2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:
1 av 33 uppehållstillstånd går till utomeuropeiska flyktingar
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.
Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Detta är en spinoff på artikeln Myten om alla uppehållstillstånden (2025). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.
2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1 av 6 beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 var asyl-/flyktinggrundade.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.
Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
Detta är en spinoff på artikeln Myten om alla uppehållstillstånden (2026). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.
2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar långt färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1 av 6 beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 är asyl-/flyktinggrundade.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrund samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrund är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:
1 av 6 uppehållstillstånd är asyl- och flyktinggrundat
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.
Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså nästan tre av 5: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2022 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid två av fem: 2/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2023 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ett av fem: 1/5.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Under 2022 ökade andelen till ”rekordnivåer”. Detta har delvis sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet. Under 2023, 2024 och 2025 har andelen minskat igen. Det har, trots att kriget i Ukraina är inne på sitt fjärde år, sin orsak i att svensk asyl- och migrationspolitik har stramats åt ordentligt under senare år. Förutom att Tidöregeringen skärpt kriterierna för asylinvandring så har de också satt en hög nivå på försörjningskrav för att erhålla arbetstillstånd. Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Christian Sonesson, moderat kommunstyrelseordförande i Staffanstorp, vill framstå som principfast. I själva verket är han ett symptom på något betydligt allvarligare: en lokalpolitisk kultur där lagar ses som förhandlingsbara och rättsstaten som ett hinder för ideologisk aktivism.
När Staffanstorps kommunstyrelse, under Sonessons ledning, vägrade ta emot fyra kvotflyktingar i strid med bosättningslagen, var det inte ett ”politiskt ställningstagande”. Det var ett medvetet brott mot en lagstadgad skyldighet. Att kalla det för en strid man måste ta är inte modigt. Det är maktfullkomligt.
Sonesson hävdar att ärendet borde prövas i förvaltningsrätt, eftersom det enligt honom handlar om politik. Men det är en juridisk förskjutning. Förvaltningsrätten prövar överklagade beslut — inte brott. Det här handlar om myndighetsutövning som skett i direkt strid med lagen. Därför är det ett brottmål. Och därför är det korrekt att det prövas i allmän domstol.
Hans försök att legitimera agerandet genom att hänvisa till Ukrainakriget är retoriskt skickligt men juridiskt irrelevant. Kommuner har inte rätt att omprioritera statens flyktingpolitik. De har att följa lagen. Punkt.
Det verkligt oroande är att Sonesson inte är ensam. Vi ser en växande tendens där lokalpolitiker, ofta i samarbete med SD, tänjer på rättsstatens gränser i jakten på symbolpolitik. Det är en utveckling där folkvalda börjar se sig själva som överordnade lagar — och där juridisk ansvarsskyldighet ses som ett hot mot demokratin snarare än dess garant.
Samtidigt driver SD krav på hårdare tjänstemannaansvar. Men när deras egna allierade åtalas för grovt tjänstefel, då är det plötsligt rimligt, korrekt att bryta mot lagen. Det avslöjar att principerna är selektiva. Tjänstemannaansvar är ett slagträ — inte en rättsprincip.
Sonessons inlägg är ett försök att förvandla ett lagbrott till en politisk gärning. Men det är inte rättsstaten som är problemet — problemet är när det finns politiker som tror att de står över rättstaten.
Alla ord och åsikter i krönika står skribenten själv för.
Tidöregeringen intensifierar arbetet med att ”stimulera återvandring”. Alltsedan första versionen av Tidöavtalet som presenterades för drygt två och ett halvt år sedan har diskussionen varit central i den migrationspolitiska debatten. Nu tillsätts en utredning för att ta fram verktyg som ska stärka lokala och statliga aktörer i arbetet med att ”informera”om det som påstås vara ”frivillig” återvandring. I själva verket är det illa kamouflerade formuleringar som syftar till att se till att så många som möjligt återvänder till sina hemländer.
Det finns ett parti som inte är som alla andra. Detta parti som bildades 1988 har alltid propagerat för repatriering, dvs återvandring. Sverigedemokraterna är ”hjärnan” bakom transformationen på migrationsområdet som skett hos regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Före valsegern 2022, då SD blev största parti i regeringsunderlaget, hade inget av dessa partier talat om återvandring. Numer är det svensk regeringspolitik. SD:s våta dröm har – i deras värld – äntligen blivit verklighet.
Vi läser följande ur Tidöavtalet:
”En utredning tillsätts kring hur återvandring kraftigt kan stimuleras och med andra medel öka när det gäller personer som är bosatta i Sverige och som har anknytning till ett annat land och som vill återvandra. Det gäller särskilt personer som inte integrerats i det svenska samhället i termer av egenförsörjning, språk eller andra kulturella faktorer”. (Källa: Tidöavtalet)
I pressmeddelandet från Justitiedepartementet 5 juni 2025 uttalar sig såväl migrationsminister Johan Forssell (M) som migrationspolitiske talpersonen Ludvig Aspling (SD). I princip säger de två herrarna samma sak, dvs att personer som inte ”vill” eller ”kan” integreras i samhället, med intensifierad information ska kunna återvandra ”frivilligt”.
I samma pressmeddelande läser vi följande formulering:
”Kommuner möter ofta personer som kan vara aktuella för frivillig återvandring, men att kunskapen om möjligheterna och stödet som finns ofta är låg. Samordnaren ska därför samla in och sprida information, vägleda kommuner och bidra till att utveckla samverkan med andra aktörer, till exempel civilsamhället, statliga myndigheter och länsstyrelserna”. (Källa: Regeringen)
När lokala och statliga aktörer nu får mandat att aktivt propagera för återvandring, är det svårt att se hur detta ska kunna etiketteras som ”frivilligt”. Tvärtom ska personer och familjer, som redan är utsatta, påminnas om att de skulle vara icke önskvärda, inte är välkomna. Istället för att erbjudas det sociala stöd som de har rätt till, ska de istället övertalas att lämna landet för att åka tillbaka till det land som de en gång flydde av en anledning.
Tidöpartierna, som i stora delar får stöd av Socialdemokraterna i migrationsfrågorna, har kritiserats av många aktörer för den kraftigt åtstramade flykting- och migrationspolitiken.
Uppdraget ska slutredovisas 4 juni 2027.
Att regeringen, nu tillsammans med SD, väljer att skärpa retoriken och politiken kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Den tillspetsade retoriken, och reella politiken, gällande återvandring får den ofrånkomliga konsekvensen att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar.
Motargument har återbesökt 1990-talets mediadrev emot immigration och varningar om befolkningsutveckling. Syftet var att försöka gå till botten med varifrån alla argument om påstådd befolkningsexplosion egentligen kommer från.
Fokus hamnade på en bok: ”Invandring, Sammanbrott eller utveckling?” som vi lånade från Uppsala Universitetsbibliotek, skriven av en trio som då utgav sig för att värna om svenskt bistånd till de fattigaste länderna, som kallades för ”tredje världen”. Författarna var Ingrid Björkman, Jan Elfverson, Åke Wedin.
Denna bok är intressant för den innehåller dels matematiska uträkningar och även flera ‘nyord’ vilka vi idag finner använda på internets sociala medier i årets valkampanj, år 2022. En annan poäng är att boken skrevs 1993-1994 i en kontext som är intressant ur migrationssynpunkt: kriget på Balkan, då stort antal personer flydde från Jugoslavien. Ny Demokrati var då ett nystartat populistiskt parti, med en del extrem retorik och intolerans. SD hade också nyligen grundats.
Viktigaste punkten på baksidan av den lilla, lätta 90-sidiga boken:
Befolkningsexplosion på planeten
I bokens inledning nämns en bok av en amerikansk professor i historia, Paul Kennedy. Främst skrev han om miljöförstöring och problem med att odla livsmedel till växande befolkning, vilket skulle kunna orsaka enorm kris. Allt innehåll i hans tjocka bok om planetens klimat har dramatiskt förkortats ner i denna svenska bok till att avhandlas på ungefär 12 rader!
Kapitel 1 av boken vi granskar inleds med diagram från FN:s befolkningsfond UNFPA (1990) över prognoser om befolkningstillväxt, enligt dåvarande känd forskning och folkräkningar. Sida 9 pryds med ”mediumalternativet” ur FN:s prognoser som indikerade att eventuellt kan planetens befolkning kunna bli 10 miljarder människor redan år 2050 för att stabiliseras vid max 11,6 miljarder. Men i text varnar författarna om att det inte stannar där. Det påstås att planetens befolkning skulle kunna bli uppåt 28 miljarder människor vid år 2150, ”om en stabilisering inte är möjlig”.
Författaren till kapitlet har skrivit flera andra texter, där det hänvisas till en bok, skriven av Gunnar Jervas, ”Flyktingexplosionen”, utgiven av Utrikespolitiska Institutet. En andra version av den blev sedan utgiven av SNS, år 1995: ”Migrationsexplosionen”. En av källhänvisningarna däri är till ett litet obskyrt häfte producerat på skrivmaskin, år 1966, vilken gör den extraordinära uträkningen att man skulle kunna extrapolera befolkningstillväxten genom att endast titta på tillväxten på vår planet under en kort tidsperiod (då det samtidigt var kraftig befolkningsökning, och allt färre avled per år, kring andra världskrigets slut) och därmed automatiskt räkna ut vad som skulle ske om den fördubblingen av befolkningen skulle fortsätta i samma takt.
Uträkningen såg ut såhär: Fördubbling av planetens befolkningsmängd ägde då rum under ungefär 35 år. Det påstås vara ”konservativt antagande”. Fördubblingen av planetens invånarantal i ‘babyboomen’ antogs automatiskt kunna fortsätta ske per automatik i cykler om 35 år. Det påstås kunna leda till att det kunde bli allt från 52 miljarder invånare till ända uppåt 15 000 miljarder invånare. (fotnoten nämner känslokallt att det skulle motsvara nästan en invånare per varje kvadratmeter land, om man inkluderar ”obeboelig mark”.)
Känner ni igen detta? Är det månne baserat på rasistiska myten om promiskuösa vilden? Elaka stereotypa bilderna av somaliska mammorna som alla påstås vilja ha 8 barn?
FN reviderar, uppdaterar ständigt sin forskning och prognoser. Idag, i nutid, indikerar FN att huvudscenariot för befolkningsprognoserna på vår planet skulle kunna bli cirka 11 miljarder som mest, kring år 2065. Deras nuvarande prognos har även den en viss osäkerhetsmarginal. Men de projicerar att antingen kan det långsamt stiga upp mot 12,5 miljarder till år 2100 eller så planar det av på en nivå, efter 2055 för att sakta börja sjunka från år 2070 och framåt.
Är skrämselpropaganda från 1966 eller 1994 relevant? Sann? Nej, för barnafödande på hela planeten sjunker långsamt ner mot globalt genomsnitt om bara cirka 2,4 barn per kvinna. I västeuropeiska länder behövs minst 2,1 barn per kvinna, för att befolkningsantalet ska kunna fortsätta ligga stilla och inte sjunka.
Källor:
Björkman, I., Elfverson, J., Wedin, Å. (1994) Invandring – sammanbrott eller utveckling? – Bistånds och flyktingpolitik i global samverkan. Samfundet för nationell och internationell utveckling, Stellan Ståls Tryckerier, Uppsala.
Edberg, Rolf (1966) Spillran av ett moln, Norstedts
Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.
Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.
Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.
De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.
Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.
SD och monokulturen
På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.
Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.
Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.
De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.
Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:
Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)
Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.
SD kontrollerar kulturen
Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.
Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:
I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)
Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet! Men i nästa andetag:
Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)
Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.
På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.
I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans
Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)
Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.
Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.
Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.
”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018
Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna har, i väntan på att få igenom sin riktiga flyktingpolitik, lagt en motion om att Sverige ska sortera flyktingar utifrån deras kvalifikation, och möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Förslaget strider mot asylrätten samtidigt som det är ett stort svek mot de mest utsatta. Motionen om ”elitflyktingar” avslogs av såväl kammaren som utskottet.
SD har en nollvision på invandring, och pratar mycket om återvandring, s k repatriering, dvs att människor ska uppmuntras att återvända till sina hemländer. Då partiet inte har mandat att genomföra sin vision, skrev Markus Wiechel och Sara Gille i höstas en motion som inte kan ses som något annat än populism och signalpolitik.
I motionen skriver Wiechel och Gille att de flyktingar som Sverige bör ta emot ska vara kvalificerade, dvs att de enkelt ska kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.
”Det finns oändligt många flyktingar som idag vill få hjälp av FN att bosätta sig i andra länder och många av dessa innehar kvalifikationer, erfarenheter och utbildning som Sverige är i behov av. Då ett av de bästa sätten att bli en del av den svenska gemenskapen är att snabbt få in en fot på arbetsmarknaden kan man på detta sätt slå två flugor i en smäll genom att de flyktingar vars yrkeskompetens behövs i Sverige premieras i de fall då två i övrigt likvärdiga kandidater står emot varandra. Dessa har en större chans att bli en del av det svenska samhället än slumpvis utvalda personer som kanske har långt att gå för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Personer som innehar kompetens vi saknar kan således få en snabbstart i Sverige där de lär känna personer inom samma yrkeskategori samtidigt som de har en ökad chans till naturlig samhällsorientering. Regeringen bör utreda möjligheten till detta.” (Källa: Riksdagen)
SD:s motion strider mot asylrätten och sviker de mest utsatta
Det SD inte verkar ha funderat över att detta rimmar dåligt med tidigare uttalande om att ”de som verkligen behöver hjälp kan inte komma till Sverige” och ”hjälp i närområdet”. Motionen föreslår en form av ”arbetskraftsinvandring” med förevändningen att det skulle röra sig om flyktingar. Wiechel och Gille sorterar människor utifrån ”kvalifikationer”, och de gör det för egen vinnings skull. Att de skulle bry sig nämnvärt om människorna i fråga är knappast troligt.
SD har en nollvision vad gäller invandring. De talar också varmt om återvandring. När partiet inte har möjlighet att genomföra sina visioner väljer man signalpolitik, och propagerar för att flyktingmottagningen ska styras av vad de anser är bra för Sverige. Att styras av egoism på bekostnad av människor som flyr för sina liv är ett agerande som är svårt att ställa sig bakom.
Vän av ordning undrar hur SD motiverar att den politiken skulle gagna de som är mest utsatta. Med en sådan politik lämnas de mest utsatta åt sitt öde. Dessutom strider förslaget mot asylrätten.
SD:s motion har avslagits. Sverige kommer således inte att sortera flyktingar mot bakgrund av utbildningsnivå. Sverige kommer att fortsätta behandla alla flyktingar på lika villkor.
Återigen pratar du, Jimmie Åkesson, om återvandring. Denna gång har du skruvat upp ett snäpp. Det nya är ”nettoåtervandring”. För drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag en artikel på Motargument med frågor till Sverigedemokraterna. Även andra aktörer har ställt frågorna som vi alla önskar svar på. Varken vi på Motargument, eller någon annan, har fått några svar. Ni valde att inte svara på frågorna om vem ni anser ska återvända, när de ska återvända, och varför de ska återvända. Det är oklart om återvandring à la SD är frivillig, eller kommer människor att tvingas återvandra dit de ”bör bo”?
SD:s paradgren är att ställa utsatta grupper mot varandra
De tre briljerar än en gång i SD:s bästa gren, nämligen att ställa grupper mot varandra. SD har nyligen presenterat sin skuggbudget. Återigen saluför du partiet som räddare i nöden, då du talar varmt om ”viktiga välfärdssatsningar” och ställer dessa i kontrast mot ”ineffektiva arbetsmarknadsreformer” och ”verkningslösa integrationsprojekt”.
I debattinlägget använder du dig av det retoriska greppet att tala direkt till pensionärer, anställda i vård och omsorg samt förskolelärare: ”Ni är ryggraden som år efter år burit upp detta land. Ni förtjänar mer än småsmulor tillbaka”. (Källa: Bohusläningen) Det är svårt att se att detta inte skulle handla om en kategorisering av människor i ”närande och tärande”.
Voice of America News: Scott Bobb reports from the Suruç, Turkey/ Kobane, Syrian border; ”Turkish Border Towns Hosting Thousands of Kobani Refugees”. [Public domain]Ni lovar 30 miljarder i ökat kommunanslag de kommande tre åren. För att kunna finansiera det ni lovar måste ni skära ner på andra utgifter. Det överraskar föga att det ni vill skära ner på är… flyktingar och invandrare. Detta ska göras genom nollvision på flyktinginvandring, stopp för kvotflyktingar* och s k ”nettoåtervandring”:
”Den enda effektiva integrationspolitiken är en restriktiv migrationspolitik, med en ambition om nettoåtervandring under överskådlig tid. Ineffektiva och dyra särlösningar på arbetsmarknaden och olika sorters lönesubventioner för olika grupper är inte vägen framåt. Det frigör också resurser att satsa på de som har arbetat, på de äldre, och på alla de som idag arbetar – ja, sliter till och med – i offentlig sektor. Ofta till på tok för låga löner.
I grunden handlar det om rättvisa. Ingen ska lämnas efter – inte i vårt Sverige.” (Källa: Bohusläningen)
De sista två meningarna blir såväl motsägelsefulla som lögnaktiga, eftersom ”ingen” i detta fall innefattar dem med ”rätt” bakgrund. De som har invandrarbakgrund innefattas inte.
Vad är ”nettoåtervandring”?
Om jag förstår dig rätt, Jimmie Åkesson, så innebär ”nettoåtervandring” i praktiken att du vill att Sverige ska skicka hem fler dit där de ”bör bo” än vi ska ta emot? Följaktligen betyder det att detta i längden leder till att andelen ”svenskar” ökar, och andelen ”icke-svenskar” minskar – utgifterna blir större än inkomsterna.
Nu återkommer vi till den springande punkten om hur frivilligt det här med (netto)återvandring är. Senast ni tryckte på det här med återvandring talade ni inte om att utgifterna skulle vara större än inkomsterna. Nu skärper ni retoriken – och politiken – genom att prata i termer som netto och brutto. Det finns en mängd frågor som kräver svar:
Ska återvandring ske frivilligt? Ni har under lång tid talat om tvångsförflyttning av invandrare, därav frågan.
Om återvandring ska ske tvingande:
Vilka är kriterierna ni tänker er för återvandring?
Ska uppehållstillstånd och medborgarskap upphävas?
Hur och vart ska ni förflytta människor?
Hur ska det finansieras?
Är det så att du tänker dig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som är föremål för återvandring? Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.
För det kan väl omöjligen vara så att du anser Venezuela, Kongo, Irak, Afghanistan, Syrien eller El Salvador vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.
Åkesson: Åk tillbaka dit ni ”bör bo”
Anser du att tiden nu är mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att du i så fall sviker dem vi en gång tagit under våra vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.
Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för återvandring bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna. Hittills har de valt att inte vara.
Redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.
SD:s utspel skapar oro och frågor
Att du nu väljer att dra åt tumskruvarna ytterligare kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Den tillspetsade retoriken om ”nettoåtervandring” får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.
Vi pratar om människor, och människors livsöden.
Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:
”Vi och dom”.
Svenskar och främlingar.
Etnicitet och ”nedärvd essens”.
Kristna och icke-kristna.
Tack och hej.
Nu vänder jag mig direkt till dig, Jimmie Åkesson. Vi kräver svar på frågorna om återvandring. De av oss som redan röstar på dig behöver veta, de av oss som överväger att rösta på dig behöver veta och alla de av oss som direkt eller indirekt kommer att beröras av en eventuell återvandring behöver veta.
För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.
I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.
”I enlighet med FN:s flyktingkonvention utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd, och vår bestämda uppfattning är att så bör ske i det första säkra land som kan nås. Detta uttrycks också i EU-rätten, där det fastslås att en medlemsstat kan avvisa en asylansökan om ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland eller som ett säkert tredjeland för sökanden. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad ”asylshopping”). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Regeringen har sedan krisen 2015 ständigt upprepat att Sverige ska anpassa sig till EU:s miniminivå vad gäller asylrätten, inklusive principen om första säkra land. Likväl har detta inte hänt. Trots att det påtalats vid flera tillfällen att Sverige kan göra mer, att vi fortfarande går långt utöver våra grannländer, har regeringen vägrat implementera den miniminivå som uttrycks i EU-rätten. Tidigare har motiveringen bland annat varit att EU arbetar med att förnya de förordningar som hanterar asylfrågor, nu avvaktas den pågående migrationsutredningen. Sverigedemokraterna menar att regeringen bär ett ansvar att agera redan nu för att säkerställa att principen om första land efterlevs, oavsett vad framtida utredningar och förnyelsearbeten resulterar i.
Oaktat aktuell omvärldssituation är det också av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)
Påståendet om att Flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.
Av artikel 1, punkt 2 i Flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.
Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.
I fjärde till sjätte stycket i preamblen (förordet) till Flyktingkonventionen (översättning via DeepL) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:
”med beaktande av att beviljandet av asyl kan innebära en orimligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av ett problem vars internationella omfattning och karaktär Förenta nationerna har erkänt därför inte kan uppnås utan internationellt samarbete, uttrycker en önskan om att alla stater, som erkänner flyktingproblemets sociala och humanitära karaktär, kommer att göra allt som står i deras makt för att förhindra att detta problem blir en orsak till spänningar mellan stater, noterar att Förenta nationernas flyktingkommissarie har till uppgift att övervaka internationella konventioner om skydd för flyktingar och erkänner att en effektiv samordning av de åtgärder som vidtas för att lösa detta problem kommer att vara beroende av att staterna samarbetar med flyktingkommissarien, staternas samarbete med högkommissarien” (Källa: UNHCR)
Dublinförordningen reglerar asylsystemet
I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.
Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: EUR-LEX)
I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: European Court)
”När du ansöker om asyl i Sverige börjar Migrationsverket med att undersöka om det är Sverige eller något annat EU-land som ska ansvara för din asylansökan. Om du har fått visum till, har vissa typer av uppehållstillstånd i, eller har ansökt om asyl i ett annat EU-land på vägen till Sverige, kanske du måste åka tillbaka dit. Du kan också få din ansökan prövad i ett annat EU-land om du vill återförenas med familjemedlemmar som redan befinner sig där. Dessa regler finns i Dublinförordningen.” (Källa: Migrationsverket)
I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.
I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.
I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.
Motargument 