Etikettarkiv: S

Myterna om svensk flyktingpolitik och ”J”-passen på 30-talet

SD-kopplade lögnfabriken, Socialdemokraterna och sanningen, skriver om Socialdemokraterna bl a på 30-talet. Man gör en stor poäng av de s k ”J”-passen, närmare bestämt det som skedde när Sverige och Schweiz fick Tyskland att stämpla ett ”J” i judiska pass, för att förhindra att de kom in i länderna. Vad skedde egentligen? Och har Sverigedemokraterna någon anledning att slå mynt av den historien?


Hur västvärlden hanterade de judiska flyktingarna på 30-talet är ingen snygg historia. I praktiken alla länder införde begränsningar för att förhindra en ”massinvandring” av judar. Så även Sverige. Alla internationella konferenser om hur man skulle lösa ”problemet” med de flyende judarna slutade i katastrof, som Evian konferensen. Hitler ”erbjöd” sig till och med att förvisa alla judar men omvärlden ville inte ta emot dem.

Och i Sverige som i alla andra länder var den politiska enigheten stor, från höger till vänster.

Av alla demokratiska antinazistiska rörelser var Socialdemokraterna och arbetarrörelsen  de som mest aktivt mobiliserade mot nazismen, i hela Europa. Men den verbala striden mot nazismen följdes inte av en villighet att ta emot nazisternas offer, som judar och romer.

Det är om det som denna artikel handlar. Nej, INGET av de politiska partierna betedde sig snyggt. Inte heller Socialdemokraterna. Göran Persson bad om ursäkt för detta 2005.

Men de som minst ska brösta sig i denna fråga är SD eftersom de idag använder exakt samma argument mot invandring av flyktingar som alla svenska partier gjorde på 30-talet.

”J”-passen

1936 till 1938 skärptes den svenska flyktingpolitiken. En ny utlänningslag skrevs och tullens befogenheter att avvisa flyktingar skärptes. Bakom den nya utlänningslagen låg en rädsla för att judiska flyktingar skulle söka sig till Sverige från Nazityskland. Det finns många paralleller mellan 30-talets flyktingpolitik och dagens flyktingpolitik. Många av dagens sverigedemokratiska argument för stängda gränser återfinner man i debatten från 30-talet.

Det är ganska känt idag att Sverige och Schweiz fick nazisterna i Tyskland att stämpla ett ”J” i judarnas pass så att man lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen. Men få har undersökt VARFÖR Sverige ville detta och hur det motiverades i debatten.

Svaret är att det motiverades med att myndigheterna var fulla av skräck. Hela 5 000 flyktingar fanns i Sverige. Många av dem var politiska flyktingar men en del var här av andra skäl, till exempel judarna. Med nazisternas politik hotade Sverige att översvämmas av icke-politiska flyktingar, som judar, ansåg man. Därför behövde Sverige reglera flyktingmottagandet.

Var man förföljd jude på 30-talet ansågs man inte ha flyktingskäl, man var ju ”bara” religiöst förföljd. ”Lyxflyktingar” som det hävdades då.

De nya lagarna gällde från 1937. Lagarna föregicks av intensiv debatt i riksdag och media. Det gav ut en Statlig utredning 1936 (1936:53) som man kan läsa också.

Asyllagen och judeproblemet

Den nya asyllagen 1937 klubbades igenom med stor enighet mellan Högern (idag Moderaterna), Bondeförbundet (idag Centerpartiet), Folkpartiet (idag Liberalerna) och Socialdemokraterna.

Syftet med lagen var att stärka skyddet mot ovälkomna flyktingar och reglera mottagandet av politiska flyktingar. I synnerhet Folkpartiet och Socialdemokraterna månade om att politiska flyktingar skulle få fortsatt skydd i Sverige. Men förföljda judar ansågs INTE vara politiska flyktingar.

Dessa ville de flesta stänga ute från Sverige. Så 1937-38 stärktes gränsskyddet, speciellt över Öresund, för att mota bort ovälkomna flyktingar, dvs judarna.

SOU 1936:53 är fascinerande läsning. Det som slog mig mest när jag läste den är hur snävt lagstiftningen definierade vilka som har rätt till asyl. Som flykting med asylrätt definierades bara de som arbetat POLITISKT i ett annat land.

Asylrätten har utvidgats sen dess. Men än idag utvisar man homosexuella, förföljda kristna och ateister för att de inte anses ha asylskäl. Att vara kvinna som hotas av hedersförtryck och förföljelse, på grund av att hon är kvinna, anses inte heller vara ett giltigt asylskäl. Ekonomiskt förtryck och misär är givetvis varken nu eller då sett som giltigt asylskäl.

Om vi kikar på utredningen ser man en tes upprepad gång på gång:

”Den stora omfattning, flyktingproblemet antagit, har aktualiserat begreppen politisk flykting, politiskt brott och asylrätt.” (Källa: SOU 1936:53, s. 54)

Före första världskriget var migrationen liberal och i stort sett fri. De stora flyktingströmmarna, i synnerhet bestående av ryssar och östeuropeiska judar, gjorde att Sverige, liksom de andra europeiska länderna, var tvungna att begränsa invandringen. Många har velat öppna gränserna igen, men den senaste tidens politiska händelser har visat varför det inte går:

”Nu anförda, allmänt kända förhållanden visa med all tydlighet, att de förhoppningar, man en gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte, icke gått i uppfyllelse.” (Källa: SOU 1936:53, s. 8-9)

Vilka är då de händelserna? Jo, naziförföljelsen av judar som lett till en ökning av ”icke önskvärd invandring” av judar.

”I samband med den nationalsocialistiska regimens upprättande i Tyskland och under tiden därefter infördes, såsom bekant, stadganden, som dels stämplade vissa politiska rörelser som illegala, dels ock i hög grad inskränkte den tyskjudiska befolkningens förvärvsmöjligheter inom landet. Följden av denna lagstiftning har blivit en omfattande utvandring från Tyskland. Denna utvandring har förorsakat betydande svårigheter för ett stort antal länder. De spärrar, som överallt rests mot icke önskvärd invandring, ha ej kunnat upprätthållas mot denna emigrantström. Särskilt ha det tyska rikets grannstater nödgats öppna sina gränser för att mottaga ifrågavarande flyktingar. Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. Ett icke ringa antal politiska flyktingar ha sökt sig hit, och även den judiska utvandringsströmmen har vänt sig mot vårt land. (Källa: SOU 1936:53, s. 8. Fetstilen har jag lagt till)

Asylrätten som den tolkas i internationell lag omfattar enbart politiska flyktingar. Inte dessa massor av människor som nu håller på att fly, förklarade man. Att vara förföljd jude gjorde INTE personen till flykting med asylrätt.

I svensk debatt kom dessa flyktingar ofta att beskrivas som ekonomiska migranter. I vissa fall som lyxflyktingar.

Lägg märke till att förutom de judiska flyktingarna ansåg utredningen även att de som flydde från de just då pågående massmorden i kommunistiska Sovjetunionen inte heller hade giltiga asylskäl.

”Enligt standardauktorerna på folkrättens område menas med politisk flykting en person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott.” (Källa: SOU 19536:53, s. 55)

”Det framstår som klart, att den inom folkrätten utbildade definitionen å politisk flykting ej numera är tillräckligt omfattande. I fråga om en del av de ryskfödda personer, vilka sedan länge vistats här i landet, torde det näppeligen kunna antagas, att de i sitt hemland skulle riskera ansvar för politiskt brott. Antalet tyska politiska flyktingar enligt nämnda bestämning lärer visserligen vara stort i och för sig. Men i förhållande till hela mängden av flyktingar är deras antal ringa. Man har skäl att antaga, att av det hundratusental personer, som under de senaste fyra åren lämnat Tyskland, blott en mindre del tillhöra denna grupp (kategori I). Som politiska flyktingar enligt hävdvunnen terminologi lära icke de kunna anses, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskera att bliva intagna i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder (kategori II). Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, betraktas såsom politiska flyktingar (kategori III). Man rör sig alltså här med helt nya flyktingsbegrepp. Detta förhållande har också kommit till uttryck i förenämnda internationella överenskommelser.” (Källa: SOU 1936:53, s. 56. Fetstilen har jag lagt till)

Som ett eko av debatten igår läser man att man inte kan utsträcka asylrätten till judarna (det är de som åsyftas i texten) eftersom vår svenska ekonomi inte skulle klara av det.

”Men det är även tydligt, att asylrätten, vilken utformats för beredande av skydd åt politiska flyktingar, icke kan utan vidare eller i sin fulla utsträckning tillämpas på det hundratusental personer, varav flyktingsströmmen består. Att i ett land för en längre tid mottaga och där genom hjälpåtgärder eller beviljande av arbetstillstånd underhålla ett begränsat antal främlingar är en sak. En annan sak är att på liknande sätt mottaga stora skaror utlänningar, i synnerhet om man genom tillträde till internationella överenskommelser giver utåt bindande verkan åt ett sådant förfarande. En dylik politiks återverkningar ur arbetsmarknads- och immigrationssynpunkt förtjäna för visso att allvarligt begrundas.” (Källa SOU 1936:53, s. 57)

De judar Sverige inte tog in kom i de flesta fall att förintas eller dö i kriget.

Judeproblemet diskuteras i riksdagen

Trycket mot Sverige har varit för hårt. För många flyktingar söker sig hit och risken är stor att ännu fler kommer att söka sig hit. Det håller inte längre. Vår ekonomi klarar det inte. ”Ett uppskov borde gott kunna åstadkommas” i flyktingpolitiken så att trycket mot Sverige minskar. Det var riksdagsmannen Karl Wistrands (Högern) åsikt i debatten om den nya utlänningslagen i Riksdagens första kammare 22 maj 1937.

Debatten rörde sig om de politiska flyktingarna. 1937 skulle man fatta beslut om det som den offentliga utredningen föreslog. En statlig proposition hade lagts fram. Vi ska kika på den strax, den är intressant. Men först debatten.

Debatten är intressant eftersom man diskuterade var gränsen går mellan politisk flykting och icke politisk flykting. Dessutom angav riksdagsmännen sina argument om varför man måste begränsa mängden flyktingar. Argumenten pendlade mellan rasbiologiska skäl (rädslan för främmande folktyper med konstiga kulturer) till ekonomiska skäl. Vi ska kika lite på debatten här.

Vi tar ett exempel, riksdagsman Birger Gezelius (Högern). Han gjorde en stor poäng av att Sverige översvämmats av flyktingar. 5 000 har kommit hit de senaste åren, från Sovjet och Nazityskland främst, sa han.

Ett ensamt land kan inte ta på sig uppgiften att vara en humanitär stormakt, sa han. För övrigt verkar de flesta av flyktingarna vara lyxflyktingar som söker sig hit på grund av vårt välstånd.

Jo, det sa han i riksdagen. Eftersom han pratar om ”internationella regleringar” så vet man att han menade judarna. Att flyende judar sökte sig till Sverige berodde alltså på att de ville ta del av svenskt välstånd.

Känner ni igen argumenten idag?

Sveriges asylpolitik har varit för liberal. Alltså har folk sökt sig hit som egentligen saknar flyktingskäl eller som påstår sig vara politiska flyktingar. Jo, han menar judarna utan att skriva det. Judarna saknade asylskäl och det hände att flyende judar försökte förklara att de var POLITISKT förföljda i landet. Men se nej, den gubben gick Gezelius inte på!

Gezelius vill gå ännu längre och begränsa till och med antalet politiska flyktingar till Sverige. Deras problem (risken att få en kula i huvudet av Hitlers eller Stalins bödlar) borde lösas av Nationernas Förbund och Europa i samarbete.

Vi har inte tid att gå igenom hela debatten. Men vi ska kika på justitieminister Westmans svar.

Westman svarar att han anklagats för att vilja öppna dörren så att hela världens flyktingar kan komma till Sverige, Det stämde inte, påtalade han.

Westman sa att han var flyktingvän. Han ville att Sverige ska fortsätta ta emot ”riktiga” flyktingar. Med det menade han politiskt förföljda, inte alla flyktingar. För att reglera migrationen till Sverige behövde man stärka gränskontrollerna. Det skulle göras genom bilaterala avtal och genom stärkta gränskontroller.

I synnerhet var det viktigt att förstärka skyddet över Öresund. Passfrihet rådde mellan Danmark och Sverige så risken fanns att personer med ”utländskt utseende” tog sig över till Sverige utan lov.
Eftersom Westman skriver om gränsen söderut mot Danmark och Tyskland (färjorna i Trelleborg till exempel) så kan ni ju ana vilka flyktingar Westman tänkte på när han sa att man måste avvisa personer ”vilka ur ingen synpunkt kunna anses böra mottaga i vårt land”.

Så kan man fortsätta. Tidsbrist och resursbrist gör att jag inte kan referera till samhällsdebatten vid denna tid. Men debatten 1936-38 såg ut ungefär som den ser ut idag. Skillnaden är ganska minimal.

En del sa att flyktingkatastrofen var judarnas eget problem och påstod att den judiska kulturen och religionen hotade den svenska kulturen. En del gnällde på judarna som lyxflyktingar. En del sa att ”vi inte har råd”. En del sa att de borde stanna i ”närområdet”, dvs i Nazityskland självt och att Nationernas Förbund borde hjälpa dem ”på plats” ekonomiskt. En del sa ”vi får inte stöta oss med Nazityskland”. En del ville öka flyktingmottagandet av flyende judar och hitta internationella lösningar för att hjälpa fler. Med andra ord, ganska likt dagens debatt.

Debatten var så tuff 1936-1939 att till och med en hel del svenska judar blev rädda för öppna gränser. Om Sverige släppte in för många judar från Tyskland kunde det leda till ökad antisemitism, ansåg de. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Efter kriget försökte en del av de ansvariga svenska politikerna urskulda sig genom att anföra det som bevis (ur Hanssons bok).


Lagen då?

Hur såg då lagen ut?

Det var med hänvisning till 4 kap, paragraf 19 och 20 man avvisade judarna och lät en del politiska flyktingar komma in i landet. ”Om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle”….

Men lägg märke till första punkten om romerna.

En del grupper var värre ute än judarna i svensk asyllagstiftning. Det fanns extremt få i debatten (Skånska Socialdemokraten var ett undantag) som ansåg att romer skulle kunna söka skydd här. Som synes var det prio ett att avvisa dem. Så prioriterat att inte ens riksdagsdebatterna eller Statens Offentliga utredning med ett ord nämner eller ifrågasätter detta.

Så hur var det med detta ”J” i passet. Ja, efter att lagen klubbades igenom stärktes gränskontrollerna, speciellt i Skåne och då i synnerhet över Öresund. Bilaterala kontakter togs, med Nationernas Förbund och med Nazityskland samt Schweiz.

Legitimationstvånget stärktes (en del politiska flyktingar och judar hade tagit sig hit utan ID åren innan) och som ett led i att man stärkte det tvånget bar Schweiz och Sverige Tyskland att stämpla ett ”J” i passet som alla judar hade.

Om passen var stämplade med ett ”J” kunde ju passmyndigheterna i Sverige lättare se vem som var riktig politisk flykting och vem som ”bara” flydde för att denne var jude.

De svenska politiska partierna visade i sin retorik en hel del medkänsla med de förföljda judarna i Nazityskland. Nazismen var hatad bland socialdemokrater och liberaler och de flesta konservativa. Men när det gällde den praktiska solidariteten med de förföljda och hatade var det annorlunda. Då, när det verkligen gällde liv och död, fegade de svenska antinazistiska politikerna ur.

Sen var ju en och annan i debatten smygnazist.

Högerriksdagsmannen Reuterskiöld deltog i debatten och ville begränsa invandringen. Som synes i denna artikel var han inte utan nazisympatier.

Så nej, Socialdemokraterna skötte inte det där med ”J”-stämplade pass fint. Tvärtom. Men alla länder hade blod på sina händer på 30-talet. Varför tror ni att politiska ledare som Olof Palme, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin senare kom att förespråka invandring på 60-talet och 70-talet? Jo, de växte upp väl medvetna om misstagen på 30-talet och var fast beslutna att inte göra om dem!

SD ljuger om Socialdemokraterna och nazismen på 30- och 40-talet

Sverigedemokraterna påstår att Socialdemokraterna hjälpte nazisterna att ta över Europa under andra världskriget. Det skriver de i en reklamkampanj inför EU-valet nu. Det är det senaste ledet i en lögnkampanj som går ut på att utmåla Socialdemokraterna på 30- och 40-talet som nazistiskt. Men hur väl överensstämmer detta med fakta?


Låg svensk socialdemokrati bakom nazismen på 30-talet? I Sverigedemokraternas värld var det så. Det har man påstått i en propagandafilm för ett år sedan, ”Ett folk ett parti”. Detta har vi på Motargument tidigare uppmärksammat.

Då var det SD-organet Samtiden som skrev det. Nu är det SD som parti som sprider denna myt i en reklamkampanj. Med parollen ”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”, illustrerat med den flagga som användes i Nazityskland parallellt med naziflaggan åren 1933-1935, tar SD kampanjandet till en helt ny nivå.

Det är speciellt vidrigt om man har tittat på vad Socialdemokraterna i verkligheten sa och gjorde på 30-talet. Från ca 1930 drev partiet, ihop med LO och den demokratiska delen av arbetarrörelsen, en omfattande kampanj mot både kommunism och nazism.

Man hade sett på nära håll hur Socialdemokraterna i Nazityskland attackerades och varnade för att samma kunde ske i Sverige. Så man mobiliserade HELA arbetarrörelsen för att bekämpa nazismen, och kommunismen.

I Tyskland var Socialdemokraterna (SPD), Hitlers huvudfiender. Vid omröstningen i tyska riksdagen 1933 röstade sossarna, som enda parti, mot Hitlers fullmaktslagar. Som straff fängslades eller mördades nästan alla socialdemokratiska riksdagsmän efteråt.

Här nedan kan ni se hur deras valaffisch såg ut 1932.

”Arbetaren i hakkorsets rike” står det överst. Och slutklämmen ”Välj därför Socialdemokraterna, Lista 1”. (SPD valaffisch 1932)

Ett annat exempel på den tyska socialdemokratins valaffischer 1932 är den här nedan. Lägg märke till kommunisten bakom nazisten och den döde soldaten (Socialdemokraterna var mot även krigshets). Men nazisterna var huvudmotståndaren i valet.

”Detta är demokratins fiender. Bort med dem, välj därmed lista 1, Socialdemokraterna”. (SPD valaffisch 1932)

Kvinnorna då? Denna affisch är inte från ett val. Citatet i affischen är från naziledaren Feder om att kvinnor ska vara tjänarinnor och att därför finns ingen kvinna i nazisternas ledarskap.

”Kvinnor, detta blir ert öde i det Tredje Riket…. Kämpa mot nazisterna med Socialdemokraterna.”

I den här ger man en släng åt både bankirer och kommunister genom att kalla dem fascister. Denna här nedan är från valet 1930.

”Fascism, fascism, skydda era demokratiska folkrättigheter, välj Socialdemokraterna, lista 2”. (SPD valaffisch 1930)

Ser detta ut som en rörelse som hjälpte nazisterna och Hitler?

Svensk arbetarrörelse

Partiet i Sverige mobiliserade mot nazismen redan från 20-talet. Men de tyska partikamraternas öden efter 1933 fick partiet att lägga in en högre växel i arbetet. Nu mobiliserades hela arbetarrörelsen.

Intresserade kan läsa Anna-Lena Lodenius bok om den svenska Socialdemokraternas och arbetarrörelsens antinazism, ”Tvåfrontskrig”, som pryds av en av Socialdemokraternas svenska valaffischer från 30-talet. ”Varken Sovjetstjärna eller hakekors”.

Kampanjen drevs med det uttalade målet att varje socialdemokrat skulle bli en agitator för demokrati och mot de två totalitära krafterna. Man drog sig inte för att debattera mot nazisterna överallt. Torsten Nilsson, som senare blev utrikesminister, beskriver bra i sin biografi hur man utmanade nazisterna på debatt, vartän de dök upp i Sverige. Och hur man tog över möten, agiterade, och kartlade nazihotet. (Se exempel på det här.)

Man menade att om nazismen skulle låta sig hållas skulle det bli något mycket grymmare än kommunismen. Då, på 30-talet, hade nazisterna inte börjat massutrota folk ännu, men det hade kommunisterna. Artiklar i socialdemokratiska tidningar varnade för ett kommande massmord på judar redan 1933 och 1934.

Demokrati

Framför allt låg fokus på demokratin. 30-talets kommunister och nazister agiterade mot demokratin framför allt, så arbetarrörelsen fick driva en stenhård polemik för demokrati.

Och nu med facit i hand kan man undra om inte arbetarrörelsens massiva antinazism låg bakom att nazipartier inte fick mer än 2-3% sammanlagt i valen i Sverige.

Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934

Så här beskrev den socialdemokratiska folkbildaren Gunnar Lundberg det vägval Sverige och Europa stod inför i boken Folkstyre eller Fogdevälde (som kan laddas ner här) år 1934.

”Skulle svensk socialdemokrati ha handlat efter tyskt recept skulle den kört iväg de övriga partierna ur riksdagen, avlägsnat kungahus och konservativa ämbetsmän, stoppat in alla kända borgerliga politici i fängelse, samt sedan förklarat, att den hädanefter hade fullmakt att allena bestämma i landet. Det ingår emellertid inte i demokratins tänkande, ja det är överhuvud tänkbart för en civiliserad människa, att man hänsynslöst skall slå ner varje politisk verksamhet, varje rätt till kritik och till inflytande på nationens öde för folkets ena hälft. Det är vad som har skett i Tyskland.

De som prisa den metoden borde betänka, att de faktiskt uppmana den svenska arbetarrörelsen till en hänsynslös terror mot andra element i nationen. Svensk socialdemokrati har för mycket kultur i blodet för att hemfalla åt ett sådant barbari, men dess  motståndare borde då också förstå att uppskatta dess vakthållning omkring civilisation och laglig ordning.

Liksom bolsjevikema söka,,, nazisterna… att till varje pris inhösta partifördelar genom en måttlös, lögnaktig propaganda ‘bland dem som träffats hårt av världskrisen.

De äkta Moskvakommunistema betyda ju realpolitiskt rakt ingenting i detta land och ha gudskelov aldrig gjort det. Men deras provokationer ha länt den svenska arbetarrörelsen till betydande skada. Precis samma omdöme kan man fälla om nazisterna. De åstadkomma en uppjagad lidelse mot svensk demokrati, vilken tar sig praktiska uttryck i råa, meningslösa provokationer, avsedda att skärpa förbittringen inom nationen under en tid, då det så väl behöves, att ärliga krafter samverka för att förhindra allvarliga skador på svenskt näringsliv och svensk folkstam.”

Skånska Socialdemokraten 7 feb 1934

Partiet motverkade inte bara nazism genom agitation. Politiken riktades in på ekonomiska reformer, speciellt med fokus på att lösa arbetslösheten, för att stoppa nazismens framfart i landet. Per Albin Hansson och socialdemokraternas ledning attackerade nazisterna i vart och varannat tal.

Få vet detta idag, men anledningen till att vi fick arbetarfred och Saltsjöbaden-avtalet 1938 var att arbetarrörelsen och det svenska näringslivet var livrädda för en utveckling liknande den i Sovjet eller Nazityskland. Genom ett fredligt samarbete mellan arbetare och näringslivet skulle man skapa ”arbetarfred” och undvika diktatur.

Med en pistol mot pannan…

Visst gjorde Socialdemokraterna sådant som inte var bra också. Partiet var exempelvis mycket etno-nationalistiskt. Men så var tidsandan vid denna tiden. Alla partier var mer etno-nationalistiska och stödde vidrigheter som rasbiologi på 30-talet.

Socialdemokrater, liberaler och stora delar av den svenska högern hade svaga sidor. Men de arbetade för demokrati och mot kommunism och nazism. Även Sverigedemokraterna hade sina socialkonservativa och nationalistiska föregångare som var aktiva på 30-talet. Men de nationalistiska socialkonservativa krafterna på den tiden gick omkring klädda i brunt eller svart och heilade på gatorna och var MOT demokrati.

Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934

Och ja, det är sant att Sverige, och svensk socialdemokrati betedde sig undfallande under andra världskrigets början. Men i detta skilde sig inte svensk socialdemokrati från alla andra partier i andra länder. Världskriget kom utan att Sverige hade ett försvar. Berättelserna från Skåne den 9 april 1940 är hjärtskärande. Soldater i Höganäs låg i halvgrävda skyttegravar beväpnade med liar och gevär och väntade på nazisterna. I luften flög svenska stridsflygplan, utan bomber och kulsprutor. Vedettbåtarna puttrade ute på Öresund utan ammunition.

Vad människor och länder gör när de har pistoler riktade mot pannan är inte fina saker. Vi hade kanske kunnat göra mer mot nazismen, speciellt efter 1944. Men det fanns inte mycket vi kunde göra.

Att heroiskt kasta landet ut i krig utan att ha ett försvar hade inte hjälpt någon. Nu kunde vi rädda både Danmarks och Norges judar genom vår neutralitet.

Och Socialdemokraterna och arbetarrörelsen fortsatte att vara en stark antinazistisk kraften även under krigsåren även om partiet fick tona ner retoriken pga risken för krig. Det var sossar och fackföreningsaktiva som drev Trots Allt, den öppet antinazistiska och antikommunistiska tidningen.

Skånska Socialdemokraten den 2 februari 1934.

Det intressanta är att se på vad Sverige gjorde innan den 1 september 1939. Och det var både bra och dåliga saker. Vi hade kunnat ta emot fler flyktingar men vi tog inte emot dem. Dagens motståndare mot flyktingmottagning hade sina dåvarande motsvarigheter. ”Judarna är inga riktiga flyktingar” sa man och ansåg att de borde få ”hjälp i närområdet”.

Tyvärr var även Socialdemokraterna mot ett flyktingmottagande.  Vi släppte in få judar. Om ni undrar varför Socialdemokraterna senare på 1900-talet blev ett så flyktingvänligt parti är svaret att man lärde av historien. Man ville inte upprepa 30-talets misstag.

Gissa vad Sverigedemokraternas ”socialkonservativa” och nationalistiska föregångare sa i judefrågan? Tror ni att de nationalistiska socialkonservativa krafterna ville ta emot flyende judar alls i Sverige?

Men trots sina brister måste jag säga att socialdemokraterna och arbetarrörelsen gjorde ett fantastiskt arbete mot nazismen. Ett som så mycket uppretade de nationalistiska krafterna att man inte än idag förlåtit sossarna för vad de gjorde mot dem då.

Sverigedemokraterna ljuger, och de vet om att de ljuger. Socialdemokraterna drev en effektiv kampanj mot nazism och räddade kanske Sverige från fascism och nazism.


*****

Till sist… Ska man bedriva kamp mot nazism behöver man hitta allierade i alla politiska läger. Liberala och konservativa antinazister citerades ofta i arbetarrörelsens tidningar. Här är det Skånska Socialdemokraten den 5 februari 1934 som citerar liberal media om barbariet i nazityskland.

Skånska socialdemokraten 5 februari 1934
Skånska Socialdemokraten 5 februari 1934

Lästips angående SD:s dokumentär om Socialdemokraternas historia:

Motargument: Folkbildande propaganda

Folkbildande propaganda


Sverigedemokraternas propagandafilm, Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia, syftar till att misskreditera S, men blir istället ett folkbildande argument för varför det är en dålig idé att ge SD politiskt inflytande.


Filmen Sameblod berättar om ett Sverige upptaget av tankar om ras och renhet, skildrat genom en ung, samisk kvinnas ögon. Det är ingen dokumentär; det är en spelfilm med rätten att ta sig konstnärliga friheter och fokus ligger snarare på frågor om hur ett sådant Sverige påverkar identitet och självkänsla, än om övergripande politiska konsekvenser. Ändå vill jag påstå att den handskas varsammare med sanningen än Sverigedemokraternas propagandafilm om samma tidsanda, men att SD:s film på något sätt ändå gör ett bättre jobb, just vad gäller att informera eller folkbilda.

Att Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraterna inte ger en korrekt bild av vare sig Socialdemokraternas eller Sveriges politiska historia under 1900-talet började konstateras nästan omedelbart av samhällsvetare och historiker. Filmen förvränger fakta, utelämnar motstridiga uppgifter och innehåller även rena felaktigheter. Men den berättar också en hel del sanningar. Sanningar som är långt ifrån smickrande; för Socialdemokraterna och för Sverige som nation.

Rasbiologiska Institutet ägnade sig – med regeringens goda minne – åt pseudovetenskaplig rasforskning i syfte att möta upp den nationalistiskt/rasistiskt grundade uppfattningen att den eskalerande sammanblandningen av olika folkgrupper utövade ett degenerativt tryck på den – i vårt fall – svenska folkstammen. Kort sagt var den officiella hållningen att rasblandning var av ondo och måste motarbetas aktivt medelst rashygien.

Tvångssteriliseringar och -omhändertaganden av de förmenta offren för denna degenerering var förstås olyckliga, men nödvändiga konsekvenser av att vi varit naiva och låtit olika folk integreras med varandra. Genom att förhindra att dessa degenererade samhällselement kunde föröka sig och sprida sin dåliga arvsmassa vidare kunde rasens förfall åtminstone stoppas, och om man därtill kunde sprida fysiskt sunda förebilder och bygga upp en nationell stolthet som motverkade lusten att beblanda sig med Andra, kanske det t o m var möjligt att återskapa en del av forna tiders glans i den svenske mannen (och svenska kvinnan).

Nürnberglagarna

Många drabbades alltså hårt av denna tidsanda, där bilden av olika folkgrupper som åtskilda av en slags inre, mänsklig essens var dominerande. Och Sverige var inte ensamma om detta: I Tyskland infördes Nürnberglagarna, som nästan helt genomsyrades av denna syn på människan och Jim Crow-lagarna i USA följde också samma rasistiska logik. Och i Storbritannien var Winston Churchill så entusiastisk inför de rashygieniska idéerna att han deltog i en internationell konferens i ämnet, tillsammans med namnkunniga deltagare från hela västvärlden.

Men det var en tidsanda. Och hade inte Tyskland drabbats av ett krigshetsande missnöjesparti hade den kanske fortsatt ostört, och frågan om att tvångssterilisera avvikande människor hade kanske inte varit uppe för diskussion ens idag? Kanske hade våra riksdagspartier idag tävlat om att ta på sig äran för grundandet av Rasbiologiska Institutet, istället för att efter bästa förmåga försöka glömma bort hela denna skamliga inledning av vår samtids historia? Kanske skulle Förintelsen ersatts av en fortfarande fruktansvärd, men liksom tvångssteriliseringarna förment human och tyvärr nödvändig “avveckling” av degenerativa element och folkfiender i våra respektive nationer; de svenska, tyska, amerikanska, franska o s v?

Nåja, vi lämnar Sci/fi-hyllan och tar oss tillbaka till SD:s propagandafilm. Avsikten var förstås framförallt att misskreditera S, men att göra det med fakta. Och det är ungefär där som det spännande händer. filmen publiceras och vänner på sociala medier börjar skriva upprört om tvångssteriliseringar och rasbiologiska institut. De är arga på S, arga på Sverige, arga för att de inget visste.

Det visar sig att vi som redan visste allt det som berättas i SD:s propagandafilm är färre än vi kanske trodde, och för ett kort ögonblick går en kall ilning längs ryggraden. Tänk om SD:s propagandafilm fungerar!

balance-151797_960_720

Men istället för att klappa SD på ryggen och tacka för att de säger sanningen – “raka och ärliga” som de brukar kallas – så stannar reaktionerna vid ilskan och indignationen över att Sverige redan varit där dit SD vill ta oss. Att den tidsanda som rådde vid tiden för instiftandet av Rasbiologiska Institutet och inledningen på rashygieniska kampanjer över hela landet överhuvudtaget har funnits. Ingen av de i min omgivning som sett filmen har hittills sagt till mig att det var ett misstag att avveckla Rasbiologiska Institutet eller att tvångssteriliseringar var en bra idé (minns förresten att SD, som enda nu existerade riksdagsparti, röstade emot att stoppa tvångssteriliseringar av transsexuella) som borde återinföras. Tvärtom ser jag hur några av de som vacklat med en fot på SD:s röstsedel tar ett steg tillbaka. Uppenbarligen är det fler än jag som förmår att dra den obehagliga parallellen mellan Sverige av igår och SD av idag.

SD:s propagandafilm är viktig, trots att den slirar på sanningen. Den är viktig, för den skildrar det Sverige som SD vill få tillbaka. Ett naivt, idealistiskt folkhem, där alla är blonda, blåögda och glada. Och där de andra inte får synas (eller finnas).

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Språkplikten”: Straffa inte invandrarna för politikernas misstag!


Det är bra att det pratas om att nya svenskar måste integreras och lära sig svenska. Men det är viktigt HUR man pratar om detta. Mitt parti, Socialdemokraterna, har nu gjort ett utspel om språkplikt som skuldbelägger invandrarna för dåliga svenskkunskaper.


Detta trots att det är regeringarna som styrt de sista 40 åren som vägrat ge asylsökande svenskundervisning, som skapat ett SFI som är stelbent och som inte lyckats kombinera undervisning med arbete. Ja, man kan inte ens få ut föräldrapeng och gå på SFI samtidigt, vilket har tvingat en massa kvinnor att avbryta språkstudierna vid föräldraledighet.

Det var barska, hårda ord som hördes från Socialdemokraternas partihögkvarter förra veckan. ”Språkplikt”, ”krav”, ”plikt” ”obligatoriskt”, ”att mista ersättning” om man inte lyder order och lär sig svenska. Som finansministern sa förra veckan:

”För att ha möjlighet att leva fullt ut i Sverige måste man kunna prata svenska. Om man behöver svenska ja då ska man också lära sig svenska. För det behövs det bra stöd men också tydlig krav”,

Det är ingen slump att man valt att skuldbelägga invandrarna som kommit hit. Valet av ord betyder mycket. Spinndoktorerna på Sveavägen 68 har beslutat att lägga partiets förslag så nära Sverigedemokraternas språkbruk de bara kan. Därför blir det fokus på krav och ordning och reda. Sånt ska locka väljare, tror man…

Men det är inte invandrarnas fel att de regeringar vi haft sen 70-talet inte har prioriterat sånt som språkkunskaper.

Under 90-talets början kunde flyktingar bli sittande 3-4 år i en stuga ute i skogen medan de väntade på uppehållstillstånd. Det fanns ingen svenskundervisning och de var förbjudna att jobba och lärde aldrig känna någon svensk. Och fick aldrig någon information om det svenska samhället. De satt och väntade på uppehållstillstånd i det svenska vintermörkret medan fulla sverigedemokrater kastade ölflaskor mot förläggningarna och skrek ”sieg heil, sieg heil, negrer, försvinn härifrån”.

Jag kände ganska många afrikaner då. När de väl fick uppehållstillstånd kunde de knappt ett ord svenska och visste inget om landet. De hade levt 3-4 år på bidrag utan att jobba och fick veta att de var tvungna att fortsätta att leva på bidrag medan de gick i svenskundervisning. En undervisning som var lika för alla. Professorn från Kampalas universitet satt sida vid sida med analfabeten från Somalia, i samma klassrum.

2015

Alliansen gjorde en del bra saker. De fick ner väntetiderna för flyktingarna rejält och förbättrade SFI. Det ska sägas, det var bra. SFI har blivit flexiblare, så att doktorn inte sitter ihop med analfabeten. Iallafall inte så ofta.

Men i grunden ändrade de inte på systemet. Idén var att flyktingar skulle leva på bidrag, förbjudas jobba (utom i vissa speciella undantagsfall) och skulle INTE lära sig svenska eller få information om vårt samhälle. När de väl fick uppehållstillstånd var tanken att de skulle fortsätta att leva på bidrag och gå SFI några år, Systemet var stelt, och möjligheterna att jobba och gå SFI samtidigt var begränsade, lika begränsade som möjligheten att få föräldrapeng och studera i SFI samtidigt.

Min minister pratade igår om 2015 års utmaningar. Att ”vi inte var rustade”. Jag undervisade hundratals flyktingar i enkel svenska då på flyktingcaféet i Borgholm jag var med och drev. Jag minns det så väl. Så fort flyktingarna kom in i caféet för första gången frågade de mig och mina vänner två saker. Det första ”var finns det jobb, jag vill jobba?”. Det andra ”var kan jag lära mig svenska?”.

Att prata om plikt och krav är att förolämpa flyktingarna. Det enda de som kom hit 2015 bad om var ett jobb och en möjlighet att lära sig svenska. Men det fanns inte, för det ingick inte i hur politiker byggde vår migrationspolitik. Det är inte flyktingarnas fel att det var så.

Svensk integrationspolitik är inte misslyckad. I internationell jämförelse är den ganska bra. (Läs om det här!) Men problem finns. Vi är många som pratat om dessa i många år och velat ha en lösning på dem. Arbetslösheten bland nya svenskar är stor. Språkkunskaperna är ofta dåliga. Studieresultaten bland barnen är usla.  Men, som sagt, det är inte flyktingarnas fel att det är så.

Sveavägen 68

Skulden till de problem som finns bär de som styrt landet. Det är alltså inne på Sveavägen 68, vårt partihögkvarter, och inne i Rosenbad och inne i Riksdagen, vi bland annat ska leta efter anledningen till att vi har integrationsproblem och till att språkkunskaperna är dåliga.

De som kom hit på 90-talet passiviserades ofta. Sätt människor i förläggningar i 3-4 år utan att lära sig svenska och utan att kunna arbeta. Låt dem bara leva på bidrag, och se vad som händer.

Samma med de som kom hit 2015. Jobb fanns inte, mer än för ett par lyckliga. I bästa fall kunde nån flykting få obetald praktik. Som en sa till mig. ”Sverige var inget drömland. I Turkiet kunde vi syrier jobba och få pengar. Här får vi slavarbete, arbete utan lön. Det är förnedrande.”

Först ger vi dem ingen svenskundervisning och förbjuder dem att jobba. Sen ändrar vi politik och hotar att straffa dem för att de inte kan svenska och inte har jobb. Ska vi verkligen göra så?

En socialdemokrati med visioner!

För att få en bra integrationspolitik ska man först och främst sparka varje spinndoktor som just nu rekommenderar mitt parti att närma sig SD i språkbruket.

Sen gör man något enkelt men för politiker ack så svårt. Man ber om ursäkt. Man säger ”vi vill be om ursäkt till de nya svenskarna och alla andra svenskar att vi gjort fel under så lång tid”. Sen presenterar man bra lösningar.

”Från och med nu ska nya svenskar få möjlighet att lära sig svenska från dag ett. Man ska skapa ett system för enkla jobb för flyktingar, en form av praktik, men den ska resultera i att man får mer i plånboken som flykting. Obetalda praktik”jobb” ska bannlysas. Samhällsinformation ska presenteras för flyktingarna. När de väl får uppehållstillstånd ska de få gå i SFI, men ett SFI som är mer individanpassat. Det ska gå att som kvinna ta hand om barn och gå i SFI.

Det ska läggas fokus på jobb och det bästa vore att kombinera jobb och studier. Jag är ganska förtjust i Alliansens förslag om inträdesjobb, fast jag anser att lönen bör sättas lite högre. Idén att kunna kombinera studier på SFI på kanske 30% med jobb 70% av tiden är otroligt värdefull. Det är i praktiken omöjligt idag. Frågan om hur vi skaffar jobb till er med bara grundskola i bagaget, måste sättas i fokus. Ni är många och det finns extremt få enkla jobb för er i vårt land. Att låta nya svenskar få enkla jobb, med lönebidrag från staten, under 2-3-4 års tid, samtidigt som de studerar, kan lösa många av problemen.  Vi Socialdemokrater uppskattar bra idéer när vi ser dem. Alliansen har ett bra förslag. Vi behöver bara justera det lite så det blir arbetsrättsligt säkrare.

Vi lyssnade inte på er när ni kom hit. Nu ska vi ändra på det, nu lyssnar vi på er, nya svenskar. Ni ville ha fokus på jobb, studier och samhällsinformation, det ska vi se till att det blir fokus på.

Vi ska inte straffa de av er som kom hit för några år sedan, för att vi förde en dålig politik. Men många av er kommer att vilja lära er svenska på allvar. Ni kommer att vilja ta del av de förmåner vår nya politik innebär.”

Vi kan lösa problemen men utan att lägga skulden på invandrare. Ju mer vi låter som om det är invandrarna som är lata, som inte vill lära sig svenska, ju mer ger vi SD och rasisterna rätt. Det är nämligen det de påstått ända sen dagarna då SD:s skinheads kastade ölpavor mot förläggningen i Gimo och ritade hakkors på väggarna.

Dessutom låter partiledningen alltmer som Jan Björklund. Vill vi att det ska vara så?

/Mvh, er partikamrat: ”arga sossen” Torbjörn Jerlerup

PS

Om det inte känns bra att samarbeta med Alliansen om inträdesjobben, och genom kompromisser förbättra deras idéer, så hitta på en egen lösning som möjliggör jobb och studier samtidigt. Om inte ni har en sådan så sätt er för guds skull inte på tvären. Vi behöver nya idéer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.