Etikettarkiv: Hitler

I fokus

SD ljuger om Socialdemokraterna och nazismen på 30- och 40-talet

Sverigedemokraterna påstår att Socialdemokraterna hjälpte nazisterna att ta över Europa under andra världskriget. Det skriver de i en reklamkampanj inför EU-valet nu. Det är det senaste ledet i en lögnkampanj som går ut på att utmåla Socialdemokraterna på 30- och 40-talet som nazistiskt. Men hur väl överensstämmer detta med fakta?

Låg svensk socialdemokrati bakom nazismen på 30-talet? I Sverigedemokraternas värld var det så. Det har man påstått i en propagandafilm för ett år sedan, ”Ett folk ett parti”. Detta har vi på Motargument tidigare uppmärksammat.

Då var det SD-organet Samtiden som skrev det. Nu är det SD som parti som sprider denna myt i en reklamkampanj. Med parollen ”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”, illustrerat med den flagga som användes i Nazityskland parallellt med naziflaggan åren 1933-1935, tar SD kampanjandet till en helt ny nivå.

Det är speciellt vidrigt om man har tittat på vad Socialdemokraterna i verkligheten sa och gjorde på 30-talet. Från ca 1930 drev partiet, ihop med LO och den demokratiska delen av arbetarrörelsen, en omfattande kampanj mot både kommunism och nazism.

Man hade sett på nära håll hur Socialdemokraterna i Nazityskland attackerades och varnade för att samma kunde ske i Sverige. Så man mobiliserade HELA arbetarrörelsen för att bekämpa nazismen, och kommunismen.

I Tyskland var Socialdemokraterna (SPD), Hitlers huvudfiender. Vid omröstningen i tyska riksdagen 1933 röstade sossarna, som enda parti, mot Hitlers fullmaktslagar. Som straff fängslades eller mördades nästan alla socialdemokratiska riksdagsmän efteråt.

Här nedan kan ni se hur deras valaffisch såg ut 1932.

”Arbetaren i hakkorsets rike” står det överst. Och slutklämmen ”Välj därför Socialdemokraterna, Lista 1”. (SPD valaffisch 1932)

Ett annat exempel på den tyska socialdemokratins valaffischer 1932 är den här nedan. Lägg märke till kommunisten bakom nazisten och den döde soldaten (Socialdemokraterna var mot även krigshets). Men nazisterna var huvudmotståndaren i valet.

”Detta är demokratins fiender. Bort med dem, välj därmed lista 1, Socialdemokraterna”. (SPD valaffisch 1932)

Kvinnorna då? Denna affisch är inte från ett val. Citatet i affischen är från naziledaren Feder om att kvinnor ska vara tjänarinnor och att därför finns ingen kvinna i nazisternas ledarskap.

”Kvinnor, detta blir ert öde i det Tredje Riket…. Kämpa mot nazisterna med Socialdemokraterna.”

I den här ger man en släng åt både bankirer och kommunister genom att kalla dem fascister. Denna här nedan är från valet 1930.

”Fascism, fascism, skydda era demokratiska folkrättigheter, välj Socialdemokraterna, lista 2”. (SPD valaffisch 1930)

Ser detta ut som en rörelse som hjälpte nazisterna och Hitler?

Svensk arbetarrörelse

Partiet i Sverige mobiliserade mot nazismen redan från 20-talet. Men de tyska partikamraternas öden efter 1933 fick partiet att lägga in en högre växel i arbetet. Nu mobiliserades hela arbetarrörelsen.

Intresserade kan läsa Anna-Lena Lodenius bok om den svenska Socialdemokraternas och arbetarrörelsens antinazism, ”Tvåfrontskrig”, som pryds av en av Socialdemokraternas svenska valaffischer från 30-talet. ”Varken Sovjetstjärna eller hakekors”.

Kampanjen drevs med det uttalade målet att varje socialdemokrat skulle bli en agitator för demokrati och mot de två totalitära krafterna. Man drog sig inte för att debattera mot nazisterna överallt. Torsten Nilsson, som senare blev utrikesminister, beskriver bra i sin biografi hur man utmanade nazisterna på debatt, vartän de dök upp i Sverige. Och hur man tog över möten, agiterade, och kartlade nazihotet. (Se exempel på det här.)

Man menade att om nazismen skulle låta sig hållas skulle det bli något mycket grymmare än kommunismen. Då, på 30-talet, hade nazisterna inte börjat massutrota folk ännu, men det hade kommunisterna. Artiklar i socialdemokratiska tidningar varnade för ett kommande massmord på judar redan 1933 och 1934.

Demokrati

Framför allt låg fokus på demokratin. 30-talets kommunister och nazister agiterade mot demokratin framför allt, så arbetarrörelsen fick driva en stenhård polemik för demokrati.

Och nu med facit i hand kan man undra om inte arbetarrörelsens massiva antinazism låg bakom att nazipartier inte fick mer än 2-3% sammanlagt i valen i Sverige.

Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934

Så här beskrev den socialdemokratiska folkbildaren Gunnar Lundberg det vägval Sverige och Europa stod inför i boken Folkstyre eller Fogdevälde (som kan laddas ner här) år 1934.

”Skulle svensk socialdemokrati ha handlat efter tyskt recept skulle den kört iväg de övriga partierna ur riksdagen, avlägsnat kungahus och konservativa ämbetsmän, stoppat in alla kända borgerliga politici i fängelse, samt sedan förklarat, att den hädanefter hade fullmakt att allena bestämma i landet. Det ingår emellertid inte i demokratins tänkande, ja det är överhuvud tänkbart för en civiliserad människa, att man hänsynslöst skall slå ner varje politisk verksamhet, varje rätt till kritik och till inflytande på nationens öde för folkets ena hälft. Det är vad som har skett i Tyskland.

De som prisa den metoden borde betänka, att de faktiskt uppmana den svenska arbetarrörelsen till en hänsynslös terror mot andra element i nationen. Svensk socialdemokrati har för mycket kultur i blodet för att hemfalla åt ett sådant barbari, men dess  motståndare borde då också förstå att uppskatta dess vakthållning omkring civilisation och laglig ordning.

… Liksom bolsjevikema söka,,, nazisterna… att till varje pris inhösta partifördelar genom en måttlös, lögnaktig propaganda ‘bland dem som träffats hårt av världskrisen.

De äkta Moskvakommunistema betyda ju realpolitiskt rakt ingenting i detta land och ha gudskelov aldrig gjort det. Men deras provokationer ha länt den svenska arbetarrörelsen till betydande skada. Precis samma omdöme kan man fälla om nazisterna. De åstadkomma en uppjagad lidelse mot svensk demokrati, vilken tar sig praktiska uttryck i råa, meningslösa provokationer, avsedda att skärpa förbittringen inom nationen under en tid, då det så väl behöves, att ärliga krafter samverka för att förhindra allvarliga skador på svenskt näringsliv och svensk folkstam.”

Skånska Socialdemokraten 7 feb 1934

Partiet motverkade inte bara nazism genom agitation. Politiken riktades in på ekonomiska reformer, speciellt med fokus på att lösa arbetslösheten, för att stoppa nazismens framfart i landet. Per Albin Hansson och socialdemokraternas ledning attackerade nazisterna i vart och varannat tal.

Få vet detta idag, men anledningen till att vi fick arbetarfred och Saltsjöbaden-avtalet 1938 var att arbetarrörelsen och det svenska näringslivet var livrädda för en utveckling liknande den i Sovjet eller Nazityskland. Genom ett fredligt samarbete mellan arbetare och näringslivet skulle man skapa ”arbetarfred” och undvika diktatur.

Med en pistol mot pannan…

Visst gjorde Socialdemokraterna sådant som inte var bra också. Partiet var exempelvis mycket etno-nationalistiskt. Men så var tidsandan vid denna tiden. Alla partier var mer etno-nationalistiska och stödde vidrigheter som rasbiologi på 30-talet.

Socialdemokrater, liberaler och stora delar av den svenska högern hade svaga sidor. Men de arbetade för demokrati och mot kommunism och nazism. Även Sverigedemokraterna hade sina socialkonservativa och nationalistiska föregångare som var aktiva på 30-talet. Men de nationalistiska socialkonservativa krafterna på den tiden gick omkring klädda i brunt eller svart och heilade på gatorna och var MOT demokrati.

Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934

Och ja, det är sant att Sverige, och svensk socialdemokrati betedde sig undfallande under andra världskrigets början. Men i detta skilde sig inte svensk socialdemokrati från alla andra partier i andra länder. Världskriget kom utan att Sverige hade ett försvar. Berättelserna från Skåne den 9 april 1940 är hjärtskärande. Soldater i Höganäs låg i halvgrävda skyttegravar beväpnade med liar och gevär och väntade på nazisterna. I luften flög svenska stridsflygplan, utan bomber och kulsprutor. Vedettbåtarna puttrade ute på Öresund utan ammunition.

Vad människor och länder gör när de har pistoler riktade mot pannan är inte fina saker. Vi hade kanske kunnat göra mer mot nazismen, speciellt efter 1944. Men det fanns inte mycket vi kunde göra.

Att heroiskt kasta landet ut i krig utan att ha ett försvar hade inte hjälpt någon. Nu kunde vi rädda både Danmarks och Norges judar genom vår neutralitet.

Och Socialdemokraterna och arbetarrörelsen fortsatte att vara en stark antinazistisk kraften även under krigsåren även om partiet fick tona ner retoriken pga risken för krig. Det var sossar och fackföreningsaktiva som drev Trots Allt, den öppet antinazistiska och antikommunistiska tidningen.

Skånska Socialdemokraten den 2 februari 1934.

Det intressanta är att se på vad Sverige gjorde innan den 1 september 1939. Och det var både bra och dåliga saker. Vi hade kunnat ta emot fler flyktingar men vi tog inte emot dem. Dagens motståndare mot flyktingmottagning hade sina dåvarande motsvarigheter. ”Judarna är inga riktiga flyktingar” sa man och ansåg att de borde få ”hjälp i närområdet”.

Tyvärr var även Socialdemokraterna mot ett flyktingmottagande.  Vi släppte in få judar. Om ni undrar varför Socialdemokraterna senare på 1900-talet blev ett så flyktingvänligt parti är svaret att man lärde av historien. Man ville inte upprepa 30-talets misstag.

Gissa vad Sverigedemokraternas ”socialkonservativa” och nationalistiska föregångare sa i judefrågan? Tror ni att de nationalistiska socialkonservativa krafterna ville ta emot flyende judar alls i Sverige?

Men trots sina brister måste jag säga att socialdemokraterna och arbetarrörelsen gjorde ett fantastiskt arbete mot nazismen. Ett som så mycket uppretade de nationalistiska krafterna att man inte än idag förlåtit sossarna för vad de gjorde mot dem då.

Sverigedemokraterna ljuger, och de vet om att de ljuger. Socialdemokraterna drev en effektiv kampanj mot nazism och räddade kanske Sverige från fascism och nazism.


*****

Till sist… Ska man bedriva kamp mot nazism behöver man hitta allierade i alla politiska läger. Liberala och konservativa antinazister citerades ofta i arbetarrörelsens tidningar. Här är det Skånska Socialdemokraten den 5 februari 1934 som citerar liberal media om barbariet i nazityskland.

Skånska socialdemokraten 5 februari 1934
Skånska Socialdemokraten 5 februari 1934

Lästips angående SD:s dokumentär om Socialdemokraternas historia:

Motargument: Folkbildande propaganda

Krönikor

Sånt händer inte här

Donald Trump håller tal i Polen. Det är sommaren 2017 och det ligger en hotfull stämning i luften, inte bara i Warszawa, utan i hela det vi kallar västvärlden. I hela världen, egentligen.

Nordkorea spänner musklerna, Venezuela balanserar på randen till sammanbrott. Och här hemma i no go-zonlandet Sverige har Sverigedemokraterna precis kickat igång sin valkampanj inför kyrkovalet med en video som uppmanar väljarna att hjälpa kyrkan (genom att rösta på SD), då den ”hamnat på avvägar”. Den samhälleliga polarisering vi talat om som en risk är ett faktum var vi än vänder blicken och den tycks bara öka i koncentration. Gråzonen är trådsmal. Fler och fler väljer sida (eller får en sida vald åt dem). Och Donald Trump, USA:s president, håller alltså tal i Polen:

”The defense of the west ultimately rests not only on means, but also on the will of it’s people to prevail and be successful /…/. The Fundamental question of our time is wether the West has the will to survive? Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it?”

Skrämmande eller hoppfullt? Eller kanske både och? Bilden är varken ny eller nyanserad. Vi lever alltså under det direkta hotet om undergång. De Andra söker omstörta (subvert) och förgöra (destroy) vår civilisation, säger han. Och vi – det västerländska Folket – måste segra (prevail) och bevara (preserve) den för att överleva (survive).

Det är en hotfull bild, men den väcker också en gnista av stridslystenhet i hjärtat på de morske män som hör och förstår hans budskap. Precis som Kent Ekeroths ansikte klippts in i affischen till Rädda menige Ryan i en mem efter att han dömts för ringa misshandel i den nu ökända krogrättegången ekar Trumps ord över slagfältet utanför Minas Tirith när han likt en kung Théoden eggar sina blonda, blåögda rohirrim att ge sig in i striden och rädda just Västern och mänskligheten från de mörkhyade, krumbenta och allmänt primitiva och våldsamma orcherna. Det är en av de mäktigare sekvenserna i filmtrilogin och det vore väl själva fan om det inte skulle fungera igen. Men det kräver ett visst mindset. Det kräver att man accepterar och t o m bejakar den grundläggande förutsättningen att någon måste vara orch. Att någon måste tas ifrån sin mänsklighet och bli Den Andre.

Det här behöver dock inte vara den enda bilden. Det är sällan den enda bilden i en komplex verklighet. Den som lyssnar till Donald ”Théoden” Trump eller hans lokala motsvarighet Jimmie Åkesson behöver inte nödvändigtvis ens vara intresserad av orcher eller tro på det kommande/pågående civilisationskriget.

Vad vi vill ha och vad vi får

Lite då och då kan vi läsa analyser om att Sverigedemokraternas framgångar inte så mycket handlar om att t ex ta (eller inte ta) debatten, som den istället handlar om ökade samhällsklyftor, en djupare hopplöshet och en bristande framtidstro hos väljarna kombinerat med en total visionslöshet hos partierna i den s k ”sjuklövern”. På Vardagsrasismen kunde jag t ex helt nyligen läsa just teorin att ”framförallt växer SD för att samhället upplevs mer otryggt /…/, för att klyftorna i samhället ökat /…/ och styrande politiker helt glömt bort både klassfrågan och antirasismen”.

Visionslös politiker

Det är alltså möjligt att läsa och förstå Trumps bombastiskt nationalistiska tal ovan på ett helt annat sätt än som den civilisationernas strid där vi – medelst nyckelord som ”omstörta”, ”förgöra”, ”segra” och ”bevara” – manas att dra ut i krig och vara redo att offra våra liv för Västerlandet. Och det är på samma sätt möjligt att tolka även Sverigedemokraternas nationalism på ett, vi kan kalla det ”välvilligt”, sätt.

Välvilligt, eftersom kampen istället för att föras mot en demoniserad, avhumaniserad Andre eller mot en inre, ”kulturmarxistisk” Fiende, förs mot en för dessa personer mycket reell otrygghet i vardagen. En otrygghet avseende kanske våld, fattigdom, försörjning eller bostad. Eller en kamp mot hopplösheten där alla andra verkar springa förbi en och man själv snarare hasar sig ensam fram längst därbak utan ens en utsträckt hand från Försäkringskassan – denna sista skyddsinstans innan Socialtjänsten skrapar upp resterna av det som en gång var en människa. Där gränsen som måste försvaras till varje pris inte är nationens, kulturens eller civilisationens gräns, utan utgörs av den egna självkänslan och självrespekten. Mitt ”jag”, sådan jag är och vill vara.

Jag tror det mycket väl går att läsa såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare på det här sättet, men… (Och det är ett väldigt viktigt ”men”.) Det är inte detsamma som att det skulle vara en korrekt läsning av vare sig Trump eller Sverigedemokraterna själva. Och den skillnaden är otroligt viktig, även om den inte alltid är uppenbar.

Sånt händer inte här

En röst på Sverigedemokraterna eller Trump även i all välmening är ändå, till syvende och sist, en röst på deras nationalism och allt den kan föra med sig. Och tro inte att det kommer att vara en lätt sak att stå emot deras världsbild när de väl fått makten att diktera den!

“Why are you so afraid of the word ‘Fascism,’ Doremus? Just a word—just a word! And might not be so bad, with all the lazy bums we got panhandling relief nowadays, and living on my income tax and yours—not so worse to have a real Strong Man, like Hitler or Mussolini—like Napoleon or Bismarck in the good old days—and have ‘em really run the country and make it efficient and prosperous again.”

I Sinclair Lewis’ roman, It can’t happen here, skriven under första halvan av 1930-talet strax efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, möter bokens huvudperson – tidningsmannen Doremus Jessup – ungefär samma förklaring som den jag beskrivit ovan. Otrygghet och hopplöshet. Men han möter också lösningen, såsom den erbjuds av senator och sedermera president Buzz Windrip, eller i vår egen verklighet av Donald Trump och Sverigedemokraterna.

Otrygghetens orsaker ges av dem ett ansikte. Och alla tre ger den i princip samma ansikten. Det är judarna, afrikanerna, muslimerna, araberna, tiggarna, bidragstagarna (läs ”-fuskarna”) – ickesvenskarna – som är De Andra. Som är problemet. Och på detta följer förstås meningsmotståndarna som brev på posten när väl lösningen blivit till förd politik: ”Godhetsapostlarna”, ”kulturmarxisterna”, kommunisterna, journalisterna, prästerna – alltså alla vi som ifrågasätter såväl problemformuleringen som utnämnandet av syndabockarna.

It can't happen here

Det är en enkel lösning och det är lika enkelt att förklä den i handlingskraftig dräkt och först när det är försent inse att handlingskraft på så godtyckliga former är ett brant sluttande plan rätt ned i totalitarism och fascism. För den välvilliga tolkningen ovan till trots är den enskilda människans kamp mot otrygghet, hopplöshet eller visionslöshet något helt annat än den kamp USA:s president beskriver i videon ovan.

Donald Trump, liksom Sverigedemokraterna, driver en nationalistisk agenda där varje ord de uttalar är vare sig bildligt eller ens symboliskt menade. För dem handlar det om att rent konkret försvara Västvärlden mot en Andre som på riktigt söker omstörta och förgöra oss. Till varje pris. I deras värld finns orcher på riktigt – men de har tågat hit från MENA istället för Mordor. I deras värld framstår det inte längre ens som orimligt att fängsla journalister eller bekämpa meningsmotståndare. Nej, meningsmotståndaren blir i den stunden till en Ormstunga – en mycket verklig och mycket farlig inre fiende.

Vi ser det redan nu. I Turkiet fylls fängelserna av dissidenter och människorättsförsvarare och även i USA har, på det halvår som gått sedan Trump svors in som president, en glidning inletts; där våld mot journalister förringas eller t o m välkomnas och där en växande opinion inom även den grupp som gav honom sin röst av den där välviljan jag talar om ovan alltmer bejakar och omfamnar våld och repression mot oliktänkande.

Och om vi då i vår välvilja lämnar över till nationalismen – vare sig den representeras av Trump eller Åkesson – att bekämpa vår otrygghet, växer denna istället i en ond cirkel, där för varje fängslad dissident misstänksamheten mot De Andra bara fortsätter öka och det upplevda behovet hos statsmakten av ännu hårdare kontroll, ännu starkare auktoritet, skapar än större otrygghet. Och så vidare i det branta, sluttande plan jag nämner ovan. Tills vi också börjar tro på orcher, eller utses till sådana.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

Artiklar

SD:s idol Verner von Heidenstam om Hitlers seger

Det pågår en diskussion om skalden Verner von Heidenstam, som numera Sverigdemokraterna ofta citerar. Var han högerextrem eller inte? (läs Tobias Hübinette här!) Sverigedemokraterna valde att spela den konservative Verner von Heidenstams ”Medborgarsång” inför talet i Almedalen i år, och har ofta pratat väl om hans konservatism.  

For the record publicerar vi hans artikel den 14 april 1933 i Svenska Dagbladet om Hitlers seger.

Sidan 20

 

 

 

För övrigt stödde Heidenstam Sveriges Nationella förbund 1933. Rudolf Hess besökte honom vid Sverigebesöket han gjorde 1935 och Adolf Hitler skickade en krans till hans begravning 1940.

Som Hübinette skriver:

Under ödesåret 1933 skrev Heidenstam följande rätt så fascistiska hälsning till Sveriges nationella förbund inför en s k ”nationell stordag” som SNF avhöll på Visingsö och som f ö författaren och den blivande pingstvännen Ebbe ”Reuterdahlsfejden” eller ”Jag attackerade Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och bidrog till att boken blev en bästsäljare” Reuterdahl fick äran att läsa upp och deklamera inför det tusentalet SNF:are som samlades på Visingsö den 18 juni 1933:
”Gå fram, gå fram! Länge ha de äldre ropat till den svenska ungdomen, att inre och yttre faror hota; och med rena sinnens känslighet och allvar ha de unga lyssnat. Vi skola då inte klandra de unga för att de nu själva se, att vi gamle hade rätt. Aldrig i vår tid har den svenska ungdomen befunnit sig i en sådan rörelse som nu för att bevara åt oss alla det härliga land okränkt, som nu blommar omkring oss i sin midsommarprakt.”
Krönikor

Historiska läxor kring globalisering och tyranni

En till synes oansenlig bok på 128 sidor har potential att bli en av 2000-talets viktigaste skrifter, en skrämmande tanke när man betraktar sidornas innehåll; 20 praktiska råd för hur vi som medborgare och medmänniskor kan förhindra att tyranniet greppar tag om våra samhällen.

Boken ifråga bär titeln ’On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century’  och är skriven av historikern Timothy Snyder. Enligt Elisabeth Åsbrink på Dagens Nyheter är det en bok som vi borde prata länge om, denna text är ett försök att hörsamma den uppmaningen.

Valet av Donald Trump till USA’s president må framstå som det främsta bränslet till glöden i Snyders penna. Men en stor del av de historiska lärdomar som förs fram baseras på den europeiska erfarenheten av fascism, nazism och kommunism.

Globalisering – inget nytt fenomen

En passande utgångspunkt i ämnet är det faktum att globalisering, hur svårdefinierat begreppet som sådant än är, inte är en process som plötsligt sparkades igång runt år 1989 (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18-19])

De fenomen som ofta associeras med globalisering (teknologisk utveckling, ökad internationell handel, kulturellt utbyte etcetera) har en mycket lång och snårig historia. Detsamma gäller de tolkningar och förslag på åtgärder som har formulerats mot bakgrund av dessa processer. (Snyder 2017, s. 11-12)

-WORLD_TRADE_UNITES_NATIONS-_-_NARA_-_516195

Idén om att ökad globalisering leder till spridandet av demokratiska värderin

gar och att internationell handel leder till ökat samförstånd länder emellan, uppstod inte i samband med historiens påstådda ”slut” efter Kalla Kriget. (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18:50-19:25])

Under åren som ledde fram till krigsutbrottet 1914 var det inte ovanligt att höra påståendet att ett storskaligt krig på europeisk mark var uteslutet. Det ekonomiska slaget mot de inblandade ländernas sammanflätande handelsutbyte skulle helt enkelt bli för stort. Inte kunde det politiska ledarna vara såpass dumma? 

Tyranni och ideologi

En ansenlig del av 1900-talets europeiska politiska historia kan ses som ett försök från diverse tyranniska regimer att med svepande och våldsamma hugg kämpa ner vad de uppfattat som globaliseringens samhällsomstörtande spöken (Snyder 2017, s. 12). I detta perspektiv finns det både likheter och skillnader de tre stora totalitära ideologierna emellan.

Den europeiska fasciströrelsen placerade tanken om vilja framför förnuft. I denna anda fick idén om en objektiv sanning ge vika för en storvulen mytbildning, artikulerad av ledare som påstod sig representera ’folkviljan’. Fascisternas tid vid makten blev under 1900- talet relativt kortvarig, men idéerna lever vidare och är i allra högsta grad närvarande idag. (Snyder 2017, s. 12) Kommunister regerade i Europa under en längre period och styrdes av tanken om att en parti- elit skulle föra samhället mot dess slutmål. Allt enligt påstådda historiska lagar. (Snyder 2017, s.12-13).

Kommunismen hade ett internationellt anslag, om än ett något spretigt sådant. Arbetare världen över uppmanades att resa sig emot kapitalismen och dess orättvisor, samtidigt gick åsikterna inom den kommunistiska rörelsen isär kring hur ideologin skulle praktiseras. Sovjetunionen var dock den självklara anföraren och planekonomi skulle ersätta det ekonomiska system som i början av 1900- talet gett upphov till såpass mycket optimism att ett världskrig sågs som uteslutet.

Cartolina_Ritorneremo

För fascisterna i Italien var den apenninska halvön en för liten arena för dess storslagna skådespel. Ett kolonialvälde i klassisk europeisk stil var vad den fortsatta mytbildningen krävde. Vägen till det fascistiska drömsamhället gick via massakrer i Etiopien. Nazityskland fäktades mot de orättvisor Hitler menade hade påtvingats det ’tyska folket’ med hjälp av folkmord och militär expansion i Europa.

All jämförelse av de tre ideologierna är full av nyanser och komplexitet men de är inte utan gemensamma nämnare. En sådan är att dess företrädare säger sig representera samhällets kärna, och att allt runtomkring ska och kan skalas bort. Beroende på inriktning kan denna kärna beskrivas som ‘folket’, ‘klassen’ eller egentligen vad som helst. För de som inte anses tillhöra den utvalda gruppen är konsekvenserna förödande, oavsett epitet. 

En oerhörd mängd människor har bragts om livet, fängslats och torterats när diktatoriska regimer och despoter har sökt förenkla och personifiera otroligt komplexa skeenden.

Konsten att förenkla

Globaliseringen får i det auktoritära politiska projektet ett ansikte, i Trumps fall ofta ett mexikanskt eller kinesiskt sådant (Harris 2017 [Poddsändning, minut 22-23]) . Ett ansikte som kan utpekas som konspiratoriskt och som anledningen till det ’sanna’ folkets lidanden.

All komplexitet höljs då i dunkel, det räcker att bygga en mur, frånta vissa grupper sina rättigheter eller att vara ’tuff’ i internationella förhandlingar. Man behöver inte ens bry sig om att läsa de förordningar som skrivs under i egenskap av att vara USA:s president. Allt kan rättfärdigas genom att hävda att tiden då andra grupper och länder utnyttjar ‘oss’ är över. 

Inför detta faktum får vi inte vara naiva. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att våra samhälleliga institutioner fungerar som autonoma väktare. Institutioner står inte automatiskt redo att blockera varje tyranniskt hugg mot demokratin. De behöver befolkas och levandegöras av demokrater.

Att lära från historien handlar enligt Snyder om att utvidga ens uppfattning om vad som är möjligt (2017, s.13). Det förflutna kanske inte upprepar sig till punkt och pricka, men om vi studerar det förgångna kan vi förhoppningsvis uppfatta varningssignalerna i tid.  År 1933 publicerade den framstående tysk-judiska tidningen Der Israelit (Matthäus & Roseman 2010, s.8) följande ledartext;

”We do not subscribe to the view that Mr. Hitler and his friends, now finally in possession of the power they have so long desired, will implement the proposals circulating in [Nazi newspapers]; they will not suddenly deprive German Jews of their constitutional rights, nor enclose them in ghettos, nor subject them to the jealous and murderous impulses of the mob.

They cannot do this because a number of crucial factors hold powers in check…and they clearly do not want to go down that road. When one acts as a European power, the whole atmosphere tends towards ethical reflection upon one’s better self and away from revisiting one’s earlier oppositional posture” (Snyder 2017, s. 23-24)”

Demokratin är sårbar, både utifrån och inifrån. Den kan attackeras av terrorister, vare sig de är nazister eller islamister. Demokratin kan även monteras ner inifrån av folkvalda politiker. Inte sällan går dessa två fenomen hand i hand och det kan gå väldigt fort.

Vikten av motstånd

Mot bakgrund av detta talar Snyder om vikten av att inte anpassa sig till auktoritära strömningar på förhand (2017, s. 18-32). Kort sagt att inte acceptera inskränkningar i våra friheter i onödan.

Ett frivilligt överlämnade av våra demokratiska rättigheter kommer endast fungera som en aptitretare för tyranniet. De kommer inte att nöja sig. Vi får inte vänja oss vid att våra politiska ledare börjar villkora demokratins grundpelare.

När Theresa May pratar om att försvaga de mänskliga rättigheterna i syfte att motverka terrorism kan vi inte låta vår rättmätiga sorg och vrede leda till en acceptans av demokratins söndervittring. 

banksy

Det vore såklart magstarkt att påstå att May planerar att auktoritärt maktövertagande. Det som samtidigt är viktigt att komma ihåg, är att de som är vid makten idag kan ersättas av krafter som kan utnyttja att vi gradvis sänker den demokratiska ribban.

Vi får inte vänja oss, inte heller får man som medborgare vaggas in i tanken om att ’det händer inte här’-ämnen som det svenska domstolsväsendets sårbarhet måste diskuteras.

De globala skeenden och tillstånd som buntas ihop under rubriken ”Globalisering” är komplexa, motstridiga och svårgreppbara, de innefattar mycket gott men även mycket ont. Ökat välstånd och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand med ökad ojämlikhet och miljöförstöring. Global kommunikation kan föra människor samman, men även leda till radikalisering av extremister.

Demokratiska krafter måste bekämpa impulsen, både hos en själv och hos andra, att förenkla i såpass stor utsträckning att det blir ignorant. Det komplexa kan vara skrämmande och överväldigande, men lösningen är inte att sätta på sig skygglappar för att få en avgränsad och fast punkt att svinga emot.

Ingen borde med  något sorts självförtroende påstå att den har det korrekta svaret på globaliseringens utmaningar. Varje människa kan dock göra sitt bästa för att utgå från principer som baseras på medmänsklighet och intellektuell hederlighet.

I denna strävan är Snyders bok viktig och det oavsett om man accepterar alla teser och förslag är det övergripande budskapet svårt att skaka av sig. Det direkta och omedelbara tilltalet gör att man som läsare tvingas tänka till kring den liberala demokratins hälsotillstånd.

Man konfronteras av tanken på att dess fortsatta överlevnad är beroende av att individer, grupper, samhällen och professioner levandegör dess ideal. Ansvaret är både svindlande och hoppingivande.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser

Matthäus, J. & Roseman, M. (2010) Jewish Responses to Persecution, Volume I, 1933–1938. Lanham, MD, Rowman & Littlefield

Snyder, T. (2017) On Tyranny, Twenty Lessons from the Twentieth Century. London, the Bodley Head

I fokus, Korta motargument

Nazisternas inkonsekvens

NMR:s ledare Simon Lundberg förkunnade i samband med sitt förstamajtal i Falun att han är förintelseförnekare:

”Jag tror inte på sagan om Förintelsen”

I detta ställningstagande kan vi se en ytterst haltande logik. Å ena sidan hyllar man nazismen, förlåt nationalsocialismen, Nazityskland och Hitler. Å andra sidan ifrågasätter man Förintelsen, Hitlers och nazisternas livsverk, vilket bör betraktas som den ultimata konsekvensen av den nazistiska ideologin och människosynen.

NMR:s inställning är att Förintelsen är en ”överdrift”, en ”bluff” och att de som mördades gjorde det på grund av att de gjorde uppror mot Nazityskland, eller att de i likhet med många tyskar dog av svält. Man hävdar också att döda tyskar felaktigt har kallats för ”döda judar” och att ”bilderna på döda lik är tyfusoffer från krigets slutskede då de allierade bombat sönder tysk infrastruktur”.

Hyllningarna i kombination med förintelseförnekelsen visar på hur inkonsekventa NMR är.

Artiklar

Muftin, muslimerna och Hitler

Var muslimerna och nazisterna ”jämlika” i förintelsen av judar? Det finns de som anser det. Vi ska kika på vad en person skrivit. Det handlar om Pamela Geller, en känd amerikansk muslimhatare.

Nazisterna samarbetade under andra världskriget med en del radikala islamska nätverk. Det är ingen hemlighet. Mycket har skrivits om det.

Syftet för samarbetet var att Adolf Hitler och nazisterna ville sätta igång uppror i arabvärlden mot britterna. Adolf Hitler tog emot flera antisemitiska arabiska ledare. En var ”muftin” i Jerusalem Amin al-Husseini som tillbringade lång tid under kriget i Nazityskland. En av de saker muftin hjälpte Hitler med var att sätta upp förband med SS-frivilliga i Bosnien. Men det viktigaste var att försöka elda upp araberna mot britterna. Efter kriget kom muftin att spela en viktig roll i kriget mot Israel 1948, ett krig som han själv definierade som ett krig mot judarna.

Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)
Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)

Islamofoberna hävdar att det var mer än samarbete av taktiska skäl. De menar att nazisterna och muslimerna hade en liknande ideologi och att de var strategiska partners. (Det är alltid tal om ”muslimerna” som om alla muslimer tänkte och tyckte samma sak). I USA finns nättidningen Breitbart. Deras chefsideolog och ledare under många år heter Steve Bannon. Han är nu Trumps främsta rådgivare. Breitbart har ofta skrivit om muftin och Hitler och då hävdat att islam och nazismen är samma sak.

Vi ska kika på en sådan artikel. Den är från 2010. Skribenten är Pamela Geller. I den hävdar Geller att muftin av Jerusalem var mer än en allierad till nazisterna. Han var ”Förintelsens arkitekt”.

”I have found that the Mufti was involved in and may even have created the Final Solution for European Jews – and yet his central participation in the Holocaust has been covered up and forgotten…

The denial about the key role that this Muslim leader played in the Holocaust must end. The only difference between Hitler and the Mufti is that Hitler was defeated and punished…

There is no statute of limitations on genocide. I indict the Mufti and the Muslim world. They were equal partners in mass death. Not only does the ummah not own what they did (let alone, G-d forbid, apologize, as the Germans have done repeatedly), but they are still pursuing the annihilation of the Jews (not to mention all non-believers).”

Enligt myten, som sprids även på svenska nätforum, så fick Hitler idén att förinta judarna från muslimerna. Hitler ska ha älskat muslimer mer än alla andra och ska ha inspirerats av den ”muslimska ideologin”.

Vurmen för det nordiska

Detta är en grov lögn. Den är så grov att man bara kan kalla det förintelseförnekelse.

Adolf Hitler och nazisterna odlade kontakter med många olika grupper från olika länder: ukrainska nationalister, spanska nationalister, indiska nationalister (Som Indian legion), grekiska nationalister, armeniska nationalister, serbiska nationalister, georgiska nationalister, och många andra från många andra områden.

ladda-ned-1Som svensk tänker jag givetvis på de svenska frivilliga i SS, till exempel Gustav Ekström, en av Sverigedemokraternas grundare. Division Viking var nazisternas viktigaste frivilligtrupper och där fanns frivilliga från de nordiska länderna och Nederländerna. Där fanns också de ”ariska” frivilliga.

Var det de ”svartmuskiga, mörkhyade” araberna som var nazisternas idealras? Nej. Om man vet det minsta om nazister vet man att de hade en sjuklig fascination för den Nordiska rasen”, eller ”arierna”. Idealet var en lång, blond arisk hjälte. Det var blonda Nordiska människor som SS parade ihop med varandra i projektet Lebensborn, som gick ut på att öka antalet människor av den ”Nordiska typen” i Nazityskland.

Norge var ockuperat av nazisterna i samarbete med lokala quislingar, ledda av Vidkun Quisling. Dessa frivilliga gick med i division Viking. Här ser vi en rekryteringsaffisch från kriget. ”Var en viking, gå med i SS” var budskapet.

Så vad var det där med nazismen och ”muslimerna” då?

I slutet av artikeln har jag inkluderat två artiklar från norska Aftenposten under kriget. Artiklarna är från 1942. Jag har inkluderat en bild på Hitler och muftin också. Om man läser nazipressen från kriget ser man ofta de frivilliga från olika länder nämnas. Nazisterna ville ge sken av att de hade stöd av hela världen.

norge

Men om man läser nazisternas skrifter, det Joseph Goebbels, Adolf Hitler, Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler skrev och tänkte ser man inga tecken på så kallat muslimskt inflytande. Inte heller nazipressen, till exempel den rabiat antisemitiska Der Stürmer, visar några sådana tecken på inflytande från islam. Nazisterna odlade sitt judehat själv och förföljde judar och mördade dem långt innan ens muftin satt sin fot på tysk mark.

För övrigt kämpade många muslimer på de allierades sida i kriget.

Breitbarts, Pamela Gellers och de svenska muslimhatarnas rasism syns tydligt i att de påstår att ALLA muslimer är kollektivt medskyldiga för antisemitismen och nazismen. Även de som stred på de allierades sida, kan man fråga? Eller alla de muslimer som räddade judar undan förintelsen?

Att påstå att muslimerna låg bakom Förintelsen av judar är galet. Det är lika galet som det antisemiterna påstår, att ”sionisterna låg bakom förintelsen”. Ja, det är lika mycket förintelseförnekelse som att påstå det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Pamela Geller

När det gäller just Pamela Geller kan man notera en sak hon skrev 2010.

”And I pray dearly that in the ungodly event that Tehran or its jihadi proxies (Hez’ballah, Hamas etc) target Israel with a nuke, that she retaliate with everything she has at Tehran, Mecca, and Medina……………”

Hon bad alltså till Gud att Israel skulle anfallas med kärnvapen och hundratusentals judar dö, så att miljoner muslimer skulle dö om Israel besvarade attacken.

 

Krönikor

”Ta avstånd från islam/det judiska”

Del fyra i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.
Ofta påstår sverigedemokrater och islamofober att de inte har nåt emot muslimer, bara de inte följer islam. Följer man svenska seder och bruk är man ok, påstås det. Men frågar man dem visar det sig att de därmed menar att muslimerna måste förkasta allt som är muslimskt för att passa in, som de ser det.
skarmklipp
”Man beter sig svenskt, annars fan ta en!” Och svenskt är givetvis alltid samma sak som betraktaren anser det vara.
Jag läste denna insändare från Svenska Dagbladet 2/9 1933 idag. En Furugårdsnazist bemötte SvD:s kritik av nazisterna för dess antisemitism. Gissa hur? Jo, på samma sätt. Nej, nazisterna hatade inte alla judar, endast de som följde den ”judiska andan”, skrev nazisten John Åstrand. Bara de rättade sig efter ”svenska seder och bruk” var de ”godkända” judar.

skarmklipp

Det argumentet om judarna dyker faktiskt upp lite varstans i nazipressen på 30-talet och var lika luddigt då som nu. Ytterst brukade det utmynna i fördomsfulla påståenden som ”bara judarna slutar våldta barn är de ok”.

Jag hade en ingift släkting till min flickvän som var av den gamla stammen. Jag har ofta undrat hur hans partibok såg ut på 40-talet. Första gången jag besökte familjen med min flickvän då vi var ihop kom han fram till mig när jag diskade och grymtade att riktiga män inte diskar. Sen plötsligt, vid kaffebordet, sa han att judarna var skumma. ”Bara de där jäkla judarna slutar bete sig så judiskt vore de ok”. Sen när jag diskade kaffeservisen också efter maten mumlade han nåt om att Hitler nog hade rätt i vissa saker.
Låter skrattretande? Måhända, men argumentet lever kvar bland antisemiter än idag. Och dessutom fylls sociala media av sån här dynga dagligen riktat mot muslimerna. Det som sker när vi kräver att en muslim ska ta av sig slöjan för att vara godkänd här i Sverige är inget annat än samma sak som nazisten John Åstrand krävde i SvD 1933… och den gamle gubben jag kände krävde vid kaffebordet.
Krönikor

Ondskan kan komma tillbaka

För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.

När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.

Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-­talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.

Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.

Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.

Foto: David Lagerlöf/Expressen
Foto: David Löfgren/Expressen

Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att

Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.

Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt att upprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.

Redaktörens anmärkningar

*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här 

Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Myter

Myt: Hitler och Nobels fredspris

Artikel av Polimasaren

Ett vanligt argument som tas upp när man nämner Sverigedemokraternas nazistiska förflutna är att sossarna banne mig nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. Det märkliga med argumentet är att det är sant, men de som använder sig av argumentet tar ej upp hela berättelsen. Den socialdemokratiske ledamoten Erik Brandt nominerade 1939 den tyske nazistiske ledaren Adolf Hitler till Nobels fredspris, men mer än så brukar inte historien innehålla.

Sanningen är att nomineringen var ironisk och menad som en protest mot att några riksdagsledamöter nominerat Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain, till samma pris. Här nedan är hela nomineringen och som vi ser så är den skrivet på ett ironiskt och satiriskt sätt. Värt att notera var att Brandt var en känd antinazist.

5063217113_9f4b6f29ec”Till Det Norske Stortings Nobelkomitté.

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.

Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.

Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.

På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.

Stockholm den 27 januari 1939

E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare”

Ska vi sluta använda nomineringen av Nobels fredspris till Hitler som ett argument för att förminska SD:s nazistiska förflutna?