Sverigedemokraternas propagandafilm, Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia, syftar till att misskreditera S, men blir istället ett folkbildande argument för varför det är en dålig idé att ge SD politiskt inflytande.
Filmen Sameblod berättar om ett Sverige upptaget av tankar om ras och renhet, skildrat genom en ung, samisk kvinnas ögon. Det är ingen dokumentär; det är en spelfilm med rätten att ta sig konstnärliga friheter och fokus ligger snarare på frågor om hur ett sådant Sverige påverkar identitet och självkänsla, än om övergripande politiska konsekvenser. Ändå vill jag påstå att den handskas varsammare med sanningen än Sverigedemokraternas propagandafilm om samma tidsanda, men att SD:s film på något sätt ändå gör ett bättre jobb, just vad gäller att informera eller folkbilda.
Att Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraterna inte ger en korrekt bild av vare sig Socialdemokraternas eller Sveriges politiska historia under 1900-talet började konstateras nästan omedelbart av samhällsvetare och historiker. Filmen förvränger fakta, utelämnar motstridiga uppgifter och innehåller även rena felaktigheter. Men den berättar också en hel del sanningar. Sanningar som är långt ifrån smickrande; för Socialdemokraterna och för Sverige som nation.
Rasbiologiska Institutet ägnade sig – med regeringens goda minne – åt pseudovetenskaplig rasforskning i syfte att möta upp den nationalistiskt/rasistiskt grundade uppfattningen att den eskalerande sammanblandningen av olika folkgrupper utövade ett degenerativt tryck på den – i vårt fall – svenska folkstammen. Kort sagt var den officiella hållningen att rasblandning var av ondo och måste motarbetas aktivt medelst rashygien.
Tvångssteriliseringar och -omhändertaganden av de förmenta offren för denna degenerering var förstås olyckliga, men nödvändiga konsekvenser av att vi varit naiva och låtit olika folk integreras med varandra. Genom att förhindra att dessa degenererade samhällselement kunde föröka sig och sprida sin dåliga arvsmassa vidare kunde rasens förfall åtminstone stoppas, och om man därtill kunde sprida fysiskt sunda förebilder och bygga upp en nationell stolthet som motverkade lusten att beblanda sig med Andra, kanske det t o m var möjligt att återskapa en del av forna tiders glans i den svenske mannen (och svenska kvinnan).
Många drabbades alltså hårt av denna tidsanda, där bilden av olika folkgrupper som åtskilda av en slags inre, mänsklig essens var dominerande. Och Sverige var inte ensamma om detta: I Tyskland infördes Nürnberglagarna, som nästan helt genomsyrades av denna syn på människan och Jim Crow-lagarna i USA följde också samma rasistiska logik. Och i Storbritannien var Winston Churchill så entusiastisk inför de rashygieniska idéerna att han deltog i en internationell konferens i ämnet, tillsammans med namnkunniga deltagare från hela västvärlden.
Men det var en tidsanda. Och hade inte Tyskland drabbats av ett krigshetsande missnöjesparti hade den kanske fortsatt ostört, och frågan om att tvångssterilisera avvikande människor hade kanske inte varit uppe för diskussion ens idag? Kanske hade våra riksdagspartier idag tävlat om att ta på sig äran för grundandet av Rasbiologiska Institutet, istället för att efter bästa förmåga försöka glömma bort hela denna skamliga inledning av vår samtids historia? Kanske skulle Förintelsen ersatts av en fortfarande fruktansvärd, men liksom tvångssteriliseringarna förment human och tyvärr nödvändig “avveckling” av degenerativa element och folkfiender i våra respektive nationer; de svenska, tyska, amerikanska, franska o s v?
Nåja, vi lämnar Sci/fi-hyllan och tar oss tillbaka till SD:s propagandafilm. Avsikten var förstås framförallt att misskreditera S, men att göra det med fakta. Och det är ungefär där som det spännande händer. filmen publiceras och vänner på sociala medier börjar skriva upprört om tvångssteriliseringar och rasbiologiska institut. De är arga på S, arga på Sverige, arga för att de inget visste.
Det visar sig att vi som redan visste allt det som berättas i SD:s propagandafilm är färre än vi kanske trodde, och för ett kort ögonblick går en kall ilning längs ryggraden. Tänk om SD:s propagandafilm fungerar!
Men istället för att klappa SD på ryggen och tacka för att de säger sanningen – “raka och ärliga” som de brukar kallas – så stannar reaktionerna vid ilskan och indignationen över att Sverige redan varit där dit SD vill ta oss. Att den tidsanda som rådde vid tiden för instiftandet av Rasbiologiska Institutet och inledningen på rashygieniska kampanjer över hela landet överhuvudtaget har funnits. Ingen av de i min omgivning som sett filmen har hittills sagt till mig att det var ett misstag att avveckla Rasbiologiska Institutet eller att tvångssteriliseringar var en bra idé (minns förresten att SD, som enda nu existerade riksdagsparti, röstade emot att stoppa tvångssteriliseringar av transsexuella) som borde återinföras. Tvärtom ser jag hur några av de som vacklat med en fot på SD:s röstsedel tar ett steg tillbaka. Uppenbarligen är det fler än jag som förmår att dra den obehagliga parallellen mellan Sverige av igår och SD av idag.
SD:s propagandafilm är viktig, trots att den slirar på sanningen. Den är viktig, för den skildrar det Sverige som SD vill få tillbaka. Ett naivt, idealistiskt folkhem, där alla är blonda, blåögda och glada. Och där de andra inte får synas (eller finnas).
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 