parti.

Problemet med Kinberg Batras svammel om svenska värderingar är alltså inte att det skulle vara svårt att sätta ihop en lista – även om det är det.

Inte heller är problemet att de listor som SD faktiskt har gjort är ett töntigt uppradande av sådant som att titta på Kalle Ankas jul, lämna tillbaka en lånad femkrona, stå i kö och inte vilja sitta bredvid någon på bussen. Jovisst, dessa listor är töntiga och ska bemötas som sådana.

Men detta handlar alltså inte om att vi borde göra någon sorts bättre lista över svenska värderingar – att så att säga ”reclaima” begreppet ”svenska värderingar.

Det grundläggande problemet är tvåfaldigt. Det ena är att uttrycket ”svenska värderingar” aldrig kan vara en benämning på EN uppsättning värderingar.

Det enda vi kan prata om är värderingar som mer eller mindre vanliga bland människor som bor i Sverige. Och då inser man snabbt att dessa värderingar kan vara inbördes motsägande.

Fröet till diktaturen

Men det andra och betydligt allvarligare är just det som Hökmark pekar på. Den rättsstat som vi alla ska vara oerhört måna om, vårda och förbättra, bygger nämligen på en grundläggande princip. Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Den enda gräns som finns är de handlingar som är förbjudna i lagarna.

Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Och jag vill verkligen poängtera att det spår som Anna Kinberg Batra är inne på är djupt oroväckande:

Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska, och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.

För vad ska detta krav bestå i som går utöver att följa svensk lag? Hur ska detta ”krav” formuleras? Var ska det appliceras? Vem ska formulera dessa ”svenska värderingar”? Och vem ska sköta kontrollen? Hade detta kommit från SD hade jag inte blivit förvånad. För detta är i linje med deras allmänt antidemokratiska politik. Men Moderaterna visar med detta envisa fasthållande av denna idé att man inte bara närmar sig SD för att söka parlamentariskt stöd. Man kopierar även SD:s politiska innehåll. Och det är därför den här frågan är av så avgörande betydelse. Oerhört mycket viktigare än AKB:s omsvängning i januari gentemot SD.

Det staten ska göra, det vår lagstiftande församling riksdagen ska göra när det gäller ”svenska värderingar”, är just att stifta lagar och se till att de följs.

I övrigt ska staten hålla tassarna borta.

Det är här som rättsstaten kommer in. Vi har rätt att ha värderingar som går på tvärs mot det typiskt svenska. Exempelvis att vara nationalist. 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Je suis un globaliste

I det politiska samtalet kan dynamiken mellan ytterligheter verka som ett medel för konstruktiv utveckling och ett sätt att omfatta en stor del av ett lands befolkning. Men samtalet kan också landa i destruktiv polarisering och en känsla av utanförskap för den grupp som upplever sig stå vid sidan av det rådande samhällssystemet.

Huruvida den skiljelinje vi idag kan se mellan t ex nationalister och s k globalister är en konsekvens av att det politiska samtalet nu rör sig ovant längs en annan värdeskala än den klassiska höger/vänster-skalan eller om det är en medveten strategi från de absoluta ytterkanterna är svårt att svara på. Däremot bör det stå klart för de flesta att så länge vi uppfattar den här dynamiken som en absolut dikotomi, kommer samhällsutvecklingen att stå stilla och sakta falla sönder. Så vad är det som skiljer de två sidorna åt?

Nationalism och globalism

Förenklat kan man säga att nationalisten menar sig värna den gemenskap och kultur som hen uppfattar råder (eller bör råda) inom en given nation och förespråkar en hög grad av ekonomisk och praktisk självförsörjning, medan globalisten istället omfamnar en slags världsomspännande (global) gemenskap och kultur där vi samarbetar – ekonomiskt och praktiskt – över nations- eller statsgränserna. Och båda har vi alltså lika svårt att förstå varandra i det rådande samtalsklimatet.

Den lilla gemenskapen inom nationen uppfattas lätt av globalisten som isolationistisk och xenofob. Globalisten förstår inte nationalistens behov av eller längtan efter ett tydligt markerat “Hemma”, där saker står på sin plats och livet går sin gilla gång som det alltid gjort och kommer att fortsätta göra det. Globalisten får istället klaustrofobi av det hen uppfattar som ett alltför begränsat rörelseutrymme och en tilltagande syrebrist då alla fönster mot omvärlden ter sig stängda och täckta av ogenomtränglig, ljusgrå imma.

Den stora, globalistiska gemenskapen ses förstås på med lika skeptiska ögon av nationalisten. Hen ser inget att hålla fast vid; inga kulturella eller på andra sätt gemenskapliga markörer någonstans. Nationalisten förstår inte globalistens längtan efter ett i princip oändligt rörelseutrymme, där var hen än lägger sin hatt är hen hemma och där varje tradition är möjlig att anpassa efter rådande omständigheter eller behov och där varje dag är ny, utan misstänker att allt bara är en intrikat bluff – en konspiration, rentav. Någonstans bakom kulisserna måste väl ändå någon hålla i trådarna? Vem styr t ex EU? Egentligen?

Försvunnen gråzon

I denna nya kartbild och denna skarpt dragna, dikotomiska gräns, försvinner som vanligt gråzonen – det befriande ingenmansland där man kan vara, om inte både och, så åtminstone lite av varje. Och där de flesta av oss faktiskt rör oss dagligen.

Ty även den mest hårdnackade nationalist behöver faktiskt glänta på dörren emellanåt, om så bara för att släppa in lite frisk luft och få lite sol i ansiktet. Hen behöver – för att inte bli galen i sin nationella ensamhet i sitt “Hemma” – ge sig ut i omvärlden och träffa andra människor. Höra andra röster. Se att världen fortfarande existerar därute, även om hen vill ha lite till inget med den att göra.

Och även jag, i min globalistiska eufori, behöver – även om jag hatar att erkänna det öppet – ha ett sånt där litet “Hemma” att krypa in i lite då och då. Där jag för en stund kan stänga dörren och fönstren och där allt luktar bekant och kudden är sval och mjuk. Där samma sak serveras till frukost varje morgon och jag i mitt andrum kan ladda batterierna inför ännu en period ute i globalismens virvlande karusell.

En gång för inte så länge sedan stod jag längs med höger/vänster-skalan, strax till vänster om mitten enligt min egen uppfattning (ibland strax till höger, skall erkännas). Sedan knuffades jag allt längre ut till vänster och befinner mig nu, enligt de som står för knuffandet, längst till vänster och blickar ut över en blodröd dödskommunistisk avgrund medan allt bakom mig är ett blåbrunt, hotfullt mörker. Själv är jag dock rätt säker på att jag fortfarande står där, strax till vänster om mitten. Jag har i alla fall inte ändrat åsikter nämnvärt sedan det där knuffandet började. Snarare är det landskapet som förändrats omkring mig.

Vem och vad är jag?

Min identitet som “strax till vänster om mitten” (eller var jag nu befinner mig) har nämligen förlorat i betydelse, jämfört med min påklistrade identitet som “globalist”. Kenan Malik uttrycker det väl när han skriver att “the question many people ask themselves has shifted from ‘In what kind of society do I want to live?’ to ‘Who are we?’. Det vill säga att de tidigare höger/vänster-frågorna, som framförallt handlade om saker som samhällsordning, människosyn och fördelning av medel, nu ser sig omsprungna av frågor som istället kretsar kring just identitet och identitära faktorer som etnicitet eller kultur.

Frågan om identitet handlar om vem jag är. Vad tycker jag? Vad tänker jag? Vad vill jag? Vilka värderingar bär jag på – är de svenska, västerländska, universella? Det handlar om att skapa och upprätthålla en självbild som är möjlig att foga in i ett samhälleligt sammanhang. För att knyta an till Maliks påstående ovan kan man säga att istället för att reagera på upplevda brister i samhället genom att protestera mot dem och aktivt söka få till en ändring, så slår vi knut på oss själva i en hopplös strävan efter att anpassa oss till ett samhälle som i allt mindre utsträckning verkar vara anpassat till oss.

Den närliggande identitära frågan handlar istället om vad jag är. Begreppet ”indentitär” har sitt ursprung i den franska extremhögern och handlar i det här fallet om hur självbilden utgår från faktorer som plats, historia, tradition (”a place, a history and a tradition” -Malik) men inte så mycket från värderingar. Och här svarar alltså nationalisten med ett ord som “svensk”, medan globalisten i sin ände av det identitära spektrat istället utbrister ett glatt “världsmedborgare!” Men vad är en svensk? Och vad är en världsmedborgare?

Emedan vi genast skärskådar, vänder och vrider på de epitet vi ges av andra (inte minst av våra meningsmotståndare), reflekterar vi alltför sällan över innebörden i de epitet vi ger oss själva.

Att se sig i spegeln

Den nationalistiska/identitära självbilden handlar alltså inte så mycket om vem-frågan; mina värderingar. Detta trots ett nästan oavbrutet tjat om just (svenska) värderingar från alla håll – och inte bara från uttalade nationalister: Stefan Löfven sade t ex med bestämdhet i rösten att ”i Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen” den där gången när Yasri Khan valt att hälsa på annat sätt.

Men värderingar (svenska eller ej) har alltså mindre betydelse för nationalistens identitet som svensk än vad det ger sken av. Värderingarna säger kanske något om vem hen är, men det som gör nationalisten ”svensk” handlar istället mer om det där ”Hemma” jag nämnde ovan; en plats, en historia och de traditioner som rituellt kopplar samman de två förstnämnda.

Och globalisten då? Hen som saknar plats, förkastar historien och hittar på sina traditioner efterhand? Vem eller vad är hen? Kanske är globalisten den där känslomänniskan som brukar fnysas åt i termer om ”godhetsapostel” och dylikt, och som i ohöljd fräckhet bara står upp för Sverige när det passar hen? Ja, kanske är det så. Eller så kan globalisten – i egenskap av just globalist – unna sig att nyansera sin bild av Sverige och göra val utifrån sina egna värderingar, utan att det skadar

Jag kan t ex hylla det Sverige som står upp för mänskliga rättigheter och gör sitt bästa för att vara en humanitär förebild när flyktingströmmarna ökar, men jag kan också kritisera samma Sverige för att det privatiserar allmännyttan och står handfallet inför hur det ska förhålla sig inför fenomenet återvändande IS-soldater (eller militanta nazister som krigat i Ukraina), men återigen stolt vifta med flaggan för jämställdhetsarbetet och dess roll i det internationella miljöarbetet och (fortfarande samtidigt) slå näven i köksbordet och förbanna den flathet och resursbrist som låtit kriminaliteten blomma i redan utsatta områden.

Vi behöver mötas

För vi är ju också så mycket mer, vi människor, än bara svenskar eller världsmedborgare, nationalister eller globalister. Jag själv är även pappa, hårdrockare, skivsamlare, filmnörd, pedagog, författare, fotograf, skäggig, lat, öldrickare… Och konstigt vore det väl om jag inte på någon enda punkt skulle vara detsamma som nationalisten på andra sidan skiljelinjen? Konstigt vore det om vi inte kunde mötas någonstans. För mötas behöver vi. Vi kan inte fortsätta knuffa varandra åt höger och vänster. Till slut ramlar någon ner i ett av dödskommunismens GULAG eller ett högerextremt dödsläger, och då är allt redan försent.

Den självpåtagna uppdelningen av människor som antingen nationalister eller globalister (eller vilka termer man nu föredrar) går inte längre att nonchalera. Jag kan skrika mig blå angående min mittenposition på höger/vänster-skalan. Det som idag betyder något i det politiska samtalet är ändå var jag menar mig stå på den där andra skalan. Och även där vill jag tro att jag står strax till vänster om mitten. Lite närmare globalisten än nationalisten, förvisso, men inte så långt bort att vi inte kan nå varandra. Inom räckhåll för kompromisser. Om vi vill.

Je suis un globaliste. Ich bin ein globalist. Jag är globalist. Men jag kommer hem igen till jul. Och jag är inte rabiat, jag firar midsommar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

Myt: Ramadan flyttar på nationaldagsfirande

Alternativa media och islamofober gör en poäng just nu av beslutet att flyta nationaldagsfirandet i Jerusalem till maj, med hänsyn till muslimernas ramadan.

Att högtider firas på andra dagar än högtidsdagen är inget ovanligt. Varken nationellt eller internationellt. De flesta julfiranden i skolor brukar inte hållas den 24 december till exempel. Inte heller brukar luciatågen i skolorna ske den 13e om den 13e är en helg.

Att ambassader, företag och organisationer flyttar firanden är inget ovanligt heller. Tvärtom. Om vi pratar diplomatiska relationer mellan länder är det ÄNNU viktigare att respektera lokala händelser och sedvänjor. Alltså är det regel och inte undantag att högtider flyttas.

USA har t ex flyttat nationella högtidsdagar regelbundet i alla länder de kommer till om de kolliderar med nationella firanden på plats. 2015 flyttade man på 4th of July-firandet en månad, precis som Sverige gör i Jerusalem, pga ramadan.

Då det är ramadan håller inga ambassader brakfester. De skjuter man på eller så håller man låg profil och gör en mottagning utan mat och dricka. Eller så håller man nattliga firanden.

Om 4th of July infaller på en helg är det regel att lokala amerikanska ambassader flyttar firandet till en vardag. Detta sker delvis för att få dit dignitärer från värdlandet, men även med tanke på amerikanerna i landet. Tanken är att amerikanerna ska få ha ledigt på 4th of July, precis som i hemlandet. (Se ett exempel från 2013 här!)

Amerikanska och svenska ambassader stänger när det är eid-firande i muslimska länder. Arabiska länders ambassader stänger när det är julfirande i USA och Sverige. Julen definieras diplomatiskt sett som en officiell högtid i Iranska ambassader i kristna länder. Saudiarabien stänger sina ambassader då det är jul.

För några år sedan firade brittiska ambassaden i USA dagen då brittiska armen brände Washington D.C. år 1814. Ja, det kanske var mindre bra diplomatiskt sett, men datumet för firandet är intressant. Den 25e augusti. Varför denna dagen? Jo, för att den 24e var en söndag. Ambassaden var stängd.

Att ens komma på tanken att göra en sak av att ambassader flyttar dagar för firande är bisarrt. Det finns bara en enda anledning till att man gör en sak av detta nu: det är muslimer inblandade. Man gjorde samma i USA redan 2015. USA flyttade sitt nationaldagsfirande och islamofoberna skrek högt.

För att man ens ska kunna reagera på detta måste man vara djupt okunnig om hur det är att driva företag eller ambassad i andra länder. Är det ett tecken på avkristningen och islamiseringen av Sverige att vi inte firar juli skolorna den 24e december?

Nya brott?

I en artikel i GP skriver Thomas Gür om ”nya brott” som förekommer i samhället. Dessa brott är enligt Gür hedersförtryck, hedersvåld, våld mot räddningspersonal, klanbaserad kriminalitet, gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor utförda av pojkar eller unga män. Gür anser att dessa brott är resultat av den ”omfattande invandringen” under de senaste åren och är ”artfrämmande för vårt samhälle”. Han menar på att Sverige genom invandringen ”fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.”

En annan aspekt som förekommer i Gürs artikel är synen på traditioner. Gür menar att män och kvinnor i Sverige genom tiderna haft möjligheten att välja sina partners och uttrycka kärlek. Om det skriver Gür att ”generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar”.

4813515048_e588b27923_bSlutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?

2010 skrev historikern Lena Lennerhed om att SD:s partiledare Jimmie Åkesson var okunnig. Åkesson ansåg att våldtäkter var ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället” innan ”massinvandringen”. Lennerhed pekade på att även gruppvåldtäkter förekommit tidigare i historien på platser som Sverige utgör idag. Och att synen på våldtäkter är något som har förändrats med tiden. Under såväl 1600-, 1700- som 1800-talet sågs våldtäkt främst som ett brott mot samhällsordningen och kvinnans närmaste manliga släktingar som målsägande. Med andra ord handlade den äldre brottsligheten just om heder.

Hedersrelaterat våld var alltså en del av utvecklingen som ägde rum i Sverige (vars territorium, förvaltning, befolkningsstruktur förändrats hela tiden). Till exempel så var dueller män emellan vanliga 1600- och 1700-talsfenomen. Under 1800-talet förekom det att unga kvinnor begick självmord i samband med oönskade graviditeter. Hederskulturen i 1800-talets Sverige utvecklades med tiden. Den förändrades i riktning mot större rörelsefrihet och självbestämmande för kvinnan men samtidigt innebar normer baserade på stränga hedersuppfattningar.

Hederssynen rörande sexualitet levde kvar till första början av 1900-talet vilket visas i det samtida talesättet ”En fattig flicka har bara sin heder”. Just talesätt, folklore och samtida traditioner är inte i sig tillräckliga som ”bevis” för att beskriva hela verkligheten och ofta inte ens för att beskriva den generella verkligheten. Nationalromantiker, folklivsforskare och andra intellektuella gick runt på landsbygden i Europa under 1800-talet och samlade in information om människors beteende. Till exempel så skrev den serbiske filologen Vuk Karadzic i boken ”Crven ban”, ett samtida slangord för ”kuk”, om erotiska folkvisor. Det bevisar dock inte i sig att 1800-talets människor i västra Balkan var sexuellt frigjorda och likvärdiga.

När det kommer till klanbaserad brottslighet och våld mot blåljuspersonal är det mer komplext. Att en del individer som sedan 1970-talet flyttade till Sverige kom från samhällen med klanen och familjen som central enhet stämmer. Dock var även Norden för hundratals år sedan präglat av klanmentalitet. Klanmentalitet är något för staten och samhället att motverka och förändra men ingenting som enbart kan skyllas på invandringen. Globalt sett så finns olika organisationsformer hos människor och samhällen som förändras med tiden.

Inte heller är organiserat våld mot uniformerad personal något nytt i historien. Till exempel under tidiga 1900-talet förekom ofta organiserade attacker mot militärpersonal, främst mot officerare. Attackerna var utförda av arbetare som tillhörde mer extrema grupperingar inspirerade av extremare tolkningar av socialismen. ”Militärer” sågs som symbolen för förtrycket och som arbetarklassens fiender. När ”skotten i Ådalen” ägde rum 1931 och fem strejkande och demonstrerande arbetare sköts till döds så var Sverige politiskt ett mycket splittrat land.

I tider som upplevs som svåra, problematiska och krisaktiga finns tendensen hos människan att söka efter ett bättre förflutet, ha nostalgiska känslor och olika föreställningar om att det var bättre förr. Problemet är att nostalgi och syn på det förflutna ofta handlar om myter och romantiseringar som går emot fakta och historisk beskrivning av verkligheten.

pexels-photo-117504Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism Eric Hobsbawm menade i början av 90-talet på att det förekommer att traditioner ”uppfinns” för att fyllas på med myter och knytas till en påhittad kulturell kontinuitet.

Sverige är idag ett traditionellt samhälle eftersom samhället är rikt på traditioner och mångfaldigt eftersom det finns mängder av olika traditioner. Det svenska samhället är ett tryggt samhälle trots sina problem. En viktig politisk tradition är att kontinuerligt ändra synen på brottslighet genom ny kunskap och genom att använda nya åtgärder.

Det stämmer att det förekommer vissa typer av brott, utförda av både inrikes och utrikes födda individer, som inte har förekommit i högre utsträckning före 1990-talet. Att dessa brott är helt nya och att det var bättre förr i tiden stämmer däremot inte. Vill man ta kampen mot rasism och för brottsoffer är det därför viktigt att inte forma myter som att brottstyper är nya eller ”importerade”. Det är just kunskap om det förflutna som också behövs för att veta hur samhället ska hantera nutiden.

Referenser 

EJ. Hobsbawm/T. Ranger. The Invention of Tradition (Cambridge, Cambridge University Press,1992) s.263-308

Gustavsson, Bengt och Lyth, Einar. Försvar i Örebro län – 1900-talet (Del 3). (Kumla, Stiftelsen Nerikes regementen, 1993)

GP. ”Nya brott i Sverige”. Publiceringsdatum: 2017-04-18. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: http://www.gp.se/ledare/g%C3%BCr-nya-brott-i-sverige-1.4233102

Johansson, Kenneth. Hedersmord: tusenår av hederkulturer. Publicerat: 2005-01-01. Nedladdat: 2017-05-05. Webbplats: http://portal.research.lu.se/ws/files/5759590/3615571.pdf

SVT. ”Jimmie Åkesson okunnig i svensk historia”. Publiceringsdatum: 2010-04-14. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: https://www.svt.se/opinion/jimmie-akesson-okunnig-om-svensk-historia

”Ta avstånd från islam/det judiska”

Del fyra i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.
Ofta påstår sverigedemokrater och islamofober att de inte har nåt emot muslimer, bara de inte följer islam. Följer man svenska seder och bruk är man ok, påstås det. Men frågar man dem visar det sig att de därmed menar att muslimerna måste förkasta allt som är muslimskt för att passa in, som de ser det.
skarmklipp
”Man beter sig svenskt, annars fan ta en!” Och svenskt är givetvis alltid samma sak som betraktaren anser det vara.
Jag läste denna insändare från Svenska Dagbladet 2/9 1933 idag. En Furugårdsnazist bemötte SvD:s kritik av nazisterna för dess antisemitism. Gissa hur? Jo, på samma sätt. Nej, nazisterna hatade inte alla judar, endast de som följde den ”judiska andan”, skrev nazisten John Åstrand. Bara de rättade sig efter ”svenska seder och bruk” var de ”godkända” judar.

skarmklipp

Det argumentet om judarna dyker faktiskt upp lite varstans i nazipressen på 30-talet och var lika luddigt då som nu. Ytterst brukade det utmynna i fördomsfulla påståenden som ”bara judarna slutar våldta barn är de ok”.

Jag hade en ingift släkting till min flickvän som var av den gamla stammen. Jag har ofta undrat hur hans partibok såg ut på 40-talet. Första gången jag besökte familjen med min flickvän då vi var ihop kom han fram till mig när jag diskade och grymtade att riktiga män inte diskar. Sen plötsligt, vid kaffebordet, sa han att judarna var skumma. ”Bara de där jäkla judarna slutar bete sig så judiskt vore de ok”. Sen när jag diskade kaffeservisen också efter maten mumlade han nåt om att Hitler nog hade rätt i vissa saker.
Låter skrattretande? Måhända, men argumentet lever kvar bland antisemiter än idag. Och dessutom fylls sociala media av sån här dynga dagligen riktat mot muslimerna. Det som sker när vi kräver att en muslim ska ta av sig slöjan för att vara godkänd här i Sverige är inget annat än samma sak som nazisten John Åstrand krävde i SvD 1933… och den gamle gubben jag kände krävde vid kaffebordet.

Vithetsstudier

Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.

I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.

Vithet som perspektiv

Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.

Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.

Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert  mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.

Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.

hand-984170_960_720Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.

Tankegången om människor som vita

När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.

Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.

Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.

Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.

När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford

Begreppen värderingar och värdegrund har debatterats en del sista året i sociala medier. Vad betyder detta med ”gemensamma spelregler” i samhället och i Sverige och ner på mikronivå i företag och kommuner?

De som framhåller betydelsen av svenska värderingar ogillar ofta begreppet värdegrund medan de som gillar begreppet värdegrund av någon outgrundlig (!) anledning ofta påstår att det inte finns svenska värderingar. Det är lite lustigt eftersom begreppen löper in i varandra. Värdegrunden är att man bestämmer vilka värderingar som ska ligga till grund för verksamheten i ett företag, en kommun… eller i hela Sverige eller EU.

Ordet värdegrund är illa omtyckt av många. Ett gammalt citat från Axxess 2014 visar hur en del ser på ordet värdegrund.

”Värdegrund är ett smurford. Det kan betyda vad som helst – och därigenom förtrycka vem som helst. Ingen lyssnar ju på den med felaktig värdegrund.”

I samband med debatten om Sverigedemokraternas möte på Grand Hotell har begreppet ifrågasatts mer än någonsin. Oftast i hånande ordalag. Det antyds dessutom att om man anger att man har en viss värdegrund (t ex att respektera andra religioner) så måste man diskriminera dem med en annan värdegrund. Som detta jag saxat från ett par trådar på Facebook:

”Om sjukhusens värdegrund är mot rasism, och man säger att de anställda ska jobba i en rasistfri miljö, betyder väl det att man kan vägra ge vård åt de man anser är rasister.”

Överallt

Värdegrunder finns överallt. Samhället rör sig i en riktning. Företag, kommuner, institutioner och föreningar har också riktningar för deras verksamhet. Värdegrunden är, med Nationalencyklopedins ord: ”de grundläggande värderingar som formar” gruppens eller individens ”normer och handlingar”.

Företag arbetar mycket med värdegrunder. Fast de använder ofta andra begrepp för det. Det är marknadsanalyser, det är målbilder, det är management, coachning och begrepp som att ”arbeta mot gemensamt mål” och ”skapa varumärken med innehåll”. Att leda ett företag betyder att man gärna vill ha motiverade medarbetare som rör sig en gemensam riktning.

Värdegrunder har traditionellt sett formats uppifrån. Men i vår demokratiska tid blir ofta värdegrunden ett resultat av samarbete mellan folk, underifrån.

Att en grupp anser sig ha gemensamma spelregler, eller en värdegrund, betyder inte att alla måste tycka lika. Jag arbetar i hemtjänsten i en kommun i södra Sverige. Där har vi värdegrunder som till exempel säger att vi lämnar partipolitik och religion utanför arbetsplatsen. Det betyder inte att man är förbjuden att visa att man är sosse eller moderat eller jude, bara att vi lämnar diskussionerna om det utanför arbetsplatsen. Om man ber eller googlar på Moderaternas hemsida får man göra det, men alla behöver inte engageras i det.

Och lagarna betyder inte att vi diskriminerar IS-medlemmar, gamla nazister eller judehataren Ahmed Rami om de behöver hjälp. Det ingår nämligen i vår värdegrund att vi som undersköterskor ska ge lika hjälp till alla, till och med till IS-medlemmen och den judehatande nazisten.

Ett aktivt värdegrundsarbete kan hjälpa oss att agera snabbare och effektivare då något sker. Men de är inte perfekta. Det finns många exempel på att både rasism, sexism och homofobi kan visa upp sitt fula tryne, trots en på pappret bra värdegrund.

En svensk värdegrund?

Det ironiska är att samma personer som hånar begreppet värdegrund ofta älskar begreppet ”svenska värderingar”. Egentligen är det samma sak.

Många sverigedemokrater är missnöjda med att värdegrundsdebatten missgynnar dem. Att hotell ”kan tillåtas” vägra låta sverigedemokrater att hålla konferens där. Men att så sker beror på att sverigedemokraternas värderingar är ganska osvenska. Än så länge är det en del av de svenska värderingarna att respektera folk med en annan religion, till exempel, islam. Och svenskar är generellt sett positiva till flyktingar.  Det återspeglas därför i värdegrunderna ute i samhället.

Personligen tror jag att vi vinner mycket på att föra debatterna om svenska värderingar och värdegrunder närmare varandra. Det är inte farligt med gemensamma spelregler och debatt om hur vi hanterar olika värderingar och åsikter, i Sverige, kommuner eller företag eller i vilken grupp som helst.

Ja även Nazityskland hade en värdegrund, och den var inte speciellt humanistisk. Men nej, begreppet är inget smurford. Även diktaturer pratar ofta om frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, men det gör inte orden till innehållslösa.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

%d bloggare gillar detta: