Etikettarkiv: dikotomi

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.


Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Je suis un globaliste

I det politiska samtalet kan dynamiken mellan ytterligheter verka som ett medel för konstruktiv utveckling och ett sätt att omfatta en stor del av ett lands befolkning. Men samtalet kan också landa i destruktiv polarisering och en känsla av utanförskap för den grupp som upplever sig stå vid sidan av det rådande samhällssystemet.

Huruvida den skiljelinje vi idag kan se mellan t ex nationalister och s k globalister är en konsekvens av att det politiska samtalet nu rör sig ovant längs en annan värdeskala än den klassiska höger/vänster-skalan eller om det är en medveten strategi från de absoluta ytterkanterna är svårt att svara på. Däremot bör det stå klart för de flesta att så länge vi uppfattar den här dynamiken som en absolut dikotomi, kommer samhällsutvecklingen att stå stilla och sakta falla sönder. Så vad är det som skiljer de två sidorna åt?

Nationalism och globalism

Förenklat kan man säga att nationalisten menar sig värna den gemenskap och kultur som hen uppfattar råder (eller bör råda) inom en given nation och förespråkar en hög grad av ekonomisk och praktisk självförsörjning, medan globalisten istället omfamnar en slags världsomspännande (global) gemenskap och kultur där vi samarbetar – ekonomiskt och praktiskt – över nations- eller statsgränserna. Och båda har vi alltså lika svårt att förstå varandra i det rådande samtalsklimatet.

Den lilla gemenskapen inom nationen uppfattas lätt av globalisten som isolationistisk och xenofob. Globalisten förstår inte nationalistens behov av eller längtan efter ett tydligt markerat “Hemma”, där saker står på sin plats och livet går sin gilla gång som det alltid gjort och kommer att fortsätta göra det. Globalisten får istället klaustrofobi av det hen uppfattar som ett alltför begränsat rörelseutrymme och en tilltagande syrebrist då alla fönster mot omvärlden ter sig stängda och täckta av ogenomtränglig, ljusgrå imma.

Den stora, globalistiska gemenskapen ses förstås på med lika skeptiska ögon av nationalisten. Hen ser inget att hålla fast vid; inga kulturella eller på andra sätt gemenskapliga markörer någonstans. Nationalisten förstår inte globalistens längtan efter ett i princip oändligt rörelseutrymme, där var hen än lägger sin hatt är hen hemma och där varje tradition är möjlig att anpassa efter rådande omständigheter eller behov och där varje dag är ny, utan misstänker att allt bara är en intrikat bluff – en konspiration, rentav. Någonstans bakom kulisserna måste väl ändå någon hålla i trådarna? Vem styr t ex EU? Egentligen?

Försvunnen gråzon

I denna nya kartbild och denna skarpt dragna, dikotomiska gräns, försvinner som vanligt gråzonen – det befriande ingenmansland där man kan vara, om inte både och, så åtminstone lite av varje. Och där de flesta av oss faktiskt rör oss dagligen.

Ty även den mest hårdnackade nationalist behöver faktiskt glänta på dörren emellanåt, om så bara för att släppa in lite frisk luft och få lite sol i ansiktet. Hen behöver – för att inte bli galen i sin nationella ensamhet i sitt “Hemma” – ge sig ut i omvärlden och träffa andra människor. Höra andra röster. Se att världen fortfarande existerar därute, även om hen vill ha lite till inget med den att göra.

Och även jag, i min globalistiska eufori, behöver – även om jag hatar att erkänna det öppet – ha ett sånt där litet “Hemma” att krypa in i lite då och då. Där jag för en stund kan stänga dörren och fönstren och där allt luktar bekant och kudden är sval och mjuk. Där samma sak serveras till frukost varje morgon och jag i mitt andrum kan ladda batterierna inför ännu en period ute i globalismens virvlande karusell.

En gång för inte så länge sedan stod jag längs med höger/vänster-skalan, strax till vänster om mitten enligt min egen uppfattning (ibland strax till höger, skall erkännas). Sedan knuffades jag allt längre ut till vänster och befinner mig nu, enligt de som står för knuffandet, längst till vänster och blickar ut över en blodröd dödskommunistisk avgrund medan allt bakom mig är ett blåbrunt, hotfullt mörker. Själv är jag dock rätt säker på att jag fortfarande står där, strax till vänster om mitten. Jag har i alla fall inte ändrat åsikter nämnvärt sedan det där knuffandet började. Snarare är det landskapet som förändrats omkring mig.

Vem och vad är jag?

Min identitet som “strax till vänster om mitten” (eller var jag nu befinner mig) har nämligen förlorat i betydelse, jämfört med min påklistrade identitet som “globalist”. Kenan Malik uttrycker det väl när han skriver att “the question many people ask themselves has shifted from ‘In what kind of society do I want to live?’ to ‘Who are we?’. Det vill säga att de tidigare höger/vänster-frågorna, som framförallt handlade om saker som samhällsordning, människosyn och fördelning av medel, nu ser sig omsprungna av frågor som istället kretsar kring just identitet och identitära faktorer som etnicitet eller kultur.

Frågan om identitet handlar om vem jag är. Vad tycker jag? Vad tänker jag? Vad vill jag? Vilka värderingar bär jag på – är de svenska, västerländska, universella? Det handlar om att skapa och upprätthålla en självbild som är möjlig att foga in i ett samhälleligt sammanhang. För att knyta an till Maliks påstående ovan kan man säga att istället för att reagera på upplevda brister i samhället genom att protestera mot dem och aktivt söka få till en ändring, så slår vi knut på oss själva i en hopplös strävan efter att anpassa oss till ett samhälle som i allt mindre utsträckning verkar vara anpassat till oss.

Den närliggande identitära frågan handlar istället om vad jag är. Begreppet ”indentitär” har sitt ursprung i den franska extremhögern och handlar i det här fallet om hur självbilden utgår från faktorer som plats, historia, tradition (”a place, a history and a tradition” -Malik) men inte så mycket från värderingar. Och här svarar alltså nationalisten med ett ord som “svensk”, medan globalisten i sin ände av det identitära spektrat istället utbrister ett glatt “världsmedborgare!” Men vad är en svensk? Och vad är en världsmedborgare?

Emedan vi genast skärskådar, vänder och vrider på de epitet vi ges av andra (inte minst av våra meningsmotståndare), reflekterar vi alltför sällan över innebörden i de epitet vi ger oss själva.

Att se sig i spegeln

Den nationalistiska/identitära självbilden handlar alltså inte så mycket om vem-frågan; mina värderingar. Detta trots ett nästan oavbrutet tjat om just (svenska) värderingar från alla håll – och inte bara från uttalade nationalister: Stefan Löfven sade t ex med bestämdhet i rösten att ”i Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen” den där gången när Yasri Khan valt att hälsa på annat sätt.

Men värderingar (svenska eller ej) har alltså mindre betydelse för nationalistens identitet som svensk än vad det ger sken av. Värderingarna säger kanske något om vem hen är, men det som gör nationalisten ”svensk” handlar istället mer om det där ”Hemma” jag nämnde ovan; en plats, en historia och de traditioner som rituellt kopplar samman de två förstnämnda.

Och globalisten då? Hen som saknar plats, förkastar historien och hittar på sina traditioner efterhand? Vem eller vad är hen? Kanske är globalisten den där känslomänniskan som brukar fnysas åt i termer om ”godhetsapostel” och dylikt, och som i ohöljd fräckhet bara står upp för Sverige när det passar hen? Ja, kanske är det så. Eller så kan globalisten – i egenskap av just globalist – unna sig att nyansera sin bild av Sverige och göra val utifrån sina egna värderingar, utan att det skadar

Jag kan t ex hylla det Sverige som står upp för mänskliga rättigheter och gör sitt bästa för att vara en humanitär förebild när flyktingströmmarna ökar, men jag kan också kritisera samma Sverige för att det privatiserar allmännyttan och står handfallet inför hur det ska förhålla sig inför fenomenet återvändande IS-soldater (eller militanta nazister som krigat i Ukraina), men återigen stolt vifta med flaggan för jämställdhetsarbetet och dess roll i det internationella miljöarbetet och (fortfarande samtidigt) slå näven i köksbordet och förbanna den flathet och resursbrist som låtit kriminaliteten blomma i redan utsatta områden.

Vi behöver mötas

För vi är ju också så mycket mer, vi människor, än bara svenskar eller världsmedborgare, nationalister eller globalister. Jag själv är även pappa, hårdrockare, skivsamlare, filmnörd, pedagog, författare, fotograf, skäggig, lat, öldrickare… Och konstigt vore det väl om jag inte på någon enda punkt skulle vara detsamma som nationalisten på andra sidan skiljelinjen? Konstigt vore det om vi inte kunde mötas någonstans. För mötas behöver vi. Vi kan inte fortsätta knuffa varandra åt höger och vänster. Till slut ramlar någon ner i ett av dödskommunismens GULAG eller ett högerextremt dödsläger, och då är allt redan försent.

Den självpåtagna uppdelningen av människor som antingen nationalister eller globalister (eller vilka termer man nu föredrar) går inte längre att nonchalera. Jag kan skrika mig blå angående min mittenposition på höger/vänster-skalan. Det som idag betyder något i det politiska samtalet är ändå var jag menar mig stå på den där andra skalan. Och även där vill jag tro att jag står strax till vänster om mitten. Lite närmare globalisten än nationalisten, förvisso, men inte så långt bort att vi inte kan nå varandra. Inom räckhåll för kompromisser. Om vi vill.

Je suis un globaliste. Ich bin ein globalist. Jag är globalist. Men jag kommer hem igen till jul. Och jag är inte rabiat, jag firar midsommar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

Argumentation och argumentationsfel: Del 2

Om du känner till hur ett argument byggs upp underlättar det din taktiska förståelse för resonemang i allmänhet, men det ger även fördelar vid debatter då du känner igen en oetisk debatteknik. På det viset kan du undvika dem vanliga fallgroparna och kan istället återställa premissen i debatten.

Det här är den andra delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den första delen kan du läsa HÄR.

De vanligaste typerna av argumentationsfel:

  • Logiska felslut – När ett argument bryter mot logikens regler och oundvikligen får en ologisk slutsats.
  • Statistiska argumentationsfel – När statistik används osakligt. Det finns flera olika sätt att göra statistiska argumentationsfel på. gemensamt för dessa är missbruket av statistik och orsakssamband. Det är vanligt vid anekdotisk bevisföring. Det är i sin tur en argumentation som försöker bevisa en tes genom enskilda exempel eller genom personliga erfarenheter.

    ”Jag känner många äldre som röker, därför kan det inte stämma att äldre dör i förtid”

  • Genetiska argumentationsfel – Syftar till att angripa trovärdigheten hos den som stödjer en tes snarare än tesen i sig självt. Det finns flera olika sätt att göra det på. Personangrepp (argumentum ad hominem, ”angrepp mot person”) är ett sätt att avleda en debatt till att misskreditera en person och därmed dess trovärdighet, istället för att angripa själva sakfrågan. Det är viktigt att påtala att personangrepp eller diskussioner om en person aldrig har något med sakfrågan i sig självt att göra. Månen blir inte en ost för att någon annan sa det.

    ”Du är dålig. Därför har du fel. Jag är bra. Därför har jag rätt”

  • Associationsargument (guilt by association och honor by association)  – Ett argument som misskrediterar eller uppvärderar trovärdigheten hos antingen debattör eller sakfrågan i sig självt genom ologiska liknelser. På det viset förskjuts perspektivet i debatten att istället bli en fråga om trovärdighet. Associationsargument är ett logiskt felslut.

    ”Hitler var vegetarian. Hitler var ond. Därför är alla vegetarianer onda.”

  • Halmdockor, halmstrå, strågubbe eller en ”straw man” är när en debattör bygger upp en nidbild eller en extrem överdrift av motståndares argument, person, tillhörighet eller alltsammans för att därefter argumentera mot den istället för mot själva sakfrågan. Väljer du att besvara något av de argumenten har du blivit lurad att acceptera falska grundpremisser, vilket inte var ditt ursprungliga argument. Lämpligast motargument är att påtala den bristande relevansen för sakfrågan och återgå till det ursprungliga ämnet. Motargument har skrivit om det här. Halmdockor är ett logiskt felslut.
  • Snöbollseffekten”/”slippery slope”  eller ”sluttande planet” är ett självrättfärdigande resonemang där diffusa och otydliga samband ges en förutbestämd händelseutveckling. Cirkelresonemang till stöd för det är vanligt. Motargument har tidigare skrivit om snöbollseffekten HÄR.
  • Anekdotisk bevisföring  är när personliga erfarenheter eller flera enskildheter används för att ”bevisa” en tes. Enstaka fall kan aldrig bevisa en större helhet. Anekdotisk bevisföring är ett logiskt felslut.
    ”Jag har aldrig sett en älg i skogen. Därför finns inga älgar i skogen” eller ”Månen är en ost eftersom den är både rund och ser ut som en ost”
  • Ad hoc (”till detta”) – hypoteser kan användas som argumentationsfel genom att göra ologiska kopplingar mellan orsak och verkan. Används annars inom vetenskapsfilosofin och samhällsvetenskapen. Kan också användas för att hålla sig kvar vid en övertygelse trots att den blivit motbevisad.

    ”A alltså B, alltså, C. Därför är A alltid B och C”
    eller åt andra hållet;
    ”Om inte A, alltså inte B, alltså inte C. Därför inget A utan C och B”

  • Tu quoque (”du också”) – argument är en antydan till hyckleri hos motdebattören, eller ett avfärdande av hyckleri genom att säga att motståndaren är lika ”skyldig” och att argumentet då är ovidkommande. Ett känt exempel är under Nürnbergprocessen som nazisterna hävdade att motståndarna gjort sig skyldiga till liknande brott och att deras egna gärningar därför inte skulle betraktas som ett brott (mot mänskligheten). Det används medvetet för att skjuta ifrån sig kritik eller en förlorad ståndpunkt.
  • Cirkelresonemang eller cirkellogik är ett självrättfärdigande resonemang. Ett argument som bevisar sig självt och därmed inte kan motbevisas.

    ”Det står i bibeln att Gud finns. Bibeln är sann för att Gud skrev den, alltså finns Gud”

  • Osaklig härledning till ”naturen” är ett argumentationsfel. Det går inte att hävda att företeelser är ”naturliga” endast för att de förekommer i naturen, och därmed vinna tolkningsföreträde för sin sak. Det går exempelvis inte att motivera löneskillnader mellan kvinnor och män eller rasism som om det vore någonting ”naturligt”. Motargument har publicerat en gästartikel om ”Naturligt/Onaturligt”.

debateAtt avfärda ett argument för att du inte förstår innebörden eller betydelsen av den är ett argumentationsfel. Vanligt förekommande vid avfärdande av auktoritetsargument (se ovan). Det vore fel att avfärda det teoretiska resonemanget som möjliggjorde för månlandare bara för att du inte själv förstår innebörden. Att du inte förstår innebörden gör inte teorin ogiltig. Stolthet och ovilja att ha fel leder ofta till den här typen av felargumentation.

  • Plocka russin eller ”cherry picking” är en oetisk debatteknik som går ut på att en debattör tar en mängd information och tillskriver de i efterhand för att stödja ett redan befintligt argument.

    ”Statistiken visar att de tre bilsorterna som är vanligast i Sverige är säkrast. Därför är det säkrare att köra bil i Sverige”

  • ”Quotemining” eller ”ta ur kontext” är en oetiskt debatteknik som betyder att en person tar ett argument; en text, video eller ljudinspelning och placerar det i en annan kontext så det ges en annan innebörd än den ursprungliga betydelsen. Både auktoritetsargument och ”halmdockor” har vanligtvis inslag av en debattör medvetet felciterar eller gör härledningar ur enstaka meningar eller påståenden utan att ta med hela argumentet eller resonemanget i den härledningen.
  • En falsk dikotomi är en osaklig eller ologisk uppdelning av en helhet i två eller flera delar där valet av ett alternativ automatiskt utesluter alla andra (”Pest eller Kolera”). Ett motsvarande fast motsatt är ett s k ”mitten-argument”. Det är att hävda att ”sanningen måste vara i mitten (av A och B)” istället för något av dem.
  • Om du använder dig av ett värdeargument på ett felaktigt vis är det ett argumentationsfel. Bara för att det är flera, eller alla, personer som tror någonting så betyder det inte automatiskt att det stämmer. Om så var fallet skulle jorden har gjort sig själv platt under den tiden människan föreställde sig att jorden var det.
  • En ”laddad fråga” eller halmstråfråga är en fråga ställd med en premiss som måste accepteras för att kunna besvara den. Det används flitigt i debatter för att få motståndaren att köpa en specifik premiss eller förutsättning för vidare resonemang. Exempelvis använder sig fascister av halmstråfrågor för att föra fram sin världsbild. Genom att svara på frågan har du samtidigt erkänt premissen som någonting som existerar (i det här fallet att volvobilar är den snabbaste bilen);

    ”Vilka bevis ser du för att volvobilar är de snabbaste bilarna?”

  • Bevisbördan läggs alltid hos den person som gör ett påstående. Det är inte motdebattörens uppgift att motbevisa någonting för att det ska kunna avfärdas som falskt. Ingenting är sant förrän det har bevisats och det är alltid den som säger att någonting är på ett visst vis som har bevisbördan att visa att så  så är fallet. Att skjuta ifrån sig bevisbördan är ett argumentationsfel.
  • Tvetydighet eller dubbeltydighet är användande av ord som kan ha dubbla (eller flera) betydelser för att vilseleda är ett argumentationsfel.
  • ”Hasardspelarens logik” är ett logiskt felslut som felaktigt antar att sannolikheten för att någonting sker ökar med varje gång någonting inte hänt. Termen kommer ifrån den felaktiga uppfattningen att om du spelar roulette och bara har hamnat på röd ökar chansen för att få svart nästa gång. Det stämmer inte då det är samma chans för både svart och röd varje gång kulan börjat att snurra.

Det här är den andra delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den första delen kan du läsa HÄR.

Mer läsning:
Fördomar är felaktiga generaliseringar
Fascism och etnonationalism använder sig av argumentationsfel och cirkellogik för att rättfärdiga sin världsbild.
Logiska felslut

argumentation