Etikettarkiv: media

Muslimer tar återigen avstånd från terror – ingen bryr sig, återigen

I helgen firade många shiamuslimer ”ashura”. Ashura är en shiamuslimsk högtid till åminnelse av profeten Muhammeds dotterson Husayn, som anses ha dött som martyr i Karbala år 680.

För att på sitt särskilda vis uppmärksamma detta, publicerade Nyheter idag en kort artikel med rubriken ”Här smiskar muslimerna sig blodiga – Idag firar de Ashura”. Rubriken syftar på en video som uppges visa ashurafirande i Grekland, där en grupp män slår sig själva blodiga över ryggen, med hjälp av knivblad fästa i kedjor som de håller i.

Denna och liknande former av firande är förvisso inte helt ovanliga, men många väljer att istället, i en symbolisk uppvisning, slå sig lätt på bröstet. Många andra anser att alla former av självskadebeteende strider emot islams lära.

Nyheter idag verkar man dock inte vara intresserade av att upplysa om olika typer av ashurafirande. Istället kan man efter artikelns onyanserade beskrivning läsa att ashura även firas av muslimer i Sverige, bland annat i Göteborg.

Om det hade funnits något journalistiskt intresse av att ta reda på hur ashura faktiskt firas i den lokala kontext som torde vara mer relevant för läsare av en svensk nyhetssajt, hade man kunnat rapportera om en manifestation i Göteborg utan självbestraffning med blodiga knivblad.

Den som råkade vara på plats vet nämligen att det istället för knivblad delades ut rosor och informationsblad som fördömde IS/Daesh och alla former av terrorism. I en notis rapporterade SVT om en liknande manifestation under lördagen i Stockholm, men det mediala intresset för detta avståndstagande har i all väsentlighet uteblivit.

När, om någonsin, en seriös offentlig diskussion om det mediala ansvaret för stereotypa föreställningar om muslimer tar vid, kommer detta triviala, men ändå talande exemplet, sannolikt vara lika bortglömt som det varit frånvarande i medierapporteringen.

Varning för Samhällsnytt!

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den har kommit att få det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt ämnar ta ett brett publicistiskt grepp. Vi kommer att bevaka fler områden där etablissemangsmedia fortfarande uppvisar underlåtenhetsförsyndelser. Vi kommer också att fokusera mer på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom kommer vi regelbundet att göra granskande och grävande filmreportage.

Vi är fulla av entusiasm och övertygade om att det starka team vi nu har satt ihop borgar för att Samhällsnytt ska bli den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.

Vi hälsar alla hjärtligt välkomna till den nya och förhoppningsvis berikande medieupplevelse som vi gett namnet Samhällsnytt!

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politisk Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet ser man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, som sitter kvar i Riksdagen samt i justitieutskottet trots fällande dom för ringa misshandel, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också haft redaktionellt inflytande på hatsajten.

Att flera i den ”nya” hatsajtens redaktion har arbetat för eller nära SD är ingen överraskning.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla. Nye chefredaktören Tommy Carlsson, med förflutet på Skaraborgs Läns Tidning, har funnits i kretsarna kring numera nedlagda Folkets Demonstration. Egor Putilov, aka Tobias Lagerfeldt, aka Alexander Fridback, är ännu ett nytillskott i redaktionen. Putilov uppmärksammades i våras då han i egenskap av frilansjournalist och f d handläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

En annan ny medarbetare är Erik Almqvist, som enligt hemsidan är en av Samhällsnytts fasta krönikörer. Erik Almqvist är f d riksdagsledamot för SD, mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Det internationella trumfkortet, tillika forskare och professor i socialantropologi, Jonathan Friedman, unga stjärnskottet inom nationalekonomi John Gustavsson och läraren Björn Norström är ytterligare några av de fasta krönikörerna på sajten. I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör. Jenny Piper, medlem i SD Ystad, som öppet har försvarat Bechir Rabani (antisemit och NMR-anhängare), är ett annat namn i staben.

Samhällsnytt säger sig vilja bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Om vi kikar på förstasidan finner vi artiklar om flyktingar, kyrkovalet, muslimer, nyanlända, gränskontroller, gängkriminalitet, EU, ensamkommande, svenska värderingar, terror, F!, misstroendeförklaring, islamistpartier, moskéer och massinvandring.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.

Ditt minne ljuger

Kommer du ihåg hur vi konsumerade nyheter förra seklet?

De flesta nyheterna var hemskheter, då som nu. Det stod inte ”idag har världen blivit bättre”. Då heller.

Vi fick eventuellt en dagstidning med gårdagens nyheter i brevlådan. Vi såg löpsedlar på väg till jobbet. Någon kanske lyssnade på radion. Och så var det nyheterna på kvällen.

Till detta ska läggas att vi knappast minns småhändelser långt tillbaka. Vi minns Palmemordet, Lasermannen och Malexander. Och några av oss minns Norrmalmstorgsdramat.

Nu plingar det i telefonen arton gånger i timmen. Någon är skjuten, rånad, våldtagen.

Det är inte helt konstigt att du tycker det ”har blivit värre”.

Det är därför du behöver läsa statistik.

För ditt minne ljuger för dig.

Fem myter om det dödliga våldet

Gästinlägg av Maria Robsahm

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.
Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/

Vem har rätt att kalla sig dansk?

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i riksdagen. Normaliseringen jag tycker mig se idag, det handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD, och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle.

Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

    ”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

anna-mee
Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

    ”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor:

Adoption & Samfund

Pressmeddelande (Adopterede danskere ikke længere danskere)

Sydsvenskan

Anna Mee Allerslev

fatou-darboe-128x150
Fatou Darboe

 

Nyhetsbrev april 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i april.

I fokus – om aktuella händelser:

När högerextremister trampar på terrorns offer – Krönika av Alina Koltsova om de två ytterligheterna högerextremism och jihadism.

Vi måste tala om debatten – Artikel av Alexandra Grönvall som vi tvingades uppdatera eftersom Ann Heberleins debattartikel i GP reviderades flera gånger.

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar”? – Mytknäckare av Helena Trotzenfeldt som bemöter en Facebook-status som blivit viral.

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män – Krönika av Torbjörn Jerlerup om handskakningsdebatten.

Mytknäckare:

Myt: Abdirisak Waberis berömda citat – Gästinlägg av Polimasaren.

Myt: Flyktingmottagning på ”europeisk nivå” – Ungern – Mytknäckare skriven av Elias Lodin och Thabo ‘Muso.

Muslimer – folkgrupp i lagens mening – Mytknäckare av Alexandra Grönvall. En HMF-dom i Södertörns tingsrätt ger rätt i att muslimer är att betrakta som en folkgrupp.

Artiklar:

Avpixlats hafsverk till källgranskning – Gästinlägg av Polimasaren. Avpixlat bryter mot de pressetiska reglerna och tummar på sanningen.

Kan man jämföra med nazismen? – Artikel av Torbjörn Jerlerup, som anser att vi bör jämföra dagens politiska rörelser med nazismen.

Korta motargument:

SDU, grenen som blev avsågad – Kort motargument om turerna kring det nya, och gamla, SDU (Sverigedemokratisk Ungdom).

Mord och dråp 2015 – Kort motargument om mordstatistiken.

Krönikor:

”Svenskfientlig” kalender –  En krönika av David Ehle om att den muslimska fastemånaden ramadan finns med i en del kalendrar.

#näthat: Verbala bombpiloter – En krönika av Thabo ‘Muso om tangentbordets makt och genomslag.

Islamism från nära håll – Gästinlägg av Ida Dzanovic om att muslimer inte skulle ta kampen mot islamism.

Recensioner:

Bokrecension: Vi lovade att berättaJohan Löfström recenserar ”Vi lovade att berätta”, en bok där människor i Palestina delar med sig av sina upplevelser mellan 2000 och 2011.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

50 nyanser av grått

Jag länkar till ETC.

En bekant dyker upp och påpekar att tidningen är ”vänsterextrem”, och att jag minsann klagar när hon länkar till Fria Tider och Avpixlat, och nu är jag inte konsekvent, anser hon. Jag får också påpekat hur många offer kommunismen har, och att jag genom att länka till ETC, som ju är vänsterextrema och därmed kommunister och följaktligen även stalinister blir ju också liksom lite småskyldig till massmorden.

Vi hade en längre diskussion om gränsdragningar och principer. Jag kan i och för sig förstå henne. Hon tycker jag glider vänsterut, och är besviken på det.

Egentligen gör jag inte det alls, i alla de frågor som är allmänpolitiska. Däremot glider nationalismen närmare mot mig, och jag blir därför alltmer fokuserad på att hålla den borta. När 80 procent av min politiska kamp riktar sig högerut kan man lätt tro att jag förflyttat mig, men i själva verket står mina politiska fötter nedgrävda på samma punkt som för tio år sedan, innan nationalismen vädrade morgonluft.

Det var enklare och renare för några år sedan. Då fanns etablerade media, eller s.k. gammelmedia. Och så fanns främlingsfientliga bloggar/sajter.

Svart och vitt hölls isär.

Det var innan 50 nyanser av grått skapades, genom att båda sidorna glidit emot varandra, och omfamnar varandra i en eschersk mix.

Jag är moderat. SvD har alltid varit ”min tidning”. Ändå glider tidningens ledarredaktion, med Arpi i spetsen, med rask takt mot Åkesson. SD förklaras ha rätt i artikel efter artikel. Flyktinginvandring har blivit fråga nr 1, och ska stötas och blötas dagligen.

SvDs normalisering av SD är partiets främsta mediala tillgång, skulle jag vilja säga.

Men både DN och Expressen tuffar efter. SD får sällan kritik, utan framhålls som någon sorts föredöme, när ganska opålästa ledarskribenter tar till orda om allt möjligt. Och läsarna får med sig en känsla av SD som outsiderpartiet, som hånade och utsatta minsann hade lite rätt hela tiden.

Till detta ska läggas Dagens Samhälle som är närmast besatta av att, ibland med fabricerade siffror, påpeka hur rätt SD har hela tiden.

De etablerade mediernas normalisering ger SD den legitimitet de behöver.

I andra änden har SD tagit avstånd från de värsta sajterna. Kvar står Avpixlat med en sorts frågetecken efter. Banden till Ekeroth är besvärande. Man kan inte neka till dem. Och Avpixlat är uppenbart rasistiska – särskilt med inlägget om Svart Lucia. Jag skulle påstå att denna sajt är SDs akilleshäl.

Men annars ploppar det upp diverse mittemellanmedier.

SD-kuriren är SDs egna. Samtiden ägs av SD, men påstås drivas separat. Nyheter Idag drivs av f.d. SD-politikern Chang Frick. Dessa sajter närmar sig SvD, med Dagens Samhälle mellan sig. Kompisband mellan redaktionerna byggs. Merit Wager skuttar lite mellan dem – ibland the voice of reason, men ständigt propagerande för tesen att ingenting fungerar i Sverige när det gäller Migration. De goda invandrarna flyttar eller blir djupt besvikna på Sverige och de onda blir kvar. Hon har ibland rätt och bra poänger, och det gör att även vinklade beskrivningar och överdrifter halkar med som dagsens sanning. Och hon hyllar hela tiden SD. Kritiserar aldrig.

Och så uppstår femtio nyanser av grått mellan det som en gång var vitt och en gång svart.

Detta är en tid när vi behöver se inom oss själva och fundera över vår inre, moraliska kompass.

Var drar vi då våra gränser?

Vilken tidning vill jag läsa dagligen?

Ja, inte SvD längre. De har haft sin chans så länge, och jag har tröttnat på att bli besviken. Jag är fortfarande prenumerant, men på väg att säga upp. Jag vill kunna läsa min dagstidning utan att få en knut i magen.

Vilken tidning länkar jag ifrån ibland?

Samtliga etablerade. Inklusive ETC. Men faktiskt inte längre Dagens Samhälle. Jag vill inte gynna dem. Jag må vara moderat, men jag har lättare för en hederlig Norrlandvänsterpartist än för en sverigedemokrat som propagerar för religionsförföljelse och för att skicka skyddsbehövande tillbaka till krig och ibland död.

När säger jag ifrån till vänner och bekanta på Facebook över tvivelaktiga länkar?

Avpixlat, Fria Tider, Exponerat är solklara.

Men däremot låter jag numera Nyheter Idag och Samtiden passera.

Det är i sig en normalisering.

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Ditt huvud på ett silverfat!

Jag är mycket tolerant mot alla former av åsikter — men tycker det är hyckleri att vissa, som själva anser sig vara emot intolerans, ibland uppvisar intolerans mot oliktänkande. Därför ogillar jag internetföreteelsen ”drev” och ”medborgargarden”, som poppar upp och kräver avgång och ursäkter av varje person som någon gång på något sätt verkar ha uttalat sig tveksamt, eller kanske skrivit fel … eller det citerade uttalandet kan vara taget helt ur sin kontext …

Därför anser jag att det är synd att politiska partier — mer eller mindre desperat — försöker utesluta några representanter i syfte att ”tvätta fasaden” för att det går ”drev”. Partiet ges då andrum att fortsätta ha sina åsikter. Att ett parti kastar ut någon som har åsikter som är identiska med de åsikter som partiet bär på är illa dold revisionism.

Alla behöver tänka själv i mycket större utsträckning och granska allt med mer kritiska ögon. Alla ni som brukar reagera instinktivt och haka på ett ”drev”, tänk till ordentligt. Ni kanske råkar ”gilla” ett event eller grupp som har en helt annan agenda. Till exempel formades olika grupper på Facebook som verkade vara ett stöd till poliser i samband med Reva och Husbykravallerna. De som startade ett par av just dessa ”fangrupper” var olika rasistiska, våldsamma nazistgrupperingar. Kanske ett försök att värva nya anhängare?

PhotoMorroBay.com Social Network 1024x1024 TheAppBuilder by JamPot Technologies  icon photomorrobay.com Morro Rock at sunset on Morro Strand State Beach, Morro Bay, CA
mikebaird / Foter.com / CC BY

Jag anser att det medför stora risker, när människor lyssnar okritiskt, och instinktivt litar på individer som kanske har en helt egen dold politisk agenda. Bli misstänksam varje gång du hör någon anse sig vara auktoritet på ämnet. Och tänk alltid efter om denne kanske har mer eller mindre dolda, onda avsikter som anledning till att det startas ”drev” om det ena eller det andra. Det förekommer tyvärr att de utpekade egentligen inte bär på de åsikter de beskylls för.

När jag försöker belysa xenofobi, homofobi, islamofobi och andra kränkande uttalanden från politiker, gör jag det aldrig för att kräva den personens huvud på ett silverfat. Jag gör det enbart för att sprida informationen om politikernas åsikter och ideologiska tillhörighet till en bredare allmänhet.

Enligt mig är det faktiskt fördelaktigt för demokratin att ett politiskt parti väljer att ha kvar representanter som har åsikter som genomsyrar hela det partiets ideologi. Då går det inte lika lätt att städa undan och polera fasaden. Det gör det enklare för fler väljare att se och inse vilka partiets verkliga åsikter är, bakom floskler och reklamslogans. Så att fler röstberättigade kan få bättre bedömningsunderlag, till september 2014. Då vi demokratiskt bestämmer vilka partier som ska få plats i riksdagen och i alla kommunfullmäktige runtom i landet.

Ett hus av en kortlek; Den banala politiken

Avbön?

”Rasismen är vidrig i all dess former och i alla dess yttringar. Vi har alla ett ansvar att gemensamt bekämpa den, oavsett vem utövaren är. Min reaktion ligger nu i den islamofobiska kunskapsregimen som kan döma Abdirisak Waberi, mig själv och många av våra medlemmar för att vara antisemiter för vad Salah Sultan har sagt om det judiska folket vid något tillfälle.” Omar Mustafa

Salah Sultan har inte uttalat sig antisemitisk enbart vid något enstaka tillfälle. Om så hade varit hade det inte funnits någon anledning till den hätska debatten om Sultan.

På mindre än tio minuter har jag hittat tre Youtubeklipp, härhär och här, där Sultan slänger ut sig den vanliga antisemitismen som finns hos de som enbart vill sprida hatpropaganda.

Omar Mustafa

Den 28-åriga Omar Mustafa från Stockholm valdes den 7 april till socialdemokraternas partistyrelse som suppleant. Omars engagemang i Socialdemokraterna har tidigare prisats genom att han valts in i styrelsen till Socialdemokraternas arbetarkommun. En ung man som har gjort en spikrak karriär inom svenska muslimska organisationer; 2010 blev han ordförande för IFiS (Islamiska förbundet i Sverige) där han efterträdde Abdirizak Waberi (som nu är moderat riksdagsledamot – vi återkommer till Waberi). Innan utnämningen till ordförande för IFiS var Omar generalsekreterare för SUM (Sveriges Unga Muslimer).

Under Omars tid som generalsekreterare inom SUM verkar en kultur av att dela upp könen ha varit förhärskande. Även mellan småbarn. Här på ett SUM kollo kan man se hur barn delas in efter kön när de äter, leker, samtalar eller reser – och mitt i allt kan man se Omar Mustafa med ett kroppsspråk som utstrålar accepterande och gillande över uppdelningen. Som om det vore något som skett av naturliga orsaker. Man skulle kunna tro att detta är en enskild händelse, men så är icke fallet: på en konferens 2009 ser man samma sak. Fast den gången med en ännu striktare uppdelning efter kön med äldre ungdomar samt vuxna.

Abdirizak Waberi

Låt oss återgå till Abdirizak Waberi, den moderata riksdagsledamoten. Han har gjort sig känd för diverse värderingar som kan ifrågasättas. Speciellt i egenskap som representant i en lagstiftande församling som får sin makt av ett sekulärt samhälle.

Under Waberis sista år som ordförande för IFiS bjöd man in Salah Sultan till den årliga julkonferensen 2010. Sultan en känd-enligt IFiS lärd man -antisemit som bland annat spridit hatpropaganda om judar och andra konspirationer här, här och här.

När DN frågade Waberi varför Sultan blivit bjuden till julkonferensen – trots hans välkända antisemitism – var svaret både oroväckande och bortförklarande:

Jag är förvånad över hur han uttrycker sig. Vi har bjudit in honom i god tro. ” Ovannämnda klipp finns för den intresserade att se på Youtube.

Journalisten fortsätter med: ”Han presenteras som ”världskänd” i er reklamvideo. Borde ni inte känna hans bakgrund?” . På detta svarar Waberi bortförklarande att det finns extremister på båda sidorna. Som om detta skulle vara en tillräcklig ursäkt för att bjuda in Sultan.

Waberi fortsätter: ”Vi kan inte veta vad föreläsarna säger i tusentals sammanhang. Vi är en liten organisation och har inte kapacitet att kolla det. Vi vet att både judar och araber säger dumma saker om varandra. För vissa arabiska palestinier är judarna demoner. För vissa judar är araberna demoner, det kan man höra på vad ortodoxa i Israel säger.”

Att det finns extremister inom både judendomen och islam stämmer och är inget som är förbehållet till enbart dessa två religioner. At ens nämna detta som en del av en förklaring till varför Sultan bjöds in att föreläsa hos en organisation som säger sig ha målet ”att jobba för de mänskliga rättigheterna och bekämpa rasism och utanförskap, att jobba för de mänskliga rättigheterna och bekämpa rasism och utanförskap.”, är inte bara oroväckande men klingar också falskt. Förtroendet för iFiS hamnar i gungning.

Maktkamp?

Nästan lika snabbt som Omar Mustafa blev invald till Socialdemokraternas partistyrelse lämnade han den. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carin Hägg, krävde på lördagen Omar Mustafas avgång. Partiledaren Stefan Löfven krävde att Omar fick välja mellan sin plats i partistyrelsen eller ordförandeposten för IFiS.

Hur kommer det sig att en person som är muslim och har invandrarbakgrund inom loppet av ett par år fått plats i Stockholms arbetarkommuns styrelse samt partistyrelsen, för att sedan inom loppet av sex dagars mediedrev tvingas lämna alla uppdrag för socialdemokraterna?

För att kunna svara på frågan måste man först betänka varför Omar överhuvudtaget blev invald till styrelsen till både arbetarkommun och partistyrelse under en så pass kort tid. Vi befinner oss i en tid där den politiska makten inte på samma sätt som tidigare tilldelas utifrån kandidaternas klassbakgrund. Det är istället efter hudfärg och etnicitet människor får makt – i alla fall om man skall tro SSU. SSU efterfrågar i rapporten Fyra nyanser av brunt en socialdemokrati med representerar som påminner om hur befolkningen ser ut och inte ett parti som ”… är en homogen rörelse där maktpositioner och de främsta företrädarna i stor utsträckning inte representerar befolkningen.” (Sara Yazdanfar, förbundsledamot, SSU).

En annan möjlig om än cynisk förklaring, till varför Omar kunde göra en sådan snabb karriär inom socialdemokratin presenteras av Nalin Pekgul. I den snabba jakten efter nya väljare försöker riksdagspartierna rekrytera personer med invandrarbakgrund för att kunna locka till sig väljare med motsvarande etnisk sammansättning. Enligt Pekgul väljer partierna att ha överseende med ”oönskade element”, extrem hållning, eller att inte implementera påstått ”stränga” rekryteringsprocess för personer med invandrarbakgrund. Hon hävdar att partierna är noga med  att mota bort svenska rasister, samtidigt som de enligt henne inte är lika noga med att leta efter extrema muslimer.

Varför avgick Omar Mustafa? Var det på grund av att de professionella tyckarna (journalisterna) och annat intressefolk varit så pådrivande? Var det för att tongivande personer inom det socialdemokratiska partiet var väldigt kritiska mot valet av Omar till partistyrelsen? Den mest högljudda i skaran av kritiska socialdemokrater var ingen mindre än den tidigare – och fortfarande inflytelserike – partiordföranden Mona Sahlin.

Kritikerstormen mot Omar hade sin grund i att IFiS under hans tid som ordförande bjudit in personer som Azzam Tamimi, som är en apologet för Hamas och Hizbollah (som propagerar för våld och Islamisk Jihad), och Yasir Qadhi som hatfullt propagerar emot den utveckling som samhället gjort gällande behandlingen av homosexuella.

När det meddelades att Omar blivit vald till partistyrelsen publicerade tidningen Expo denna artikel och det var då hjulen började snurra. Mona Sahlin sitter i Expo:s styerlse, och två dagar efter artikeln publicerats gick Sahlin till attack mot den socialdemokratiska  partiledningens hantering av frågan. Man kan fråga sig om det också handlar om en intern maktkamp inom socialdemokratin – både i valet av Omar till partistyrelsen samt kravet på hans avgång.

Enligt Expressen ska Ylva Johansson ha nekats en fortsatt plats i partistyrelsen på grund av att hon inte höll jämna steg med Löfven. Något som i sin tur skall ha lett till att hon blev utbytt med Omar. Ylva Johansson och Mona Sahlin skall tydligen stå varandra nära. Därav Monas öppna kritik av partiet. Öppen kritik är annars något som upplevs som tabubelagt inom socialdemokratin.

Borgerlighetens dubbelhet i frågan

I de bilder och sammanhang som har publicerats i tidningar och nämnts TV, har ett sammanträde där Omar Mustafa varit en av de närvarande stuckit ut mer en något annat. På detta sammanträde ifrån IFiS  31. konferens var Azzam Tamimi talare. På bilden som Expressen publicerat kan man se Omar i bakgrunden, till höger om Tamimi. En annan person som också finns med på bilden är Waberi.

Trots att Waberi var den ansvarige ordförande för IFiS när Sultan bjöds in 2010 samt hans medverkan i evenemang där Tamimi varit talare, så har ingen borglig politiker krävt Waberis avgång. Det har inte varit en hetsjakt på Waberi ifrån de professionella tyckarna – i alla fall från det borgliga hållet.

Vinnare och förlorare

De största förlorarna i detta drama är inte Omar Mustafa eller socialdemokraterna. De kommer att repa sig; en kris är något som en politiker ofta lyckas tas ur. Nej förlorarna är de unga som vill engagera sig politiskt, som vill förbättra samhället genom att delta i politiken, men som nu får lära sig att politiken är ett cyniskt spel.

Ett spel där makten är viktigare än idéerna. Studera t.ex. det som har hänt med Centerpartiet, som har rasat i opinionen på grund av deras idéprogram, eller Vänsterpartiet som inte stiger över 5% spärren på grund av tro på sina idéer. Personligen står jag Centerpartiet nära. Samtidigt beundrar jag Vänsterpartiet för att de för en politik som de tror på och inte som övriga partier går dit vinden blåser. Därmed är en av vinnarna Vänsterpartiet. För även om vinsten antagligen inte kommer ge någon ökning i opinionsläget, kan det inträffade ge en kick till andra partier att återgå till de politiska idéerna.

Lärdom

Problematiken och lärdomen är att man aldrig skall försöka översläta eller förminska rasism och hatpropaganda.

Omar Mustafas påstående om att ”Min reaktion ligger nu i den islamofobiska kunskapsregimen som kan döma Abdirisak Waberi, mig själv och många av våra medlemmar för att vara antisemiter för vad Salah Sultan har sagt om det judiska folket vid något tillfälle.” stämmer inte.

Sultan har vid ett flertal tillfällen uttryckt hatpropaganda, spridit konspirationsteorier om judar som barnamördare med mera. Dessutom rör det sig inte bara om Sultan. Även Tamimi, Qadhi och ett par till som inbjudits av iFiS har ägnat sig åt samma hatpropaganda och spridande av konspirationer som man kan läsa mer om här.

Slutsatsen för mig är att politiker och media måste bättra sig. Politikerna när de rekryterar folk för förtroendeuppdrag. Medierna i sin nyhetsrapportering.

Att låta Waberi komma undan så lätt, samtidigt som Omar Mustafa sätts vid skampålen är ryggradslöst från medias sida – speciellt borgerlig media. Jag undrar om det är Omars unga ålder som gör att han inte kommer undan? Kanske är det så att han ännu inte förstått vad ordspråket ”Sitt still i båten” betyder – ett ordspråk Waberi däremot verkar ha förstått innebörden av.

Angåene vad S borde ha gjort innan man valde in Omar: Läst Nima Dervish som under en lång tid har skrivit ingående om bl.a. Omar Mustafa, men även om SUM och IFiS.