Etikettarkiv: kristen fundamentalism

I fokus, Krönikor

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på nationalism, både ur ett historiskt perspektiv, och som begrepp. Vi fortsätter med dominionism, en del av den kristna högern.

PRA (Political Research Associates) definierade 2005 dominionism på följande sätt:

The theocratic idea that regardless of theological view or eschatological timetable, heterosexual Christian men are called by God to exercise dominion over secular society by taking control of political and cultural institutions. Competes in Christianity with the idea of Stewardship, which suggests custodial care rather than absolute power. Used here in the broader sense, some analysts use the word only to refer to forms and offshoots of Reconstructionism.

Denna definition kan översättas ungefär så här:

Dominionism är en teokratisk övertygelse som innebär att att oavsett teologisk inriktning eller hur nära förestående man tror att den yttersta dagen är, så är heterosexuella kristna män utvalda och kallade av Gud att skaffa sig herravälde över det sekulära samhället. Det ska ske genom att de tar makten över politiska och kulturella institutioner.
Inom kristendomen konkurrerar dominionism med övertygelsen om ”Stewardship”, som innebär förvaltarskap snarare än absolut herravälde. Begreppet dominionism används i PRA:s definition i en vidare betydelse, vissa analytiker använder begreppet enbart om former av och avknoppningar från rekonstruktionism.

Dominionismen kan beskrivas som den kristna motsvarigheten till islamism. På 1970-talet uppstod ett flertal kristna rörelser främst i USA som var inriktade på kristen nationalism. Begreppet dominionism myntades under 1990-talet, då forskare kände sig manade att finna en benämning på fenomenet kristen höger och dess politiska ambitioner. Den kristna högern besitter en övertygelse att de har ett bibliskt uppdrag att ta kontroll över sekulära institutioner, inklusive den styrande makten. Detta mandat ska, enligt dominionisterna, gälla fram till Jesu återkomst.

Enligt PRA  finns tre karaktäristika som kännetecknar alla varianter av dominionism:

  • lovsång till kristen nationalism, på så sätt att man är av uppfattningen att USA en gång var, och åter ska bli, en kristen nation. Detta innebär att man förnekar Upplysningens betydelse för den amerikanska demokratin
  • förordande av religiös överhöghet, vilket innebär att andra religioner, eller ens andra former av kristendom, inte anses lika mycket värda
  • stöd till teokrati, tro på att de tio budorden och den ”bibliska lagen”, ska utgöra amerikansk lag, och att den amerikanska författningen ska ses som ett verktyg för att genomföra bibliska principer

Dominionism kan delas in i två huvudsakliga inriktningar, där en är kristen rekonstruktionism, vilken i korthet innebär att gammaltestamentlig lag (inte bara de tio budorden, utan även lagarna i exempelvis tredje Moseboken)  ska styra över alla delar i livet, som t ex:

  • den politiska maktapparaten
  • utbildning
  • lagar
  • moraliska och sociala angelägenheter, som exempelvis äktenskap och äktenskapsbrott, homosexualitet, pornografi och abort

afterlife-1238609_960_720Den andra grenen av dominionism är den nya apostoliska reformationen, och dess varianter Kingdom Now/Seven Mountains Dominionism. Läran uppmuntrar kristna att ”återerövra kulturens sju berg”; nämligen politiskt styre, religion, media, familjen, näringslivet, utbildningssystemet och konstliv och nöjesliv. Kingdom Now hävdar att Satan har styrt världen alltsedan Syndafallet och att Gud nu letar efter människor som kan hjälpa Honom att återta herraväldet. De som är villiga att underkasta sig Guds apostlars och profeters auktoritet kommer också att ta kontroll över världens ”kungadömen” (desamma som kulturens sju berg).

Framförallt inom den republikanska Tea Party-rörelsen finns kända förespråkare för dominionistiska tankegångar. Några kända företrädare är Michele Bachmann och Rick Perry.

Även Ted Cruz, en av presidentkandidaterna i USA 2016, är en högprofilerad Tea Party-företrädare med en dominionistisk övertygelse. Han är son till Rafael Cruz, en tongivande predikant inom Seven Mountains Dominionism, som anser att sonen Ted är en av Guds utvalda som ska leda kristna i att ”ta herravälde över landet”.

Mycket av den senaste tidens lagstiftning i USA som ger t ex näringsidkare, föreningar och arbetsgivare rätt att inskränka andras mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till ”religiös frihet” (som inte ska förväxlas med religionsfrihet) hämtar näring direkt ur dominionistiska teorier. Vi ser svaga ekon av samma företeelse här i Sverige, med försök att utvidga begreppet ”samvetsfrihet” för t ex vårdpersonal.

Även försöken att skriva om den amerikanska historien och luckra upp den amerikanska grundlagsfästa åtskillnaden mellan religion och stat drivs av företrädare för dominionism, inte minst av Rafael Cruz och David Barton.

Det är nödvändigt, enligt PRA, att placera den kristna högern på rätt position i det politiska spektrumet, för att förstå att tankegods härifrån har ett betydande inflytande på, och är en betydande del av, högerextremismen. Först då kan vi få möjlighet att utvärdera inflytandet från dominionistiska och teokratiska strömningar i den kristna högern.

En del väljer till och med att definiera dominionister som kyrkliga fascister och elitister – på liknande sätt beskrivs ibland radikal islamism som ”islamofascism”.

Vi talar mycket om radikal islamism. Vi glömmer samtidigt bort att det finns lika hatiska, bokstavstroende och radikala människor i den kristna högern, som ingår en symbios med högerextremister. Den kristna högern i USA är stark och har politiska ambitioner att göra USA till en teokrati, vilket kan ses som ett hot mot demokratin.

Samma tankegods och samma drömmar finns bland delar av svensk kristen höger, som dock har en svag ställning i svensk politik. Mer oroande är i så fall att liknande tankegångar plockas upp i den svenska nationalistiska och högerextrema rörelsen, med återinförande av kristendomen som statsreligion och upphöjande av kristendomen över andra religioner, och i vissa kretsar även uppfattningen att biblisk lag ska råda i samhället.