Etikettarkiv: globalisering

Nyhetsbrev juli 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under juli 2017

Artiklar

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde – artikel av Tina Holm om begreppen vithet, kvinnor och offergörande

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister – artikel av Thabo ‘Muso om att tryckfrihetsförordningen inte utesluter kriminalisering av  nazistiska organisationer

SD:s idol Verner von Heidenstam om Hitlers seger – artikel av Torbjörn Jerlerup om Heidenstams stöd till Hitler, Tyskland och nationalism

Korta motargument

Svenskars födelseländer – korta av David Ehle som redovisar vilka länder som är de vanligaste födelseländerna hos svenskar

En kort lektion i fotografisk källkritik – korta av Torbjörn Jerlerup om det eviga påpekandet: var källkritisk!

Argumentationsfel: ”Men du då!” – korta av David Ehle om whataboutism

Krönikor

Je suis un globaliste – krönika av Jan Kjellin om globalism och nationalism

Historiska läxor kring globalisering och tyranni – krönika av Johannes Fredrikson om att globalisering inte är ett nytt fenomen

Jimmie Åkesson tror fel om Sveriges muslimer – gästkrönika av Salih Tufekcioglu

SD och Schrödingers rasistiska invandrare – krönika av Anders Johansson om att invandrade rasister som röstar på SD inte gör SD mindre rasistiskt

SD och NMR – Två grenar på samma släktträd – gästkrönika av Maria Robsahm

Sånt händer inte här – krönika av Jan Kjellin om vad röster på nationalister innebär

Fröet till diktaturen – gästkrönika av Maria Robsahm

Myter

SD:s parallella universum – Abortmyten – mytknäckare av David Ehle om hur SD skippar fakta till förmån för feeling

Strömmar av klanmänniskor – mytknäckare om generaliseringar kring flyktingar

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna – mytknäckare av David Ehle om ”klimatbluffen”

Historiska läxor kring globalisering och tyranni

En till synes oansenlig bok på 128 sidor har potential att bli en av 2000-talets viktigaste skrifter, en skrämmande tanke när man betraktar sidornas innehåll; 20 praktiska råd för hur vi som medborgare och medmänniskor kan förhindra att tyranniet greppar tag om våra samhällen.

Boken ifråga bär titeln ’On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century’  och är skriven av historikern Timothy Snyder. Enligt Elisabeth Åsbrink på Dagens Nyheter är det en bok som vi borde prata länge om, denna text är ett försök att hörsamma den uppmaningen.

Valet av Donald Trump till USA’s president må framstå som det främsta bränslet till glöden i Snyders penna. Men en stor del av de historiska lärdomar som förs fram baseras på den europeiska erfarenheten av fascism, nazism och kommunism.

Globalisering – inget nytt fenomen

En passande utgångspunkt i ämnet är det faktum att globalisering, hur svårdefinierat begreppet som sådant än är, inte är en process som plötsligt sparkades igång runt år 1989 (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18-19])

De fenomen som ofta associeras med globalisering (teknologisk utveckling, ökad internationell handel, kulturellt utbyte etcetera) har en mycket lång och snårig historia. Detsamma gäller de tolkningar och förslag på åtgärder som har formulerats mot bakgrund av dessa processer. (Snyder 2017, s. 11-12)

-WORLD_TRADE_UNITES_NATIONS-_-_NARA_-_516195

Idén om att ökad globalisering leder till spridandet av demokratiska värderin

gar och att internationell handel leder till ökat samförstånd länder emellan, uppstod inte i samband med historiens påstådda ”slut” efter Kalla Kriget. (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18:50-19:25])

Under åren som ledde fram till krigsutbrottet 1914 var det inte ovanligt att höra påståendet att ett storskaligt krig på europeisk mark var uteslutet. Det ekonomiska slaget mot de inblandade ländernas sammanflätande handelsutbyte skulle helt enkelt bli för stort. Inte kunde det politiska ledarna vara såpass dumma? 

Tyranni och ideologi

En ansenlig del av 1900-talets europeiska politiska historia kan ses som ett försök från diverse tyranniska regimer att med svepande och våldsamma hugg kämpa ner vad de uppfattat som globaliseringens samhällsomstörtande spöken (Snyder 2017, s. 12). I detta perspektiv finns det både likheter och skillnader de tre stora totalitära ideologierna emellan.

Den europeiska fasciströrelsen placerade tanken om vilja framför förnuft. I denna anda fick idén om en objektiv sanning ge vika för en storvulen mytbildning, artikulerad av ledare som påstod sig representera ’folkviljan’. Fascisternas tid vid makten blev under 1900- talet relativt kortvarig, men idéerna lever vidare och är i allra högsta grad närvarande idag. (Snyder 2017, s. 12) Kommunister regerade i Europa under en längre period och styrdes av tanken om att en parti- elit skulle föra samhället mot dess slutmål. Allt enligt påstådda historiska lagar. (Snyder 2017, s.12-13).

Kommunismen hade ett internationellt anslag, om än ett något spretigt sådant. Arbetare världen över uppmanades att resa sig emot kapitalismen och dess orättvisor, samtidigt gick åsikterna inom den kommunistiska rörelsen isär kring hur ideologin skulle praktiseras. Sovjetunionen var dock den självklara anföraren och planekonomi skulle ersätta det ekonomiska system som i början av 1900- talet gett upphov till såpass mycket optimism att ett världskrig sågs som uteslutet.

Cartolina_Ritorneremo

För fascisterna i Italien var den apenninska halvön en för liten arena för dess storslagna skådespel. Ett kolonialvälde i klassisk europeisk stil var vad den fortsatta mytbildningen krävde. Vägen till det fascistiska drömsamhället gick via massakrer i Etiopien. Nazityskland fäktades mot de orättvisor Hitler menade hade påtvingats det ’tyska folket’ med hjälp av folkmord och militär expansion i Europa.

All jämförelse av de tre ideologierna är full av nyanser och komplexitet men de är inte utan gemensamma nämnare. En sådan är att dess företrädare säger sig representera samhällets kärna, och att allt runtomkring ska och kan skalas bort. Beroende på inriktning kan denna kärna beskrivas som ‘folket’, ‘klassen’ eller egentligen vad som helst. För de som inte anses tillhöra den utvalda gruppen är konsekvenserna förödande, oavsett epitet. 

En oerhörd mängd människor har bragts om livet, fängslats och torterats när diktatoriska regimer och despoter har sökt förenkla och personifiera otroligt komplexa skeenden.

Konsten att förenkla

Globaliseringen får i det auktoritära politiska projektet ett ansikte, i Trumps fall ofta ett mexikanskt eller kinesiskt sådant (Harris 2017 [Poddsändning, minut 22-23]) . Ett ansikte som kan utpekas som konspiratoriskt och som anledningen till det ’sanna’ folkets lidanden.

All komplexitet höljs då i dunkel, det räcker att bygga en mur, frånta vissa grupper sina rättigheter eller att vara ’tuff’ i internationella förhandlingar. Man behöver inte ens bry sig om att läsa de förordningar som skrivs under i egenskap av att vara USA:s president. Allt kan rättfärdigas genom att hävda att tiden då andra grupper och länder utnyttjar ‘oss’ är över

Inför detta faktum får vi inte vara naiva. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att våra samhälleliga institutioner fungerar som autonoma väktare. Institutioner står inte automatiskt redo att blockera varje tyranniskt hugg mot demokratin. De behöver befolkas och levandegöras av demokrater.

Att lära från historien handlar enligt Snyder om att utvidga ens uppfattning om vad som är möjligt (2017, s.13). Det förflutna kanske inte upprepar sig till punkt och pricka, men om vi studerar det förgångna kan vi förhoppningsvis uppfatta varningssignalerna i tid.  År 1933 publicerade den framstående tysk-judiska tidningen Der Israelit (Matthäus & Roseman 2010, s.8) följande ledartext;

”We do not subscribe to the view that Mr. Hitler and his friends, now finally in possession of the power they have so long desired, will implement the proposals circulating in [Nazi newspapers]; they will not suddenly deprive German Jews of their constitutional rights, nor enclose them in ghettos, nor subject them to the jealous and murderous impulses of the mob.

They cannot do this because a number of crucial factors hold powers in check…and they clearly do not want to go down that road. When one acts as a European power, the whole atmosphere tends towards ethical reflection upon one’s better self and away from revisiting one’s earlier oppositional posture” (Snyder 2017, s. 23-24)”

Demokratin är sårbar, både utifrån och inifrån. Den kan attackeras av terrorister, vare sig de är nazister eller islamister. Demokratin kan även monteras ner inifrån av folkvalda politiker. Inte sällan går dessa två fenomen hand i hand och det kan gå väldigt fort.

Vikten av motstånd

Mot bakgrund av detta talar Snyder om vikten av att inte anpassa sig till auktoritära strömningar på förhand (2017, s. 18-32). Kort sagt att inte acceptera inskränkningar i våra friheter i onödan.

Ett frivilligt överlämnade av våra demokratiska rättigheter kommer endast fungera som en aptitretare för tyranniet. De kommer inte att nöja sig. Vi får inte vänja oss vid att våra politiska ledare börjar villkora demokratins grundpelare.

När Theresa May pratar om att försvaga de mänskliga rättigheterna i syfte att motverka terrorism kan vi inte låta vår rättmätiga sorg och vrede leda till en acceptans av demokratins söndervittring. 

banksy

Det vore såklart magstarkt att påstå att May planerar att auktoritärt maktövertagande. Det som samtidigt är viktigt att komma ihåg, är att de som är vid makten idag kan ersättas av krafter som kan utnyttja att vi gradvis sänker den demokratiska ribban.

Vi får inte vänja oss, inte heller får man som medborgare vaggas in i tanken om att ’det händer inte här’-ämnen som det svenska domstolsväsendets sårbarhet måste diskuteras.

De globala skeenden och tillstånd som buntas ihop under rubriken ”Globalisering” är komplexa, motstridiga och svårgreppbara, de innefattar mycket gott men även mycket ont. Ökat välstånd och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand med ökad ojämlikhet och miljöförstöring. Global kommunikation kan föra människor samman, men även leda till radikalisering av extremister.

Demokratiska krafter måste bekämpa impulsen, både hos en själv och hos andra, att förenkla i såpass stor utsträckning att det blir ignorant. Det komplexa kan vara skrämmande och överväldigande, men lösningen är inte att sätta på sig skygglappar för att få en avgränsad och fast punkt att svinga emot.

Ingen borde med  något sorts självförtroende påstå att den har det korrekta svaret på globaliseringens utmaningar. Varje människa kan dock göra sitt bästa för att utgå från principer som baseras på medmänsklighet och intellektuell hederlighet.

I denna strävan är Snyders bok viktig och det oavsett om man accepterar alla teser och förslag är det övergripande budskapet svårt att skaka av sig. Det direkta och omedelbara tilltalet gör att man som läsare tvingas tänka till kring den liberala demokratins hälsotillstånd.

Man konfronteras av tanken på att dess fortsatta överlevnad är beroende av att individer, grupper, samhällen och professioner levandegör dess ideal. Ansvaret är både svindlande och hoppingivande.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser

Matthäus, J. & Roseman, M. (2010) Jewish Responses to Persecution, Volume I, 1933–1938. Lanham, MD, Rowman & Littlefield

Snyder, T. (2017) On Tyranny, Twenty Lessons from the Twentieth Century. London, the Bodley Head

Bokrecension: Utan invandring stannar Sverige

Artikel av Polimasaren

Jesper Strömberg, professor i journalistik och politisk kommunikation har skrivit boken ”Utan invandring stannar Sverige”. I den går han igenom fördelar som invandringen har och hur den berikar Sverige.

Författaren är noga med att boken inte handlar om integration, svensk integrationspolitik och inte heller dagsaktuell flyktingpolitik. Inte heller handlar den om hans egna åsikter. Det gör han klart för oss och han skriver också att när dessa åsikter och värderingar framträder så är han tydlig och berättar det.

Han skrev denna bok för att det har saknats en bred och lätt tillgänglig genomgång av forskning som finns om hur olika länder tjänar på invandring.

9789188123169_200x_utan-invandring-stannar-sverigeBoken baseras på 200 böcker, rapporter och artiklar i ämnet. Antalet fotnoter som är över 400 och visar även det att hans bok är förankrad i befintliga forskning. Strömbäck har tidigare varit huvudsekreterare för regeringens framtidskommission under flera år. Han har även publicerat över 150 böcker, kapitel och artiklar i olika ämnen.

Bokens olika kapitel visar pedagogiskt vilka övergripande faktorer som Strömbäck berör.

Utan arbetskraft stannar Sverige

Utan kunskap stannar Sverige

Utan företagsamhet stannar Sverige

Utan globalisering stannar Sverige

Utan mångfald stannar Sverige

Varje kapitel avslutas med korta argument och jag radar upp några exempel:

  • Invandring och ökad mångfald bidrar till ökad kreativitet och ökad innovationsförmåga.
  • Invandringen bidrar till att utveckla kulturyttringar som konst, musik, litteratur och teater.
  • Invandring bidrar till ökat inflöde och utbyte av idéer, erfarenheter och perspektiv.
  • Invandring bidrar till ökade kunskaper om andra länder och kulturer och till den internationella kompetensen och konkurrensförmågan.
  • Ungefär 20 procent av alla nya företag startas av personer med utländsk härkomst.
  • Invandringen bidrar till att föryngra befolkningen och sänka medelåldern.
  • Invandring bidrar till att en större andel av befolkningen är i arbetsför ålder.
  • Invandring bidrar till en större befolkning och att fasta kostnader, exempelvis för försvaret, blir mindre per person.
  • Utan invandring sedan 1990 hade antalet invånare i Sverige varit 17 procent mindre och alla kommuner hade haft färre invånare.

Efter att ha läst boken har jag fått insyn i hur svårt det kan vara att räkna på hur Sverige tjänar på invandringen och att få ut korrekta siffror om den direkta ekonomiska vinsten.

Vi ska inte enbart se invandringen som enbart ekonomisk fråga och leta efter kortsiktig vinst. Människor som kommer till Sverige är så mycket mer än kronor och ören hit och dit.

Jag rekommenderar verkligen denna bok då den ger ett betydligt bredare perspektiv än det ”lönsam eller icke lönsam invandring” som debatten har idag.

Volante Förlag

Bokus

AdLibris 

Våga diskutera identitet

Gästinlägg av Petter Wallgren.

Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.


netopNyrop / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.

Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.

Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…

Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.

Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Farlig mentalitet

En krönika av Andreas Meijer (blogg).

”Kritiserar man invandringen så kallas man rasist!”. Så brukar det låta – främst från de som kritiserar invandringen och sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag och andra som kritiserar SD och den typen av segregerande ideologi, fyller ibland i de luckor som SD lämnar tomma. Främst luckan som handlar om hur politiken kring integration skall föras. När SD är tystlåtna väljer jag att falla tillbaka på historia: SD driver en politik som strävar mot ett etniskt och kulturellt homogent samhälle.

Head for Chess 62:365
andreasnilsson1976 / Foter / CC BY-NC-ND

I en diskussion fick jag frågan om jag inte ser något mellanting mellan att ta in alla som söker asyl, och att genomföra etnisk rensning. Jo, det gör jag. Realistiskt så kommer vi inte kunna ta emot alla som skulle behöva vår hjälp. C:a 750 miljoner människor lever idag utan daglig tillgång till rent vatten. C:a 1,4 miljarder lever i extrem fattigdom. Vi har inte den kapaciteten även om vi så skulle vilja. Vi måste ha regler och vi måste arbeta utefter den verklighet vi lever i. Lösningen är global, vilket gör att vi måste agera globalt och ställa krav på våra ”vänner” i den globala överklassen. Utan ett globalt samarbete så kommer detta aldrig att lösas. Det handlar om att vi måste komma överens om att sluta utnyttja och exploatera fattiga länder (vi står på axlarna på de länder som vi tar emot invandrare från, tro inget annat).

Det finns dock något som är än viktigare än att diskutera intagsnivåer och ekonomisk påverkan: mentalitet.

Det skrämmande är mentaliteten

Det som skrämmer mig i och med att SD verkar ha blivit så etablerat är inte så mycket deras politik. Ibland kan jag känna: ”men låt dem få som de vill, så att det fåtal som röstat på dem börjar förstå att det inte finns något gott att hämta från det hållet — invandringen är inte problemet och inte heller lösningen”.

Det jag ogillar är den mentalitet som på vissa håll verkar börja ta plats i den s.k.”svenska själen”. En mentalitet som tillåter vissa att nedvärdera andra människor bara för att de är av en annan etnisk härkomst. En mentalitet som tillåtit rasistiska skämt och en rasistisk jargong. En mentalitet där några hela tiden känner att de måste försvara sig själva genom att upprepa mantran som: ”jag är inte rasist, men…” eller ”men det får man väl inte säga för då är man väl rasist?”. Med uttryck som ”utisar”, ”asylanter” och ”skäggbarn” för de som söker asyl och med hån som ”batikhäxa” eller ”blattekramare” för de som väljer att stå upp för ett humant ideal. Den mentaliteten skrämmer mig.

När den mentaliteten börjar få fotfäste och görs till vardag så närmar vi oss ett farligt samhälle. Det finns krafter som ligger bakom diverse främlingsfientliga nätsidor, där detta redan är vardag! Där de uttryck jag just räknat upp inte ens väcker någon uppmärksamhet, som om det verkligen var ohyra vi talade om! Jag är rädd i och med att SD, som nu är ett riksdagsparti, är med och stödjer den här typen av mentalitet. I och med att flertalet av de som befinner sig i den här delen av internet röstar på SD – det är normen för dom – så är det också den bilden som förmedlas till mig, som betraktar utifrån. Och det jag ser skrämmer mig.

Verkliga problem istället för ihopfantiserade dito

Det är här SD kommer in i bilden på riktigt. De är mycket duktiga på att forma politiken så att all skuld kan läggas på invandringen. Enligt mig har de sociala problem vi ser i Sverige helt andra orsaker:

  • Finanspolitik och devalvering av valutan
  • Fokus på ett individualiserat samhälle
  • Rationaliseringar av produktionssektorn
  • Utflyttad produktion (outsourcing)
  • Minskat socialt skydd
  • Utförsäljning av välfärden
  • Möjlighet att försnilla skattepengar genom ”legitima” företag
  • En övertro på materiell och ekonomisk tillväxt för en säkrad framtid
  • Överdrivet omhuldande av näringslivet, t.ex. flytta vinstutbetalning från löntagare till aktieägare
  • En mentalitet som går ut på: ”sköt dig själv och skit i andra”

Att lösa dessa saker med ”en ansvarsfull invandringspolitik” är inget annat än nonsens. Migration är en del av samhället. De problem som finns inom området måste naturligtvis diskuteras, men inte på bekostnad av alla andra frågor. Inte på bekostnad av en human människosyn. Inte på bekostnad av det vi alla har rätt till — ett egenvärde som medmänniska.

En krönika av Andreas Meijer (blogg).

Mer läsning:

— Alex Bengtsson på Stiftelsen Expo skriver om folkmordsretorik med vissa beröringspunkter till denna artikel.