Etikettarkiv: Miljöpartiet

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap


I detta nu sprids myten om att regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap. Men det stämmer naturligtvis inte.


Den 21 mars röstade riksdagen om ett betänkande från oppositionen, om att skyddet mot barnäktenskap bör förstärkas. Och att regeringen snarast borde lägga ett lagförslag om skärpningar.

I enlighet med Äktenskapsbalk (1987:230) är barnäktenskap förbjudet i Sverige. Rådande lagstiftning är att sedan 1 juli 2014 är dispensen för barnäktenskap borttagen, i enlighet med prop. 2013/14:208, Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Däremot finns det kryphål i lagen, som gör att barnäktenskap ingångna utomlands i specifika fall kan erkännas. Det är detta som nu är föremål för utredning. Och det är detta som omröstningen förra veckan delvis handlade om.

Den alternativa nyhetssidan Samhällsnytt (f d Avpixlat) var inte sena att hoppa på ”nyheten” och tar chansen att sprida #fakenews. En annan alternativ nyhetssida, Fria tider, har också uppmärksammat omröstningen. Även oppositionspolitiker har uttryckt att det finns krafter till vänster om den politiska mittlinjen som är för barnäktenskap.

I november 2017 lämnades en motion skriven av en moderat riksdagsledamot in för granskning. I motionen Förbud mot barnäktenskap (Motion 2017:18 3441) kan vi utläsa vad kryphålet i lagen består i:

Barnäktenskap är som regel förbjudet enligt svensk lag, men det finns en ventil i lagen som gör att äktenskap ingångna med eller mellan minderåriga kan erkännas om de ingåtts utanför landets gränser och om ingen av makarna har någon tidigare anknytning till Sverige. Den praktiska konsekvensen av detta är att unga flickor som kommer hit som flyktingar från länder där tvångsmässiga barnäktenskap är tillåtet, möts av ett Sverige som befäster och upprätthåller samma förtryck. Det är en fullständigt oacceptabel ordning. Alla barnäktenskap bör förbjudas!

Skärmdump från regeringens lagförslag som är ute på remiss. Källa: http://www.regeringen.se/4adfba/contentassets/75c08a57f1e648c59327cc77e4d8af2a/utvidgat-hinder-mot-erkannande-av-utlandska-barnaktenskap-sou-2017-96.pdf

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Det var alltså varken en omröstning om att godkänna barnäktenskap, eller en omröstning om ett skarpt lagförslag – det var en omröstning om att skälla på regeringen för att den är för långsam med sitt lagförslag, och för att den ännu inte tagit ställning till det där med hur vi gör med europeiska länder som Norge, Tyskland, Österrike, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien, där 16-åringar kan gifta sig med tillstånd från föräldrar eller en domare. Om man kategoriskt väljer att ogiltigförklara dessa äktenskap skulle det innebära en inskränkning av den fria rörligheten. Det kan vara en anledning till att regeringen väljer att gå varsamt fram och inte röstade ”ja” i omröstningen.

Regeringen och Vänsterpartiet arbetar således redan med ett förslag för att lagstifta om ett totalförbud på barnäktenskap, oavsett var de är ingångna. Förslaget kommer att läggas fram så snart remissvaren är analyserade, vilket är sagt att vara före sommaren.

Eftersom man redan är igång med ett förslag om totalförbud av barnäktenskap valde regeringen och Vänsterpartiet att rösta ”nej” i omröstningen. Det de röstade mot var alltså att tillsätta ännu en utredning om barnäktenskap. Detta har nu – medvetet eller omedvetet – tolkats som om att de som röstat ”nej” är för barnäktenskap. Tolkningen, som är en lögn och dessutom kommer att utvecklas till en myt, sprids nu som en löpeld på sociala medier, ivrigt underblåst av alternativ media och oppositionspolitiker.

Vi på Motargument sticker här och nu ut hakan med en kvalificerad gissning på att 100% av alla riksdagspartier i Sverige är för ett totalförbud mot barnäktenskap. Men vi inser också att det är nödvändigt att lagen formuleras på ett vattentätt sätt så att alla kryphål täpps igen.

Vi på Motargument vill uppmana våra läsare till eftertanke, besinning och att tänka logiskt innan vi drar slutsatser kring det vi läser på nätet. Vi vill återigen slå ett slag för källkritik. Utan källkritik urholkas debatten.

Vi ska komma ihåg att 2018 är valår. Under valår vässas retoriken, taktiken och gränserna för vad som är tillåtet på den politiska arenan flyttas fram. Detta är ett typexempel på hur det politiska klimatet blir smutsigare ju närmare val vi kommer.

Källor:

Regeringens utredning: Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap

Regeringskansliet: Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap

Sveriges riksdag: Äktenskapsbalk (1987:230)

Sveriges riksdag: Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv

Regeringskansliet: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Sveriges riksdag: Förbud mot barnäktenskap (Motion 2017/18:3441)

ETC: FN vill förbjuda barnäktenskap

Vi är någonting annat, vi tycker som vi alltid tyckt, vi är SD

Tidningen Dagens Samhälles senaste poll of polls visar återigen att Sverigedemokraterna ligger över 20 % i opinionssiffrorna. Regeringspartierna (S + MP) samlar 31,5 % och de borgerliga partierna samlar tillsammans 38,7 %. Även i SCB:s partisympatiundersökning har SD ökat sina opinionssiffror. 

Samtidigt har stödet för de senare års flyktinginvandring minskat bland väljarna. I Novus undersökning, som genomfördes mellan den 15 – 19 oktober,  angående flyktingsituationen ansåg 22 % att det ökande antalet flyktingar till Sverige var positivt medan 42 % var negativt inställda. I en undersökning gjord den 25 november av Novus om huruvida regeringens restriktiva migrationspolitik är bra eller dåligt svarade 50 % av de tillfrågade att den var nödvändig.

Båda mätningarna ifrån Novus samt Dagens Samhälles polls of poll och SCB:s partisympatiundersökning ser ut att tala för SD och deras migrationspolitik.  Är det möjligen så att alla vägars färdriktning  går till SD? Om så är fallet bör och kan då SD sitta med i en framtida regering eller är partiet för odugligt för att sitta i en regering?

Sverigedemokraternas Landsdagar

I månaden som gick hade Sverigedemokraterna sina landsdagar i Lund. Den största nyheten och minst överraskande var att Jimmie Åkesson vill bilda en ”mittenregering” med M och KD. Valet kan tyckas vara lite konstig då SD:s budget för 2015 var till vänster om S+MP regeringens budget. En annan aspekt är att flertalet av partiets potentiella väljare finns i manliga LO yrken. Stegen är därför på många sätt närmare till S än till M eller KD.

Foto: Derek Bruff (CC)

Varför vill då Åkesson bilda en ”mittenregering” med M och KD?

Enligt Åkesson finns det samsyn eller beröringspunkter mellan partierna. Han ger exempel på försvarspolitiken, energipolitiken, kriminalpolitiken, familjepolitiken, skattepolitiken, biståndspolitiken som områden där det antingen finns samsyn eller beröringspunkt. Men stämmer detta? Är det verkligen så att M och KD står så pass nära SD i dessa frågor än vad de gör med till exempel S så? Räcker detta för ett regeringsunderlag?  Den som är bekant med riksdagspartiernas syn i ovannämnda politikområden vet att M och KD har mer samsyn kring dessa områden än vad SD har med M eller KD.

När det gäller energipolitiken, biståndspolitiken, försvarspolitiken och säkerhetspolitiken, som är ett underlag för försvarspolitiken, ligger M och S mer nära än vad M och SD gör. Sedan står också försvarspolitiken, energipolitiken, skattepolitiken högre på M:s dagordning än vad de gör på SD:s, där dagordningslistan är helt underordnad SD:s invandringspolitik.  Oberoende av årstid eller tidigare och framtida decennier kommer SD:s prio fråga alltid vara invandring, detta framkom tydligt i Åkessons tacktal för det förnyade förtroendet som partiledare.

Så återigen varför vill Åkesson bilda regering med M och KD?

Detaljerna ligger i perception. Hur man ser på sig själv och hur man vill bli sedd. I Åkessons och hans partikollegors värld är man representant för ett parti bland många som befinner sig i mitten av det politiska landskapet, därav varför man vill bilda en mittenregering då man anser sig själv stå i mitten. Det som är ironiskt med denna självbild är att det är en falska självbild. Enligt Åkesson själv särskiljer SD sig radikalt ifrån övriga riksdagspartier, så här beskrev Åkesson det hela i sitt tacktal (17 minuter in i talet):

Vi är något annat än de övriga partierna/…/vi är någonting annat än (paus)vi tillhör inte det socialliberala mediala politiska etablissemanget…

Den falska självbilden manifesteras med påståenden att även andra partier och deras väljare har sett de problem som SD beskådade den dagen man bildade partiet. Att man önskar M och KD i sin tilltänkta mittenregering har väldigt lite med att dessa partier delar SD:s övertygelse om att generös invandring är alltid av ondo -för så är inte fallet för M och KD. Utan det har med den dagsaktuella politiken att göra som hos bland annat M och KD till stor del nödvändigtvis inte gör sig beroende av ideologiska övertygelser.

I den dagsaktuella politiken har KD varit  första med att försöka plocka upp det spruckna invandringskritiska, på ekonomiska och logistiska grunder, pusslet som tidigare huserade inom M.

Foto Anders Wiklund/TT

När Anna Kinberg Batra valdes till partiledare följde M KD:s spår. Medan Centern nästintill stått vid alliansens migrationspolitik har Liberalerna (FP) vacklat fram och tillbaks.

För SD är det viktigt att påpeka att man inte är ensam om att tycka som än själv. Trots den hårda tonen man mottagit ifrån M och KD vill man för ”Sveriges bästa” visa ”god vilja” genom att ”sträcka” ut en hand till dessa partier. Man är beredd att gå vidare och tillsammans med M och KD villig att rädda Sverige ifrån att åter bli ett land där migranter av olika skäl söker sig till Sverige. Att göra det svårare för migranter att ta sig till Sverige är enligt SD vad som bör vara ett högerprojekt och om väljarna vill bildar man ett regeringsunderlag med stängda gränser som kärnan i samarbetet. Stängda gränser är dock inte vad M och KD har som slutmål, man vill återgå till det ”normala” som rådde innan migrationsöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och Allianspartierna. Att återgå till det ”normala” är alltså inte detsamma som det sverigedemokratiska projektet. Det vill säga ett permanent tillstånd där mer eller mindre enbart kvotflyktingar är de enda som får komma till Sverige.

Varför har en abrupt förändring skett?

Ett möjlig förklaring  till varför både KD:s och M:s migrationspolitik för den ovane klingar väldigt likt SD:s migrationspolitik kan bero på att både M och KD förlorat ett stort antal väljare till SD.  Men denna förklaring är inte tillräcklig. En annan förklaring kan vara att migrationsdebatten i sin helhet ändrats ifrån någonting abstrakt där huvudfokus legat på bör och inte så mycket på vad som är. Detta är inte bara en verklighet bland moderater och kristdemokrater, förändringen är total och berör nästintill alla riksdagspartier. Ledande sverigedemokraters resonemang har varit att den nya abrupta förändringen ifrån bör till är hos regering och opposition beror på SD.

Foto Vilhelm Stokstad / TT

Resonemanget är att de andra partierna har tagit efter SD utan att SD behövt kompromissa med sin politik. Och visst stämmer det på ytan att ett flertal av de utspel och migrationsöverenskommelser som gjorts av regeringen och oppositionen under de senaste månaderna låter kusligt bekant med det som i media och politikers mun tidigare utdömts som rasistiskt och fascistiskt och/eller inhumant.

Hur skiljer sig SD ifrån de andra partierna?

Enligt 1700-talsfilosofen David Hume måste man göra en åtskillnad på empiriska fakta (är) och värderingar (bör). Hume menar att man inte kan härleda ett böra ur ett är. I kontext till migrationspolitiken skulle man kunna förklara att den helt abrupta förändringen ifrån regeringen och oppositionen bygger på att man gjort en åtskillnad mellan empiriska faktan (hur läget är) och värderingar (hur man tycker läget borde vara). De empiriska faktan som regeringen och oppositionspartierna säger sig ta hänsyn till i sitt rättfärdigande av de snabba fotbyten man gjort är att:

Det råder systemkollaps, vårt samhällssystem är utarmat, vi som ett litet land har gjort vad vi kan och nu har gränsen nåtts.

Enligt detta resonemang så är det inte sverigedemokraternas domedagsprofetior som slår in och påverkar den nya omläggning som vi ser i migrationspolitiken. Istället handlar det om att den politik som förts de senaste åren inte hängt med vad som är (dvs hur verkligheten ser ut) utan det har byggts på vad som bör (dvs hur det verkligheten borde se ut) utan att göra de systemförändringar som börat kräver.

För Jimmie Åkesson och SD är frågan om vad som ska råda mellan värderingar och empirisk fakta i politiska beslut klar, och det är värderingar.

Fast detta är inte självklart när man hör Åkesson och hans partikollegor tala. Argumenten som man torgför säger man sig bygga på empiriska faktan som råder; kaos och utarmning. Men för den som är bekant med Sverigedemokraterna bortom de nya kläderna vet att partiet och rörelsen sedan dess grundande alltid tyckt att kaos och utarmning varit det normala i det svenska samhället. Huruvida detta stämmer är en annan fråga.

Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200
Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200

I mobiliseringen av väljarna har man nödvändigtvis inte brytt sig om  vad empirin säger. Huvudfokuset  i den sverigedemokratiska taktikboken har alltid varit att det råder kaos, oavsett om det svenska mottagandet ligger på 10 000, 25 000, 100 000 eller 180 000 flyktingar. De värderingar som partiet har nu har de alltid haft.

Partiet är odugligt att sitta i en regeringskoalition för att det inte går att lita på partiet. Budgeten för 2015 belyste partiets syn på ekonomi och skatter vilket inte lockar de borgerliga partierna. Men även deras viktigaste fråga invandringen särskiljer sig markant ifrån de borgerliga partiernas och även de rödgrönas hållning. Där de partier som ingått i den migrationsöverenskommelse som presenterades i oktobermånad vill ha ett andrum vill SD ha ett permanent stopp. När Jimmie Åkesson säger: 

Att vi (SD) är någonting annat…

så åsyftar han inte detta. Men det är precis vad det handlar om, SD är något annat när det kommer till vilket Sverige vi vill ha. Och som det ser ut nu vill inte en överväldigad majoritet på 75-80 % av väljarna ha det SD erbjuder.  Då man inte samlar och antagligen inte heller kommer att samla 51 % av väljarna är man, givet att man inte ändrar sin politik markant, oduglig för att bilda en egen regering på eget bevåg.

Denna text bygger vidare på resonemang som framfördes i en debattartikel publicerad förra veckan i morgontidningen Östgöta Correspondenten.

Varför hjälper man Sverigedemokraterna att tvätta sin smutsiga byk?

Från ”Öppna våra hjärtan”-talet till en mer restriktiv migrationspolitik och hårdare tag mot invandrare förflöt det ungefär ett halvår. Men motståndet mot en generös migrationspolitik inom Alliansen fanns redan under alliansregeringens första mandatperiod.

En debattartikel i DN från 2009, där ledande moderater problematiserade svensk migrations- och integrationspolitik, är ett tydligt historiskt dokument för att det, åtminstone inom Moderaterna, fanns ett stort motstånd mot en generös migrationspolitik. Det som uttrycktes i debattartikeln skulle bara några månader senare uppfattas som sverigedemokratisk politik enligt vissa borgerliga ledarsidor.

Istället för att förorda de punkter som de ledande moderaterna tog upp i sin debattartikel valde alliansregeringen att göra det motsatta. Man såg till att få till en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet. Överenskommelsen förordade, till gammelmoderaternas förtret,  en mer generös migrationspolitik inom alla områden.

Överenskommelsen med MP kom att bita tillbaka mot alliansregeringen om man ser det hela med ögon ifrån de borgerliga, främst moderater, som var negativt inställda. Det som inte fick ske skedde. Sverigedemokraterna blev omvalda.

Whitewashing_'A'_Mountain,_Tempe_Butte_on_Arizona_State_University_CampusAtt överenskommelsen med MP slog fel i slutändan berodde på vissa borgerliga debattörers vilja att den skulle slå fel. I sin iver att få skutan på rätt kurs använde dessa debattörer alla möjliga och behjälpliga medel. Bland annat tvättade man Sverigedemokraternas smutsiga byk. Om någon tog upp Sverigedemokraternas nazistiska historia kunde man läsa någon borgerlig debattör som tog upp Socialdemokraternas steriliseringspolitik och gjorde en s k politisk whitewash, samtidigt som man låtsades som att enbart S var skyldiga när alla partier mer eller mindre var med på det hela.

Om socialdemokratins smutsiga historia inte funkade tog man upp Vänsterpartiets historia osv tills man fick tyst på kritikerna, och Sverigedemokraternas historia blev ett icke-argument. Att politiker och debattörer med bakgrund i Sverigedemokraterna ägnade sig åt detta är inte konstigt, men att borgerliga debattörer gladeligen hjälpte dem är besynnerligt.

När man ska skapa opinion och driva en politisk tes om varför ens parti, eller ens egna idéer, är att föredra framför konkurrentens har man få verktyg att tillgripa. Ett av dessa verktyg är historien, till exempel hur partiet och/eller rörelsen har agerat tidigare, höll de sitt löfte när de lovade att aldrig höja skatten? Går det att lita på partiet och dess företrädare med tanke på deras historia av personlig misskötsel av offentliga medel? Detta och mycket mer är vad man kallar för framing; meddelanden från aktör A (t ex ett parti) till aktör B (t ex väljarkåren) om aktör C (t ex partiledaren för det konkurrerande partiet eller rörelsen).

Om man tittade på riksdagens sista partiledardebatt för riksdagsåret hörde man hur Jimmie Åkesson, som svar på Stefan Löfvens fråga om Sverigedemokraternas nazistiska historia och hur det kom sig att Åkesson gick med ett parti som fortfarande hade kopplingar till den svenska nazistiska rörelsen, kontrade med att påpeka Socialdemokraternas steriliseringspolitik.

Istället för att fortsätta på samma bana som Löfven gjorde i sina replikskiften under partiledardebatten med Åkesson, valde vissa borgerliga ledarskribenter och debattörer istället att gå till attack mot Åsa Romson för att hon inte tagit Åkesson i hand efter replikskifte. Ett outtalat ”etikettbrott” var viktigare än att kräva svar på varför en partiledare som siktar på att bli Sveriges statsminister gick med i ett parti som hade stora influenser av, och medlemmar ifrån, en rörelse som bara under de senaste 20 åren mördat över en handfull människor.

Trots att opinionen och den politiska spelplanen helt förändrats till fördel för de borgerliga debattörer som förordar en restriktivare migrationspolitik så fortsätter de tvätta Sverigedemokraternas smutsiga byk. Varför? Borde man inte istället gå till attack mot Sverigedemokraterna och förklara för väljarkåren hur man skiljer sig från Sverigedemokraterna? Eller finns det inte en skillnad mellan den restriktiva migrationspolitisk som föreslås av vissa borgerliga partier och debattörer och den som föreslås av Sverigedemokraterna och deras svans?

Intervju med Gustav Fridolin

Intervju med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin.

Varför gjorde du reportaget om rasismens historia år 2009? 

Erik Sandberg och jag ville visa hur rasismen sett ut och fått fotfäste, hur Sverige varit del av de sorgliga europeiska beslut som ledde fram till slavhandel, kolonialism och rasismen som idé. Den historien kontrasterar mot bilden av rasismen som något slags naturlig mänsklig reaktion. Det ligger i människans natur att samarbeta med varandra, inte att hata på friddegrund av hudfärg eller konstlade gränser. Men rasismen tjänade syften för de som ville tjäna pengar på slavhandel eller kolonialism, och kom därför att spridas.

I reportaget väljer du att benämna Carl von Linné ”den svenska rasismens fader”. Vi har honom på våra 100-kronorssedlar. Finns det någon annan du hellre skulle se på sedlarna?

Sångerskan Robyn kanske?

Vilka planer har du och ditt parti då det gäller arbete mot rasism? Vad anser du som viktigast att göra för ett bättre samhällsklimat? 

Vi har gjort ett väldigt stort arbete för att samla förslag och idéer mot rasism, som man kan läsa om på omrasism.se Arbetet mot rasism är en av de viktigaste delarna i arbetet för ett bättre samhällsklimat, men där handlar det också om arbete för jämställdhet, jämlikhet och att alla får en ärlig chans i skolan och arbetslivet.

Hur ser ”klimatet” och stämningen ut i riksdagen sen SD har kommit in? Vilka förändringar har Du kunnat märka? 

Jag har lite svårt att jämföra eftersom jag kom in i riksdagen samtidigt som SD.

Om du skulle stå framför oss, antirasister, vad skulle du vilja säga till oss då det gäller framtiden, arbete mot rasism och främlingsfientlighet?

Tack för det ni gör. Vi är duktiga på att ge uppmaningar till varandra, men det är också viktigt att uppmuntra varandra. Många antirasister gör ett oerhört viktigt och bra arbete, säger emot på skolor och arbetsplatser, sluter upp för flyktingar, möts i Kärrtorp, Forserum eller på andra ställen när hatet och rasismen visat sig, för att visa att vi andra – vi som tror på kärleken – är så många fler och så mycket starkare. Tack!

Motargument riktar ett stort tack tillbaka till Gustav Fridolin för att ha ställt upp på intervju för oss!

Reportaget Vår mörka historia, del 1. Se även del 2 och del 3.

Utred den strukturella diskrimineringen i rättsväsendet!

För fem-sex år sen var det en stor debatt i Sverige om strukturell diskriminering av invandrare i rättsväsendet. den Socialdemokratiska regeringen gav ut flera bra och avslöjande utredningar. Det blev debatt. Tidningarna skrev om strukturell rasism och debatten var intensiv.

Foto: Adolph Moore

Att invandrare särbehandlas negativt i domstolarna var ingen nyhet, men plötsligt fanns det en debatt om det, och en vilja att lösa problemen. Det pratades om bevis, och behov av mer statistik och fakta.

Efter valet 2006 tystnade debatten nästan helt. Regeringen slutade utreda detta och media slutade bry sig. En ganska intensiv debatt utmynnade i… ingenting!

Jag vill bara nämna en av många saker som kom upp i debatten.

2004 skrev Fria Tidningen:

Kaliber har studerat 700 domar för grovt rattfylleri från 2001 i de tre storstäderna. I Stockholm och Malmö döms 50 procent av rattfyllerister med utländsk bakgrund till fängelse. Siffran för svenskar var ca 30 procent. Svenskarna hade i genomsnitt både högre promillehalt och fler noteringar i belastningsregistret jämfört med personer med utländsk bakgrund.

– Det är ganska starka indicier på att vi har en strukturell diskriminering i vårt rättsväsende som på olika sätt drabbar invandrare, i synnerhet kanske dem som tillhör underklassen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, till Kaliber.

Det är ett av ganska många exempel på strukturell diskriminering på etnisk bas, som framkom då.

Inte alla har varit tysta sen 2006, det ska sägas. Miljöpartiet har skrivit en hel del frågor och motioner om detta i riksdagen. Vänsterpartiet har också försökt hålla liv i debatten. Men inte mycket av det har hörts utanför riksdagen.

Regeringens utredning 2006 säger i praktiken att diskriminering förekommer men vi vet för lite. Det finns ”starka indicier”, men för lite fakta. Är det inte skandal att fem-sex år har gått sen debatten fördes offentligt? Utan att någon ens försökt ta fram de fakta som behövs, än mindre har någon försökt leta efter olika lösningar på problemen?